Kategoriarkiv: Dagens Skiva

V/A – The Return of Jesús Part II

Dagens frukostskiva.
(Y)
V/A – The Return of Jesús Part II.

När ett skivbolag, i det här fallet Birdnest, som i vanliga fall huvudsakligen sysslar med punk och närliggande musik plötsligt bestämmer sig för att det är en bra idé att göra en westernfilm med huvudsakligen skivbolagets artister som skådespelare, utdrygat med en eller annan känd skådespelare eller annan mediepersonlighet som lurats in i projektet, så är det i det närmaste självklart att soundtracket utgörs av musik skriven av artister ur det egna stallet.
Så blev det givetvis, och resultatet är milt sagt varierande.

Flera (om inte alla?) låtar är specialskrivna just för soundtracket och avviker i flera fall mycket från hur artisternas ordinarie material låter, på gott och ont…
Skivan är, precis som filmen, mer rolig och intressant än traditionellt bra, vissa bitar är förvisso närmast geniala, men en del annat känns aningen krystat.
Dessutom kan man lätt få för sig att olika artister haft helt olika uppfattning om vilken sorts western det handlar om, vilket förvisso passar bra ihop med hur filmen i sig känns, schizofren är bara förnamnet.
Charta 77 bidrar, tillsammans med en redig skara gästartister, med en och samma låt i flera olika tappningar, filmens theme Before the Rain, det i sig räcker för att göra skivan värd att ha, för det är en jävligt stark låt, om än inte en typisk Chartalåt, Stukas bidrar med två riktigt vassa låtar som givetvis låter som Stukas och i mitt tycke är de snärtigaste låtarna på skivan och Rövsvett bidrar med en av skivans längsta låtar, och en av de bättre…

 

Det är en skiva full av överraskningar och underligheter, som helhet är den inte en jättebra skiva, men definitivt värd några genomlyssningar, och det som är bra på den är riktigt bra.

Weeping Willows – Singles Again

Dagens frukostskiva.

Weeping Willows – Singles Again.

Jag har problem med Weeping Willows.
Dom är så satans förbannat jävla bra, men jag vet inte när jag ska lyssna på dem, för det är inte musik som passar till några av de aktivitetar jag sysslar med.
Och precis nu insåg jag att jag har fel, det passar jävligt bra att skriva till, förutsatt att ingen annan stör med en massa andra ljud.
Ett annat problem är att jag vet att dom är ett av sveriges bästa liveband, och trots det har jag inte sett dem på över tio år (och ja, jag vet ändå att dom fortfarande är så bra), men senast jagsåg dem så höll jag på att explodera över att dom är så bra, men att jag ändå blir rastlös och inte vet var jag ska göra av mig själv medan de spelar.

Så, det här är en singelsamling, om det inte framgick av titeln, och eftersom dom släppt en massa bra singlar så är den bra.
Men som vanligt så är det skiva två som är intressantast, den är fylld med B-sidor och alternativa versioner och sånt, en eller annan cover, och… det är så fånigt jävla skitbra.
Vad ska jag säga liksom? Dom tappar in i en musikstil som i stort sett inte finns längre, blandar upp det med allt möjligt annat, och utklassar varenda jävla smörsångare eller band rakt av.
Samma låt kan utan svårighet innehålla tydliga spår av Elvis, Depeche Mode, och Elton John och lite gospel och samtidigt låta modern…

Äh, skitsamma.
Det här är jävligt bra skit.
Kanske inte dagens arbetsmusik, men vad fan, jo, lyssna på den nu.

Joey Tempest – A Place To Call Home

Dagens frukostskiva.

Joey Tempest – A Place To Call Home.

Kommer ni ihåg det tidiga nittiotalet?
När det gällde rockmusik så gällde antingen bredbenta killar med gitarr, typ Bryan Adams.
Eller så gällde det att vara ett tidigare hårt band, som kommit på att ballader är grejen, för får man med en nyskriven låt på ”Absolute even more even more powerballads 13” så har man pensionen säkrad, och det allra bästa är att göra hela skivor fyllda med sånt så någon av dem kommer med på varje ny utgåva av sådana samlingar, typ Whitesnake, Poison eller Scorpions.
Så inleddes nittiotalet.
Joey Tempest tog lärdom av det, såg vad som sålde, och valde att inleda sin solokarriär med en skiva som kombinerade de båda koncepten, det tog en liten stund för honom att få klart skivan, så när den kom ut 1995 så hade grungen kört över Bryan Adams Nirvana hade visat att unplugged inte behövde betyda perfekt tillrättalagt och tråkigt, och en stor del av alla medverkande på powerballadssamlingar hade radats upp och skjutits av för sina brott mot mänskligheten (men det pratar vi inte så högt om).

Så här kom då plötsligt en skiva som lärt sig av andra hur man ska göra för att göra rätt, men väl färdig så är nästan allting med den fel.
Jättefel.
Och det är inte utan att man nästan kan tycka lite synd om Joey, för är man helt ärlig så är det här inte en dålig skiva.
Det är rent av en del riktigt jäkla bra låtar på den, dom kom bara vid absolut fel tillfälle, och producerades dessutom HELT fel för sin tid.
Produktionen är faktiskt det enda jag egentligen kan säga att jag har emot skivan, sången är så stenhårt gatead och komprimerad så det blir skittråkigt.
Hade det varit en Europe platta det handlade om så skulle det varit rätt, där är det så mycket annat som bråkar om utrymmet, men på någon sorts elektrisk nittiotals singer/songwriterplatta så är det bara jätttetråkigt och… dött.
Men som sagt, egentligen är det här en rätt okej skvalmusikplatta, den stör inte, den har några låtar som egentligen är rätt bra och… jag är faktiskt lite sugen på att göra en cover på någon av dem, DET hade ni inte väntat er, eller hur?

Ni vet hur det är ibland; man har bestämt sig redan innan man brjar lyssna för att det ska bli en sågning av de tman skriver, och sen inser man att det inte går att såga det, för det är faktiskt inte så illa egentligen?
Ni vet inte det?
Okej, eh, glöm det jag just skrev i så fall.

Nej, det här är inte dagens rekommenderade lyssning, men jag kan inte egentligen avråda från det heller.

wow.

David Sandmark – Tänk Om Jag Var Från USA

Dagens frukostskiva.

David Sandmark – Tänk Om Jag Var Från USA.

Jag sågade väl i stort sett den förra skivan av Sandmark som jag gav mig på, och den här skivan innehåller delvis samma låtar, så det går säkert att gissa hur jag kommer förhålla mig till det här, inte sant?

Vi slopar spänningen och så säger jag på en gång hur det är.
Det här är helt fantastiskt jävla skitbra.

Det svänger, det berör, det träffar mitt i prick (även om jag är femton år för gammal för att de flesta låtarna ska handla om mig), det är helt jävla fantstiskt.
Vad jag försöker säga?
Sandmark må ha kallats för visartist, men det här är inte visa, det är en popskiva, en jävligt bra sådan, och du vill lyssna  på den idag, på stark volym och sen vill du tacka mig för att jag uppmanat dig till det.
Dessutom fullständigt älskar jag hans röst.

Radiohead – Pablo Honey

Dagens frukostskiva.

Radiohead – Pablo Honey.

Kommer ni ihåg när radiohead fortfarande var riktigt relevanta?
Det var med den här skivan det började.
1993, gitarrgnissel, snygga melodier, svartsynta texter, inspelat under samma period som Nirvana släppte Nevermind, för precis samtidigt för att det rimligen ska ha kunnat påverka, så de skitiga gitarrerna i de snygga poplåtarna får snarare ses som ett tecken i tiden än någon sorts kopierande.
Varför jämför jag ens de två skivorna?
För att… dom hör ihop, dom är en varsin sida av samma utveckling i musikvärlden, dom är samma musik, framförd på olika sätt.
För er som inte minns det så är alltså det här skivan som innehåller Creep, låten som Radiohead under många år vägrade spela live för att de var så less på den, en av nittiotalets bästa kärlekslåtar.
Ja, det är en sjukt jävla bra poplåt.
Skivan innehåller även ”Anyone can play guitar” som inte blev lika mycket hit här som den blev där ”over there”, men likförbannat är larvigt bra.
Men mest av allt, skivan avslutas med Blowout, en perfekt akustisk poplåt med elgitarrer… en sån där låt som Paul McCartney antagligen önskar att han hade skrivit, och eventuellt skulle ha kunnat skriva.
Dessutom låter dom den växa ut i totalt soniskt kaos, på det sätt som nittiotalet vande oss vid att man kan göra.

Jag inledde med att jämföra med Nirvana, men sanningen är att det finns ett annat band som är mer relevant att jämföra med, Sonic Youth.
Jag vet inte om det är så, men det skulle förvåna mig mycket om inte Radiohead (precis som Nirvana) var väldigt influerade av Sonic Youth.

Om det låter som att jag tycker det här är en bra skiva så är det för att jag tycker det här är en bra skiva.
Den är opolerad, allt är inte hits, långtifrån, men det är en helt igenom helt sjukt jävla bra popplatta av det skitigare slaget, och en skiva som vågade ta ut svängarna och satte lite av normen för resten av decenniet.

Jag kan mala på rätt länge om den.
Men jag låter bli och nöjer mig med att föreslå att du lysnar på den.
På stark volym, den gör sig bäst så.
Och inget jävla shuffle, den ska lyssnas på från början till slut.

V/A – Birdnest for 10 Marks II

Dagens frukostskiva.

V/A – Birdnest For 10 Marks II.

I dagsläget är ”rebranding” rätt vanligt, man tar en produkt, stämplar ett annat namn på den änvad den har från början, och säljer den dyrare.
På nittiotalet var det inte lika vanligt, och definitivt (hö hö hö) inte bland punksamlingar utgivna av Svenska independentlabels.
Den här skivan är ett undantag.
Det är i själva verket Definitivt 50 spänn 6 men rebrandad för den tyska marknaden (och plötsligt har en del band fånandra skivbolag blivit en del av Birdnest, nåja, det är sånt man får ta).

Så jag behöver inte skriva mer än vad som redan finns att läsa här: LÄNK.

Ohlson har semester production – vapenskrammel och revolution

Dagens frukostskiva.

Ohlson har semester production – vapenskrammel och revolution.

Detär en samlingsskiva, det är svårt att uttala sig om det är en samling med hitsen eller inte, OHSP är inte direkt ett band med hitlåtar, däremot är skivan en bra introduktion till dem, eller sammanfattning av dem, eller vad man nu vill kalla det.
Det är en bra skiva.
Dom är (eller var heter det kanske numera) ett bra band.
Dom har alltid varit ett band som jag gillar mer för hur dom gör saker än det dom faktiskt gör.
Det där låter långt mer negativt än det är menat.
Jag gillar dem som band, jag älskar dem som personer.
Jag gillar en del av deras låtar, jag älskar dem live.
Och mest av allt, jag älskar deras attityd (eller brist därav) och inställning till det om gör.

Svårt att hänga med?
Okej, skaffa skivan, eller lyssna på spotify eller vad du vill.
Den är bra.
Får du chanen att se dem live, ta den.
Får du chansen att fika/dricka öl/festivala/snacka skit med dem, ta den.

Och lyssna på skivan.

Ninja Dolls – De e Hårdrock De

Dagens frukostskiva.

Ninja Dolls – De e Hårdrock De.

Svensk hårdrock från Dalarna, frontat av en kvinna.
Ofta har jag rätt svårt för hårdrock, eller mest så ger den mig liksom inget.
Det gäller speciellt ”Demo-band”.
Ninja Dolls är (nåja, var) ett undantag.
Det finns en nerv i det här som ger det mer känsla av punk än hårdrock, och den kvinnliga sångerskans frasering och attityd bidrar helt klart till det.
Okej, det är jävligt snyggt, medryckande, melodiöst, catchy, poppigt.
Jupp.
Jag gillar’t.

Sista låten (som är samma som den första, men med annan text, och på Svenska), skulle ha kunnat bli något av en punkklassiker om dom hade siktat in sig mer på punkscenen.
LIte naiv på gränsen till skämskuddetext, men precis på rätt sida, så den snarast blir helt jävla genial.

Jodå, jag gillar det här.
Jag gissar att det inte finns på spotify eller liknande, så du kanske inte ska lyssna på det idag, men annars så borde du det.

Mansic – Everyday is a Tragedy

Dagens frukostskiva.

Mansic – Everyday is a Tragedy.

Punk, melodiös, med rätt brötig sång och någon fiol här och var för att verkligen visa hur melodiöst det är.

Musiken är rätt okej, typ, fast det känns hela tiden som att jag har hört allt dom gör på annat håll, men bättre.
Sången är skittråkig och eventuellt försöker han låta som Henry Rollins, men utan attityd, eller kraft, och med bitvis jävligt uselt ”svenskt” uttal av engelskan.
Skivan har snurrat flera varv och jag fortsätter tycka att det inte ger mig något.
Tråkigt.

Jag förstår varför de anser att varje dag är en tragedi.

NÄSTA.

Last Caress – Happy Friday

Dagens Frukostskiva.

Last Caress – Happy Friday.

Flerstämmig melodiös skatepunk som den lät på nittiotalet, från Dalarna, och gjord på nittiotalet.
Kan det vara något att ha?

Ja.

Jag har redan hunnit förklara precis vad det är och vad du får.
Det är skitbra i lagom doser, här får man 5 spår på totalt 15 minuter och 26 sekunder, det är perfekt.

Det är inte det du ska lyssna på idag, men på fredag kväll när du förbereder dig för att festa, då, då passar det här.