Kategoriarkiv: Dagens Skiva

Dagens Skiva

Krymplings – S/T

Dagens frukostskiva.

Krymplings – S/T.

När nittiotal rådde och melodiös punk på Svenska var som störst (nåja, den blev kanske ytterligare snäppet större de nästkommande åren) så bestämde sig några av de största namnen inom den scenen för att göra ett punkens svar på Grymlings (är du för ung för att ha koll på Grymlings? grattis.), sångarna från fem olika band bildade en ”supergrupp” med självinsikt nog att kalla sig Krymplings.

Konceptet var enkelt, alla skulle bidra med två låtar var och ingen skulle sjunga lead på ”sina” låtar, sen skulle dom på turné och bli fulla, för att inga missförstånd skulle ske så döptes turnén till The Dunken Tour.
Rätt många av låtarna spelas fortfarande flitigt på många fester runt om i landet, många av dem påstås ständigt vara av och med andra band än just Krymplings, och jag har inte bara flera gånger utan MÅNGA gånger sett någon av medlemmarna argumentera med publik till sitt ”riktiga” band och försökt förklara att någon krymplingslåt INTE är deras låt.
Här skulle jag kunna gå in på en lång rant om en av alla dåliga saker med DC++ och liknande, eller Napster innan dess, och framför allt, folk som taggar musik fel, men skitsamma, vi kan säga så här, några låtar som ÄR Krymplings och inget annat, som du säkert hört någon gång, är:
Dunken, Masturbation Blues, Jag vill ha en Slav, och helt säkert ett gäng till.

Jag känner att jag håller på att skriva runt ämnet en massa och inte ger mig på kärnan, musiken, och ju mer jag funderar och lyssnar, desto mer inser jag att det härinte är så mycket en tillbakablick på något jag lyssnade på förr utan en titt på något jag fortsatt lyssna på relativt regelbundet sen den kom, och det trots att den kom för 20 år sedan i år.
20 år minsann?
För tio år sedan så firade dom det med en liten återförening med två spelningar och det bjöd på en av mitt livs höjdpunkter.
När man som ljudtekniker blir tillfrågad om att vara tekniker åt ett band bestående av fem av de artister man lyssnat mest på under sina tonår så är det svårt att inte bli lite påverkad av det… (Om någon som följer mina recensioner och annat jag skriver börjar tycka att jag verkar ha varit tekniker åt en rätt stor del av mina tonårsfavoriter så kan jag väl inte säga annat än ja, det ligger en del i det, men några finns det nog kvar som jag inte hunnit med… ännu).
Dom började spela in en ny skiva då med, den blev aldrig helt klar, det var ju lite synd, men den som väntar på någonting gott…
Hur som helst så, eftersom dom firade sina tio år på det viset så skulle man kunna tycka, tro och hoppas att dom gör någonting liknande i år, inte sant?
Kalla mig inte Nostradamus, men bli inte förvånade om ni ser dem dyka upp någonstans innan året är slut.

Men nu handlar det om vad dom gjorde då, en slags amalgam av alla de inblandade banden (Charta 77, Coca Carola, De Lyckliga Kompisarna, Dia Psalma, Köttgrottorna), eller en övertrycksventil kanske?
Det är rätt blandad nivå på låtarna, det pendlar mellan masturbation och hyllande av hembränt till allvarliga iaktagelser av samtiden, iaktagelser som är lika sanna nu som då, den variationen bidrar till att göra det till en riktigt trevlig skiva som inte tar sig själv på för mycket allvar utan att för den skull bara vara trams.
Jag har en gång i tiden gett mig på jobbet att ta reda på vem som faktiskt skrivit vilken låt, det är inte helt självklart i alla lägen, och med facit framför sig är det lätt att se varför många av dem inte hamnade i låtskrivarens vanliga band.
Man skulle kunna tro att jag analyserat den här skivan en del en gång i tiden, det beror på att jag har det, för att jag gillade den, och faschinerades av den.
Det gör jag fortfarande.

Framför allt imponerar det att den till så stor del åldrats med värdighet, det finns en del referenser i den som antagligen inte betyder någonting för folk födda efter typ -85, men mestadels så fungerar det fortfarande jävligt bra.

Vågar jag rekommendera dig att lyssna på den?
Ja för fan.
Om du lyssnar på jobbet så kan det kanske vara värt att göra det i hörlurar, ”Masturbation Blues” kanske inte går hem helt hos alla, och ”Jag vill ha en slav” kan ge chefen idéer…

/ Nostradamus

Dagens Skiva

Judas Priest – Ram It Down

Dagens frukostskiva.

Judas Priest – Ram It Down.

Ni vet hur jävla häftig sån här musik, inte sant?
Ungefär lika häftigt som att sätta sig på ett klibbigt kolapapper på väg till anställningsintervjun hos Dressman.

Jag trodde att jag skulle bli positivt överraskad och hitta saker som jag inte visste fanns där och som kanskke var riktigt bra.
Det gjorde jag inte.

Det är skittråkigt.
Dom gör även en cover av Johny B Goode, som känns ungefär lika nödvändig som en koloskopi när man gått till läkaren på grund av tandvärk.
Den följs av en annan låt som känns som om dom tagit föregående låt och kastat om arrangemanget lite.

Jaja, Halford kan säkert sjunga och det är fina gitarrsolon och annat sånt, men det här ger mig faktiskt ingenting.

Eller jo, låt mig rätta mig själv.
Det här ger mig tankar på att det skulle vara perfekt filmmusik eller datorspelsmusik eller så till biljakter, det känns som om det är skrivet som just det, och som att enda sättet det skulle vara intressant är just med biljakter och explosioner till det, men då skulle biljakterna och det vara vad som var mest intressant.
Ja, det är tråkigt som fan.

Lyssna inte på det här om du har någonting bättre för sig, och helst inte annars heller, det finns så mycket bättre musik att lyssna på.

Dagens Skiva

Iguana Party – Förlorarnas Bar

Dagens Frukostskiva.

Iguana Party – Förlorarnas Bar.

Vi börjar med att få det ur vägen.
Ja, det här är punk.
Nej, det här låter inte som punk.
Varför det är punk? Samma orsaker som att Tuk Tuk Rally är det, en kombination av arv, attityd och innehåll.

Utöver det så är det här bland det mest intelektuella som gjorts när det gäller svensk punk, och antagligen är en av orsakerna till att det stora genombrottet uteblev just att det är lite för smarta texter, det är antagligen inte sånt som vem som helst kan ta till sig lätt, troligen skulle texterna gått hem långt bättre hos en vispublik än hos pop/rock/punkpublik.
Jag vet inteom det stämmer, det spelar ingen roll nu.
Jag vet att jag gillar det här som fan, det är bra musik, det är bitvis geniala texter, nästan hela tiden med som minst lite sotflagor här och var, men ofta långt mer svärta än så.

Dagens tips:
Lyssna på det här och trivs.
Eller lyssna och hata världen, det funkar det med.

Dagens Skiva

Frans Haraldsen – Saker som ibland och oftast händer

Dagens frukostskiva.

Frans Haraldsen – Saker som ibland och oftast händer.

Jag hade bestämt för mig att det här var en sarkastisk men huvudsakligenväldigt munter skiva.
Jag hade fel.
Det är huvudsakligen ganska dystert det här, men på ett muntert sätt (ja, jag skrev just det där och är medveten om precis hur motsägelsefullt det låter).
Jag tror att det här var hans debutskiva, men jag inser att jag har långt sämre koll än jag skulle ha gissat, han är en sån där artist som jag sett live rätt många gånger sen jag upptäckte honom, men lyssnat långt mindre på på skiva, och lite iinser jag när jag lyssnar på den här varför det blivit så; det är en bra skiva, kanske jävligt bra, men jämfört med att se honom live så är den rätt platt och trist.
Vad jag menar är att Frasse är en förbannat bra liveartist, en sån där som man alltid är glad efter att ha sett, och även om den här skivan är bra så är den inte i närheten av hur han är, och var, på en scen.

Så uh…
Det här är alltså lite lagom svartsynt vispop om livet som människa, det är olycklig kärlek, det är fattigdom och bitterhet, det är otvättade kläder och funderingar över livet och vad i barndomen som gjorde oss till det vi är.

Det där låter nästan nedlåtande, det är det inte.
Faktiskt så, jag tänker inte gräva ner mig mer i det här utan istället bara rekommendera dig att lyssna.
Jag tar tillbaka nästan allt, det här är en bra skiva, riktigt bra, bara inte riktigt så som jag mindes den.

Lyssna nu då för fan.
Puss.

Dagens Skiva

Gessle – The World According to Gessle

Dagens frukostskiva.

Gessle – The World According to Gessle

Kommer ni ihåg 1997?
Det gör jag, det var början till slutet av ett jävligt bra årtionde, det var en tid när mycket av det som varit rebelliskt och utstickande med nittiotalet allt mer hade hunnit processas genom kommersiallismens filter och marknadsanpassas, den här skivan är rätt mycket ett symptom på det.
När Gessle kom på att spretig gitarrpop på bruten engelska var gångbart (samt att han allt mer blivit förbjuden att ha med ”sina” låtar på Roxettealbum) så bestämde han sig för att en gång för alla göra det ultimata nittiotalspopalbumet, skivan som skulle visa om det var Brainpool eller Popsicle som var sveriges popkungar (svaret han var ute efter var så klart att det inte var någon av dem, utan han själv), och för att garantera att det blev rätt så plockade han in Brainpool som kompmusiker, sen ”skrev” han ett gäng av världens bästa poplåtar, och för att garantera att dom var just bäst så lånade han inspiration (samt melodier, fraseringar, textbitar och arr.) från okända band som han snubblat över men som ingen annan lär ha hört, så han kunde komma undan lätt med det.
Banden han lät sig inspireras av, och som inte får cred någonstans, och som du antagligen inte hört talas om är bland annat Ramones, Manic Street Preachers och INXS.
Sen processades allt genom lite snyggare produktion än de genomsnittliga nittiotalspopbanden hade råd med och där dog allt sväng och det hela fick känslan av maskinpop.

Jag ska erkänna att en del av låtarna har rätt catchy refränger eller snygga hooks och så, men det faller hela tiden platt genom att sakna själ.

Några år efter den här så kom det en hyllningsskiva till Ramones där svenska artister tolkade deras låtar, Gessle valde praktiskt nog att bidra med ” I wanna be your boyfriend ”, jag skulle vilja höra en mashup av den och hans egen ”Do you wanna be my baby”, jag anar vissa likheter…

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så skulle flera av de här låtarna garanterat ha hamnat på Roxettes skivor, och därmed brutit av alla ballader på ett positivt sätt, det skulle kanske inte ha blivit hits, men det hade varit den sortens mellanlåtar som får annat att lättas upp och får skivor att bli en bra (eller bättre åtminstone) helhet, ni vet sånna där med tramstexter om att berätta alla hemligheter i en underbar ballong eller så, ja okej, uppenbarligen hade det kunnat bli hits.
Men så här, som en egen skiva så är det… meningslöst?
Skivan vill verkligen vara indiepop, av svenskt/brittiskt stuk, men den vill vara polerad, och den vill inte bryta egen mark.
Hade det varit ett okänt band så hade ingen, INGEN, i dagsläget kommit ihåg dem, alls.
Inte för att det är dåligt, det är bara så anonymt, så ”alla andra har redan gjort det här, men bättre”.

Okej, sammanfattningsvis så…
Jag avråder inte från den här skivan av musikaliska skäl, den fungerar som bakgrundsskval, helt okej sådant, man skulle lätt kunna släna in någon eller några låtar på en nittiotalsfest, som utfyllnad mellan de låtar folk bryr sig om utan att det stör, annat än att det stör de som vet vem det är och därför misshandlar den som är DJ.
Däremot avråder jag från att lyssna på den här på någon som helst digital tjänst som Spotify eller liknande, Gessle får redan tillräckligt och en jävla massa mer av den kakan, så av rent etiska skäl anser jag att ingen bör lyssna på det här annat än från fysiskt media eller liknande, det går säkert att låna den från någon stackars sate som har den i sin skivhylla, om du anser det viktigt.

Dagens Skiva

Faith No More – Who Cares a Lot?

Dagens frukostskiva.

Faith No More – Who Cares a Lot?

Ni vet hur det ibland dyker upp en samlingsskiva som känns relevant,som samlar allt viktigt ett band gjort och samtidigt lyckas vara en bra skiva i sig själv.
Det här är en sån.
Om du undrar varför du borde bry dig om Faith No More så är den här skivan ett bra svar på det.
Om du redan bryr dig om Faith No More och bara inte kan bestämma dig för vilken avderas skivor du känner för att lyssna på just nu så är det här ett bra svar på det med.
Man skulle kunna ställa sig frågan hur ett band som Faith No More, som spretat så extremt mycket, rimligen kan få in en bra överblick på en samlingsskiva utan att det bara känns jävligt spretigt och osammanhängande, svaret är ganska enkelt, på precis samma sätt som dom fått sina andra skivor att kännas som enheter trots sin spretighet, FÖR ATT DET ÄR vad Faith No More är och gör.

Vadå? du vill veta vad det är för sorts musik jag försöker få digatt lyssna på?
Jo alltså…
Det går från enackordsrock via radio city lovesongs ballad och mainstreampop till operasångsrapmetallfunk…

… i en och samma låt.

Det här är alltså bandet som gjorde rap metal tio år före Rage Against The Machine (ni vet, det där bandet som gjorde rap metal tio år före Limp Bizkit, som rätt ofta får cred för att ha varit pionjärer inom rap metal), och om du nu tänker någonting i stil med ”Jaha, dom spelar alltsåsån där Numetal?” så vill jag vänligen be dig leta upp lämplig anstallt och se till att du blir inlåst.
Det är väl självklart att jag inte rekommenderar någon att lyssna på Numetal annat än som tortyr.

Har du fått för dig att det här handlar om Rap och Metal nu? ja, jag var rädd för det, det gör det inte, det handlar om rock som tar sig friheter med alla genres dom kan komma åt, jaja, jag ska sluta raljera, LYSSNA för i helvete.

Puss.

Dagens Skiva

Ebba Grön – Kärlek & Uppror

Dagens frukostskiva.

Ebba Grön – Kärlek & Uppror (boxen version).

Ni vet redan att det här är en av de kanske femtio bästa svenska skivor som släppts, inte sant?
Just den här versionen innehåller lite bonusspår, varav det viktigaste just nu är ”Nu släckas tusen människoliv” som är en mycket fin liten julvisa som får fem av fem brinnande julgranar i min bok, även ”Tyna Bort”, som är bonusspår tål ett omnämnande då det är deras (vad jag vet) enda försök att ge sig på baktaktsgung, ett mycket lyckat sådant försök, dessutom en av de svartaste låtar Ebba Grön åstadkom.

Jag tror att låtarna på skivan i övrigt är ommastrade, det måste dom nästan vara, för så mycket synthar och annat är jag tämligen säker på att jag aldrig hört på äldre versioner, men det kan säkert lika gärna bero på att jag lyssnat på det från kassettband och sönderspelade vinyler, men nej, jag är rätt säker på min sak, och jag vet inte om jag tycker det är helt positivt med allt sånt extra som man plötsligt hör.
Men vad fan, det här är en förbannat bra skiva oavsett.
Sätt dig nu ner och poppa skiten på stark volym.

Dagens Skiva

Eva Dahlgren – Snö

Dagens frukostskiva.

Eva Dahlgren – Snö.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den?
Det är så här hon låter när hon är riktigt bra, det är ganska stillsamt, det är snyggt och smakfullt, det är ganska dystert mestadels, på ett behagligt vis.
Det är en höst eller vinterskiva, eller kanske en som man vill lyssna på när man sitter i enstuga ute i skogen mitt i sommaren, med regnet smattrandes mot taket och rummet upplyst av levande ljus, rödvinet är valfritt.
Det här är vackert och behagligt.

Jag har inte mycket mer att tillägga.

Ja, du bör lyssna på den, helst under sådana förhållanden jag beskrev,rödvinet passar bra även vintertid, jag kan lyssna med dig, eller dricka vinet åt dig, okej?

Dagens Skiva

Charta 77 – Skrek Ännu Högre

Dagens frukostskiva.

Charta 77 – Skrek Ännu Högre.

”Åh nej, inte ännu en samlingsskiva…”
Johodå, jag ger mig på ännu en samlingsskiva, av det motiverade slaget.
Det vi har här är alltså en samling singlar, EP:s och annat från 85-87, sånt där som huvudsakligen släpptes i begränsad upplaga och på alla sätt var svårt att få tag på -93 när samlingen släpptes, desssutom är det här då en CD till skillnad mot originalsläppen som var på vinyl.

Nog med detaljer av det slaget, vi ger oss på det viktiga istället, musiken, vad kan vara viktigt nog för att motivera en samling som bara sträcker sig över två år?
Svaret kommer omgående, skivan öppnar med den (tyvärr) ständigt aktuella ”Ensam kvar”, det är kanske inte deras största kommersiella hit, men definitivt deras mest långlivade, gissningsvis även den av deras låtar som spelats flest gånger live, jag har inte sett många spelningar med dem där den uteblivit.
Dock ska det erkännas att den version avlåten som finns på den här skivan inte står sig helt bra i dagsläget, jag tror jag förstår vad dom siktade på för sound när dom spelade in den, jag är inte lika säker på att dom faktiskt lyckades.
Som tur är så finns den även i ett gäng olika liveversioner där den uppdaterats efter hand, vuxit, förändrats och rent allmänt blivit bättre.
Det finns även en ny studioversion av den från någon gång i början av tvåtusentalet, kanske 2004? jag orkar inte kolla just nu, den versionen ligger även den i lä jämfört med alla liveversioner som släppts.

Så, det var den första låten på samlingen, och som sagt, bara den i sig motiverar samlingen.
Efter det följer en salig blandning låtar från en period när bandet hann med att både skaffa ny sångare och bli av med honom igen, det experimenterades med sound och rent allmänt får man lätt känslan av att bandet letade efter sin plats, bitvis hittar dom den, rätt ofta när det låter som bäst så kan man få för sig att dom lyssnat rätt mycket på New Model Army och kommit på att dom vill vara NMA fast på Svenska, och sen kommit på att nej fan, vi gör samma sak fast på Engelska.
För er som inte förstår vad det innebär (stackars förtappade satar) så är det låtar med lite lägre tempo, akustiska gitarrer blandat med elgitarrer, trummor med stort fint ljud, och texter som är svarta så det räcker och blir över.
Jag gillar’t.

Sen innehåller denhär samlingen även två låtar som motiverade mig att välja just den till den här recensionen, vi bjuds på två (anti)jullåtar av högsta klass.
Nej, jag är inte sarkastisk nu, jag menar att av alla jullåtar som gjorts av punkband genom åren så är det inte många som faktiskt är lyssningsbara mer än enstaka gånger, och ännu färre som faktiskt är bra, men här finns två stycken som jag faktiskt gärna lyssnar på, det bör även du göra.

Så, vi sammanfattar det med att det är en samling som är motiverad och bitvis riktigt jävla bra, bitvis har den inte åldrats med full värdighet, bitvis har den åldrats med långt mer värdighet än vad som borde vara möjligt för punk från åttiotalet.

Ja du bör lyssna på den och sen plocka ut jullåtarna och lägga in i din jul/vinterplaylist.

Dagens Skiva

Backstreet Boys – S/T

Dagens aftonskiva.

Backstreet Boys – S/T.

Skivan öppnar rätt starkt med en låt som hela tiden får mig att vilja sjunga ”Backstreet’s back, alright”.Problemet är att det är fel låt, det här är ”We’ve Got It Goin’ On”, som antagligen är skivans starkaste låt.

Lite här o var råkar jag snappa upp textbitar som jag önskar att jag hade sluppit höra:

And I hear you saying that you think that we should wait (ohh)
and I can’t hold any more
My body’s callin’ for you so please don’t hesitate

Whoa, whoa oh, oh, whoa, whoa, oh
Boys will be boys
Whoa, whoa, oh, oh, whoa, whoa, oh
Boys will be boys
You ought to know by now, baby

Såatteh….

Min fru utbrast när det slutligen blev tyst för att skivan var slut:
”Jag tyckte jag hörde låten Backstreet’s back åtminstone tre gånger, men den är ju inte med på den här skivan ens!”
Det är hennes skiva.

Nej, jag hatar inte Backstreet Boys (längre), och ja, jag anser att dom haft en eller annan låt som faktiskt är acceptabel rent hantverksmässigt, men, ingen av de låtarna är med på den här skivan, och det här är vad dom blev kända med.
Nej, det här är fan inte bra, det mest positiva jag kan säga är väl att grädden som jag inte hade i maten inte skar sig medan jag lyssnade (eventuellt för att den stod i kylen och därmed skonades).

Ehh… imorgon kommer någonting bättre.