Alla inlägg av Young

Dagens Skiva

REM – New Adventures in Hi-Fi

Dagens frukostskiva.

REM – New Adventures in Hi-Fi.

Kommer du ihåg REM?
Inte? Okej, tillbaka till skolbänken, nej, jag skiter helt i om du tror att du gillar demeller inte, du ska veta vilka dom är och ha någon sorts uppfattning om hur dom lät.
Tillbaka nu? okej, bra.

Du kommer alltså ihåg REM nu? bra, då vet du ungefär hur dom lät, antagligen tänker du ”aha, Losing my religion” eller nåt sånt? kanske rent av ”Åh, det var dom som gjorde Crush with eyeliner, eller hur?” (i så fall tycker jag nog om dig), eller rent av ”Radio free Europe” (okej, nu tänjer jag på vad som är rimligt, jag vet).

Då vet du alltså hur den här skivan inte låter.
Jag kan erkänna att när jag kollade på låttitlarna i samband med att jag plockade fram skivan så var det inte många av dem som fick mig att koppla alls till hur dom lät, det gör inget, för när dom väl spelades så var jag ändå tillbaka i nittiotalet, i ett ljudlandskap som glider runt i ett svårdefinierat område som lätt för mina tankar till triphop, utan att alls vara triphop.

Det är elektroniska ljudlandskapsmattor som huvudsakligen är gitarrer som inte låter som gitarrer, det är känslor och stämningar, det är vackert, skört och smutsigt, och ovanpå det så flyter det fram texter om… jag vet inte vad dom handlar om mestadels, faktiskt så har jag inte en aning.
Det där är lite av en lögn, för jaghar nyligen kollat upp det lite, men fram tills dess så har det varit texter som gått in utan att jag egentligen reflekterat över de flesta av dem, i min värld är det ovanligt, men jag förstår rätt mycket varför.

På den här skivan så är orden inte det viktiga, rösten är i huvudsak ett musikinstrument och inte en textförmedlare här, därmed inte sagt att texterna är dåliga, det är dom inte, men dom är sekundär, och det gäller alldeles extra mycket i en av de låtar från skivan som ganska oväntat lyckades bli något av en hit, ’E-Bow the letter’ bjuder på ingen mindre än Patti Smith, som i sin tur inte levererar historiens vackraste skönsång, eller så är det precis vad hon gör, för den låten ger mig gåshud, på ett bra sätt.

Borde du lyssna på den här skivan?
Hell to the yes.
Det här är förbannat bra, men det är inte en pop-platta.

Dagens Skiva

Tyst För Fan – Ekon Från Ebba Grön

Jag hade tänkt svära lite bara, men jag bjuder istället på en kvällsrecension av en samlingsskiva som jag snubblade över:

Tyst För Fan – Ekon Från Ebba Grön.

Det var länge sedan en skiva bjöd på så här blandade intryck.
Flera av spåren får mig att vilja leta upp artisterna och ge dem stryk.
Några av de andra spåren, som Love Antells tolkning av Scheisse exempelvis, får mig att vilja krama honom, och Satan Takes a Holidays version av Häng Gud gör att jag blir nyfiken på vilka dom är och vill höra mer.

Det kanske är jag som är konservativ eller nåt, men alldeles för många av låtarna låter som att dom är gjorda av folk som aldrig hört Ebba Grön, och framför allt inte varken förstår texterna eller musiken, det är lite som att höra barn sjunga låtar på språk dom inte förstår, dom ljudar orden, men det betyder ingenting.
Jag tror att det som mest gör mig illamående är hela det där konceptet att göra om arga låtar i moll till smaklöst dansanta dur-orgier.

Och för att dementera påståenden om att jag hatar allt som är elektroniskt eller nåt sånt så måste jag erkänna att jag gillar Beatrice Elis version av Flyktsoda och känner ett behov att kolla upp mer om vem hon är.

Är det för övrigt bara jag som tycker att introt på Looptroop Rockers version av Stopp! låter jävligt mycket som någonting som skulle kunnat vara med på Monsters ’Rockers Delight’?

 

Är det här en skiva du borde lyssna på?Ja, kanske, men var beredd på att det är jävligt mycket bättre mot slutet än i början.
Borde du köpa den?
Nej, definitivt inte, sånt här ska inte uppmuntras annat än när det helt uppenbart görs av kärlek, och det är lite för mycket här som luktar billig PR och ett skivbolag som kommit på att dom redan gett ut allt med Ebba Grön för många gånger men ändå vill pumpa ut ytterligare lite pengar ur namnet.

Lyssna istället här:

Dagens Skiva

Peace Love & Pitbulls – S/T

Dagens frukostskiva.

Peace Love & Pitbulls – S/T.

När den här kom så sågades den ganska genomgående jäms med fotknölarna både av recensenter och publik, av recensenterna för att dom faktiskt inte hade en aning om vad det handlade om och det var ju inte de snyftiga ballader som allt fler hade börjat förvänta sig av Thåström, och av publiken för att… det var väl av ungefär samma orsaker, dessutom sjöng han på Engelska.
Ja, alltså, för er som inte har koll, det här var alltså Joakim Thåströms band som han ägnade sig åt en stor del av nittiotalet.

Det finns de som påstår att den här skivan bröt väldigt tvärt med allt han hade gjort tidigare, jag vill påstå att det inte stämmer, lyssnar man kritiskt på hans sista soloplatta under eget namn före den här, Xplodera mig 2000, så kan man höra rätt många förvarningar om vartåt det är på väg.
Hur som helst, första gången jag hörde den här så hade jag inte heller någon egentlig aning om hur jag skulle förhålla mig till den, så efter att först ha lyssnat igenom den en gång och inte alls fått grepp om vad det handlade om så provade jag att vrida upp volymen ordentligt och testa igen, efter det har det blivit många många varv till som den snurrat.

Det här handlar om snygga pop/rock låtar med seriös melodikänsla, gömt bakom skrammel, slammer, industriljud och maskintrummor, kort sagt, det är samma sorts musik som Nine Inch Nails gjort sig kända för, och den är bra av ungefär samma orsaker, inklusive de allsångsvänliga refrängerna.
Kort sagt, det är sånt som ofta kallades Industri under nittiotalet.

När jag lyssnar på det här nu, såhär i någon sorts retrospekt, så… är det precis som tidiga Nine Inch Nails, förbannat bra, och ganska svårt att förstå hur det av många kunde dömas ut som extremt larmigt eller illalåtande, det är ju bara popmusik…

Är det här fortfarande bra?
Ja, som fan.
Vad väntar du på? Vrid upp volymen och lyssna.
Du måste inte gilla det, men tycker du det är dåligt så tycker du fel.

Dagens Skiva

Ohlson har semester production – Trumslagarpojken

Dagens frukostskiva.

Ohlson har semester production – Trumslagarpojken.

Sveriges mest sociala och sympatiska band?
Att jag nämner det är för att det spelar in, jag tror inte att någon som pratat och umgåtts med det bandet en stund kan annat än älska dem, helt oavsett om man egentligen gillar musiken eller inte, eller snarare så tycks det få folk att älska musiken, men jag tänker trots det försöka vara opåverkad av sånt där som social påverkan när jag säger att det här är skitbra.

Det här handlar alltså om punk, på Svenska, med omväxlande tramstexter, personliga texter, politiska texter, filosofiska texter och en eller annan som avhandlar kvällstidningslöp, melodiös punk kanske ska sägas.
MEN, det här är viktigt att vara beredd på antar jag, när jag säger att det är melodiös punk på svenska (vilket jag gör) så menar jag inte att det är ”Trallpunk”, för det här är mestadels rätt så långt ifrån just typisk trallpunk, framför allt så är det långt råare och naknare, eller som vissa skulle beskriva det, bättre.

Jag har nog egentligen redan sagt vad som finns att säga om innehållet, och om bandet, och… ja visst ja, jag sa redan att det är jävligt bra med ja.
Vad har jag att tillägga?

Stöd bandet, köp skivan.

Dagens Skiva

Nine Inch Nails – And All That Could Have Been

Dagens frukostskiva.

Nine Inch Nails – And All That Could Have Been.

Som kanske kan ha framgått tidigare så har jag ett ganska kluvet förhållande till liveskivor, och även till skivor med outgivna spår, alternativversioner osv. eftersom det oftast känns som ett sätt att bara försöka lura av folk pengar.

Det här är en dubbelskiva, en live och en med outgivet som inte passade in och lite alternativversioner av låtar som har kommit med på andra skivor, hur motiverat känns det?

Vi börjar med bonusskivan, här är det mestadels rejält nedskalade versioner av låtar, piano, sång, lite gitarr och trummor ibland, arangemangsmässigt är det inte helt olikt något Tori Amos skulle ha kunnat göra, därmed även sagt att det är ganska mörk musik (No really?).
Och som sagt, en delosläppt material och så.
Det skulle varit en bra skiva på helt egen hand, ja, den är motiverad att få finnas, och skaffas, gör det.

Live då?
Nu är ju Nine Inch Nails ett sånt där ganska elektroniskt band, hur kul kan en liveplatta bli då? låter det inte precis likadant som i studio liksom?
Nope.
Nine Inch Nails är ett av de där banden som förstår att live och studio inte är samma sak, det är inte ens samma band i de olika situationerna.
När dom ska ut live så sätter dom ihop ett nytt band och gör om låtarna, ibland med samma instrumentering som på skiva, ibland inte, en del låtar görs om ganska drastiskt, andra inte.
Rent konkret så motiverar redan det en liveplatta, att dom dessutom är ett bra liveband med musik som bitvis gör sig larvigt bra med massiva publikkörer gör inte saken sämre.

Vad jag försöker säga är alltså att ja, det här är en av de där liveplattorna som trots ytterst få mellansnackeller annat, sånt där som ibland behövs för att motivera en liveplatta, så är det här en jävligt bra liveplatta, och bonusdisken är som sagt en trevlig sak den med.
Så… sluta läsa, ut och skaffa plattan istället.

Jag vet jag vet, jag har inte recenserat musiken utan snarare konceptet med den här plattan, är det så att du inte gillar NIne Inch Nails, eller inte är insatt i dem, så vet du inte mycket mer om dem nu än innan du läste.
Men okej, jag rekommenderar även det här som en introduktion till dem, det är en rätt bra blandning gammalt och nytt i livesetet, möjligen kan starten på skivan vara aningen avskräckande för många, men ge den några varv så löser det sig nog, eller börja med bonusplattan, den visar en av bandets sidor, och har man väl fallit för det så kommer resten av sig själv efterhand.
Om du är rädd för ”industrimusik” så är det ingen fara, det här är rock och pop med en del spretiga ljud, vill du ha en guide till industrimusik så leta på annat håll.
Om jag anser att det är positivt att falla för dem? Ja? Framgår inte det tydligt nog redan?
Seså, iväg och lyssna nu.

Dagens Skiva

The Moffats – Chapter I: A New Beginning

Dagens frukostskiva.

The Moffats – Chapter I: A New Beginning.

Jag ska börja med att reda ut några saker:
* Det här är min skiva, ingen annans.
* Alla borde lyssna på den här.
* Ja jag är frisk.

Jag var helt inställd på sötsliskig pojkbandspop med tillrättalagda stämmor, så döm om min förvåning när första spåret börjar med en distad  rockgitarr som är riktigt hård och fräsig på ett rejält rebelliskt vis, lite så som jag föreställer mig att det skulle låta om Patrik Isaksson skulle göra en rockigare platta… det påminner alltså om en mjuk och gosig luddboll med rosa taggar av sockervadd och en kärna av renaste ondska.

Men för att inte vara så negativ så är det här faktiskt en helt lysande skiva att ha som studiematerial för att bli en bra låtskrivare, vad som än förekommer på skivan, låt bli det.
En textrad upprepad som ett eko av två andra med en liten tonhöjning per eko, don’t do it.
Texter där man rimmar på samma ord om och om igen ungefär såhär:

You are all that I want
You are all that I need
(You are all that I need)
Can’t you see how I feel
Can’t you see that my pain’s so real

eller

I don’t like sittin around
I don’t like beatin the ground
I wanna hear the sound
Of me and you just runnin around

Just don’t.

Om du tänker skriva om kärlek, försök att undvika klicheer, och om det inte går, se åtminstone till att det inte blir FÖR banalt.

When I think of you
I don’t know what to do
When will I see you again

Musiken i övrigt då? allt låter väl inte likadant?
Nej, helt rätt, den där första ”hårda” låten var ett specialfall, det är även deras våldförande när dom, antar jag, försöker spela ska, dom har även någon låt som skulle kunnat vara en outgiven låt som Gyllene Tider ratat att ta med som bonusspår på någon av sina eviga samlingsskivor, och som vi alla vet så är det inte mycket som ratats där.
Sen är det så klart en del mer typiska pojkbandslåtar, men även de låter rätt mycket som att dom har hört sådana låtar och försöker göra precis samma sak, men med banalare texter och ännu mer cheesy stämsång.
Cheesy texter?  ja, jag kommer tillbaka till det hela tiden, det gav mig utslag.

The first time I saw you
You were walking
Down the beach at night
With the waves bowing down to you
In the bright moon light
Well, it must have been a signal
From up above
Cause deep in my heart
I knew that it was love

Naaaawh!

Gimme gimme gimme fried chicken.

Ja du bör lyssna på den här skivan, du bör lyssna noga.
En gång.

*
Att skivan är min beror på att jag fick den när jag fyllde år och jag överväger att rama in den som ett exempel på vad som är fel med världen.
Att alla bör lyssna på den är för att jag vill att fler ska lida så som jag gjort.
Att jag är frisk är en överdrift, sanningen är att jag nog inte är helt frisk utan kanske hade mått bra av ytterligare en dag med sängläge.

Dagens Skiva

Dick Lundberg – Bara något jag skrev 94-01

Dagens frukostskiva.

Dick Lundberg – Bara något jag skrev 94-01.

Kommer ni ihåg Baren? Från den där tiden då dokusåpor fortfarande innehöll en del riktiga människor (eller ”original” kallas det nog av vissa) och händelserna i huvudsak inte kändes helt planerade av produktionsbolaget?
Kommer ni ihåg killen som vann andra säsongen av Baren?
Han den där rödvinspoeten som inte riktigt passade in… om man bortser från att rätt många andra där och då inte heller gjorde det och därför istället för att framstå som outsiders så var det dom som stod för vett och sans och förmåga att samarbeta?

Den här recensionen handlar inte om Baren, utan om Dick, som då vann andra säsongen, och som lär få leva med det vare sig han vill eller inte.
Varför jag nu inledde som jag gjorde, trots att jag inte anser att Baren är särskilt intressant för större delen av hans musikaliska gärning kan ma nfråga sig, jag gör det just nu, och jag erkänner att jag inte har något bra svar, så vi kan väl göra såhär att du låtsas att du inte läst inledningen på det här, okej?

Hur som helst, Dick Lundberg, rödvinspoet, vissångare, skådespelare, arrangör och lite allmän taskspelare, här med en samlingsskiva med innehåll från de tidiga åren innan han blev en nationell angelägenhet bland annat genom sin medverkan i ett TV-program.
Då det är en samlingsskiva så är innehållet ganska varierande, och med ”ganska” så menar jag ”jävligt varierande”, det är allt från banaliteter som jag nästan tycker är pinsamma att lyssna på upp till riktigt jävla bra låtar som jag inte skulle skämmas en sekund över att bli påkommen med att lyssna på.
Några av låtarna får mig att tänka på Winnerbäck när Winnerbäck var som bäst (ungefär samma period som låtarna på den här skivan är ifrån då alltså), fast utan referenser till Linköping.
Sen har vi de som är bäst, det är när Dick inte är så mycket vissångare som popsnickrare, för om det är något han kan så är det att snickra snärtiga poprefränger som äter sig in i hjärnbalken och gärna innehåller ord eller fraser som man inte bör nynna på i fel sällskap, vilket man (om man är som jag) ofrånkomligen ändå gör.

Är det här en bra skiva?
Njae, det är en samling som fungerar lite som en överblick över de olika sidor Dick har, men i stort sett så nej, det är inte en jättebra skiva, framför allt inte som första bekantskap med Dick, men känner du redan till honom och gillar det så fine… då är den värd att lyssnas på någon gång åtminstone, och som samling så är den ärlig, den visar inte bara det bästa, men i stort sett så nej, lyssna på något annat med honom istället.

Dagens Skiva

Kaah – Beats, melodier & Baby Kaah

Dagens frukostskiva (yes really, men jag kanske postar den lite sent).

Kaah – Beats, melodier & Baby Kaah.

Kommer ni ihåg Kaah? han hade några hits runt millenieskiftet, åtminstone påstår andra det, jag kommer inte ihåg någon av dem ens när jag ser titlarna, namnet däremot klingar lite bekant.
Efter ett varv med den här skivan så tror jag att jag vet varför jag inte minns något av honom eller låtarna, det finns inget att minnas, det är lite som om Mauro Scocco skulle försökt sig på Soul… vänta nu, det gjorde han ja, och det är en typisk sån där sak som inte ens de som kan vill minnas.
Okej, det var alltså en dålig liknelse.
Vad jag försöker säga är i alla fall att det här är så intetsägande att det krävs en närmast fysisk ansträngning för att jag ska lyckas hålla någon sorts fokus alls på det, det är inte dåligt per se, det är bara så slätstruket att det nästan blir påträngande, fråga inte hur det går till, du vill inte veta.
Det är alltså ett försök till soul på Svenska, med reservationen att det saknar soul, och därmed lämnar kvar ”… på svenska”, och det är ungefär allt jag kan beskriva det som.

Borde du lyssna på det här?
Nej, det finns absolut ingen som helst orsak för någon att göra det annat än för att bli döv genom att tråka ut öronen så totalt att dom begår självmord.

Dagens Skiva

Kings of Swing – Strategy

Dagens frukostskiva.

Kings of Swing – Strategy.

Ännu en av de där skivorna som jag är oskyldig till och som frun påstår att hon fått när hon beställt en mysterybox från CDON eller liknande.

Plötsligt händer det…

Jag kan erkänna att jag inte hade en aning om vad som väntade mig, på omslaget ser det ut som samma sak som namnet antyder, att det handlar om swingmusik (nej, det betyder inte att dom ser ut som swingers, det är någonting helt annat).
Så när jag väl samlat mod och stoppat in skivan och tryckt på play och möttes av hiphop så var jag inte helt mentalt förberedd på det, kanske är det därför, eller kanske är det på grund av behagligt flow och snygga grooves, men jag kan inte tycka illa om det här.
Det är alltså New York hiphop från tidigt nittiotal och det låter snyggt, det är lagom gung, det är behagligt, det är lagom laid back, det är…  jag vet inte vad jagskasäga annat än att det är rätt bra.
Inte bra på så vis att jag kommer poppa det särskilt ofta, men på det sättet att jag faktiskt kan tänka mig att ha det som bakgrundsmusik, frivilligt.

För att ge perspektiv så är det här alltså från samma tid som jag först blev mer bekant med hiphop, en period när hiphop representerades av MC Hammer och Vanilla Ice… vet ni? Det här är bättre.

Så… jaha, det här blev ju inte en sågning, nej.
Undrar om inte L kan bjuda på någonting att ta ut lite ilska på?

Dagens Skiva

The Jazzmob – Jazzmessage

Gårdagens frukostskiva.

The Jazzmob – Jazzmessage.

Ytterligare en skiva som jag inte vet var den kommer ifrån annat än att den kommer från min del av skivsamlingen och så vitt jag kan minnas har funnits där i åtminstone tio år utan att bli lyssnad på förrän nu.
Det är långt ifrån osannolikt att den kommer stå ospelad i tio år till nu.

Nu tänker ni självklart någonting i banorna ”Äh, den där gamla punkaren vet ju inget om Jazz och har inte vett att uppskatta bra musik”, och det är så klart en åsikt jag respekterar, och det kan ligga någonting i den.
Men det gör det inte.

Såhär är det… det här är antagligen det tråkigaste och mest oinspirerade jag har hört i jazzväg någonsin.
Det låter som om det är programmerad musik rakt igenom, det är det antagligen inte, men det svänger mindre än genomsnittliga demolåtar på en åttiotalssynth, det är platt, tråkigt, enformigt, osvängigt, tråkigt instrumenterat och fullständigt poänglöst.
Jag försökte hitta någonting positivt med det, och mot slutet av skivan lyckades jag, närmare bestämt den allra sista sekunden, den uppskattade jag.
Ännu mer uppskattade jag sekunderna efter.

Hade det här varit hissmusik så skulle hissarna gå i strejk.

Jag vet som sagt ingenting om varifrån den kommer, eller varför, men det kan vara en av de bästa presenterna jag har i min ägo, jag måste bara komma på vem som ska få den…
Har du inte hört den? Grattis, ditt liv är lite bättre än mitt.