Etikettarkiv: punk

Dagens Skiva

V/A – Definitivt 50 Spänn

Dagens frukostskiva.

Jag bjuder på en liten förändring i mina metoder.
Kommer jag till en bokstav där jag redan avverkat alla skivor så bjuder jag på något från kategorin samlingar, och från den kategorin tror jag att jag kommer gå igenom dem kategori för kategori, vi börjar med en serie samlingar som legat mig väldigt varmt om hjärtat.
Bokstaven vi är på just nu är för övrigt X.

V/A – Definitivt 50 Spänn.

Året var 1992 och Absolute Music var det som dikterade vilket som var månadens smak, CD:n hade slutligen slagit igenom stort i sverige och skivpriser sköt i höjden.
In på arenan klampar ett RABB, ett samarbete mellan ett gäng independentbolag som ger ut punk, och släpper en samling med just punk.
För de som inte känner till det så var punken vid det här tillfället (som så många gånger) tämligen dödförklarad.
Samlingen kostade blott femtio riksdaler (utom i alla de butiker där man såg sin chans att tjäna extra pengar och tog fullpris för den).

För mig personligen så var det här en jävligt viktig skiva, trots att det tog mig flera år innan jag slutligen fick tag på den annat än på ett kopierat kassettband, det här var som en liten snabbgenomgång av vad svensk punk hade att erbjuda just då, förvisso inte många nyheter för min del som redan tidigare snöat in på det, men fortfarande ett alldeles lysande smörgåsbord.

Såhär några år senare så kan jag inte tycka annat än…
Ja, Herre Pot vilken bra samling det här är fortfarande idag, den är även en jävligt bra startpunkt om man vill se hur svensk punk på bara några få år under nittiotalet utvecklades helt enormt mycket, jag lär återkomma till det.

Okej, några av låtarna på skivan är extremt präglade av sin tid, det kommer man inte ifrån, det är en samtidsskildring, så det är tämligen ofrånkomligt, men generellt så håller den förvånansvärt bra.

Ja, det är en bra skiva att börja dagen med.

Dagens Skiva

Radioaktiva Räker – Labyrint

Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Labyrint.

Den här skivan tar alltid slut precis när den börjat, och däremellan hinner jag jag notera ungefär fyra låtar, och det trots att skivan innehåller tolv spår, som allihop är från bra till helt fantastiska om man lyssnar på dem var för sig.
Men, det är 12 spår som till stor del flyter ihop med varandra genom att påminna om varandra, ha skitkorta pauser mellan spåren på skivan samt att skivans totala speltid är någonstans strax över 20minuter (jag har den inte framför mig just nu så jag kan kolla exakt tid).

Vill du veta vad trallpunk var så skulle jag säga att det här är en av de tre skivor du ska lyssna på, de andra två är Räserbajs – Noppriga Tights och Moonboots och De Lyckliga Kompisarna – Le som en Fotomodell.
Det är en högst subjektiv (om än väl insatt) åsikt, men de tre skivorna definierar i stort sett hela begreppet trallpunk.

Vänta, det var den här skivan det handlade om nu.
Nåja, arga unga killar från hofors sjunger trallvänliga trudelutter om livet, världen och människor.
Det går fort, det är argt, det är lite naivt och det är väldigt mycket på riktigt.

När den kom så tyckte jag inte att den kändes värd fullpris, den är ju så kort, jag kan delvis känna samma sak nu, men samtidigt är ja glad att den är så kort, dom hade kunnat klämma in lika många låtar till på skivanoch fortfarande klocka in på under en timme, men det hade bara varit tjatigt, den här skivan är precis så lång som den borde.
Den är även jävligt bra, även om det bara känns som fyra eller fem låtar.

Den ska du lyssna på vid tillfälle, okej?

Dagens Skiva

Ohlson Har Semester Production – Ett Slag

Dagens frukostskiva.

Ohlson Har Semester Production – Ett Slag.

Tredje skivan med dem jag ger mig på.
Jag insåg när jag lyssnade på den att jag nog inte har lyssnat på den skivan många gånger alls, den kom vid helt fel tillfälle tror jag, och sen har det inte blivit av.
Jag har alltså lyssnat, men inte mycket, däremot har jaghört låtarna framföras live desto fler gånger.
Hur som helst, det här är en arg skiva, de tidigare var mer poppiga, på punkvis, den här är mer arg, på riktigt.
Det är lite bakvänt det här men, jag gillar den, mycket, men det är inte en skiva jag riktigt ser för mig att jag kommer lyssna på särskilt mycket i framtiden heller, jag kan helt enkelt inte riktigt komma på i vilket läge den skulle kännas rätt, det är musik att se, och höra, live; det är något jag tycker att du ska göra.

Men för all del, lyssna gärna några gånger, det är den värd, och gör du det på spotify så får dessutom bandet några ören, och det är dom definitivt värda.

Dagens Skiva

Krymplings – S/T

Dagens frukostskiva.

Krymplings – S/T.

När nittiotal rådde och melodiös punk på Svenska var som störst (nåja, den blev kanske ytterligare snäppet större de nästkommande åren) så bestämde sig några av de största namnen inom den scenen för att göra ett punkens svar på Grymlings (är du för ung för att ha koll på Grymlings? grattis.), sångarna från fem olika band bildade en ”supergrupp” med självinsikt nog att kalla sig Krymplings.

Konceptet var enkelt, alla skulle bidra med två låtar var och ingen skulle sjunga lead på ”sina” låtar, sen skulle dom på turné och bli fulla, för att inga missförstånd skulle ske så döptes turnén till The Dunken Tour.
Rätt många av låtarna spelas fortfarande flitigt på många fester runt om i landet, många av dem påstås ständigt vara av och med andra band än just Krymplings, och jag har inte bara flera gånger utan MÅNGA gånger sett någon av medlemmarna argumentera med publik till sitt ”riktiga” band och försökt förklara att någon krymplingslåt INTE är deras låt.
Här skulle jag kunna gå in på en lång rant om en av alla dåliga saker med DC++ och liknande, eller Napster innan dess, och framför allt, folk som taggar musik fel, men skitsamma, vi kan säga så här, några låtar som ÄR Krymplings och inget annat, som du säkert hört någon gång, är:
Dunken, Masturbation Blues, Jag vill ha en Slav, och helt säkert ett gäng till.

Jag känner att jag håller på att skriva runt ämnet en massa och inte ger mig på kärnan, musiken, och ju mer jag funderar och lyssnar, desto mer inser jag att det härinte är så mycket en tillbakablick på något jag lyssnade på förr utan en titt på något jag fortsatt lyssna på relativt regelbundet sen den kom, och det trots att den kom för 20 år sedan i år.
20 år minsann?
För tio år sedan så firade dom det med en liten återförening med två spelningar och det bjöd på en av mitt livs höjdpunkter.
När man som ljudtekniker blir tillfrågad om att vara tekniker åt ett band bestående av fem av de artister man lyssnat mest på under sina tonår så är det svårt att inte bli lite påverkad av det… (Om någon som följer mina recensioner och annat jag skriver börjar tycka att jag verkar ha varit tekniker åt en rätt stor del av mina tonårsfavoriter så kan jag väl inte säga annat än ja, det ligger en del i det, men några finns det nog kvar som jag inte hunnit med… ännu).
Dom började spela in en ny skiva då med, den blev aldrig helt klar, det var ju lite synd, men den som väntar på någonting gott…
Hur som helst så, eftersom dom firade sina tio år på det viset så skulle man kunna tycka, tro och hoppas att dom gör någonting liknande i år, inte sant?
Kalla mig inte Nostradamus, men bli inte förvånade om ni ser dem dyka upp någonstans innan året är slut.

Men nu handlar det om vad dom gjorde då, en slags amalgam av alla de inblandade banden (Charta 77, Coca Carola, De Lyckliga Kompisarna, Dia Psalma, Köttgrottorna), eller en övertrycksventil kanske?
Det är rätt blandad nivå på låtarna, det pendlar mellan masturbation och hyllande av hembränt till allvarliga iaktagelser av samtiden, iaktagelser som är lika sanna nu som då, den variationen bidrar till att göra det till en riktigt trevlig skiva som inte tar sig själv på för mycket allvar utan att för den skull bara vara trams.
Jag har en gång i tiden gett mig på jobbet att ta reda på vem som faktiskt skrivit vilken låt, det är inte helt självklart i alla lägen, och med facit framför sig är det lätt att se varför många av dem inte hamnade i låtskrivarens vanliga band.
Man skulle kunna tro att jag analyserat den här skivan en del en gång i tiden, det beror på att jag har det, för att jag gillade den, och faschinerades av den.
Det gör jag fortfarande.

Framför allt imponerar det att den till så stor del åldrats med värdighet, det finns en del referenser i den som antagligen inte betyder någonting för folk födda efter typ -85, men mestadels så fungerar det fortfarande jävligt bra.

Vågar jag rekommendera dig att lyssna på den?
Ja för fan.
Om du lyssnar på jobbet så kan det kanske vara värt att göra det i hörlurar, ”Masturbation Blues” kanske inte går hem helt hos alla, och ”Jag vill ha en slav” kan ge chefen idéer…

/ Nostradamus

Dagens Skiva

Iguana Party – Förlorarnas Bar

Dagens Frukostskiva.

Iguana Party – Förlorarnas Bar.

Vi börjar med att få det ur vägen.
Ja, det här är punk.
Nej, det här låter inte som punk.
Varför det är punk? Samma orsaker som att Tuk Tuk Rally är det, en kombination av arv, attityd och innehåll.

Utöver det så är det här bland det mest intelektuella som gjorts när det gäller svensk punk, och antagligen är en av orsakerna till att det stora genombrottet uteblev just att det är lite för smarta texter, det är antagligen inte sånt som vem som helst kan ta till sig lätt, troligen skulle texterna gått hem långt bättre hos en vispublik än hos pop/rock/punkpublik.
Jag vet inteom det stämmer, det spelar ingen roll nu.
Jag vet att jag gillar det här som fan, det är bra musik, det är bitvis geniala texter, nästan hela tiden med som minst lite sotflagor här och var, men ofta långt mer svärta än så.

Dagens tips:
Lyssna på det här och trivs.
Eller lyssna och hata världen, det funkar det med.

Dagens Skiva

Ebba Grön – Kärlek & Uppror

Dagens frukostskiva.

Ebba Grön – Kärlek & Uppror (boxen version).

Ni vet redan att det här är en av de kanske femtio bästa svenska skivor som släppts, inte sant?
Just den här versionen innehåller lite bonusspår, varav det viktigaste just nu är ”Nu släckas tusen människoliv” som är en mycket fin liten julvisa som får fem av fem brinnande julgranar i min bok, även ”Tyna Bort”, som är bonusspår tål ett omnämnande då det är deras (vad jag vet) enda försök att ge sig på baktaktsgung, ett mycket lyckat sådant försök, dessutom en av de svartaste låtar Ebba Grön åstadkom.

Jag tror att låtarna på skivan i övrigt är ommastrade, det måste dom nästan vara, för så mycket synthar och annat är jag tämligen säker på att jag aldrig hört på äldre versioner, men det kan säkert lika gärna bero på att jag lyssnat på det från kassettband och sönderspelade vinyler, men nej, jag är rätt säker på min sak, och jag vet inte om jag tycker det är helt positivt med allt sånt extra som man plötsligt hör.
Men vad fan, det här är en förbannat bra skiva oavsett.
Sätt dig nu ner och poppa skiten på stark volym.

Dagens Skiva

Charta 77 – Skrek Ännu Högre

Dagens frukostskiva.

Charta 77 – Skrek Ännu Högre.

”Åh nej, inte ännu en samlingsskiva…”
Johodå, jag ger mig på ännu en samlingsskiva, av det motiverade slaget.
Det vi har här är alltså en samling singlar, EP:s och annat från 85-87, sånt där som huvudsakligen släpptes i begränsad upplaga och på alla sätt var svårt att få tag på -93 när samlingen släpptes, desssutom är det här då en CD till skillnad mot originalsläppen som var på vinyl.

Nog med detaljer av det slaget, vi ger oss på det viktiga istället, musiken, vad kan vara viktigt nog för att motivera en samling som bara sträcker sig över två år?
Svaret kommer omgående, skivan öppnar med den (tyvärr) ständigt aktuella ”Ensam kvar”, det är kanske inte deras största kommersiella hit, men definitivt deras mest långlivade, gissningsvis även den av deras låtar som spelats flest gånger live, jag har inte sett många spelningar med dem där den uteblivit.
Dock ska det erkännas att den version avlåten som finns på den här skivan inte står sig helt bra i dagsläget, jag tror jag förstår vad dom siktade på för sound när dom spelade in den, jag är inte lika säker på att dom faktiskt lyckades.
Som tur är så finns den även i ett gäng olika liveversioner där den uppdaterats efter hand, vuxit, förändrats och rent allmänt blivit bättre.
Det finns även en ny studioversion av den från någon gång i början av tvåtusentalet, kanske 2004? jag orkar inte kolla just nu, den versionen ligger även den i lä jämfört med alla liveversioner som släppts.

Så, det var den första låten på samlingen, och som sagt, bara den i sig motiverar samlingen.
Efter det följer en salig blandning låtar från en period när bandet hann med att både skaffa ny sångare och bli av med honom igen, det experimenterades med sound och rent allmänt får man lätt känslan av att bandet letade efter sin plats, bitvis hittar dom den, rätt ofta när det låter som bäst så kan man få för sig att dom lyssnat rätt mycket på New Model Army och kommit på att dom vill vara NMA fast på Svenska, och sen kommit på att nej fan, vi gör samma sak fast på Engelska.
För er som inte förstår vad det innebär (stackars förtappade satar) så är det låtar med lite lägre tempo, akustiska gitarrer blandat med elgitarrer, trummor med stort fint ljud, och texter som är svarta så det räcker och blir över.
Jag gillar’t.

Sen innehåller denhär samlingen även två låtar som motiverade mig att välja just den till den här recensionen, vi bjuds på två (anti)jullåtar av högsta klass.
Nej, jag är inte sarkastisk nu, jag menar att av alla jullåtar som gjorts av punkband genom åren så är det inte många som faktiskt är lyssningsbara mer än enstaka gånger, och ännu färre som faktiskt är bra, men här finns två stycken som jag faktiskt gärna lyssnar på, det bör även du göra.

Så, vi sammanfattar det med att det är en samling som är motiverad och bitvis riktigt jävla bra, bitvis har den inte åldrats med full värdighet, bitvis har den åldrats med långt mer värdighet än vad som borde vara möjligt för punk från åttiotalet.

Ja du bör lyssna på den och sen plocka ut jullåtarna och lägga in i din jul/vinterplaylist.

Dagens Skiva

Ubba – Slag Under Bältet

Dagens Frukostskiva.

Ubba – Slag Under Bältet.

Disclaimer: När den här skivan kom så hade jag varit ljudtekniker åt Ubba på en ansenlig del av deras spelningar ditintills, från första framträdandet, under namnet ”Familjen” fram tills här någonstans, det påverkar så klart min syn på saker, både då och nu.

Då ansåg jag att den här skivan var ett stort lyft, det kändes mer professionellt och, bättre.
Nu däremot måste jag nog säga att jag är rätt kluven.
Deras första skiva är ett lekfullt litet projekt som spretar åt alla möjliga håll och är svårt att veta vart det egentligen är på väg, men det sprudlar av spelglädje och experimentlust, det är lika delar blodigt allvar och tramsighet, och det är, det känns kul.
Den här skivan är istället snyggare, produktionen sitter långt bättre, det är mer enhetligt musikaliskt, det är tightare, renare och bättre på alla sätt… bortsett från att det inte känns roligt på samma sätt, det känns som att både gnista och lekfullhet fått ge vika, lite som att det någonstans ställts frågan ”Ska vi fortsätta leka och göra det här som en kul grej eller ska vi vara seriösa och sen bara klämma in lite rolighet i efterhand?”
Det där låter mer negativt än det är menat.

Men såhär, det här är en jävligt bra skiva, bra låtar, bra ljud, bra texter, och allting är bra, jag vet inte egentligen varför jag inte kan känna samma ”wow, det här är skitbra” som jag gjorde en gång i tiden? och jag vet inte vad det är som får mig att tycka att den känns gammal och liksom, ofräsch? eller, daterad?
Kanske är det samma sak som med deras första skiva, det är för mycket samtidsreferenser för att det ska hålla? Jag vet inte, för det är inte lika många saker som akut slår mig i ansiktet med sin ålderdom, det är mer bara en känsla av att det är gammalt.
Fan, min plan var att hylla den här skivan, eller ”plan” var väl en överdrift, men jag trodde att jag skulle göra det.

EN sak med den som jag tänker såga, och kände att jag ville göra direkt när den kom är bonusspåret, det är en liten inspelning avgitarristen Victor, från när han var ca 6 år och spelade in sin hit ”Vad ska man göra med en dusch”.
Det känns rätt mycket som ett försök att kofota in någonting plojigt på skivan, och även om jag uppskattar låten i sig, och även grejen att släppa den, så känns den, i mitt tycke, helt fel här.

Hur som helst…
Bör du lyssna på den här skivan?
Ja.
Varför?
För att det är möjligt att du gillar den, det finns mycket man kan gilla på den här skivan, och jag tror att jag gillar allting var för sig, men bara inte riktigt helheten.

Så, poppa nu då.

Dagens Skiva

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt

Dagens frukostskiva.

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt.

Nej men titta, en split som letat sig in här, hur ska det kunna gå nudå? det blir ju som att recensera två skivor?
Jo, det är korrekt, men vafan, det är sån där punk eller nåt, så det kan väl inte ta så lång tid.

Vi börjar med Total Egon, som då alltså är Mart från De Lyckliga Kompisarna solo, och då inte solo som i Mart och ett kompband utan solo som i att han spelar allting själv.
Den här plattan lyckades på något vis komma till mitt emellan DLK:s Tomat och Sagoland, och det är svårt att säga annat än att det hörs, det är flera låtar som låter som variationer av låtar som är med på de skivorna, andra låter som sånt som ratats från dem, inte på ett negativt sätt, utan helt enkelt sånt som inte passade in eller var för likt annat som kom med istället, om det stämmer eller inte vågar jag inte svära på.
Det jag vågar svära på är att åtminstone en av låtarna till och från även var med på DLK:s setlists live.
Jag tror inte att det går att beskriva det hela som annat än trallpunk, med texter som växlar mellan tramsrim och genialitet, inte helt sällan lyckas det vara båda samtidigt, och trots den till synes tramsiga ytan så finns det rätt mycket djup här, tillräckligt för att jag ska tycka att det här nog kan vara det helhetsmässigt bästa som släppts under Total Egon namnet.

Sen kommer Dennis in på banan.
Tyvärr gissar jag att allt för få överhuvudtaget minns Dennis och dom blå apelsinerna längre, och gör mandet så är det alldeles för ofta på i form av deras cover på gudibrallans ’Oscar’ men det här var ett av de allra bästa livebanden som kom ur hela den svenska punkvåg som drog fram under nittiotalet, eller att säga att dom ”kom ur” den är felaktigt, dom var en del av den, och det här är deras bästa release, för den innehåller så mycket av den lekfullhet och det trams som gjorde dem till en så fräsch fläkt jämfört med många andra band.
”Är det här punk? Eller är det smutsig pop?”
– Ehh… ja det är det.
”Ja men texterna då? hur punk är det?”
– Mer än du någonsin kommer bli, håll käft och sätt dig ner och lyssna istället.

Okej, en del av orsaken att det här är så jävla bra är för att dom fortfarande såhär 20 år senare ligger på min topplista över bästa livebanden.
Inte bästa som i att dom var tekniskt bra, utan som i att det alltid var så sjukt mycket energi, att det hände saker, att man aldrig visste riktigt var man hade dem, och att Dennis ALLTID lyckades dra ur sladden till sin gitarr minst en gång per spelning på grund av för kort gitarrsladd, det var dessutom ett av de där banden som man visste skulle ge allt, oavsett publik, dom jobbade sig alltid genomsvettiga, alltid.
Det säger ingenting om skivan så klart, jag tror att jag lite omedvetet försöker undvika att nämna den helt enkelt för att jag inte riktigt vet hur jag ska motivera att den är bra, så du får helt enkelt ta mitt ord på att den är det.
Så, sitt inte här och dega, lyssna på en av nittiotalets bästa splittar istället.

Glömde jag nämna hur skivan avslutas?
Total Egon bjuder på ett bonusspår, det är en av de bättre tolkningar som gjorts av klassisk musik med rocksättning, okej?
Enjoy.