Kategoriarkiv: Uncategorized

Uncategorized

V/A – Definitvt 50 spänn 9

Dagens frukostskiva.

V/A – Definitivt 50 spänn 9.

Återigen en bokstav där det är slut på artister (X), så det blir en samlingsskiva istället.

Den här skivan inleds med Troublemakers och Ein Zwei Polizei, för min del sätter det tonen, det här är party och ös.
Den inställingen beror med nästan absolut säkerhet till viss del på någon sorts nostalgi från mitt håll, ungefär då den här skivan kom så fick svensk melodiös punk ett nytt litet uppsving efter att under några års tid allt mer glidit undan i popularitet och det passade mig alldeles utmärkt för det var precis vad jag behövde i mitt liv.
Melodiös svensk punk för den delen, jag kanknappast påstå att det är det enda på den här skivan, rätt mycket av inehållet är istället någonting annat, skulle man inte känna till banden och sammanhanget så är jag helt säker på att många skulle klassa det som pop, svensk pop, och ett eller annat av banden marknadsförde sig just som det, även om rötterna onekligen fanns i punk av ett eller annat slag.

Svensk pop förresten? Vi bjuds ju faktiskt på lite tyska med, i form av Rasta Knast, Tyskar som spelar Asta Kask cover, på Tyska, vad kan rimligen gå fel med det konceptet?
Och ännu mer otippat, Guineapigs har med en låt med Svensk text, Smart Nog För TV, som man skulle önska var så extremt frånsprungen av tiden att den skulle känas som en relik, men tyvärr, den är precis lika aktuell idag som den var för fjorton år sedan.

Äh, nu raderade jag just en hel radda med babbel, skitsamma, det är en jävligt bra samlingsskiva som tar pulsen på svensk melodiös punk år 2000, två steg frammåt och ett steg tillbaka, sjutton låtar, precis lagom i mitt tycke.
Jävligt bra skiva att börja dagen med.

Uncategorized

Weeping Willows – Fear & Love

Dagens frukostskiva.

Weeping Willows – Fear & Love.

Jag gillar Weeping Willows.
Men är jag helt ärlig så är det mer ett teoretiskt än konkret gillande då jag väldigt sällan lyssnar på dem vare sig på skiva eller live, men jag HAR lyssnat rätt mycket på dem live en gång i tiden, inte minst för att jag ofta hade ljudet från deras repande i bakgrunden under tiden jag riggade scen åt andra, men även för att jag både sett dem rätt många gånger samt varit tekniker åt dem några vändor.
Men som sagt, nuförtiden är mitt gillande mer teoretiskt, jag har tänkt att jag ska se dem live, och jag tittar på skivorna i hyllan ibland.
Det kan vara så att jag inte sett dem på kanske tio år eller nåt sånt, det är faktiskt en stund, och det är osäkert om jag lyssnat på någon skiva nyare än så annat än enstaka låtar.

Den här skivan är jag högst osäker på om jag lyssnat på tidigare, och efter att jag lyssnat kan jag inte annat än undra varför det är så, det här är ju, som väntat, riktigt förbannat jävla bra.
Och som det mesta dom gjort så passar det inte riktigt in någonstans, eller så passar det överallt, det pendlar mellan att låta rejält influerat av tidiga Velvet Underground, men med bra ljud, som Depeche Mode när dom bygger som vackrast karga landskap och som snygg brittisk nittiotalspop med perfekt sittande körer och sextiotalskänsla, samt att dom en kort stund även låter nästan förvillande mycket som REM, men inget av det känns någonsin som kopierande eller som att det tappar sin egen personlighet, till stor del, ofrånkomligen, för att sången hela tiden håller ihop allt och gör det till något som alltid känns att det är Weeping Willows.
Det är sjukt otidsenligt, och skulle ha varit det precis när det än släpptes, men det låter samtidigt inte föråldrat eller provocerande nytt.

Det här är så osannolikt jävla snyggt och bra så det inte finns någon orsak att inte lyssna på det på en gång.
seså, vad väntar du på?

Uncategorized

The Vacant Lot – Wrong

Dagens (faktiskt) frukostskiva.

The Vacant Lot – Wrong.

Du vet hur bra amerikansk punkpop från tidigt nittiotal, med tydliga ramonesinfluenser låter?
Inte?
Då är den här skivan en perfekt introduktion.
Om du vet så är den här skivan perfekt att lyssna på ändå, för den är behagligt ösig, skitig och bra amerikansk punkpop med ohämmade Ramonesinflueser, och vem gillar inte sånt liksom?

Skivan i sig visade sig vara inplastad fortfarande, ytterligare en av alla ”Undrar var jag har fått den här ifrån?” i skivhyllan, nu är den inte inplastad, och jag hoppas att jag kommer komma ihåg att spela den fler gånger, för det här är riktigt jävla trevligt att lyssna på.

Så, jag tycker att även du ska göra det.

Uncategorized

U2 – The Best of 1980 – 1990 and the B-sides

Samlingar samlingar samlingar…
Vad ska man säga om dem?
När ett riktigt bra band, som haft en massa singelhits, släpper en samling med just singlarna så kan det sällan gå helt fel, det gör det inte här heller.
Det är en rätt bra genomgång av deras historia och musikaliska utveckling över tio år, och ja, det är bra.
Riktigt bra.
Och jävligt mycket av det låter inte så gammalt, eller framför allt så låter det inte åttiotal så som mycket annat, ,det har åldrats med värdighet.

Men, det finns ett stort men här.
Bonusskivan, den innehåller B-sidor från singlarna, och för er som är för unga för att minnas det så var alltså grejen med B-sidor en gång i tiden att dom var på andra sidan av skivan, det krävdes att man vände på skivan för att lyssna på den, och sen vände tillbaka igen för att lyssna på den låt man hade köpt skivan för egentligen, vilket betydde att B-sidor ofta(st) inte alls ficksamma uppmärksamhet, för många så var dom något som fanns där, men som man inte alls brydde sig om, så många band utnyttjade det till att lägga med mer experimentella saker, sånt som kan ske inte passade in på deras album, eller som inte ens nästan var musik i samma stil som de brukade göra, men ändå bra(?) nog för att de skulle vilja göra någonting med det, vissa band gjorde onekligen intressanta saker som hamnade på B-sidor, andra, vi kan väl säga att vissa band definitivt gjorde rätt som la de låtara där så få som möjligt hörde dem.

U2 är ett sådant.
En stor del av deras B-sidor är underliga experiment inom genres dom kanske inte helt behärskar och sånt som med nästan absolu säkerhet skulle ha alienerat delar av deras fans.
Kort sagt, bonusskivan, med b-sidor, är helt förbannat tokigt jävla skitbra.
Jag älskar dess spretighet, dess promenader in på områden man kanske inte helt väntat sig, och framför allt, Trash, Trampoline and the Party Girl.

Så… lyssna på samlingen, och lyssna framför allt på bonusskivan, den är skitbra.

Det var allt.

Uncategorized

The Tank – There Is No ”I” In Band

Dagens andra måltidsskiva.

The Tank – There Is No ”I” In Band.

Den här skivan är en av orsakerna till idiotprojektet att lyssna igenom alla skivor jag har.
Men det visste jag inte förrän för en stund sedan.

Jag ve inte varifrån skivan kommer, jagkan ha fått den av någon, den kan ha kommit med i en mixad överraskningsbundle med skivor, jag kan ha varit tekniker åt dem och fått den av bandet… jag vet inte vilket, det jag vet är att den stått i min skivhylla i över tio år, och att jag eventuellt aldrig har lyssnat på den.
Jag har kollat på den ibland och undrat om jag borde lyssna, men eftersom jag inte gjort det på så länge (om någonsin) så borde det betyda att den inte är bra, kanske, eventuellt.
Dessutom ser den ut som om innehållet skulle kunna vara jävligt hård och påfrestande hardcore, och bandets namn talar inte direkt emot det.

Jag kan tänka mig att bandet räknas/räknades som hardcore, men, det är mer åt skatepunkhållet, och det är bra, det är riktigt bra lagom trallvänligt skränigt någonstans i samma trakter som Pennywise får jag för mig (dem borde jag lyssna på igen med ja, det var länge sedan).
Vad jag försöker säga är alltså att jag gillar det här, det är aggressivt och glatt på samma gång, det är driv i det, det är uptempo och…
Ja fan, det är trevlig amerikansk nittiotalspunk som låter precis som den ska.
Det är musik att bli glad av, eller städa till, eller träna, eller i mitt fall, äta.

Lite snabb research berättar att bandet innehåller två medlemmar från Welt och två från Brown Lobster Tank, det säger mig långt mer än det antagligen borde.

Det här är hur som helst bra.
Ge det en chans.

Uncategorized

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej

Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej.

Radioaktiva Räkers sista egentliga album, att dom senare återbildades och släppte ett till räknas inte riktigt.
Det härär trallpunk.
Skivan inleds med ett spår som skulle kunna vara en direkt fortsättning på någon av låtarna från debutalbumet Labyrint, kanske är det för att sätta tonen, jag klagar inte.
Sen händer någonting, man märker att det inte är samma band längre, dom har blivit äldre, funderingarna och kritiken är annan för att inte tala om att cynismen, bitterheten och hatet har mattats ut…

Skojade bara.
Skivan genomsyras av ilska, bitterhet och cynism, till stor del riktat mot hemstaden Hofors och inskränkta, trångsynta människor, men även världen och samhället i stort.
Däremot så har melodikänslan vuxit hos dem, och känslan för snygga stämmor och växelsång (vilket dom inte direkt var usla på tidigare).
Sen smyger det även in lite saker som nästan låter som om det skulle kunna vara kärlekssånger, men så kan det så klart inte vara, för det här är punk, och inte pop… eller?

Hur som helst så, det är en skiva som håller förvånansvärt bra fortfarande, och det uppskattas, den behandlar dessutom ämnen som är lika aktuella nu som då och det är ingenting som stuckit ut och fått mig att känna att den faktiskt är rätt gammal vid det här laget.

Bra skit, lyssna på den.

Uncategorized

Mamas barn – Barn som Barn.

Dagens frukostskiva.

Mamas barn – Barn som Barn.

Kommer ni ihåg när Marie Fredriksson var lite tuff och farlig, inte som en mångmiljonär som är lite tuff genom att ha skinnbyxor på sig, utan som någon med lite attityd och kaxighet på riktigt?
Inte?
Nej, okej, det gör inte jag heller egentligen, men på den här skivan, från 1982, så är det lite så.
En intressant reflektion är att det finns väldigt lite atttt läsa om den på internet, och svenska wikipedia nämner det inte ens, engelska nämner den, men ingen av dem har med den i hennes diskografi.
Så, det här är någonstans i de där svåra trakterna mellan pop och postpunk (är inte postpunk just pop frågar sig då vissa, och jodå, visst är det så, ibland, så? vad var din poäng?) och det är tidigt åttiotal och det är… jag vet inte riktigt vad det är?
Lättsmält är kanske ordet jag söker? Men rätt trevligt och… jag har aldrig lyckats höra andra halvan av skivan tror jag, efter ett tag glömmer jag helt bort att jag lyssnar och sen inser jag långt senare att skivan måste tagit slut någonstans på vägen, gör vad du vill med den informationen.

Det här är hur som helst helt okej att lyssna på.
Det kan du göra med, det är okej, du får det, berätta gärna om det finns något motslutet som är värt att höra, för jag lyckas i så fall missa det om och oom igen, tydligen.

Uncategorized

Loke – Kärlekskalas

Dagens frukostskiva.

Loke – Kärlekskalas.

Kommer ni ihåg den där tiden när en massa artister kom påatt dom kunde bränna sina egna CD och limma på en papperslabel på dem så det blev snyggt och bra?
Ofta med resultatet att en del skivor var dåligt brända och andra (eller samma) skivor hoppade och hackade för att papperslabeln inte var helt jämn eller för tjock eller liknande?
Inte?
Okej, nevermind then.

Den här skivan börjar med fem låtar som min CD-spelare vägrar spela annat än väldigt hoppigt, följt av några låtar som är riktigt bra, och avslutas med ytterligare ospelbara spår.
Det spelbara däremellan är förbannat bra låtar som bland annat inkluderar en avrättning av Bamse och hans vänner, en väldigt Demiandoftande bit samt snabba hopp mellan humor, hopplöshet och hångel.

Det vore orättvist av mig att såga skivan bara för att jag inte lyckas lyssna på det jag vet är några av de bästa låtarna på den, så det gör jag inte, men jag lägger in ett varningens finger för hembrända CD:s med papperslabels (I samlingen finns det förövrigt fler ospelbara sådana av/med Loke och hans olika alias).

Well… det är inte en jättebra skiva när man inte kan lyssna på mer än hälften av låtarna, vore det ite för det så vet jagav tidigare erfarenhet att det är en bra skiva, finns den på spotify så är det antagligen ett säkrare lyssningsalternativ än det här.
Vore det inte för den detaljen så är det här förbannat bra.

Uncategorized

Roger Karlsson – Sånger Från Sidlinjen

Dagens frukostskiva (okej, förra veckan, och den här veckans).

Roger Karlsson – Sånger Från Sidlinjen.

Det här är en samling, av det mer primitiva slaget, CD-R med kopierat omslag, från slutet av den period då man knappt hörde talas omRoger Karlsson på lång tid, och den är lite som den gnista som väckte honom till liv igen vill jag tro.
Till största delen utgörs skivan av spår från Veckans Babe (som jag har tokhyllat tidigare) samt singlar osm hörde till den, och sen några osläppta saker från samma period och några från ett tag senare och som aldrig släpptes.
Jag vet inte vad jag ska säga som jag inte redan sa i recensionen av Veckans babe?
Jo, den här har snyggare omslag.

Det här är mestadels en onödig skiva, men den fyllde en funktion då Veckans Babe inte fanns att köpa och de övriga låtarna ärför bra för att vara osläppta.

Det är helt enkelt en skiva fylld med jävligt bra låtar.
Helhetsmässigt är den inte lika bra som just Veckans Babe, som i mitt tycke är i det närmaste perfekt i sitt låtval, låtmängd, låtordning osv.

Men… skaffa den om du kan, och lyssna på den om och om igen.