Etikettarkiv: krymplings

Krymplings – S/T

Dagens frukostskiva.

Krymplings – S/T.

När nittiotal rådde och melodiös punk på Svenska var som störst (nåja, den blev kanske ytterligare snäppet större de nästkommande åren) så bestämde sig några av de största namnen inom den scenen för att göra ett punkens svar på Grymlings (är du för ung för att ha koll på Grymlings? grattis.), sångarna från fem olika band bildade en ”supergrupp” med självinsikt nog att kalla sig Krymplings.

Konceptet var enkelt, alla skulle bidra med två låtar var och ingen skulle sjunga lead på ”sina” låtar, sen skulle dom på turné och bli fulla, för att inga missförstånd skulle ske så döptes turnén till The Dunken Tour.
Rätt många av låtarna spelas fortfarande flitigt på många fester runt om i landet, många av dem påstås ständigt vara av och med andra band än just Krymplings, och jag har inte bara flera gånger utan MÅNGA gånger sett någon av medlemmarna argumentera med publik till sitt ”riktiga” band och försökt förklara att någon krymplingslåt INTE är deras låt.
Här skulle jag kunna gå in på en lång rant om en av alla dåliga saker med DC++ och liknande, eller Napster innan dess, och framför allt, folk som taggar musik fel, men skitsamma, vi kan säga så här, några låtar som ÄR Krymplings och inget annat, som du säkert hört någon gång, är:
Dunken, Masturbation Blues, Jag vill ha en Slav, och helt säkert ett gäng till.

Jag känner att jag håller på att skriva runt ämnet en massa och inte ger mig på kärnan, musiken, och ju mer jag funderar och lyssnar, desto mer inser jag att det härinte är så mycket en tillbakablick på något jag lyssnade på förr utan en titt på något jag fortsatt lyssna på relativt regelbundet sen den kom, och det trots att den kom för 20 år sedan i år.
20 år minsann?
För tio år sedan så firade dom det med en liten återförening med två spelningar och det bjöd på en av mitt livs höjdpunkter.
När man som ljudtekniker blir tillfrågad om att vara tekniker åt ett band bestående av fem av de artister man lyssnat mest på under sina tonår så är det svårt att inte bli lite påverkad av det… (Om någon som följer mina recensioner och annat jag skriver börjar tycka att jag verkar ha varit tekniker åt en rätt stor del av mina tonårsfavoriter så kan jag väl inte säga annat än ja, det ligger en del i det, men några finns det nog kvar som jag inte hunnit med… ännu).
Dom började spela in en ny skiva då med, den blev aldrig helt klar, det var ju lite synd, men den som väntar på någonting gott…
Hur som helst så, eftersom dom firade sina tio år på det viset så skulle man kunna tycka, tro och hoppas att dom gör någonting liknande i år, inte sant?
Kalla mig inte Nostradamus, men bli inte förvånade om ni ser dem dyka upp någonstans innan året är slut.

Men nu handlar det om vad dom gjorde då, en slags amalgam av alla de inblandade banden (Charta 77, Coca Carola, De Lyckliga Kompisarna, Dia Psalma, Köttgrottorna), eller en övertrycksventil kanske?
Det är rätt blandad nivå på låtarna, det pendlar mellan masturbation och hyllande av hembränt till allvarliga iaktagelser av samtiden, iaktagelser som är lika sanna nu som då, den variationen bidrar till att göra det till en riktigt trevlig skiva som inte tar sig själv på för mycket allvar utan att för den skull bara vara trams.
Jag har en gång i tiden gett mig på jobbet att ta reda på vem som faktiskt skrivit vilken låt, det är inte helt självklart i alla lägen, och med facit framför sig är det lätt att se varför många av dem inte hamnade i låtskrivarens vanliga band.
Man skulle kunna tro att jag analyserat den här skivan en del en gång i tiden, det beror på att jag har det, för att jag gillade den, och faschinerades av den.
Det gör jag fortfarande.

Framför allt imponerar det att den till så stor del åldrats med värdighet, det finns en del referenser i den som antagligen inte betyder någonting för folk födda efter typ -85, men mestadels så fungerar det fortfarande jävligt bra.

Vågar jag rekommendera dig att lyssna på den?
Ja för fan.
Om du lyssnar på jobbet så kan det kanske vara värt att göra det i hörlurar, ”Masturbation Blues” kanske inte går hem helt hos alla, och ”Jag vill ha en slav” kan ge chefen idéer…

/ Nostradamus