Etikettarkiv: nittiotal

Last Caress – Happy Friday

Dagens Frukostskiva.

Last Caress – Happy Friday.

Flerstämmig melodiös skatepunk som den lät på nittiotalet, från Dalarna, och gjord på nittiotalet.
Kan det vara något att ha?

Ja.

Jag har redan hunnit förklara precis vad det är och vad du får.
Det är skitbra i lagom doser, här får man 5 spår på totalt 15 minuter och 26 sekunder, det är perfekt.

Det är inte det du ska lyssna på idag, men på fredag kväll när du förbereder dig för att festa, då, då passar det här.

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej

Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej.

Radioaktiva Räkers sista egentliga album, att dom senare återbildades och släppte ett till räknas inte riktigt.
Det härär trallpunk.
Skivan inleds med ett spår som skulle kunna vara en direkt fortsättning på någon av låtarna från debutalbumet Labyrint, kanske är det för att sätta tonen, jag klagar inte.
Sen händer någonting, man märker att det inte är samma band längre, dom har blivit äldre, funderingarna och kritiken är annan för att inte tala om att cynismen, bitterheten och hatet har mattats ut…

Skojade bara.
Skivan genomsyras av ilska, bitterhet och cynism, till stor del riktat mot hemstaden Hofors och inskränkta, trångsynta människor, men även världen och samhället i stort.
Däremot så har melodikänslan vuxit hos dem, och känslan för snygga stämmor och växelsång (vilket dom inte direkt var usla på tidigare).
Sen smyger det även in lite saker som nästan låter som om det skulle kunna vara kärlekssånger, men så kan det så klart inte vara, för det här är punk, och inte pop… eller?

Hur som helst så, det är en skiva som håller förvånansvärt bra fortfarande, och det uppskattas, den behandlar dessutom ämnen som är lika aktuella nu som då och det är ingenting som stuckit ut och fått mig att känna att den faktiskt är rätt gammal vid det här laget.

Bra skit, lyssna på den.

The Presidents Of The United States Of America – II

Dagens… okej, inte ens i närheten av frukostskiva, men dagens skiva då.

Presidents Of The United States Of America – II.

Jag borde antagligen gå tillbaka och kolla vad jag skrev om deras första platta innan jag skriver det här, men det skiter jag i.
Under nittiotalets andra halva dök det här bandet upp på min musikaliska karta, mest av allt efter att jag hört en P3-live sändning med dem som jag blev fullständigt krossad av, för här kom ett band som gjorde saker helt annorlunda, dom hade varkenen basist eller en gitarrist utan två personer som spelade respektive guitbass och basitar, som var modifierade gitarrer utrustade med, om jag minns rätt, två respektive tre strängar, som var antingen tunna bassträngar eller extra feta gitarrsträngar, och någon av dem hade, återigen om jag minns rätt, en basmick istället för gitarrmick, och sen kördes allting genom en stadig dos fuzzpedaler och annat kul innan det förstärktes av mysiga rörförstärkare.
Och till den rätt underliga ljudbild de åstadkom tillsammans med trummisen, så bjöd dom på mestadels humoristiska texter och extremt jävla bra pophooks som åt sig fast totalt.

Efter det fanns det bara en sak för mig att göra, skaffa skivorna, lyssna en jävla massa och vara jävligt nöjd.

Jag har uppenbarligen redan beskrivit vad det handlar om, och jag vet inte om det finns mycket mer att tillägga?
Det är döda ödlor, vulkaner, radiostyrda bilar, tiki-gudar och snygga hooks.
Det är även en jävla massa fånigt snygga brejks och underligheter.
Glömde jag säga att det är gott om fulsnygg fuzz, massor av det.

Till sttor del är det här den totala motsatsen mot vad jag anser är en snygg eller bra ljudbild, men jag älskar det, och är fortfarande så sjukt jävla glad över att jag upptäckte det här en gång i tiden.
Och kanske just för att ljudbilden är som den är och det hela mest hålls ihop av snygga melodisnuttar och charm, så har det här åldrats med full värdighet, och skulle lika väl kunnat vara från sjuttiotalet, som tiotalet, eller då nittiotalet som det gör.

Ja, det här är en grymt jävla bra skiva,lyssna på den.

Nine Inch Nails – Hole In Your Head

Dagens frukostskiva.

Nine Inch Nails – Hole In Your Head.

Välkommen till den första bootlegen på den här listan.
Här pratar vi då om NIN live 1994, ljudet är som om det vore inspelat med publikmikrofon och sen meckat med av någon som eventuellt vet vad den sysslar med men ändå med de begränsningar det ger att inte ha alla frekvenser att leka med, det låter alltså rätt platt och inte jättespännande, spelningen i sig bjder inte heller på några större överraskningar, men trots det har någon bestämt sig för att pressa det här på CD på professionellt vis med ordentligt omslag och allt…
Jag är osäker på varför, för det här ger faktiskt inte egentligen någonting alls, visst, det är live, men det tillför, i det här fallet, ingenting, vilket hae kunnat vara okej om inte ljudet lät som ett sönderspelat kassettband.

Ja, det var ju inte mycket att komma med.

Garbage – Version 2.0

Dagens frukostskiva.

Garbage – Version 2.0.

Jag är nästan helt jättesäker på att jag redan recenserat den här, och att jag förra gången jag gjorde det redan var säker på att jaghade gjort det tidigare.
Trots det så hittar jag den inte någonstans i mina arkiv, så jagantar att jag drömt det.
Eller så är det så att jag började skriva den men något krashade så allt försvann, det kan vara så, det låter inte helt orimligt faktiskt.

Okej, jag tror mig ha tokhyllat deras första skiva här åtminstone, på goda grunder.
Den här är en fortsättning av det dom gjorde där, dom testar gränser, dom blandar saker som inte borde gå att blanda sig utanatt bli fel, eller framför allt inte borde gå att blanda utan att få skit från alla som tror sig veta vad som är rätt och fel med musik, resultatet är att dom får fram någon sorts post-grunge som tydligt lånar harmonier och arrangemang från sextiotalspop som dom blandar med elektroniska dancebeats och underliga industriljud och samtida triphop, utan att någonsin släppa taget om fokus, vokaldriven rock.
Glömde jag säga att det dessutom är fullpackat med texter som växlar mellan att kännas långt mer personligt utlämnande än vad som är brukligt inom musik som går hem hos den stora massan, och politik, samt det tämligen genomgående temat i Shirley Mansons texter, sex.

Flera av låtarna har under olika perioder i stort sett utgjort soundtrack för mitt liv, kanske främst ”When i grow up” och ”The Trick Is To Keep Breathing”.
Ska man vara sån så gör dom det fortfarande…

Alltså, alla deras skivor till dags dato utgör för mig något av mallar för hur bra modern pop/rock låter, det är bra hela vägen, inklusive att det har antagligen nittiotalets bästa produktion utan att för den skull bli överpolerat, trist och tråkigt, tvärt om så finns det nerv här, det finns imperfektioner, det finns känsla, det är…

Det är ett av nittiotalets bästa album, okej?
Ja du bör lyssna på det, på stark volym, flera gånger om.

B*Witched – S/T

Dagens frukostskiva.

B*Witched – S/T.

Ni vet hur man ibland har en sån där dag när allt går lite långsammare än vanligt på morgonen och det slutar med att man dricker sitt morgonkaffe i solen på verandan närmare lunchtid, med en katt i knät och en nyskalad apelsin i handen.

Vet ni vad som verkligen verkligen är fel musik att lyssna på då?

Abba.

Det här är inte Abba, det här är B*Witched, och det är istället helt jävla rätt att lyssna på.
Kommer ni ihåg dem? Irländsk tjejpopgrupp från slutet av nittiotalet, häromkring var väl deras största hit C’est la Vie tror jag, eller möjligen Rollercoaster, det var rätt hyfsade hits här, och på de där öarna i Atlanten så toppade dom listorna.
Jag vet varför.
Det här är jävligt bra.
På riktigt.

Riktigt.
Jävla.
Bra.

Missförstå mig inte nu, det är inte vad jag normalt sett lyssnar på, det är musik som är gjord för ”den stora massan”, men, för att vara sådan så är det helt fånigt jävla bra, det spretar åt flera håll, det låter genuint, det känns som att dom faktiskt har kul med musiken, det är sprittande och glatt och kanske är det deras underbara Irländska dialekter som sätter den där lilla extra knorren på det, oavsett vilket så gillar jag det.
Visst, några låtar känns ganska standardiserade och mest som utfyllnad av ”standard kommersiell pojkbands/tjejbands ballad” stuk, men det är bara några, det mesta är genuint bra musik, och det känns, trots tidsperioden det släpptes och stuket på musiken, inte fullständigt sönderproducerat och platt utan som sagt, genuint.
Ja, det här ÄR perfekt bakgrundsmusik för en solig frukost på verandan.

Borde du lyssna på det här?
Vad tror du?
Ja, faktiskt.

 

(Ja jag har kollat, jag har inte feber utan får nog anses vara relativt frisk).

V/A – Definitivt 50 Spänn Igen.

Dagens frukostskiva.

Idag är vi på Y.

V/A – Definitivt 50 Spänn Igen.

Vad det handlar om beskrev jag när jag skrev om den första i serien.
Den här kom något år senare och var långt enklare att få tag på, inte enbart för att den lä ha gjorts i större upplaga utan även för att under det året så hade hela det svenska musiklandskapet förändrats drastiskt på flera sätt, men det mest relevanta för den här skivan var att punk hade gått från att vara förklarat utdött till att vara något som nog kanske fanns, men det var fortfarande inte riktigt kosher, och sen helt plötsligt så var det inte bara det, utan dessutom något som spelades i radio stup i kvarten, skämtades om i Nile City och allmänt var något som de flesta åtminstone kände till.
Men vi var inte riktigt där ännu när den här skivan kom, men den var åtminstone, som sagt, relativt lätt att hitta i butiker runt om i landet, och ännu lättare att hitta på spelningar med de medverkande banden, sådana spelningar tycktes plötsligt förekomma flera gånger i månaden i stort sett var i landet man än bodde (med undantag för Lund och Malmö).

Banden ja, till rätt stor del samma band som medverkade på den första skivan, men nu även med några lite utstickande band som smugit sig in, främst i form av Tuk Tuk Rally spelandes… ja vad fan dom nu än ansågs spela, åsikterna gick isär rejält om vad det var och om dom hade på en punksamling att göra, jag för min del var smått skeptisk kan jag erkänna, jag har ändrat åsikt helt sen dess, klart som fan att dom hörde hemma här, detsamma gäller poplåtssnickaren Johan Johansson som här plötsligt dök upp från ingenstans och spelade glad jävla popmusik… hur vågade han? han skulle väl vara punkare, eller?

Rätt många människor köpte den här skivan enbart för DLK:s bidrag, Ishockeyfrisyr, det var kanske inte helt dumt, då lärde dom sig förhoppningsvis hur mycket annat bra det fanns på den med.

Men hur låter det i dagsläget då?
Helt ärligt?
En rätt stor del av låtarna håller helt sjukt bra, och kanske framför allt köttgrottornas ’Gravöl’, men även flera andra spår är precis lika aktuella idag som dom var då, det är en rätt imponerande bedrift.
Men kanske mest imponerande är att hela produktionen luktar helt okej även med dagens mått, skivan innan låter bitvis ”gammalt” eller aningen primitivt ljudmässigt, så icke den här.
Jag vill nog påstå att det beror på att det under just den perioden skedde ett drastiskt lyft inom hur punk spelades in och producerades, och plötsligt gjordes det i allt större utsträckning av folk som faktiskt kunde sitt jobb ordentligt.
Det är en bra sak.

Vad jag säger är alltså att det är en bra skiva, faktiskt en jävligt bra skiva, och i mitt tycke, helt utan svaga spår men med mera bredd än föregångaren.

Jupp, det här är ytterligare en bra skiva attbörja dagen med.

V/A – Definitivt 50 Spänn

Dagens frukostskiva.

Jag bjuder på en liten förändring i mina metoder.
Kommer jag till en bokstav där jag redan avverkat alla skivor så bjuder jag på något från kategorin samlingar, och från den kategorin tror jag att jag kommer gå igenom dem kategori för kategori, vi börjar med en serie samlingar som legat mig väldigt varmt om hjärtat.
Bokstaven vi är på just nu är för övrigt X.

V/A – Definitivt 50 Spänn.

Året var 1992 och Absolute Music var det som dikterade vilket som var månadens smak, CD:n hade slutligen slagit igenom stort i sverige och skivpriser sköt i höjden.
In på arenan klampar ett RABB, ett samarbete mellan ett gäng independentbolag som ger ut punk, och släpper en samling med just punk.
För de som inte känner till det så var punken vid det här tillfället (som så många gånger) tämligen dödförklarad.
Samlingen kostade blott femtio riksdaler (utom i alla de butiker där man såg sin chans att tjäna extra pengar och tog fullpris för den).

För mig personligen så var det här en jävligt viktig skiva, trots att det tog mig flera år innan jag slutligen fick tag på den annat än på ett kopierat kassettband, det här var som en liten snabbgenomgång av vad svensk punk hade att erbjuda just då, förvisso inte många nyheter för min del som redan tidigare snöat in på det, men fortfarande ett alldeles lysande smörgåsbord.

Såhär några år senare så kan jag inte tycka annat än…
Ja, Herre Pot vilken bra samling det här är fortfarande idag, den är även en jävligt bra startpunkt om man vill se hur svensk punk på bara några få år under nittiotalet utvecklades helt enormt mycket, jag lär återkomma till det.

Okej, några av låtarna på skivan är extremt präglade av sin tid, det kommer man inte ifrån, det är en samtidsskildring, så det är tämligen ofrånkomligt, men generellt så håller den förvånansvärt bra.

Ja, det är en bra skiva att börja dagen med.

Gessle – The World According to Gessle

Dagens frukostskiva.

Gessle – The World According to Gessle

Kommer ni ihåg 1997?
Det gör jag, det var början till slutet av ett jävligt bra årtionde, det var en tid när mycket av det som varit rebelliskt och utstickande med nittiotalet allt mer hade hunnit processas genom kommersiallismens filter och marknadsanpassas, den här skivan är rätt mycket ett symptom på det.
När Gessle kom på att spretig gitarrpop på bruten engelska var gångbart (samt att han allt mer blivit förbjuden att ha med ”sina” låtar på Roxettealbum) så bestämde han sig för att en gång för alla göra det ultimata nittiotalspopalbumet, skivan som skulle visa om det var Brainpool eller Popsicle som var sveriges popkungar (svaret han var ute efter var så klart att det inte var någon av dem, utan han själv), och för att garantera att det blev rätt så plockade han in Brainpool som kompmusiker, sen ”skrev” han ett gäng av världens bästa poplåtar, och för att garantera att dom var just bäst så lånade han inspiration (samt melodier, fraseringar, textbitar och arr.) från okända band som han snubblat över men som ingen annan lär ha hört, så han kunde komma undan lätt med det.
Banden han lät sig inspireras av, och som inte får cred någonstans, och som du antagligen inte hört talas om är bland annat Ramones, Manic Street Preachers och INXS.
Sen processades allt genom lite snyggare produktion än de genomsnittliga nittiotalspopbanden hade råd med och där dog allt sväng och det hela fick känslan av maskinpop.

Jag ska erkänna att en del av låtarna har rätt catchy refränger eller snygga hooks och så, men det faller hela tiden platt genom att sakna själ.

Några år efter den här så kom det en hyllningsskiva till Ramones där svenska artister tolkade deras låtar, Gessle valde praktiskt nog att bidra med ” I wanna be your boyfriend ”, jag skulle vilja höra en mashup av den och hans egen ”Do you wanna be my baby”, jag anar vissa likheter…

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så skulle flera av de här låtarna garanterat ha hamnat på Roxettes skivor, och därmed brutit av alla ballader på ett positivt sätt, det skulle kanske inte ha blivit hits, men det hade varit den sortens mellanlåtar som får annat att lättas upp och får skivor att bli en bra (eller bättre åtminstone) helhet, ni vet sånna där med tramstexter om att berätta alla hemligheter i en underbar ballong eller så, ja okej, uppenbarligen hade det kunnat bli hits.
Men så här, som en egen skiva så är det… meningslöst?
Skivan vill verkligen vara indiepop, av svenskt/brittiskt stuk, men den vill vara polerad, och den vill inte bryta egen mark.
Hade det varit ett okänt band så hade ingen, INGEN, i dagsläget kommit ihåg dem, alls.
Inte för att det är dåligt, det är bara så anonymt, så ”alla andra har redan gjort det här, men bättre”.

Okej, sammanfattningsvis så…
Jag avråder inte från den här skivan av musikaliska skäl, den fungerar som bakgrundsskval, helt okej sådant, man skulle lätt kunna släna in någon eller några låtar på en nittiotalsfest, som utfyllnad mellan de låtar folk bryr sig om utan att det stör, annat än att det stör de som vet vem det är och därför misshandlar den som är DJ.
Däremot avråder jag från att lyssna på den här på någon som helst digital tjänst som Spotify eller liknande, Gessle får redan tillräckligt och en jävla massa mer av den kakan, så av rent etiska skäl anser jag att ingen bör lyssna på det här annat än från fysiskt media eller liknande, det går säkert att låna den från någon stackars sate som har den i sin skivhylla, om du anser det viktigt.