Etikettarkiv: bells

bloggat, festival, Liverecension, personligt

Kompledigt 2014 Lördag

Kompledigt

Som det antagligen framgick i genomgången av Fredagen så var det en jävligt mäktig dag med artister som överträffade varandra på i stort sett på löpande band och dessutom passerade dagen i stort sett helt utan tekniska missöden, att mixerbordet la av under Spritbalettens uppträdande får snarare ses som någonting positivt än  som ett problem, dessutom drabbades vi inte av ett enda strömavbrott, så detfår nog ses som den teknikmässigt bästa dagen i Kompledigts historia så långt tillbaka jag varit med, så jag räknade rakt av med att Lördagen därmed skulle väga upp för det, med råge, men kan spoila den här berättelsen genom att berätta att det inte blev så.

Men, vad hände då?
Vad bjöd Lördagen på?
Lyckades den bräcka Fredagen?

För min del började dagen med frukost på hotellet, småprat med andra arrangörer och artister, en promenad till Ögir, massor med kaffe och lite lagom mycket arbete innan artisterna började dyka upp och i vissa fall ville soundchecka, lite småprat med en eller annan nyss anländ artist hanns också med, mycket trevligt varje gång man faktiskt hinner med sånt istället för att bara jobba.
Det var inte vad ni var intresserade av? okej okej, artisterna vill ni höra om?

Jo, dagen började med att dagens sjungande konferencier Fredrik af Trampe klev upp på scen och bjöd på några välkomnande ord, några låtar och slutligen en presentation av dagens första officiella artist, Björn (Lycklig) Wallgren, med Niclas Jonsson på extragitarr, och då de två utgör två sjättedelar av Generalerna så var det knappast oväntat att repertoaren till största del bestod av just Generalernas låtar, och jag tänker inte klaga då det är låtar av högsta kvalitet som håller lika bra, eller i vissa fall rent av bättre, så här avskalat än med ett fullt band.
Dom gjorde ett lysande jobb med att sprida det ljus och värme som solen för tillfället inte erbjöd, jag tror rent av att dom lyckades skrämma bort regnet en stund.
För uppmärksamma läsare kommer det antagligen inte som en nyhet att jag anser att alla bör se Generalerna eller Björn Wallgren live vid första bästa tillfälle, gör det bara, okej?

Dom följdes av dagens första Sanna, Sanna Hogman, som för min del var årets första spontanförälskelse.
Jag är osäker på om jag ens hade hört talas om henne tidigare, och om jag hade det så hade det inte registrerat, men det är botat nu.
Utöver att bjuda på festivalens roligaste gizmo, en digital körsångerska realtidsbaserad på hennes sång men styrd av gitarrens ackord och bra jävla mycket bättre än något sånt jag hört tidigare (jag är tekniker, jag inte bara får gilla sånt, det är i det närmaste lag på att jag ska göra det), så var det förbannat bra på alla sätt.
Hennes låtar och musik får mig att vilja jämföra med och dra paralleller till Idde Schultz, och bara att min hjärna gör den kopplingen är, i min värld, ett osannolikt bra betyg.
Ja alltså, förtrollande stämningsfull popmusik av den bästa sorten.
Samma rekommendation som ovan, kan du se henne live så gör det, eller skaffa skiva, lyssna online eller vad du än föredrar.
Ja, dagen hade kommit igång ordentligt nu.

Efter dagens första Sanna så kom dagens första Sundström, Jeja Sundström, som jag tydligen borde ha haft koll på och vetat vem det var, jag erkänner, det ringde ingen som helst klocka innan, men en eller annan låt var definitivt bekant, så nu är en del av min okunskap botad, hon är ännu en av de där som äger scenen och publiken med en nästan läskig självklarhet, och dessutom tycks helt omedveten om det.
Många intressanta berättelser blev det, och många bra låtar så klart.

Sen kom en av de som jag sett fram emot mest, inte för att jag hört mycket av honom, utan för att jag hört mycket OM honom, och för att han gav intryck av att vara… intressant är nog rätt ord.
Ærling, från Norge, närmare bestämt ön Træna, på polcirkeln, fyra mil utanför Norges kust.
Jag vet inte hur det ser ut där eller vad det är för sorts miljö, annat än det lilla jag sett på bilder, men jag föreställer mig en karg, blåsig och saltpinad miljö där man alltid är iklädd tjocka stickade tröjor, där man tänker mycket men pratar lite, där man har tid att stanna upp och ta tillvara livet som det är.
Som sagt, jag vet inte egentligen, jag baserar det där på några få bilder, och på Ærlings musik.
Det var hans musik som var det intressanta och inte var han kommer ifrån?
Jag tror inte att det går att skilja åt, jag tror att det hänger ihop på samma sätt som med Björk och Island.
Ærlings musik och sånger är känslor, blottlagda och råa, och vackra, så jävla vackra.
Jag har inte egentligen en aning om vad han sjöng om, ingen av texterna fastnade hos mig, vilket i sig är ovanligt, men samtidigt gick dom allihop rakt in, och förmedlade känslor som lämnade spår.
Jag har inte vågat lyssna på honom på skiva (nåja, Spotify, jag missade att skaffa en skiva) efteråt, för jag är rädd att det inte ska vara lika bra, inte lyckas förmedla samma sak, någon dag ska jag prova, men jag är beredd att bli besviken.
En stund fick han sällskap på scenen av Karin Renberg som bidrog med extra gitarr och sång, och kvällens andra Sundström, Stefan, var uppe och bidrog med sång en stund han med.

I det här läget så vill man knappast försöka sig på att göra någonting som är ens det minsta likt, och det skulle komma en del sånt under kvällen, men inte just nu, nu var det istället dags för en av mina barndomsidoler, som jag numera ser som god vän, därmed har jag rimligen tydligt nog deklarerat risken för viss partiskhet (vill ni veta en hemlighet? det föreligger viss partiskhet när det gäller en del andra artister med, men kanske inte riktigt lika mycket).
Hur som helst, Per Granberg och delar av Cirkusorkestern, Erik på piano och Jan på dragspel.
Per är långt mer känd som sångare i Charta 77 än som visartist, men solodebuten kom i våras och är inte alls dum.
Eller för att vara helt ärlig så är den bra, men ovan.
Dessutom tycker jag personligen att den känns lite för trevande, det är som att han inte riktigt vet hur han ska hantera sin egen röst i den nya miljön, DET problemet känns däremot helt bortblåst live.
Det här är huvudsakligen glad musik, det är konstigt, för texterna är till stor del ganska mörka egentligen, men med hopp, med tro, och med livslust, och musiken ja, det är liksom vispop, det är trallvänligt, eller allsångsvänligt bitvi,s och man blir glad av det, dessutom var det en av få artister som överhuvudtaget fungerar efter Ærling.

Möjligen skulle även Jenny Almsenius kunnat bära upp det, hon fick nu istället ta över efter Granberg, och här kom årets andra spontanförälskelse.
Blues, Visa, Pop… Hon blandar och ger och jag kan inte låta bli att tänka på en ung Louise Hoffsten, på de bästa vis.
Det här är ännu en artist med musik som man, eller åtminstone jag, blir glad av riktigt glad, det är positivt och livgivande och bara helt…. jag vet inte vad jag letar efter för ord egentligen, men, jag vill ha mer.
Tyvärr måste jag erkänna att under hennes uppträdande skedde festivalens enda större teknikproblem, mixerbordet och jag var inte helt överens, vilket ledde till en mycket otrevlig reverbrundgång i några sekunder, exakta orsaken till det kan det spekuleras om, men rent praktiskt så går det inte att säga annat än att det inte skulle skett om jag inte pillat på saker, så på det viset var det mitt fel, även om det inte borde ha kunnat ske av det jag gjorde.
Hur som helst, det hände, och det borde inte ha hänt.
Förlåt.

Orsaken att jag pillade på saker var för att jag förberedde för nästa artist, Christian Kjellvander.
Nu var vi tillbaka på den mörka sidan igen, men med lite tyngre elgitarrer och en röst som jag skulle kalla för gudasänd om gudarvar någonting jag trodde på.
Jag måste erkänna att jag har vissa problem med Kjellvander; jag tycker att han har en underbar röst, att han spelar skitbra, att låtarna är snygga och att allt är skitbra, men, det berör mig inte.
Jag vet inte varför det är så då jag lyssnar på en del annat som är till förvirring likt, som fångar mig, men han gör det inte och det stör mig, för jag borde gilla det och jag vill göra det, men, det fångar mig helt enkelt inte, trots att jag anser att det är bra på alla konkret mätbara sätt.

Sen var det dags för festivalens okrönte drottning, kvällens andra Sanna, den här gången Sanna Carlstedt.
Första gångerna jag hörde henne, på skivor, så imponerade hon inte nämnvärt, och så såg jag henne någon gång och det var väl sådär, sen såg jag henne igen och blev såld, och numera är hon en av de där som jag starkt rekommenderar till allt och alla för att hon är så jävla bra.
Sa jag att hon är bland det drygaste som går i ett par skor?
Uppkäftig, otrevlig, sarkastisk, cynisk och med helt orimliga krav och önskemål?
Vi kommer rätt bra överens tror jag, jag gillar henne.
Hon hade dagen till ära med sig en galen skåning och en fransos, även kända som Rolf Alm och Johan Johansson på dragspel respektive elbas.
Jag vet inte vad Sanna gör på en visfestival egentligen, för sättet hon hanterar publiken är i klass med hur en dödsstjärna hanterar Alderaan, hon är som Manowar förklätt med tolvsträngad gitarr, hon fullständigt kör över allt och alla med sitt mangel förklätt till visa, och vi älskar det.
Jag tror inte att någon var olycklig efter Sanna, nivån var på topp och jag har aldrig sett henne göra en så jävla bra spelning, det var helt enkelt något av det bästa jag sett när det gäller vismusik, i samma klass som Winnerbäck på hultsfred -97 eller om det var -98 eller Roger Karlsson på Studion ungefär samtidigt.
Wow, den där hyllningen var inte riktigt planerad.

Efter det där så återstod antagligen den enda som hade en chans att bära upp något efter Sanna, dagens andra Sundström, den här gången Stefan Sundström, först några låtar ensam och sen i sällskap med Karin Renberg som inledde med att stämma Stefans gitarr åt honom, det uppskattades.
Jag vet inte om Stefan behöver någon presentation, eller om det går att ge en rättvis sådan?
Stefan är bra, Stefan är som sämst jävligt bra, och som bäst, helt larvigt jävla skitbra, det här var någonstans mittemellan i mitt tycke, dvs. tillräckligt för att golva nästan vem som helst.

Där var kvällen nästan slut, det innebär att den var slut såtillvida att utomhusscenen stängde och innescenen öppnades för lite mer oannonserade uppträdanden.

Per Granberg, med en inte lika bantad Cirkusorkester som tidigare under dagen, bjöd på några låtar; nu var det både elgitarr och bas med, utöver piano, akustisk gitarr och dragspel, vilket jävla ös det blev.
Jag vill minnas att det bjöds på en sanslöst bra version av Charta 77:s låt ”Snälla Förklara”, jag känner mig väldigt säker på det, men ju mer jag funderar desto mer undrar jag om det är falska minnen eller inte, min hjärna var ganska mosig vid det här laget, konstigt nog så ger 12+ timmars konstant ljudteknikerjobb ofta den den effekten, ungefär vid den här tiden på natten så ansåg jag mig vara värd kvällens första öl, den kanske inte gjorde saken bättre.

Björn Wallgren som hade spelat under gårdagen, och som dessutom råkade fylla år idag uppträdde igen, han skulle ha spenderat kvällen på ett familjekalas till hans ära, men han valde istället att stanna kvar på Kompledigt och förgylla tillvaron, vilket knappast gjorde någon på festivalen ledsen.

Även Jonas Pietikäinen bjöds det på, en av storfavoriterna från torsdagens öppna scen, han gjorde samma sak som på torsdagen (som jag fortfarande inte skrivit om, han sopade mattan med allt och alla och vi älskade det, jag vet inte om det är hans kirunamamål som bidrar till att det blir så alldeles extra magiskt och bra eller vad det kan tänkas vara, men det är näst intill omöjligt att inte älska honom och det han gör.
Ja, han är så klart en helt förbannat bra musiker och sångare med.

Och så Bells då, hon har lyckats bli lite av en instans där nu, och det tackar vi för, eller vi och vi, JAG tackar för det, för JAG tycker att hon är så sjukt jävla bra och förstår inte varför vi fortfarande inte fått åtminstone en demo från henne, men hellre en ordentlig skiva eller så.
Hon spelade i alla fall, och ljudguden såg att det var gott, så han blev glad.

Jag måste helt ärligt erkänna att jag inte vet om det hände mer den kvällen, dvs. om det var fler som spelade eller inte, för jag minns inte.
Om det var så och jag har glömt någon så ber jag väldigt mycket om ursäkt, det betyder inte att du eller ni var dåliga, det betyder att jag är det, påminn mig gärna i så fall så kanske mina minnesbitar faller på plats.

Hur det än var så var det en hysteriskt jävla bra dag och kväll, som var så fullproppad med ren positivism att man nästan gick sönder av det, och varje gång jag tar mig tid att tänka på det så kommer jag på mer och fler saker som jag glömt att nämna och känner mig tvungen att kofota in i texten här och var, så känns det fragmentariskt så är det därför.
När jag gick och la mig den natten så var det så många intryck som bråkade om framsätet i min skalle att det tog rätt många timmar innan sömnen slutligen infann sig och lät mig vila inför tvådagarsfestivalens fjärde dag, Söndagen och dess brunchuppträdanden, men det tar vi i en annan text.

Puh!
Jag blir alldeles lycklig och utmattad av att tänka på den där dagen.

Från programbladet
Från programbladet
festival, Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del IV

Som jag nämnde i förra delen (här) så var jag rätt mosig i skallen när sista artisterna på utescenen uppträdde, men jag valde att trots det inte backa ur åtagandet att även sköta ljudet för de artister som skulle uppträda på inomhusscenen, så jag rusade dit för att se vad som bjöds.
När jag säger att jag hade lika lite koll på vem eller vad som skulle uppträda där som övrig publik så ljuger jag antagligen, jag har en stark känsla av att många i publiken hade långt bättre koll än vad jag hade.
Hur som helst, jag kör vidare som tidigare, jag nämner de saker som utmärkte sig mest enligt mig, i det här fallet alltså det som trängde igenom den närmast feberyriga dimman.

Fortfarande Lördag (innescenen):
Här bjöds det inte på fullvärdiga spelningar utan mer en kavalkad av artister som spelat under helgen, eller som varit där och inte spelat och som var och en lite enkelt spelade en eller två eller kanske tre låtar innan nästa person tog över scenen och fortsatte, så egentligen är det ren galenskap att på något sätt alls ens försöka peka ut något bäst eller så, det är för kort uppträdanden för att avgöra något sånt, men jag är inte den som backar för lite galenskap.

Under förra årets första visfestivalsdag, Torsdagen, den med öppen scen, så föll jag fullständigt för Magda Andersson, men eftersom jag är rätt usel på att komma iväg på spelningar och det tycks vara ont om skivor med henne så har jag sedan dess inte hört mer förrän här, och det är bara att konstatera, jag vet vad jag föll för.
Eller nej, egentligen vet jag inte det, för musiken hon spelar känns instinktivt som något jag inte egentligen brukar gilla, men hon får det att bli vackert och bra på ett sätt som liksom fullständigt trollbinder mig, jag tror inte att jag vill analysera det mycket djupare än så utan nöjer mig med att säga att det bara är helt sjukt bra, får du chansen att se henne så ta den.

Att påstå att Per Granberg har haft viss inverkan på mitt liv och min musiksmak är väldigt långt ifrån en överdrift, dock är det inte främst i sin roll som soloartist utan med band eller som skivbolagsdirektör och arrangör; solo är han ganska varierande, men för varje år så känns han mer och mer som ett säkert kort, här gjorde han det faktiskt ganska enkelt för sig då han valde att spela Charta 77s Lilla Björn & Lilla Tiger och med det i det närmaste rev hela stället genom det tryck det blev från publiken.
Var det bra? Ja herrelenin så bra det var, jag tror inte att jag sett honom SÅ laddad solo någon gång tidigare, dessutom verkar han ha bytt gitarr, för den här lät riktigt bra, det var inte alls dumt.

Ola Aurell dök upp på scen igen, vackert utstyrd som den Disneyprinsessa han är, och även här var det lite så att man började oroa sig över om huset skulle hålla för publikens kärleksuttryck (jag vet att jag inte egentligen skrev något om hans uppträdande på stora scenen, men det går att sammanfatta med att publiken älskar honom, och det finns god grund för det).

Det var fler under kvällen, och fler var bra, men det här var de som i min värld utmärkte sig mest.
Efter det så gjorde jag det mycket korkade valet att dricka några öl, och som jag tror att jag sa tidigare, utmattning kombinerat med resterna av en hjärnskakning hör inte ihop med öl, trust me (jag menar det, verkligen, fullständigt jättemycket på allvar…), tack för guidning hem Carina.
Nästa dag så blev det Brunchspelningar.

Söndag: Brunchen
Brunchen är lite samma princip som innespelningarna kvällen innan, fast mindre kaotiskt, det är som en ”best of” från festivalen, kombinerat med god mat, fast att säga best of blir fel. för det handlar inte så mycket om vilka som varit bäst utan mer vilka artister som stannat kvar och känner för att spela någon eller några låtar till, extra nedstrippat och opretentiöst, den här gången även med en artist som var tänkt att spela under festivalen men som på grund av krockande planering inte kunde komma förrän på söndagen, så låt mig härmed presentera dagens höjdpunkter enligt mig, för den observante läsaren kommer det antagligen framgå att jag håller fast rätt hårt vid vilka som var festivalens regenter.

Att Jag gillar Christina Kjellsson bör redan ha framgått, att se och höra henne spela en gång till var därför tämligen otippat någonting jag uppskattade väldigt mycket, att hon även nu plockade upp Maja Heurling, som jag redan hyllat en del, för körande och extra kompande gjorde inte saken sämre, vad ska jag säga? Dom är en perfekt kombination.
Maja fortsatte sen med att spela och sjunga själv, och för min del kändes det som att jag fått allt jag behövde för att brunchen skulle vara lyckad redan här.
Vilket jävla lovebombande jag sysslar med, det känns inte helt likt mig, så det är nog dags att jag går vidare till nästa som är värd att nämna.

Isabelle Bells Gustafsson
Okej, jag är inte klar med lovebombandet då, egentligen hade jag hoppats och räknat med att få se Bells på scen redan kvällen innan, men av orsaker och skäl så blev det inte så utan istället erbjöds hon att spela på brunchen, det är absolut inte sämre, det betyder att fler fick chansen att uppleva henne i lite mer nyktert tillstånd (deras åsyftar jag… mest), visst sa jag redan att hon är förbannat bra?
Fick jag bestämma (det brukar jag inte få) så skulle någon stänga in henne i en vettig studio ganska omgående och sen inte släppa ut henne innan hon spelat in och släppt lite vettigt, dessutom skulle jag ganska omgående se till att boka henne till nästa års festival innan någon annan bokar upp henne med någonting annat.
Så, nu kanske det räcker, eller?

Mnjae, det finns en till att nämna, Loke skulle egentligen ha spelat på festivalen, men någonting i planeringen sket sig, så istället fick han spela ett kort set på brunchen, Loke är en sån där som är förvånande okänd för att vara så känd, eller om det är tvärt om.
Han är en av de där som, precis som rätt många andra visartister balanserar på gränsen mellan att vara vissångare och komiker, jag får för mig att han under senare år försökt bli mer ”seriös” men jag ska inte svära på det, vad jag vet är att han är en förbannat bra artist som vet hur man fångar en publik, berättar historier med twist samt knåpar ihop lagom trallvänliga trudelutter, han är definitivt en av de där svenska visartisterna man SKA ha sett, så se till att göra det.
Däremot, här kommer det enda negativa jag tänker säga om söndagen (annat än att den var för kort, det var för få som spelade osv.), han är en av få från festivalen som jag tycker känns aningen fel till en brunch, det känns helt enkelt inte som helt rätt tillfälle, hans musik är till stor del aningen för rockig för det, men det är på inget sätt hans fel, och jag menar på intet sätt att det var dåligt, bara att det hade varit så mycket bättre med en ”riktig”spelning på stora scen, en sån blir det nästa år.

Sen var det slut.
Återigen står man där med en tom känsla och inser att det är ett helt år kvar tills nästa gång.
Jaja, den stora kollektiva avslutningskramen var så klart något som hände på söndagen med, och lite lagom dystert ihoprullande av kablar och sånt där innan jag gick och i det närmaste kolapsade i en bil på väg hemåt.
Men det som främst hände var just känslan av… jaha, och nudå? Måste det redan vara slut?
Det var bara mitt andra år som tekniker där, men det känns redan som lite av en institution i mitt liv, och någonting jag ser fram emot mer av hela tiden.

Jag vet, precis som de som varit där, att det ständigt tjatas om att det är festivalen med sveriges trevligaste och bästa publik, jag skriver under på det, men det är även, i mitt tycke så klart, festivalen med landets trevligaste artister, absolut jävla jättetrevligaste personal och trevligaste arrangörer, och det här säger jag trots att jag sett folk från alla kategorierna tappa humöret fullständigt.
Jag tror att hemligheten är att det är en festival som drivs av och med kärlek, och så jävla mycket kärlek sen, men det görs av folk som även vet vad som krävs utöver kärlek för att saker ska fungera.
Det här är något av en kärleksförklaring från mig till er, alla som var där oavsett i vilken roll, det enda jag ibland önskar är att jag skulle ha mer tid att vara social med alla underbara människor där istället för att studsa runt och vara småstressad, å andra sidan, vore jag inte det så skulle jag antagligen istället gnälla över att jag hade för lite att göra.

En sista sak sm jag känner att jag måste tacka extra för.
Jag har ALDRIG under mina snart tjugo år som ljudtekniker fått så mycket tack och beröm för det jobb jag gör som under den helgen, och framför allt inte av publik, det händer helt enkelt inte som ljudtekniker, så tack själv, helt jävla enormt mycket tack.

Nu är det bara typ elva månader kvar tills nästa gång.

Missat didigare delar? Lugn, dom finns här:
Del I
Del II
Del III

Nu måste jag recensera någonting där jag får vara elak, jag tror att jag är på G när det gäller frukostrecensioner, det lämnar öppet för både Gessle och Gyllene Tider…
 

festival, Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del I

1 kommentar

Det har blivit lite uppehåll i frukostskivorna på grund av att halva förra veckan spenderades jobbande med Kompledigt, det fanns inte riktigt tid eller ork att lyssna på annat då, och sen dess har jag varit trött, mycket mycket trött.

Då jag var där som ljudtekniker så känner jag att det inte riktigt är försvarbart att recensera artister och annat ordentligt (hade jag varit god vän med dem allihop så hade jag däremot antagligen inte tvekat), utan jag tänkte istället bara försöka mig på att sammanfatta det hela lite och nämna vad jag upplevde som höjdpunkter för helgen.

För att ni ska förstå min utgångspunkt så kan det vara bra att tänka på att jag under en helg som den här, som ljudtekniker, scentekniker, roddare och i stort sett ensamt ansvarig för att saker fungerade på scenerna så lyssnar jag mestadels på musiken på ett annat sätt än vad jag tror att de flesta andra gör, dels låter jag mig väldigt sällan ryckas med helt, speciellt inte i känslomässiga saker, det kostar för mycket energi, och dels analyserar jag sönder saker i jakt på vad jag kan förbättra för att ni ska uppleva det som ännu bättre, därmed missar jag ibland saker, det händer exempelvis att jag helt missar texter som egentligen är geniala för att jag lyssnar för mycket på rösten som framför detsamma, samtidigt som jag ofta hör harmonier och samspel mellan instrument som band/artister själva inte ens reflekterat över, så om du och jag inte upplevt saker riktigt likadant så är det helt naturligt och väntat.

Hur som helst, jag tänkte ändå försöka sammanfatta vad JAG upplevde som helgens höjdpunkter, jag vet inte hur många delar det här kan tänkas bli, men vi börjar med den här, helgens inledning, TORSDAG:

Visfestivalens första dag…Vänta nu, jag måste reda ut en grej här, dom kallar sig själva för ”Visfestivalen Kompledigt” men jag vill påstå att det här är en visfestival på samma sätt som melodifestivalen är en schlagerfestival, det krävs helt enkelt rätt mycket begreppsglidning för att det ska stämma, ja, det finns en eller annan som spelar där som är just en visartist och som spelar visor, men i stort så är det snarare pop och rockartister som spelar (mer eller mindre) akustiskt, bara för att det är nedstrippat så blir det inte visa, okej?
Nej, du behöver inte hålla med, det räcker med att du nickar och ler, det är den metod jag har för att komma överens med mig själv.

Vi försöker igen, första kvällen, torsdag, öppen scen, fast med krav på föranmälning eftersom så många ville spela.
Det var precis som förra året ett så start startfält så det känns helt larvigt att inte flera av dem spelade under riktiga festivalen, men för mig så var det speciellt några som utmärkte sig och fastnade i medvetandet, två av dem gjorde detsamma redan förra året, det var då dels Njöter som med sin ganska rockiga pop får mig att tänka på Staffan Hellstrand, på ett bra sätt, inte som att det är en kopia eller så utan som att det här är samma sorts musik, samma sorts känslor, och jävlar vad det är känslor, jag blev såld förra året, och jag fortsatte vara det i år, och dels var det Peter Rudvall som… jag ska vara helt ärlig, jag har inte en jävla aning om vad det är med hans musik som ger mig gåshud, men det räcker rätt bra med att den har den effekten, att han dessutom är en av de där få som kan spela rejält känslosamma låtar men lyckas få in mellansnack som är lättsamma och kul är bara så jävla bra.
Han passade även på att donera skivor till min samling, mot löfte om att jag inte recenserar dem här, vilket så klart är ett löfte jag inte kan ge, allt ska gås igenom förr eller senare, men jag tror inte han har mycket att frukta.

Sen var det den som var största positiva överraskningen för min del, Isabelle ”Bells” Gustafsson, i min värld så är hon ungefär fjorton år gammal, skriver eventuellt ett fanzine, tecknar fantastiskt bra samt lyssnar på punk.
Gissningsvis så är jag i hennes värld en sur gammal gubbe som slänger ut hennes vänner från diskussionsforum för att dom trots upprepade varningar bryter mot reglerna.
Hur som helst så visar det sig nu att hon inte längre är fjorton år utan har blivit något äldre, skaffat gitarr, munspel och skriver låtar, som hon dessutom framför jävligt bra, trots en stadig förkylning.
Men det som kanske mest fick mig att tycka att det var förbannat bra var den, om inte säkerhet, så åtminstone bestämdhet hon erövrade scenen med.
Vissa människor går upp på en scen och börjar prata och på en gång så äger dom scenen, även om dom mest babblar på och allmänt verkar ha oordning på saker, när andra gör sådant så känns det bara som kaos.
Lyckas man med det så har man redan halva i mål.
Glömde jag säga att hon sjunger och spelar helt förjävla bra? Det gör hon (Hon skulle även kunna vinna någon sorts pris för att vara en av få under hela helgen vars gitarr hade bra ljud anpassat till hennes sätt att spela, men det priset vågar jag inte dela ut utan att ha hört den på större ljudanläggning).
Det var som sagt mer under kvällen, men börjar jag namedroppa så missar jag garanterat någon, och det spelar ingen större roll i övrigt, jag har nämnt de som gjorde störst intryck på mig och lite om varför, och jag hoppas och tror att de tre kommer dyka upp på stora scenen nästa år, det är redan där rätt bra bredd, och sen är det bara att fylla på med mer.

Det där var Torsdagen och dess musikaliska höjdpunkter, andra höjdpunkter under dagen var sånt där som att träffa några av världens viktigaste människor igen, det händer lite då och då på olika håll, men det är nästan garanterat att ske när jag är i köping.
Det kommer fler delar när jag fått ihop dem, sannolikt blir det tre till, men jag vet aldrig med mig själv så jag skulle inte ta något för givet.

Här hittar du del II