Etikettarkiv: jenny almsenius

Kompledigt 2014 Lördag

Kompledigt

Som det antagligen framgick i genomgången av Fredagen så var det en jävligt mäktig dag med artister som överträffade varandra på i stort sett på löpande band och dessutom passerade dagen i stort sett helt utan tekniska missöden, att mixerbordet la av under Spritbalettens uppträdande får snarare ses som någonting positivt än  som ett problem, dessutom drabbades vi inte av ett enda strömavbrott, så detfår nog ses som den teknikmässigt bästa dagen i Kompledigts historia så långt tillbaka jag varit med, så jag räknade rakt av med att Lördagen därmed skulle väga upp för det, med råge, men kan spoila den här berättelsen genom att berätta att det inte blev så.

Men, vad hände då?
Vad bjöd Lördagen på?
Lyckades den bräcka Fredagen?

För min del började dagen med frukost på hotellet, småprat med andra arrangörer och artister, en promenad till Ögir, massor med kaffe och lite lagom mycket arbete innan artisterna började dyka upp och i vissa fall ville soundchecka, lite småprat med en eller annan nyss anländ artist hanns också med, mycket trevligt varje gång man faktiskt hinner med sånt istället för att bara jobba.
Det var inte vad ni var intresserade av? okej okej, artisterna vill ni höra om?

Jo, dagen började med att dagens sjungande konferencier Fredrik af Trampe klev upp på scen och bjöd på några välkomnande ord, några låtar och slutligen en presentation av dagens första officiella artist, Björn (Lycklig) Wallgren, med Niclas Jonsson på extragitarr, och då de två utgör två sjättedelar av Generalerna så var det knappast oväntat att repertoaren till största del bestod av just Generalernas låtar, och jag tänker inte klaga då det är låtar av högsta kvalitet som håller lika bra, eller i vissa fall rent av bättre, så här avskalat än med ett fullt band.
Dom gjorde ett lysande jobb med att sprida det ljus och värme som solen för tillfället inte erbjöd, jag tror rent av att dom lyckades skrämma bort regnet en stund.
För uppmärksamma läsare kommer det antagligen inte som en nyhet att jag anser att alla bör se Generalerna eller Björn Wallgren live vid första bästa tillfälle, gör det bara, okej?

Dom följdes av dagens första Sanna, Sanna Hogman, som för min del var årets första spontanförälskelse.
Jag är osäker på om jag ens hade hört talas om henne tidigare, och om jag hade det så hade det inte registrerat, men det är botat nu.
Utöver att bjuda på festivalens roligaste gizmo, en digital körsångerska realtidsbaserad på hennes sång men styrd av gitarrens ackord och bra jävla mycket bättre än något sånt jag hört tidigare (jag är tekniker, jag inte bara får gilla sånt, det är i det närmaste lag på att jag ska göra det), så var det förbannat bra på alla sätt.
Hennes låtar och musik får mig att vilja jämföra med och dra paralleller till Idde Schultz, och bara att min hjärna gör den kopplingen är, i min värld, ett osannolikt bra betyg.
Ja alltså, förtrollande stämningsfull popmusik av den bästa sorten.
Samma rekommendation som ovan, kan du se henne live så gör det, eller skaffa skiva, lyssna online eller vad du än föredrar.
Ja, dagen hade kommit igång ordentligt nu.

Efter dagens första Sanna så kom dagens första Sundström, Jeja Sundström, som jag tydligen borde ha haft koll på och vetat vem det var, jag erkänner, det ringde ingen som helst klocka innan, men en eller annan låt var definitivt bekant, så nu är en del av min okunskap botad, hon är ännu en av de där som äger scenen och publiken med en nästan läskig självklarhet, och dessutom tycks helt omedveten om det.
Många intressanta berättelser blev det, och många bra låtar så klart.

Sen kom en av de som jag sett fram emot mest, inte för att jag hört mycket av honom, utan för att jag hört mycket OM honom, och för att han gav intryck av att vara… intressant är nog rätt ord.
Ærling, från Norge, närmare bestämt ön Træna, på polcirkeln, fyra mil utanför Norges kust.
Jag vet inte hur det ser ut där eller vad det är för sorts miljö, annat än det lilla jag sett på bilder, men jag föreställer mig en karg, blåsig och saltpinad miljö där man alltid är iklädd tjocka stickade tröjor, där man tänker mycket men pratar lite, där man har tid att stanna upp och ta tillvara livet som det är.
Som sagt, jag vet inte egentligen, jag baserar det där på några få bilder, och på Ærlings musik.
Det var hans musik som var det intressanta och inte var han kommer ifrån?
Jag tror inte att det går att skilja åt, jag tror att det hänger ihop på samma sätt som med Björk och Island.
Ærlings musik och sånger är känslor, blottlagda och råa, och vackra, så jävla vackra.
Jag har inte egentligen en aning om vad han sjöng om, ingen av texterna fastnade hos mig, vilket i sig är ovanligt, men samtidigt gick dom allihop rakt in, och förmedlade känslor som lämnade spår.
Jag har inte vågat lyssna på honom på skiva (nåja, Spotify, jag missade att skaffa en skiva) efteråt, för jag är rädd att det inte ska vara lika bra, inte lyckas förmedla samma sak, någon dag ska jag prova, men jag är beredd att bli besviken.
En stund fick han sällskap på scenen av Karin Renberg som bidrog med extra gitarr och sång, och kvällens andra Sundström, Stefan, var uppe och bidrog med sång en stund han med.

I det här läget så vill man knappast försöka sig på att göra någonting som är ens det minsta likt, och det skulle komma en del sånt under kvällen, men inte just nu, nu var det istället dags för en av mina barndomsidoler, som jag numera ser som god vän, därmed har jag rimligen tydligt nog deklarerat risken för viss partiskhet (vill ni veta en hemlighet? det föreligger viss partiskhet när det gäller en del andra artister med, men kanske inte riktigt lika mycket).
Hur som helst, Per Granberg och delar av Cirkusorkestern, Erik på piano och Jan på dragspel.
Per är långt mer känd som sångare i Charta 77 än som visartist, men solodebuten kom i våras och är inte alls dum.
Eller för att vara helt ärlig så är den bra, men ovan.
Dessutom tycker jag personligen att den känns lite för trevande, det är som att han inte riktigt vet hur han ska hantera sin egen röst i den nya miljön, DET problemet känns däremot helt bortblåst live.
Det här är huvudsakligen glad musik, det är konstigt, för texterna är till stor del ganska mörka egentligen, men med hopp, med tro, och med livslust, och musiken ja, det är liksom vispop, det är trallvänligt, eller allsångsvänligt bitvi,s och man blir glad av det, dessutom var det en av få artister som överhuvudtaget fungerar efter Ærling.

Möjligen skulle även Jenny Almsenius kunnat bära upp det, hon fick nu istället ta över efter Granberg, och här kom årets andra spontanförälskelse.
Blues, Visa, Pop… Hon blandar och ger och jag kan inte låta bli att tänka på en ung Louise Hoffsten, på de bästa vis.
Det här är ännu en artist med musik som man, eller åtminstone jag, blir glad av riktigt glad, det är positivt och livgivande och bara helt…. jag vet inte vad jag letar efter för ord egentligen, men, jag vill ha mer.
Tyvärr måste jag erkänna att under hennes uppträdande skedde festivalens enda större teknikproblem, mixerbordet och jag var inte helt överens, vilket ledde till en mycket otrevlig reverbrundgång i några sekunder, exakta orsaken till det kan det spekuleras om, men rent praktiskt så går det inte att säga annat än att det inte skulle skett om jag inte pillat på saker, så på det viset var det mitt fel, även om det inte borde ha kunnat ske av det jag gjorde.
Hur som helst, det hände, och det borde inte ha hänt.
Förlåt.

Orsaken att jag pillade på saker var för att jag förberedde för nästa artist, Christian Kjellvander.
Nu var vi tillbaka på den mörka sidan igen, men med lite tyngre elgitarrer och en röst som jag skulle kalla för gudasänd om gudarvar någonting jag trodde på.
Jag måste erkänna att jag har vissa problem med Kjellvander; jag tycker att han har en underbar röst, att han spelar skitbra, att låtarna är snygga och att allt är skitbra, men, det berör mig inte.
Jag vet inte varför det är så då jag lyssnar på en del annat som är till förvirring likt, som fångar mig, men han gör det inte och det stör mig, för jag borde gilla det och jag vill göra det, men, det fångar mig helt enkelt inte, trots att jag anser att det är bra på alla konkret mätbara sätt.

Sen var det dags för festivalens okrönte drottning, kvällens andra Sanna, den här gången Sanna Carlstedt.
Första gångerna jag hörde henne, på skivor, så imponerade hon inte nämnvärt, och så såg jag henne någon gång och det var väl sådär, sen såg jag henne igen och blev såld, och numera är hon en av de där som jag starkt rekommenderar till allt och alla för att hon är så jävla bra.
Sa jag att hon är bland det drygaste som går i ett par skor?
Uppkäftig, otrevlig, sarkastisk, cynisk och med helt orimliga krav och önskemål?
Vi kommer rätt bra överens tror jag, jag gillar henne.
Hon hade dagen till ära med sig en galen skåning och en fransos, även kända som Rolf Alm och Johan Johansson på dragspel respektive elbas.
Jag vet inte vad Sanna gör på en visfestival egentligen, för sättet hon hanterar publiken är i klass med hur en dödsstjärna hanterar Alderaan, hon är som Manowar förklätt med tolvsträngad gitarr, hon fullständigt kör över allt och alla med sitt mangel förklätt till visa, och vi älskar det.
Jag tror inte att någon var olycklig efter Sanna, nivån var på topp och jag har aldrig sett henne göra en så jävla bra spelning, det var helt enkelt något av det bästa jag sett när det gäller vismusik, i samma klass som Winnerbäck på hultsfred -97 eller om det var -98 eller Roger Karlsson på Studion ungefär samtidigt.
Wow, den där hyllningen var inte riktigt planerad.

Efter det där så återstod antagligen den enda som hade en chans att bära upp något efter Sanna, dagens andra Sundström, den här gången Stefan Sundström, först några låtar ensam och sen i sällskap med Karin Renberg som inledde med att stämma Stefans gitarr åt honom, det uppskattades.
Jag vet inte om Stefan behöver någon presentation, eller om det går att ge en rättvis sådan?
Stefan är bra, Stefan är som sämst jävligt bra, och som bäst, helt larvigt jävla skitbra, det här var någonstans mittemellan i mitt tycke, dvs. tillräckligt för att golva nästan vem som helst.

Där var kvällen nästan slut, det innebär att den var slut såtillvida att utomhusscenen stängde och innescenen öppnades för lite mer oannonserade uppträdanden.

Per Granberg, med en inte lika bantad Cirkusorkester som tidigare under dagen, bjöd på några låtar; nu var det både elgitarr och bas med, utöver piano, akustisk gitarr och dragspel, vilket jävla ös det blev.
Jag vill minnas att det bjöds på en sanslöst bra version av Charta 77:s låt ”Snälla Förklara”, jag känner mig väldigt säker på det, men ju mer jag funderar desto mer undrar jag om det är falska minnen eller inte, min hjärna var ganska mosig vid det här laget, konstigt nog så ger 12+ timmars konstant ljudteknikerjobb ofta den den effekten, ungefär vid den här tiden på natten så ansåg jag mig vara värd kvällens första öl, den kanske inte gjorde saken bättre.

Björn Wallgren som hade spelat under gårdagen, och som dessutom råkade fylla år idag uppträdde igen, han skulle ha spenderat kvällen på ett familjekalas till hans ära, men han valde istället att stanna kvar på Kompledigt och förgylla tillvaron, vilket knappast gjorde någon på festivalen ledsen.

Även Jonas Pietikäinen bjöds det på, en av storfavoriterna från torsdagens öppna scen, han gjorde samma sak som på torsdagen (som jag fortfarande inte skrivit om, han sopade mattan med allt och alla och vi älskade det, jag vet inte om det är hans kirunamamål som bidrar till att det blir så alldeles extra magiskt och bra eller vad det kan tänkas vara, men det är näst intill omöjligt att inte älska honom och det han gör.
Ja, han är så klart en helt förbannat bra musiker och sångare med.

Och så Bells då, hon har lyckats bli lite av en instans där nu, och det tackar vi för, eller vi och vi, JAG tackar för det, för JAG tycker att hon är så sjukt jävla bra och förstår inte varför vi fortfarande inte fått åtminstone en demo från henne, men hellre en ordentlig skiva eller så.
Hon spelade i alla fall, och ljudguden såg att det var gott, så han blev glad.

Jag måste helt ärligt erkänna att jag inte vet om det hände mer den kvällen, dvs. om det var fler som spelade eller inte, för jag minns inte.
Om det var så och jag har glömt någon så ber jag väldigt mycket om ursäkt, det betyder inte att du eller ni var dåliga, det betyder att jag är det, påminn mig gärna i så fall så kanske mina minnesbitar faller på plats.

Hur det än var så var det en hysteriskt jävla bra dag och kväll, som var så fullproppad med ren positivism att man nästan gick sönder av det, och varje gång jag tar mig tid att tänka på det så kommer jag på mer och fler saker som jag glömt att nämna och känner mig tvungen att kofota in i texten här och var, så känns det fragmentariskt så är det därför.
När jag gick och la mig den natten så var det så många intryck som bråkade om framsätet i min skalle att det tog rätt många timmar innan sömnen slutligen infann sig och lät mig vila inför tvådagarsfestivalens fjärde dag, Söndagen och dess brunchuppträdanden, men det tar vi i en annan text.

Puh!
Jag blir alldeles lycklig och utmattad av att tänka på den där dagen.

Från programbladet
Från programbladet