Kategoriarkiv: Dagens Skiva

Dagens Skiva

Roger Karlsson – Indiansommar

Dagens frukostskiva.

Roger Karlsson – Indiansommar.

Elva år efter solodebuten så kom slutligen uppföljaren.
Jag vill minnas att min recension av skivan innan var en total hyllning, för det är en av nittiotalets bästa jävla pop-plattor.
Det här är inte pop.
Fast det är det, men mer visa, med jazz och soulkänsla, utan att låta som något av det, och ständigt så klassas det han gör in som visa, men det är ju inte det heller.
Roger är förbannat bra på att göra det han gör, men att sortera in honom i fack är i det närmaste omöjligt.

Det tråkiga med den här skivan är att den inte ens i närheten är lika bra som debuten.
Det positiva är att det är en av nollnolltalets bästa Svenska skivor.
Det blandas mellankoli, glädje och hoppfullhet i en vacker mix, där allt hålls ihop av Rogers sång, som… jag älskar hans röst, okej?

Den här skivan skulle lätt kunna framstå som svulstig, den borde nästan göra det, men det gör den inte, och fortfarande nu nio år senare känns den förbannat fräsch.

Jag kan mala på med superlativ ett bra tag, men skitsamma, jag har redan fått fram budskapet hoppas jag.

Det här är vad du borde lyssna på idag.
Det här är förbannat jävla bra.

Dagens Skiva

Johan Johansson – Flum

Dagens frukostskiva.

Johan Johansson – Flum.

Jag har redan recenserat uppföljaren till den här, och det blev i det närmaste ett lovebombinferno, jag ska försöka avhålla mig från det den här gången då jag har hört att bombpartyn inte är så party.

Jag ljög.

Jag älskar den här skivan.

Så, nu var det sagt, nu ger vi oss på detaljerna.
När den här kom först så köpte jag den inte, och det gjorde jag om och om igen, för omslaget tilltalade mig inte, och när jag lyssnade lite på den så var det liksom… dansbandsmusik, eller någonting åt det hållet, lite som Tuk Tuk Rally fast utan rally, eller Tuk Tuk, det var för snällt och gubbigt, för ojämnt, för lite action.
Så kände jag under lång tid, utan att någon gång egentligen ge hela skivan en chans.
Däremot gillade jag det Johansson gjorde live, så till slut fick skivan följa med mig hem.
Numera är den en av få CD-skivor jag slitit ut inte bara genom lyssnande ska väl erkännas utan även genom att den släpades med till radion där jag sände ett tag jämnt och ständigt och även på en del andra äventyr, numera är den knappt spelbar och jag borde verkligen skaffa ett nytt exemplar av den.

Jag står fast vid att det till och från luktar dansband om musiken på skivan, numera ser jag inte nödvändigtvis det som dåligt, för det är inte dåliga dansband det luktar av, nejfan, det här är bra skit som får även mig att fundera på att dansa (nej jag dansar inte nykter, eller onykter, och ytterst sällan skitfull heller, om det inte finns väldigt väldigt väldigt goda skäl).
Däremot är skivan ojämn, eller varierande, hur man nu vill se det, det är som om den består av låtutkast från hela hans ditintills varande karriär, låtar som inte passat in i de band eller projekt han varit inblandad i, eller som bara blivit liggande av annan orsak och som han till slut gjort klart som soloartist, jag säger inte med bestämdhet att det är så, men… jo, jag tänker med bestämdhet påstå att det är just så, jag är faktiskt helt övertygad om det, och skulle jag ge mig på att rota i gamla internetarkiv så är jag säker på att jag skulle kunna hitta något från hans gamla websida där han bekräftar det (eller så kan jag fråga så klart).

Med risk för att raljera så är slutsatsen att det här är en skiva fylld med jävligt bra låtar, låtar som inte alltid känns som att de hör ihop, men som ändå bildar en riktigt trevlig helhet, det är långt ifrån hans bästa skiva som helhet, men den innehåller definitivt några av hans allra bästa låtar.

Ja, det här bör du lyssna på idag.

Dagens Skiva

Imperiet – Synd

Dagens frukostskiva.

Imperiet – Synd.

Okej okej, det är inte frukost, inte ens nästan.
Det här är en återutgivning av skivan, jag tror den är gjort -97 och som ungefär alla återutgivningar som MNW gjorde under nittiotalet så har det klämts in lite bonusspår, och som på ungefär alla Imperietskivor från då så är det Balladen om Briggen Bluebird samt Märk Hur Vår Skugga som klämts in på slutet efter allt annat och därmed förstör upplevelsen av ett jävligt bra album.

Ja, vad jag tycker om skivan framgår alltså där, det är ett jävligt bra album, om man bortser från bonusspåren.
Det är Imperiets svartaste platta, och den dryper av cynism och dystopi, så jag kan så klart inte göra mycket annat än älska den.

Man kan även redan här ana rätt mycket av de influenser som senare ledde Thåström till att starta  Peace, Love & Pitbulls, det finns toner av tidig industrimusik, det är mycket synth, det är smutsiga grooves, marschtakter och det är elakt.
Samtidigt så är det proppfullt med snygga melodier, förbannat bra texter och helt enkelt jävligt snygg pop.
Fick man förövrigt blanda synth och gitarr på det här viset på den tiden? var inte det liksom… straffbart?

Ja, det är Imperiets absolut bästa fullängdare, och den håller ihop hela vägen på ett jävligt snyggt sätt… som fullständigt förstörs av bonusspåren.

Lyssna på skivan, men inte i den här utgåvan.
Gillar du den inte så är det inte den det är fel på, det är dig.

Dagens Skiva

Ebba Grön – Live (Boxen version)

Dagens frukostskiva.

Ebba Grön – Live (Boxen version).

Som en eller annan redan lär ha konstaterat så är jag en sucker för liveskivor, och jag vill tro att det kan ha framkommit att även Ebba Grön har en rätt viktig plats i mitt hjärta och mitt musikaliska uppvaknande.
Så vad kan rimligen gå fel med kombinationen av Ebba Grön och en Liveplatta?

Faktiskt ungefär allt.
Sen den här skivan kom så har jag kanske lyssnat på den totalt tio gånger, varav flera av de gångerna var mer eller mindre ofrivilligt medan jag jobbade på 44:an.
Jag ser inte poängen med den.
Eller snarare så är den enda poängjag ser med den att vara en cashgrab.
I teorin så är det skitkul att det tillslut kom en liveplatta med dem, men det är inte en kul liveplatta, det är inte en bra liveplatta.
Kvaliteten varierar kraftigt, mellan nästan studioaktig kvalitet till polerade kassettbandsinspelningar.
Det som skiljer de polerade bitarna från studioplattorna är att det sjungs mycket mer fel, inte på något sätt på roliga vis utan bara just fel början på en del verser och liknande, interaktionen med publiken är tämligen frånvarande utom vid ett tillfälle då det nämns att alla som varit på scenen lyckats sabba medhörningen, ett uttalande som ackompanjeras av en rundgångston som ligger med ett bra tag.
Ja jo… det var ju roligt.

Sen är det med några covers och så som… jaha.
Jag vet inte vad jag ska säga?jag hittar i stort sett inget som motiverar skivan alls, tyvärr.
Det är ett imponerande jobb som gjorts med att få materialet att bli lyssningsbart, synd att det faktiskt inte känns som det var värt det.

Dagens Skiva

Eva Dahlgren – För Väntan

Dagens frukostskiva

Eva Dahlgren – För Väntan.

Året är 1981…
Vad i helvete?
Okej, det här är en del av det jag älskar med Dahlgren, en del av hennes produktion är så fullständigt fel ljudmässigt för sin tid att jag bara blir alldeles lycklig.
Nej, det här låter inte 1981, det låter senare typ drygt ett decennium senare (och innan hon kom dit så hann hon med en del som lät långt mer -81än det här).
Dessutom, på ett av hennes andra album har jag gett en liten mindre sågning för att det blandas mellan svenska och engelska låtar kors och tvärs… ehm.. det görs här med, och det fungerar alldeles utmärkt.
Jag är faktiskt osäker på om jag någonsin har hört den här skivan förut, alltså hela skivan, men jag känner att den ligger på listan över skivor att återbesöka flera gånger, jag gillar det här.
Vad ska jag säga om den?
Det är typ rock, tillbakahållen gitarrock, riktigt bra låtar med snygga gitarrmelodier, minimalistiskt svulstiga arrangemang (sug på den), stämning, driv, och så hennes röst och sångmelodier som…  fan det här är RIKTIGT bra.
Ja, texter är det också ja, fan, den här skivan måste visst gå flera gånger ja.

Ja, du borde lyssna på den du med.

Dagens Skiva

Caesars Palace – S/T

Dagens frukostskiva.

Caesars Palace – S/T.

Den här fick äran att gå rätt många dagar innan jag fick tummen ur, och det var ju tur för den, för vid första genomlyssningen så ville jag såga den jäms med conversesulan.
Nåja, vi är snällare nu.
Tänk dig att du är Kent Norberg, och du vill göra glad och poppig up-beat gitarrock med sextiotalsdoft, så du plockar in en riktigt vass gitarrist och trummis och gör det.
Då har du Speed of Sound Enterprise.
Om du lägger till mer orgel och kör så skulle du få Atomic Swing, om du sen tar bort Kent Norberg, och både gitarristen och trummisen, och ersätter dem med några inte fullt lika vassa musiker och leadsång inspirerad av Henrik Berggren, då hamnar du i närheten av Caesars Palace.

Ibland glimmar det till ordentligt, som i Jerk it Out, som förövrigt låter som den är producerad av någon annan/vid annat tillfälle än övrigt på skivan (jag orkar inte kolla om det stämmer), men mestadels ligger det och puttrar på och är lite mer än okej, men känns mest som en del bra idéer som aldrig riktigt fick växa klart och blomma ut.
Det är inte en dålig skiva, men det är en typ av musik som borde sätta sig på hjärnan, flera låtar, men det gör dom inte.

Du kan lyssna eller låta bli, som bakgrundsmusik är det trevligt, och Jerk it Out är ju bra.

Dagens Skiva

Backfish – It’s Emily’s

Dagens frukostskiva.

Backfish – It’s Emily’s.

Kommer du ihåg nittiotalet?
Glöm det förresten, det spelar ingen roll, för antagligen kommer du ihåg ett helt annat nittiotal än jag gör.
Det här är ett band som väldigt effektivt illustrerar en del av det nittiotal jag minns, det är skitiga och tämligen otämjda gitarrer som lägger (o)ljudmattor som ligger ganska mycket i bakgrunden bakom snygga små popmelodier och snygg sång.
Jag snubblade över Backfish genom att vara tekniker åt dem på några spelningar i Stockholm, och blev totalt såld på en gång, och ja, jag erkänner att det säkert bidrog att bandet huvudsakligen bestod av kvinnor (jag tror att alla var det, jag reserverar mig dock för att jag kan minnas fel), men det förklarar inte allt.
Ja alltså, det här är en skiva som jag fortsatt plocka fram lite då o då sen dess, för jag gillar den verkligen, det är snygg och bitvis ganska larmig gitarrbaserad (indie?)pop som äter sig rakt in i mitt hjärta, det är ett av de där banden som jag önskar att det hade gått mycket bättre för.
Med tanke på att Ken Stringfellow producerade härligheten så kan man misstänka att det fanns fler än jag som önskar det.
Sa jag att det var ett Svenskt band? Inte? okej, det var dom, Skellefteå, så vi bjuds på lite sånt där snyggt vemod som tycks ofrånkomligt så fort man kommer norr om Falun musikaliskt.

Nej jag vet inte vad jag mer har att säga om det här?
Det är skitbra, lyssna på det du med.
Deal?
Ok, bra.

Dagens Skiva

More ABBA Gold – More ABBA Hits

Dagens frukostskiva (jaja, det var länge sedan frukost).

More ABBA Gold – More ABBA Hits

(Varför utsätter jag mig för det här?!).

Okej, det fanns ytterligare en Abbaskiva i hyllan, jag är lika oskyldig till den som till de övriga, men har jag sagt att jagska ta mig igeom allt så ska jag fan göra det.
Så eh… ja, det finns en skiva som heter ”Abba gold” med alla hits, och det här är då ”alla hits som inte kvalade in bland de riktiga hitsen, ja, ni fattar grejen, det är alltså inte de bästa låtarna utan de som inte blev lika mycket hits, de som inte kvalade in riktigt, the next best of så att säga.
Det var med andra ord inte med högt hopp som skivan åkte i spelaren, jag var inte alls pepp på det här.
Döm om min förvåning när jag insåg att det här faktiskt är helt okej.
Eller alltså, mer än så, det här är ju riktigt bra.
NEJ det är inte en skiva man måste ha, och jag är tveksam till om jag kommer lyssna på den igen under de närmaste åren, men jag kan inte med gott samvete påstå annat än att det här är en rätt trevlig samling låtar, och låtarna är bra.
Den här skivan ger på många sätt en långt bättre bild av Abbas storhet än vad Abba Gold, med de största hitsen, gör.
Den är inte bara jobbiga hjärnätande hooks som gnager bort allt förnuft, utan det är snygga och bra låtar, och så är det den där grejen med produktionen…
Vi lämnar det här innan jag snöar in, okej?
Det är en rätt bra skiva.

Enough.

Nu ska jag lyssna på punk.

Dagens Skiva

V/A – Definitivt 50 Spänn XII

Dagens frukostskiva

V/A –  Definitivt 50 Spänn XII.
Bokstaven är Å

Jag gillar den här skivan.
Så, nu var det sagt.

Det börjar med ett då nyligen återförenat Asta Kask som bjuder på ”Världen tillhör er” som är både bra och drivande samt ett kärt återseende, eller ja, de tvar ett återseende, numera är dom ett gäng man hittar på livescener och i skivhyllor mest hela tiden.
Efter deras rätt riviga start kommer Kurt Sunes med Helveteshundarna, en koalition av folk från KSMB, Diamond Dogs och Hellacopters, här bjuder dom på en svenskspråkig version av Hellacopters med (Komma Ut Ur Matchen) Nu!.
Egentligen är det nog skivans bästa låt, men det beror mest på att den är så jävla bra och stinker spelglädje och adrenalin på bästa möjliga vis.

Sen fortsätter det med en brokig blandning av elektronisk snyggpop som gränsar till Triphop på Svenska (Spoiler), punk av varierande slag, rock’n roll, visa, hiphop…
Ja, det är en jävligt brokig skiva, med både unga fräscha band och återbildade gamlingar, Asta Kask står inte för skivans enda återförening, o nej, även Radioaktiva Räker har med en nyskriven sak trots att de egentligen hade lagt avlångt tidigare, och jag upplevde det när den kom även som att Köttgrottorna lite hade gjort en comeback, inte för att de hade lagt av egentligen, men under flera år hade spelningarna varit rätt sporadiska och glöden som bortblåst, tills de här helt plötsligt fick ny fart igen.

Men som sagt, det är en varierande skiva, och en jävligt bra sådan, det är även den sista Definitivtskivan i serien, man kan definitivt säga att det slutade på topp.

Det här är en perfekt skiva att lyssna på i bileen, på tåget, till frukost, på festen eller på jobbet så klart.
Jag tycker att du ska göra det.

Efter det vill du lyssna på Spoiler, för det vill jag.

bloggat, Dagens Skiva

Haga-Petters – Lilla Rökta Korv

Dagens frukostskiva.

Haga-Petters – Lilla Rökta Korv.
http://instagram.com/p/rjCxuopEyy/

Ibland hittar man saker i kyldisken (eller i sin kyl hemma) som man är osäker på om dess namn är medvetet associativt eller om det bara är någon eller några som varit fullständigt blinda för det.
Det här är ett klart fall av det.
Vi ser en bild på vad jag utgår från är Haga-Petter med ett leende som redan i sig ger mig associationer som jag helst inte går in på, och sen produktnamnet.
Slutligen, efter en del detaljer om produkten så, för att ingen ska tveka, så står det ”Finfin korv” på ett sätt som mest känns som att dom försöker övertyga sig själv om att detär just vad det är.

Nåja, innehållet då?
Små runda skivor av korv, små som från en ganka normalstor salami eller så, och inte den numera så vanliga smörgåskorvsstorleken vi är så vana vid, korven är fläckig/prickig vad du än vill kalla det, och smakar i mitt tycke ungefär likadant som en väldigt stor del av alla varianter av smörgåskorv/prickig korv/medwurst/frukostkorv, dvs, lite salt, lite syrligt, lite lätt rökton kanske och smakförstärkare.
Kort sagt, Haga-Petters lilla rökta korv skiljer sig inte nämnvärt från andras korvar som jag provat, annat än att den är mindre då, vilket innebär att man kan få in hela i munnen på en gång utan större problem, istället för att tvingas nöja sig med en liten bit i taget.
Men bortsett från det så lämnar den mig efteråt med samma sälta i munnen och tomhet i själen som de flesta andra, och denna ständiga önskan om att hitta någonting annat, någonting bättre, någonting mer… äkta?
Haga-Petter kommer få fylla min mun några gånger till, men det kommer handla om att det är vad som finns tillgängligt och inte vad jag egentligen vill ha, jag vet att det är billigt av mig, och kanske fel, men ibland är något som inte känns helt rätt ändå bättre än ingenting.