Alla inlägg av Young

Visfestivalen Kompledigt 2013 del I

Det har blivit lite uppehåll i frukostskivorna på grund av att halva förra veckan spenderades jobbande med Kompledigt, det fanns inte riktigt tid eller ork att lyssna på annat då, och sen dess har jag varit trött, mycket mycket trött.

Då jag var där som ljudtekniker så känner jag att det inte riktigt är försvarbart att recensera artister och annat ordentligt (hade jag varit god vän med dem allihop så hade jag däremot antagligen inte tvekat), utan jag tänkte istället bara försöka mig på att sammanfatta det hela lite och nämna vad jag upplevde som höjdpunkter för helgen.

För att ni ska förstå min utgångspunkt så kan det vara bra att tänka på att jag under en helg som den här, som ljudtekniker, scentekniker, roddare och i stort sett ensamt ansvarig för att saker fungerade på scenerna så lyssnar jag mestadels på musiken på ett annat sätt än vad jag tror att de flesta andra gör, dels låter jag mig väldigt sällan ryckas med helt, speciellt inte i känslomässiga saker, det kostar för mycket energi, och dels analyserar jag sönder saker i jakt på vad jag kan förbättra för att ni ska uppleva det som ännu bättre, därmed missar jag ibland saker, det händer exempelvis att jag helt missar texter som egentligen är geniala för att jag lyssnar för mycket på rösten som framför detsamma, samtidigt som jag ofta hör harmonier och samspel mellan instrument som band/artister själva inte ens reflekterat över, så om du och jag inte upplevt saker riktigt likadant så är det helt naturligt och väntat.

Hur som helst, jag tänkte ändå försöka sammanfatta vad JAG upplevde som helgens höjdpunkter, jag vet inte hur många delar det här kan tänkas bli, men vi börjar med den här, helgens inledning, TORSDAG:

Visfestivalens första dag…Vänta nu, jag måste reda ut en grej här, dom kallar sig själva för ”Visfestivalen Kompledigt” men jag vill påstå att det här är en visfestival på samma sätt som melodifestivalen är en schlagerfestival, det krävs helt enkelt rätt mycket begreppsglidning för att det ska stämma, ja, det finns en eller annan som spelar där som är just en visartist och som spelar visor, men i stort så är det snarare pop och rockartister som spelar (mer eller mindre) akustiskt, bara för att det är nedstrippat så blir det inte visa, okej?
Nej, du behöver inte hålla med, det räcker med att du nickar och ler, det är den metod jag har för att komma överens med mig själv.

Vi försöker igen, första kvällen, torsdag, öppen scen, fast med krav på föranmälning eftersom så många ville spela.
Det var precis som förra året ett så start startfält så det känns helt larvigt att inte flera av dem spelade under riktiga festivalen, men för mig så var det speciellt några som utmärkte sig och fastnade i medvetandet, två av dem gjorde detsamma redan förra året, det var då dels Njöter som med sin ganska rockiga pop får mig att tänka på Staffan Hellstrand, på ett bra sätt, inte som att det är en kopia eller så utan som att det här är samma sorts musik, samma sorts känslor, och jävlar vad det är känslor, jag blev såld förra året, och jag fortsatte vara det i år, och dels var det Peter Rudvall som… jag ska vara helt ärlig, jag har inte en jävla aning om vad det är med hans musik som ger mig gåshud, men det räcker rätt bra med att den har den effekten, att han dessutom är en av de där få som kan spela rejält känslosamma låtar men lyckas få in mellansnack som är lättsamma och kul är bara så jävla bra.
Han passade även på att donera skivor till min samling, mot löfte om att jag inte recenserar dem här, vilket så klart är ett löfte jag inte kan ge, allt ska gås igenom förr eller senare, men jag tror inte han har mycket att frukta.

Sen var det den som var största positiva överraskningen för min del, Isabelle ”Bells” Gustafsson, i min värld så är hon ungefär fjorton år gammal, skriver eventuellt ett fanzine, tecknar fantastiskt bra samt lyssnar på punk.
Gissningsvis så är jag i hennes värld en sur gammal gubbe som slänger ut hennes vänner från diskussionsforum för att dom trots upprepade varningar bryter mot reglerna.
Hur som helst så visar det sig nu att hon inte längre är fjorton år utan har blivit något äldre, skaffat gitarr, munspel och skriver låtar, som hon dessutom framför jävligt bra, trots en stadig förkylning.
Men det som kanske mest fick mig att tycka att det var förbannat bra var den, om inte säkerhet, så åtminstone bestämdhet hon erövrade scenen med.
Vissa människor går upp på en scen och börjar prata och på en gång så äger dom scenen, även om dom mest babblar på och allmänt verkar ha oordning på saker, när andra gör sådant så känns det bara som kaos.
Lyckas man med det så har man redan halva i mål.
Glömde jag säga att hon sjunger och spelar helt förjävla bra? Det gör hon (Hon skulle även kunna vinna någon sorts pris för att vara en av få under hela helgen vars gitarr hade bra ljud anpassat till hennes sätt att spela, men det priset vågar jag inte dela ut utan att ha hört den på större ljudanläggning).
Det var som sagt mer under kvällen, men börjar jag namedroppa så missar jag garanterat någon, och det spelar ingen större roll i övrigt, jag har nämnt de som gjorde störst intryck på mig och lite om varför, och jag hoppas och tror att de tre kommer dyka upp på stora scenen nästa år, det är redan där rätt bra bredd, och sen är det bara att fylla på med mer.

Det där var Torsdagen och dess musikaliska höjdpunkter, andra höjdpunkter under dagen var sånt där som att träffa några av världens viktigaste människor igen, det händer lite då och då på olika håll, men det är nästan garanterat att ske när jag är i köping.
Det kommer fler delar när jag fått ihop dem, sannolikt blir det tre till, men jag vet aldrig med mig själv så jag skulle inte ta något för givet.

Här hittar du del II

Charta 77 – Grisfesten

Dagens frukostskiva.

Charta 77 – Grisfesten.

Jag hade tänkt skriva:
”Det här är en av världens bästa och viktigaste skivor, det är allt du behöver veta.”

Och sen vara klar för dagen, med den biten, men jag är inte så jävla bra på det där med att hålla mig kort och enkel, det är inte riktigt så jag fungerar, så istället kom jag på en massa annat jag vill säga om skivan, jag insåg att jag vill hylla produktionen, göra mig lustig över hur det antagligen inte lät i replokalen när dom började jobba med den:
”Fan grabbar, ni vet hur alla våra låtar som handlat om  köping varit mycket mer poppis än de om politik eller så? jag tycker vi gör en hel platta som bara handlar om köping, och sen söker vi småstadsbidrag från EU eller nåt”.
Jag vill även berätta hur jävla mycket den här skivan betytt för mig och att utan den så hade jag antagligen inte jobbat på helgens visfestival i köping (den kopplingen är inte så långsökt som den borde), snöa in lite på hur mycket bättre många av låtarna är live än vad dom är på den här skivan, muttra om hur svårt jag hade för Amercia från början, hur svårt jag hade att förstå varför låten Grisfesten inte fick vara med utan bara hamnade på en singel (jag förstår nu, den håller inte samma kvalitet i originalversion som i senare liveinkarnationer, körerna är bitvis hiskeliga(, jag skulle kunna hylla gitarrerna, jag skulle vilja nämna något om hur imponerande bra trummorna är för att vara programmerade, och hur kaxigt det faktiskt var att våga sig på en sån sak, jag vill…

Jag kan antagligen fortsätta hur länge som helst, så det kanske är bäst att jag istället försöker sammanfatta den på något bra sätt, kanske såhär:

Det här är en av världens bästa och viktigaste skivor, det är allt du behöver veta.

Baha men – Move It Like This

Dagens frukostskiva.

Baha men – Move It Like This.

okej, håll i er nu, för…
Jag vet inte hur jag ska säga det här på ett snyggt sätt.

Okej, vi tar det frän början, det är är en av de skivor som Jan-Erik gav mig för att dryga ut min samling med skitmusik, det var inte riktigt så han uttryckte det, men rätt mycket av det han gav mig var helt uppenbart menat att sågas, och jag försöker beta av sakerna lite då och då.
Det här är alltså Baha Men, som ni kommer ihåg genom låten ”Who let the dogs out?”, och det här är inte den skiva där den låten är med.
Ni börjar ana åt vilket håll det här är på väg, inte sant?

Okej, här kommer en annan infogrej som ni kanske inte vet.
Dom har varit rätt bra på att ha med låter i soundtrack av olika slag, till filmer då, och du har helt säkert hört mer av dem än du har en aning om.
Dessutom är dom ett sånt där band som ofta tar gamla låtar (som redan i sig är hits), gör om texten lite, lägger Jamaicagung på det och får till det riktigt jävla svängigt och trallvänligt, för att inte säga dansvänligt.

Jag är ledsen, men, det här är fan inte helt dåligt.
Det är inte på nivån att mina bröstvåtor styvnar och jag genast vill lägga mig ner, men det är däremot inte alls helt dum musik att poppa på morgonen för att få lite bättre sväng i kaffekokandet, eller för att få den femåriga dottern att dansa glatt.
Ännu bättre hade det varit om jag upptäckt det här i början av sommaren, för det är perfekt sommarmorgonsmusik, sån där som passar till nybryggt kaffe, nygräddade baguetter och en bekväm stol på altanen.

Nu måste jag nog gå och lägga mig ner.

Anna + Idde – Hjärtat fullt

Dagens frukostskiva.

Anna + Idde – Hjärtat fullt.

Så, allt som finns på A är inte dåligt, och det är visfestivalsvecka så vi kör på en av de bra skivorna.
Jag kan en eller annan gång ha yttrat något om min nästan generande kärlek till Idde och hennes förmåga att i stort sett fungera som en kvalitetsstämpel genom att medverka på saker (det finns undantag så klart).
Det här är inget undantag.

Att säga att skivan är otidsenlig är en underdrift, den är från 2008, men skulle inte ha varit ”rätt” i tiden någonstans egentligen, det doftar både sjuttio, åttio och nittiotal om den, men utan att kännas som något av det, samtidigt så skulle den inte varit helt fel under någon av perioderna heller, precis som den inte är det nu.
När det är som allra bäst så låter det som om Hellstrand skrivit låtarna, vilket han har, och när det är som sämst så är det fortfarande förbannat bra pop.
Jag vet inte ens vad det här är för sorts musik, jag tror att jag helt enkelt vill kalla det för (typ) akustisk pop, men fan vet.
Det jag vet är att det är bra och får mig på gott humör, trots de bitvis väldigt mörka texterna…  glömde jag säga det? ja, alltså, texterna är mörka, bitvi på gränsen till nattsvarta, men till stor del framförda så det låter glatt, ah, sånt gör mig lycklig.

Så, lyssna nu, okej.

23-till – Skåpmat

Dagens fruostskiva.

23-till – Skåpmat.

Såhär är det, så vitt jag vet så släppte 23-till fyra CD, varav två var riktigt jävla bra i mitt tycke, jag har ingen av dem.
Av de två andra så har jag recenserat en tidigare, den andra är den här, och det här är en samlingsskiva så den räknas inte helt.
Men, det här är inte en samlingsskiva av typen ”Greatest hits” eller så utan av sorten ”Det här är låtar vi aldrig släppt på CD, och i vissa fall inte alls, men som är viktiga för oss och i vissa fall är sånna som vi spelar live fortfarande” ja, alltså, när CD:n släpptes då, men det innebär alltså att det är en samling med existensberättigande, det innebär även att det är en mycket varierande skiva, vissa låtar är inte toppklass, andra låtar är definitivt toppklass, och framför allt är det rätt kul att se vad de här killarna sysslade med redan under åttiotalet, till viss del gjorde dom musik av en typ som många inte tror fanns förens på nittiotalet.

Skivan innehåller hur som helst en del guldkorn och en del inte lika guldiga korn, men det är ont om riktig dynga, så, ja, vill ni ta en liten tripp till åttiotalets melodiösa punk så lyssna för all del, men tänk på att det inte så mycket är en skiva som är en bra helhet utan mest en skiva med en massa låtar varav vissa är jävligt bra.

Nästa bokstav är A igen, det är en bokstav fylld med skit och endast enstaka bra saker.

Åka Bil – På Ett Annat Sätt

Dagens frukostskiva.

Åka Bil – På Ett Annat Sätt.

Uppföljaren till vad jag tror mig ha utsett till en av nittiotalets mest förbisedda popskivor, eller om det var bandet jag utsåg till mest förbisett, hur som helst, det här är uppföljaren, och den är… tyvärr inte lika rolig.
Den är inte dålig, inte någonstans alls, tvärt om så är det här jävligt snyggt gnällig och spretig pop på Svenska, det är musik som inte vill vara inställsam utan spretar på lite hur den vill som en oborstad tonåring, men med en produktion som gör att man lätt missar hur bråkig musiken egentligen är, jag vet inte om det är bra eller dåligt…
Jag tror att en del av bråkigheten kommer sig av att det är elektrisk gitarrpop som ändå envisas med att trycka in akustiska gitarrer i tid och otid, det är, för er som inte vet det, ett tämligen effektivt sätt att skita ner ljudet.
En annan del kommer sig av att det är gnällsång på Svenska, lite mer gnällig än vad som gått hem hos den svenska nittiotalspubliken ditintills, kom ihåg, det här var innan Håkan Hellström, och nittiotalets gnällsång i övrigt framfördes främst på Engelska, eller av Kent, som inte var så jävla gnälliga.

Jag känner att jag håller på att trassla in mig i något här, men hur som helst, det här är snyggt stökig gnällpop på Svenska, med en del texter som är så fånigt snygga så man nästan skäms över att dom är med i poplåtar och inte i poesisamlingar.

En av låtarna har en annan av mina favoriter bidragit med, Roger Karlsson står som upphovsman till RKL, vilket ganska lätt hörs, men den låten påminner även skrämmande mycket om Reeperbahns  ”Inget”, oavsett om et är i misstag eller avsiktligt så är den jävligt snygg, men, allt annat på skivan ligger i lä jämfört med skivans tre topplåtar, ”På Ett Annat Sätt”, ”Film” och ”John Lennon och Jag”, där den sistnämnda dessutom gästas av lite ytterligare stök i form av Puttra Wikdahl på gitarr, det är aldrig en dålig grej.

Så, det här är dagens rekommendation till lyssning om det inte redan har framgått.
Nej, det är inte helt inställsam pop, den kräver lite av dig som lyssnare, deal with it.

Yo Motherfucker – Backside of Hell

Dagens pajbakarskiva.

Yo Motherfucker – Backside of Hell.

Har du funderat på hur det skulle låta om Teddybears STHLM runt tiden för ”I can’t believe…” hade gjort några låtar ihop med Clawfinger?
Det hade inte låtit såhär, för det hade varit alldeles för uppenbara stölder från deras egna låtar och det hade aldrig passerat obemärkt.

Men, det här är inte varken Clawfinger eller Teddybears, det här är ett sånt där jättehemligt band som det verkar gå ungefär sjutton på dussinet av uppe i Dalarna där dom har sina rötter, hemligt på det sättet att ”ingen” vet vilka som är med i bandet egentligen men däremot att de flesta i vanliga fall spelar i andra band, det här är även ett band som man lätt kan tro har skippat större delen av allvaret som finns just hos Clawfinger, och gått mer på samma inte helt gravallvarliga linje som Teddybears hade just runt ”I can’t believe…”

Så det är alltså någonstans mellan rapmetall (av den bra sorten, om du tänker Limp Bizkit så tänker du FEL) och experimentell hardcore (om du vid ordet hardcore tänker på elektronisk musik eller dansmusik av något slag så tänker du JÄVLIGT fel), och det är bra.
Det är lite konstigt att säga, men det är ganska avkopplande att lyssna på, på det där sättet att det känns som musik som är gjord för att dom tyckte det var kul och varken mer eller mindre, och ja, det känns som att dom till och från driver med sin genre, eller försöker göra det, men utan att det blir tramsigt utan istället blir bra helt enkelt.
Ja, jag gillar det här.

Borde du lyssna på det? Njae, antagligen inte, känner jag dig rätt (jag vet inte ens vem du är, så det gör jag inte) så kommer du antagligen inte gilla det, undantaget skulle väl vara om du råkar heta Micke eller Karl, men å andra sidan så avråder jag ingen från att lyssna, absolut inte, och om målet är att tvätta bort rester av tråkig musik ur skallen så är det här alldeles lysande.

PS. Pajen blev god.

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna.

Med tanke på att landets bästa visfestival, www.kompledigt.com börjar på torsdag, och jag planerat att därmed spendera Torsdag till Söndag i det vackra köping så är det kanske vettigt att ladda upp genom att lyssna på sånt som kan passa in där fram tills dess för att hamna i rätt stämning, och det här borde väl kvala in antar jag.
Nåja.

Så här är det, det finns folk som påstår att det här är ett av Winnerbäcks bästa album, och när man hör det så är det viktigt att komma ihåg att det finns de som påstår att SD inte är ett rasistiskt parti, kort sagt, man ska inte tro på allt som folk påstår.

Det här är ett ”naket” album, det är, om jag förstått allt, tänkt att vara väldigt avskalat och utlämnande och liksom, enkelt.
Problemet är att det är avskalat på samma sätt som en skalad banan ingjuten i polykarbonat, det är perfekta släta ytor, det är polerat, blankt, fint, och mer skyddat än vad det var med det vanliga skalet och att skrapa på ytan ger ingenting alls, det är bara ytan du ser eller kommer åt.

Som ljuspunkter får dock sägas att den något omarbetade versionen av Brimful of Asha som är skivans andra spår är rätt behagligt, och Hjärter Dams Sista Sång, som är en av få låtar som inte verkar vilja vara utlämnande, personlig och naken, lyckas med att vara en riktigt jävla bra låt, och känns långt mer personlig än det mesta övriga på skivan, ja, dessutom är det en riktigt jävla bra låt som doftar av det som en gång i tiden fick mig såld på Winnerbäck.

Jag tror att felet helt enkelt är att skivan är för genomtänkt naken, för självmedveten och för, ja, för polerad.
Att sjunga om uppbrott och känslor, om barn som aldrig kom och saknad, men aldrig låta som om man rör en min eller darrar det allra minsta på rösten… det håller liksom inte.
Jag har ett minne av att turnén som följde på skivan hade samma problem, när den ensamme mannen med gitarr som sitter där på scenen hela tiden låter lite för perfekt, och när varenda reverbmatta på sången gör att hela ljudspektrat fylls ut fullständigt och dessutom ackompanjeras av storbildsfilm som synkar perfekt med musiken så känns det inte naket, det känns bara överproducerat, och som ett slöseri på något som skulle kunnat vara så oändligt mycket bättre om han bara vågade vara naken på riktigt.

En sak till, rätt mycket luktar det Hellstrand om låtarna, jag kan inte helt sätta fingret på varför, men det är någonting med flera av dem som får mig att ständigt göra den kopplingen, men där finns mer att lära, Hellstrand vågar låta små imperfektioner vara med på skiva, han vågar låta rösten spricka lite, och där har vi en del av hemligheten med hur man får saker att kännas ärligare.

Nej, jag tycker inte illa om den här skivan, men jag gillar den inte heller, den är tråkig, eller, mest bara intetsägande.

Så, nu byter vi musik.

The Verve – Urban Hymns

Dagens frukostskiva.

The Verve – Urban Hymns.

Spröda gitarrmattor, lager efter lager med reverbdränkt sång, masssiva stråkarrangemang som får ligga så mycket i bakgrunden som dom mår bäst av, upprepningar som gör låtarna nästan hypnotiska, texter som gå att tolka i stort sett hur man än vill… check, den här har allt.
Samt då så klart ett extremt välförvaltat brittpoparv, så dom lånar från både Stones och Beatles? Jupp… och Faces för den delen, men till skillnad mot vissa avsina samtida kollegor (Oasis) så gör dom någonting eget av det dom lånar, dom förvaltar ett arv istället för att exploatera det.

Nu är vi där igen, jag skriver något som låter som en helt okritisk hyllning, och till råga på allt av ett brittpopband… 
Okej, jag kan väl kritisera skivan för att drogreferenserna duggar tätt men… vad gör det när det är bra?

En sak till, det härär rakt av ganska dyster musik, som är osannolikt bra att festa till, få ihop den om ni kan.
Så… när bjuder någon på rödvinsparty med The Verve som soundtrack? (Jag kan acceptera en del annan nittiotalsmusik med, helst indie eller triphop).

Är det längesedan du lyssnade på den här, eller har du inte hört den alls? vad väntar du på, det är dags att poppa.

Erkände jag just att jag är en sucker för brittpop och triphop?  ja jävlar vad det gått utför med min image.

U2 – Pop

Dagens frukostskiva.

U2 – Pop.

Ni vet den där känslan av att ha fått veta något om en artist eller ett band som får en att plötsligt höra helt andra saker i musiken än man gjort tidigare?
Inte? Jodå, jag vet att några av er som läser det här drabbas av det ibland, och ni andra… well, det kanske är ba för er, vad vet jag.
Hur som helst, nuförtiden är jag medveten om att några av gossarna i U2 är väldigt troende, vilket gör att jag plötsligt lägger märke till allt tjat om gud på ett helt annat sätt, och på just den här skivan är det rätt gott om det, och det stör mig lite…

Utöver det så, jag tillhör den där skaran som ständigt försvarar nya U2-plattor när dom kommer och hävdar att det kommer dröja några år och sen kommer folk plötsligt se tillbaka även på den som en av klassikerna, eller åtminstone en del av låtarna på den, och folk kommer hävda att dom ”alltid” gillat de låtarna.
Den här skivan är inget undantag, jag gillade den när den kom, och försvarade den flitigt, men jag måste nog såhär i efterhand säga att det inte är en av deras starkaste plattor, å andra sidan så försökte den följa upp Zooropa, som definitivt är en av deras starkaste, så den hade en rätt kass utgångspunkt, och det ska väl erkännas att många av låtarna på den här är opolerade guldkorn, vilket bevisats genom att bandet själva släpt nya/alternativa versioner av dem senare, i många fall långt bättre än de som är på skivan.
Däremot är det, som så ofta med deras skivor, jäkligt svårt att exakt tidsbestämma musiken bara av att lyssna på den, många av låtarna skulle lika gärna kunnat vara inspelade idag som då, eller under sent åttiotal.

Nåja, min insikt är hur som helst att jag till stor del föredrar remixer, liveversioner och alternativversioner av större delen av låtarna från den här skivan, och det finns gott om dem.
För den som är helt oinsatt i U2 så kan det här vara en av deras sämsta skivor att börja med, så gör inte det.