Alla inlägg av Young

personligt

Bara så att ni vet…

Under närmaste dagarna kommer jag bjuda på en del av de mer politiska inlägg jag slängt ut på Facebook senaste veckorna, några av dem känns helt enkelt för vettiga och genomtänkta för att försvinna i flödet där och aldrig mera återfinnas, så dom kommer postas om här, i vissa fall kanske något omarbetade, men i många fall precis så som de såg ut från början.
Vill ni slippa se dem så hoppa över allt som är taggat med ”Politik”, men jag anser självklart att du bör läsa dem, vem du än är.

Så, nu har ni blivit varnade, och det här lät väldigt seriöst och jobbigt, så jag tycker att vi stämmer upp i allsång nu för att muntra upp oss lite, vi sjunger den här godingen tillsammans:

Uncategorized

Roger Karlsson – Sånger Från Sidlinjen

Dagens frukostskiva (okej, förra veckan, och den här veckans).

Roger Karlsson – Sånger Från Sidlinjen.

Det här är en samling, av det mer primitiva slaget, CD-R med kopierat omslag, från slutet av den period då man knappt hörde talas omRoger Karlsson på lång tid, och den är lite som den gnista som väckte honom till liv igen vill jag tro.
Till största delen utgörs skivan av spår från Veckans Babe (som jag har tokhyllat tidigare) samt singlar osm hörde till den, och sen några osläppta saker från samma period och några från ett tag senare och som aldrig släpptes.
Jag vet inte vad jag ska säga som jag inte redan sa i recensionen av Veckans babe?
Jo, den här har snyggare omslag.

Det här är mestadels en onödig skiva, men den fyllde en funktion då Veckans Babe inte fanns att köpa och de övriga låtarna ärför bra för att vara osläppta.

Det är helt enkelt en skiva fylld med jävligt bra låtar.
Helhetsmässigt är den inte lika bra som just Veckans Babe, som i mitt tycke är i det närmaste perfekt i sitt låtval, låtmängd, låtordning osv.

Men… skaffa den om du kan, och lyssna på den om och om igen.

Liverecension

Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13

Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13

Egentligen skriver jag av princip (oftast) inte recensioner eller så om spelningar jag varit mycket inblandad i, utan försöker i så fall, om jag skriver alls, hålla mig till någon sorts översikt av av det hela bara eller så, men det finns viss risk att det här faller in i att bli något av en recension ändå.
Så, Per Granberg, sångare i Charta 77, har släppt en soloplatta, mer om den en annan gång, iochmed det så är han även ute och spelar låtar från den en del, med ett litet band då, vilka som är med i bandet beror helt på vilka som kan och vill från gång till gång, ett koncept som jag alltid älskat, det ger variation och dynamik och får oftast de medverkande att ”stå på tårna” och helt enkelt vara lite extra alerta och bra.
SÅ även i det här fallet tycks det.

Vi bjuds på en sättning med piano, akustisk gitarr, elgitarr, percussion, akustisk bas, fiol och dragspel, en i mitt tycke jävligt bra blandning av instrument.
Det handlar alltså om visor, av växlande snitt, ibland är det åt det mer traditionella vismusik hållet, ibland är det vispop och lite då o då smäller det till och är akustisk rock, och hela tiden är det ett band som levererar.
Nej, det är inte en sångare och ett kompband, det är ett band, ett band som blixtrar till som allra mest under instrumentala bitar och solon, det levererades inte mindre än två fiolsolon som gav mig gåshud, ett dragspelssolo med samma effekt, samt två pianosolon som bara gjorde mig ofantligt glad, snygga avant-garde solon tycks ha den effekten på mig.
Och i grunden av det hela finns den tidigare nämnda akustiska basen samt percussion, från den delen (tillsammans med pianot), så levereras det ett driv som är snäppet vassare än vad man oftast bjuds på just från (nästan) akustiska band.

Men, frågar sig nu vän av ordning, handlar inte det här om Per och inte om bandet?
Jo, kanske, eller, gör det? är inte han en del av bandet? orsaken till bandet? den enda fasta punkten i bandet?
Men okej, Per, sångaren och den sammankallande kraften, den som skrivit låtarna, den som sjunger och den som texterna utgår från, hur hanterar han det här då?
Här måste jag erkänna en sak, jag har inte lyssnat jättemycket på hans skiva, bland annat för att det finns en del på den som stör mig, främst känns inte sången som att den sitter på alla låtar, eller mest av allt, det känns inte som att han hittat riktigt hur han ska hantera sin röst på flera av låtarna, och lite har jag fått samma känsla live tidigare, dock inte lika mycket.
Ikväll däremot, så kan jag inte säga annat än att han verkar ha hittat rätt nu, helt jävla rätt.
Det lät förjävla bra helt enkelt.

Utöver låtar från soloskivan så bjöds vi på några gamla chartalåtar i akustiskare version, några covers och, ja, det var väl det.
Det var tunnt med publik, vilket inte alls verkade störa bandet särskilt, och jag kan lätt säga att det här är en av de där spelningarna som jag önskar att en massa vänner hade varit på för att förstå precis HUR jävla bra saker kan bli ibland.

Men vänta, jag är inte klar ännu, för det här var inte allt, det var även ett förband, eller nåja, en förartist, med komp.
Björn Wallgren som till vardags sjunger i Generalerna (som du genast bör kolla upp, helst live) spelade, kompad av Niclas Jonsson som till vardags spelar gitarr i Generalerna, det här är pop, pop med punkrötter tror jag, det känns så, men det är pop, och det är fånigt jävla bra.
Jag såg dem för första gången, med fullt band, i Lördags, och blev rätt såld, och efter att ha sett dem såhär nedskalat (för det är samma låtar) så är jag fullständigt bara… wow!
Ja, jag är en sucker för snygg pop, och det här är just det, snygg, skitig pop, på Svenska, med texter som känns äkta, och som bitvis må vara banala, men på ”rätt” sätt för att få passera och med en sångare som sjunger på ett sätt som är på gränsen till irriterande, ibland över gränsen, men bara precis så mycket att det ändå blir helt jävla fantastiskt bra.

Har jag haft en bra kväll?
Hell yeah!
Missade du den?
Med absolut största sannolikhet, ja.
RIKTIGT jävla synd för dig.

Det här vill vi ha mer av, alltihop, och DU bör ta chansen nästa gång den bjuds.

Dagens Skiva

J Church – The Drama of Alienation

Ännu en sån där recension då va.

J Church – The Drama of Alienation.

Den här trillade in i min ägo någon gång mot slutet av nittiotalet vill jag minnas, jag tror att jag var ljudtekniker åt dem ett gig, men det är inte säkert, jag såg dem åtminstone.
Jag tror att det var de som hade en publik bestående av typ fem pers pluus sitt eget crew på två till, och som trots det gav järnet fullständigt ochspelade så strängarna rök och fingrarna blödde.
Å andra sidan så kan det ha varit något annat band från Usa, eller någon annanstans.
Det här är hur som helst ett band från staterna, som spelar punk, jag skulle säga skatepunk, men det är självklart öppet för diskussion, andra skulle säkert säga att det är melodiös hardcore, eller nåt annat.
I mina öron är det skatepunk, snygg skatepunk med jävligt catchy melodier som biter sig fast, bra drag, texter som går att urskilja och hänga med i, och rent allmänt musik som man blir glad av och vill tralla med i, eller åka skateboard till, eller snowboard, eller inlines eller bara skutta runt eller vad som helst.
Jag överväger att slänga in den rakt av på min träningsplaylist.

Om det inte har framgått så tycker jag att et här är bra, riktigt jävla bra.
Ja, det finns väl kanske inte så mycket mer att säga om det?

Lyssna på den.

Dagens Skiva

Imperiet – Rasera + Mini LP

Dagens frukostskiva.

Imperiet – Rasera + Mini LP

Ännu en sån där återutgivning på CD där någon tyckt att det är en bra idé att trycka in mer än vad som fanns på origialskivan.
Idet här fallet kan jag inte ens kritisera det för att förstöra helheten, Imperiets första LP, Rasera, är inte någon vidare helhet som album, det är bara en samling med låtar, om något så är det Mini LP:n som slängts in som bonus som står rätt bra på egna ben och upplevs som att den har någon sorts struktur, därmed fungerar det bra att den kommer på slutet.

Som sagt så är det Imperiets första album vi bjuds på först, och det är ganska lätt att märka, det känns fortfarande inte som att dom hittat ”sin” form ordentligt, det spretar åt alla möjliga håll och dom verkar inte riktigt veta vilket ben dom ska stå på, men det betyder på intet sätt att det är en dålig skiva, eller framför allt inte att det är dåliga låtar.
Mot slutet, det som då är Mini LP:n som är bonus, så händer det saker, där börjar man kunna skönja den svärta och cynism som åtminstone för mig till stor del definierar Imperiet.

Som sagt så spretar det mycket, både det bästa och sämsta inom svensk popmusik från det tidiga åttiotalet representeras här och det är en tidsresa som inte är helt utan baksidor, men i stort sett så är det här en jäkligt trevlig liten bagatell som mest känns som uppvärmning inför deras senare skapelser.

Rekommenderas att lyssnas på någon gång ibland, men det är inget måste.

Dagens Skiva

Hans & Greta – Snabbmat För Folk I Farten

Dagens frukostskiva.

Hans & Greta – Snabbmat För Folk I Farten.

SKivan börjar med ett snyggt trum och basgroove som alldeles strax övergår i vad som närmast kan beskrivas i ett fullständigt dammsugarliknande oljud som varar några minuter för att avslutas med raderna:
”Jag skjuter upp min raket
kom och blås i min segertrumpet”

Vid nästa genomlyssning lät det inte likadant, eventuellt för att min fru då inte dammsög samtidigt.

Okej, jag har ibland sågat påståenden om att det ena eller andra bandet spelar trallpunk.
Det här mina vänner, kan jag gå med på att det är trallpunk, även om jag faktiskt långt hellre skulle kalla det för turbopop, för så jäkla mycket till punk är det inte gömt här.
Det finns några helt givna guldkorn på skivan, några oväntade upptäckter, som en låt (vars namn tillfälligt flytt mitt medvetande) som låter som en stilmall för näst intill allt som bandet Dökött gjort, och en annan som helt skrämmande mycket låter som Varnagel, för det kan väl inte vara tvärtom?

Mestadels är det hel eller halvtramsiga texter om att ragga, leva, vara, alkohol och inte så mycket mer.
Om det finns ett störe djup så missar jag det, men det är okej, för det är trevlig trallvänlig pop som går i hundraåttio blås.
Det är lätt att förstå varför de låtar som blev ”hits” blev det, och varför de som inte blev det inte blev det, kvalitetsmässigt svajar det en hel del mellan låtarna, men det är en trevlig skiva.
Det skrämmer mig eventuellt en aning att jag när jag lyssnade igenom den blev tveksam till om jag någonsin har lyssnat på hela förut, jag borde ha gjort det, men det var mycket som inte kändes ens lite bekant.

Nåja, det är en bra skiva att starta en solig vårdag med, och jag gillar flera av låtarna på den, dom gör mig lite glad för en stund.

Uncategorized

Garbage – Version 2.0

Dagens frukostskiva.

Garbage – Version 2.0.

Jag är nästan helt jättesäker på att jag redan recenserat den här, och att jag förra gången jag gjorde det redan var säker på att jaghade gjort det tidigare.
Trots det så hittar jag den inte någonstans i mina arkiv, så jagantar att jag drömt det.
Eller så är det så att jag började skriva den men något krashade så allt försvann, det kan vara så, det låter inte helt orimligt faktiskt.

Okej, jag tror mig ha tokhyllat deras första skiva här åtminstone, på goda grunder.
Den här är en fortsättning av det dom gjorde där, dom testar gränser, dom blandar saker som inte borde gå att blanda sig utanatt bli fel, eller framför allt inte borde gå att blanda utan att få skit från alla som tror sig veta vad som är rätt och fel med musik, resultatet är att dom får fram någon sorts post-grunge som tydligt lånar harmonier och arrangemang från sextiotalspop som dom blandar med elektroniska dancebeats och underliga industriljud och samtida triphop, utan att någonsin släppa taget om fokus, vokaldriven rock.
Glömde jag säga att det dessutom är fullpackat med texter som växlar mellan att kännas långt mer personligt utlämnande än vad som är brukligt inom musik som går hem hos den stora massan, och politik, samt det tämligen genomgående temat i Shirley Mansons texter, sex.

Flera av låtarna har under olika perioder i stort sett utgjort soundtrack för mitt liv, kanske främst ”When i grow up” och ”The Trick Is To Keep Breathing”.
Ska man vara sån så gör dom det fortfarande…

Alltså, alla deras skivor till dags dato utgör för mig något av mallar för hur bra modern pop/rock låter, det är bra hela vägen, inklusive att det har antagligen nittiotalets bästa produktion utan att för den skull bli överpolerat, trist och tråkigt, tvärt om så finns det nerv här, det finns imperfektioner, det finns känsla, det är…

Det är ett av nittiotalets bästa album, okej?
Ja du bör lyssna på det, på stark volym, flera gånger om.

Dagens Skiva

Eria Fachin – My Name Is

Dagens frukostskiva.

Eria Fachin – My Name Is.

Kommer ni ihåg åttiotalet?
Kommer ni ihåg alla kvinnliga artister med grymma röster som släppte dansplattor? sån där Hi-NRG dansmusik som spelades på nattklubbar och sånt?
Inte?
Eria var en av dem.
Skivan inleds med något som nästan påminner om Marie Fredriksson från ungefär samma tidsperiod (åttiotalets sista neonskrikande år), och bärs upp av en röst i samma klass, men sen går det över till hårdare och tydligare dansbeats med programmerade trummor (eller verkliga trummor som någon ansträngt sig för att få att låta programmerade) av högsta åttiotalskvalitet.
Nej, jag menar inte att dom låter skit, bara att det inte riktigt är min smak när det gäller trummor.
Hennes röst fortsätter vara riktigt jävla bra, och låtarna är, för att vara det dom är, inte dumma, inte dumma alls faktiskt, jag vågar gåså långt som till att påstå att flera av dem skulle kunna bli hits i dagsläget med ganska minimalt remix-jobb, typ att trummorna byttes ut, och att det las på lite scramblereffekter här o var för att ge det äkta moderna DJ-soundet.
Eller så skulle man kunna lägga på lite synth och gitarrmattor och ha en värdig konkurent till Nightwish och alla liknande band, eller så skulle man…
Alltså, på riktigt så är det här sån där musik, eller snarare sån sång som skulle kunna läggas in i nästan vilken sorts musik som helst utan att bli fel, en producents dröm antar jag.
Under vad som kändes som en avde bästa låtarna satt jag och nynnade på Owner of a lonely heart en kort stund innan jag kom påatt det var ju inte den jag lyssnade på… nåja, det fungerade det med.

Men alltså… ja, det här är nog fan bra på något vis.
Jag kommer ge skivan någon eller några lyssningar till, för det finn någonting där som faktiskt tilltalar mig.

Mot slutet av skivan ger det ordentligt dansanta vika för lite mer nästan jazzfunkigt sväng i en Prince-doftande sak och sen lite mer svulstig ballad som hade kunnat vara med i en disneyfilm så klart, det är trots allt slutet av åttiotalet vi pratar om.

Jag är förvånad, jag var beredd på någonting långt värre, men det här har kvaliteter långt utöver vad jag hade väntat mig.

bloggat, cynismer, personligt

Dagen då jag…

Ni vet dom där dagarna när man först åker med en buss som fastnar i trafiken så länge att man inser att en promenad i väldigt lugnt tempo, inklusive glasspaus,hade gått snabbare, och sen får veta att tåget är sent på grund av växelfel, och i trängseln på tåget så kommer man på att man är sjukt hungrig eftersom klockan närmar sig 19 och man har inte ätit mer än en kall prinskorv sen frukosten, och just när man skriver det så reser sig personen på sätet bredvid med ett ryck för att han ska av på stationen man rullat in på och där dörrarna redan öppnats och folk börjat gå av och man har stora kassar framför sig som kräver viss ansträngning att flytta på så han kommer av, och man inser att man kommer missa sin buss och tvingas gå hem, där maten kommer vara kall sen länge, och man har dessutom inte hunnit allt man hade tänkt under veckan, än mindre det man tänkt göra under kvällen, och dessutom har man jobb som behöver göras under kvällen, och tiden räcker verkligen inte till för sånt här, och dessutom är man trött, men sugen på öl, och på att springa med sina nya skor, och sova i vettig tid, och baka, och börja förbereda massa saker för både ölbryggning och ölprovning, och man känner skuldkänslor över att inte ha varit hemma och hjälpt till så mycket med dräneringen som man borde, eftersom man varit på jobbet och jobbat ikapp en massa saker som man borde för längesen, och man borde ringa sina föräldrar, och träffa sina vänner och så borde man spela musik och sitta ner och läsa, eller skriva klart en massa påbörjade projekt, eller kanske börja med ett nytt, eller göra klart några mixar som blivit liggandes, och spela in nya saker som snurrar i ens skalle och så skulle man dra ihop ett band och bara se vad som händer eftersom man vet att det alltid händer en massa då och det finns allt det där som behöver komma ut med hjälp av en katalysator och det skulle vara rätt kul att spela datorspel eller kanske se en film någon gång eller sitta ner och ta det lugnt utan att känna stressen över att man kanske skulle laga lite mat eller göra något i trädgården och dessutom borde man städa det där som var tänkt att bli en studio och gå igenom en massa papper, eller kanske göra klart deklarationen någon dag snart, fast studion borde man kanske möblera till bryggrum fram tills att elen är omdragen åtminstone och det skulle man så klart kunna börja med, men då skulle det behövas att man först tog reda på hur det faktiskt är kopplat, och man kanske skulle passa på att slänga massa saker när man är igång med att rensa ut gamla saker för att få plats med mer malt och det kanske vore dags att koppla in den där gamla datorn och se om det är något viktigt på den och den där ADAT:en borde man spela av saker från in i datorn, men den borde kanske bytas ut snart den med…

Ge
Mig
Tid

Dagens Skiva

Ebba Grön – S/T (Boxen version)

Dagens frukostskiva.

Ebba Grön – S/T (Boxen version).

Så var det dags att ge sig på en av tidernas bästa svenska popplattor.
Pop? undrar du, men spelade inte Ebba Grön punk?
Pop! säger jag.
Lyssna på den här skivan med öppet sinne och jag kan nästan lova att du kommer hålla med mig.

Okej, det är versionen från deras samling ”Boxen” så den innnehåller några bonusspår, en tidig version av Imperiets ”Vad Pojkar Vill Ha” bland annat, lite skitigare än senare versioner, lite mindre subtil text, och så är det lite annat bös inklämt med, gamla låtar i alternativa mixar, ”Malmö city” live, ”Häng gud” inspelad i en kyrka med enbart kyrkorgelkomp.
Om jag låter annat än imponerad så är det för att jag inte är helt imponerad.
Tvärt om så anser jag att bonusspåren i slutet av skivan förstör helheten, skivan var, eller ÄR i gruunden en jävligt bra skiva, en bra helhet, och sen slutar snyggt och rätt.
Men nu gör den inte det, för efter att den ska vara slut så kommer plötslig en del annat som inte alls passar in i den helheten utan självklart är inklämt för att motivera folk som redan har skivan att även köpa boxen för att få övriga låtar.
Varför inte lägga allt bonusmaterial på en egen separat skiva istället för att sprida ut det över alla originalen?
Jag vet så klart svaret, för att det skulle bli en högre tillverkningskostnad, för att ingen skulle lyssna på den skivan mer än en gång, för att OM boxen hade floppat så skulle man inte kunnat sälja alla skivorna separat på ett enkelt sätt osv. osv.

Men okej, originalskivan är skitbra.
Du borde lyssna på den just nu.

Det är så enkelt, det är en av de bästa svenska popskivorna, pop med mening, den är alltid värd att lyssna på igen.
Do it.