Etikettarkiv: visa

bloggat, festival, Liverecension, personligt

Kompledigt 2014 Lördag

Kompledigt

Som det antagligen framgick i genomgången av Fredagen så var det en jävligt mäktig dag med artister som överträffade varandra på i stort sett på löpande band och dessutom passerade dagen i stort sett helt utan tekniska missöden, att mixerbordet la av under Spritbalettens uppträdande får snarare ses som någonting positivt än  som ett problem, dessutom drabbades vi inte av ett enda strömavbrott, så detfår nog ses som den teknikmässigt bästa dagen i Kompledigts historia så långt tillbaka jag varit med, så jag räknade rakt av med att Lördagen därmed skulle väga upp för det, med råge, men kan spoila den här berättelsen genom att berätta att det inte blev så.

Men, vad hände då?
Vad bjöd Lördagen på?
Lyckades den bräcka Fredagen?

För min del började dagen med frukost på hotellet, småprat med andra arrangörer och artister, en promenad till Ögir, massor med kaffe och lite lagom mycket arbete innan artisterna började dyka upp och i vissa fall ville soundchecka, lite småprat med en eller annan nyss anländ artist hanns också med, mycket trevligt varje gång man faktiskt hinner med sånt istället för att bara jobba.
Det var inte vad ni var intresserade av? okej okej, artisterna vill ni höra om?

Jo, dagen började med att dagens sjungande konferencier Fredrik af Trampe klev upp på scen och bjöd på några välkomnande ord, några låtar och slutligen en presentation av dagens första officiella artist, Björn (Lycklig) Wallgren, med Niclas Jonsson på extragitarr, och då de två utgör två sjättedelar av Generalerna så var det knappast oväntat att repertoaren till största del bestod av just Generalernas låtar, och jag tänker inte klaga då det är låtar av högsta kvalitet som håller lika bra, eller i vissa fall rent av bättre, så här avskalat än med ett fullt band.
Dom gjorde ett lysande jobb med att sprida det ljus och värme som solen för tillfället inte erbjöd, jag tror rent av att dom lyckades skrämma bort regnet en stund.
För uppmärksamma läsare kommer det antagligen inte som en nyhet att jag anser att alla bör se Generalerna eller Björn Wallgren live vid första bästa tillfälle, gör det bara, okej?

Dom följdes av dagens första Sanna, Sanna Hogman, som för min del var årets första spontanförälskelse.
Jag är osäker på om jag ens hade hört talas om henne tidigare, och om jag hade det så hade det inte registrerat, men det är botat nu.
Utöver att bjuda på festivalens roligaste gizmo, en digital körsångerska realtidsbaserad på hennes sång men styrd av gitarrens ackord och bra jävla mycket bättre än något sånt jag hört tidigare (jag är tekniker, jag inte bara får gilla sånt, det är i det närmaste lag på att jag ska göra det), så var det förbannat bra på alla sätt.
Hennes låtar och musik får mig att vilja jämföra med och dra paralleller till Idde Schultz, och bara att min hjärna gör den kopplingen är, i min värld, ett osannolikt bra betyg.
Ja alltså, förtrollande stämningsfull popmusik av den bästa sorten.
Samma rekommendation som ovan, kan du se henne live så gör det, eller skaffa skiva, lyssna online eller vad du än föredrar.
Ja, dagen hade kommit igång ordentligt nu.

Efter dagens första Sanna så kom dagens första Sundström, Jeja Sundström, som jag tydligen borde ha haft koll på och vetat vem det var, jag erkänner, det ringde ingen som helst klocka innan, men en eller annan låt var definitivt bekant, så nu är en del av min okunskap botad, hon är ännu en av de där som äger scenen och publiken med en nästan läskig självklarhet, och dessutom tycks helt omedveten om det.
Många intressanta berättelser blev det, och många bra låtar så klart.

Sen kom en av de som jag sett fram emot mest, inte för att jag hört mycket av honom, utan för att jag hört mycket OM honom, och för att han gav intryck av att vara… intressant är nog rätt ord.
Ærling, från Norge, närmare bestämt ön Træna, på polcirkeln, fyra mil utanför Norges kust.
Jag vet inte hur det ser ut där eller vad det är för sorts miljö, annat än det lilla jag sett på bilder, men jag föreställer mig en karg, blåsig och saltpinad miljö där man alltid är iklädd tjocka stickade tröjor, där man tänker mycket men pratar lite, där man har tid att stanna upp och ta tillvara livet som det är.
Som sagt, jag vet inte egentligen, jag baserar det där på några få bilder, och på Ærlings musik.
Det var hans musik som var det intressanta och inte var han kommer ifrån?
Jag tror inte att det går att skilja åt, jag tror att det hänger ihop på samma sätt som med Björk och Island.
Ærlings musik och sånger är känslor, blottlagda och råa, och vackra, så jävla vackra.
Jag har inte egentligen en aning om vad han sjöng om, ingen av texterna fastnade hos mig, vilket i sig är ovanligt, men samtidigt gick dom allihop rakt in, och förmedlade känslor som lämnade spår.
Jag har inte vågat lyssna på honom på skiva (nåja, Spotify, jag missade att skaffa en skiva) efteråt, för jag är rädd att det inte ska vara lika bra, inte lyckas förmedla samma sak, någon dag ska jag prova, men jag är beredd att bli besviken.
En stund fick han sällskap på scenen av Karin Renberg som bidrog med extra gitarr och sång, och kvällens andra Sundström, Stefan, var uppe och bidrog med sång en stund han med.

I det här läget så vill man knappast försöka sig på att göra någonting som är ens det minsta likt, och det skulle komma en del sånt under kvällen, men inte just nu, nu var det istället dags för en av mina barndomsidoler, som jag numera ser som god vän, därmed har jag rimligen tydligt nog deklarerat risken för viss partiskhet (vill ni veta en hemlighet? det föreligger viss partiskhet när det gäller en del andra artister med, men kanske inte riktigt lika mycket).
Hur som helst, Per Granberg och delar av Cirkusorkestern, Erik på piano och Jan på dragspel.
Per är långt mer känd som sångare i Charta 77 än som visartist, men solodebuten kom i våras och är inte alls dum.
Eller för att vara helt ärlig så är den bra, men ovan.
Dessutom tycker jag personligen att den känns lite för trevande, det är som att han inte riktigt vet hur han ska hantera sin egen röst i den nya miljön, DET problemet känns däremot helt bortblåst live.
Det här är huvudsakligen glad musik, det är konstigt, för texterna är till stor del ganska mörka egentligen, men med hopp, med tro, och med livslust, och musiken ja, det är liksom vispop, det är trallvänligt, eller allsångsvänligt bitvi,s och man blir glad av det, dessutom var det en av få artister som överhuvudtaget fungerar efter Ærling.

Möjligen skulle även Jenny Almsenius kunnat bära upp det, hon fick nu istället ta över efter Granberg, och här kom årets andra spontanförälskelse.
Blues, Visa, Pop… Hon blandar och ger och jag kan inte låta bli att tänka på en ung Louise Hoffsten, på de bästa vis.
Det här är ännu en artist med musik som man, eller åtminstone jag, blir glad av riktigt glad, det är positivt och livgivande och bara helt…. jag vet inte vad jag letar efter för ord egentligen, men, jag vill ha mer.
Tyvärr måste jag erkänna att under hennes uppträdande skedde festivalens enda större teknikproblem, mixerbordet och jag var inte helt överens, vilket ledde till en mycket otrevlig reverbrundgång i några sekunder, exakta orsaken till det kan det spekuleras om, men rent praktiskt så går det inte att säga annat än att det inte skulle skett om jag inte pillat på saker, så på det viset var det mitt fel, även om det inte borde ha kunnat ske av det jag gjorde.
Hur som helst, det hände, och det borde inte ha hänt.
Förlåt.

Orsaken att jag pillade på saker var för att jag förberedde för nästa artist, Christian Kjellvander.
Nu var vi tillbaka på den mörka sidan igen, men med lite tyngre elgitarrer och en röst som jag skulle kalla för gudasänd om gudarvar någonting jag trodde på.
Jag måste erkänna att jag har vissa problem med Kjellvander; jag tycker att han har en underbar röst, att han spelar skitbra, att låtarna är snygga och att allt är skitbra, men, det berör mig inte.
Jag vet inte varför det är så då jag lyssnar på en del annat som är till förvirring likt, som fångar mig, men han gör det inte och det stör mig, för jag borde gilla det och jag vill göra det, men, det fångar mig helt enkelt inte, trots att jag anser att det är bra på alla konkret mätbara sätt.

Sen var det dags för festivalens okrönte drottning, kvällens andra Sanna, den här gången Sanna Carlstedt.
Första gångerna jag hörde henne, på skivor, så imponerade hon inte nämnvärt, och så såg jag henne någon gång och det var väl sådär, sen såg jag henne igen och blev såld, och numera är hon en av de där som jag starkt rekommenderar till allt och alla för att hon är så jävla bra.
Sa jag att hon är bland det drygaste som går i ett par skor?
Uppkäftig, otrevlig, sarkastisk, cynisk och med helt orimliga krav och önskemål?
Vi kommer rätt bra överens tror jag, jag gillar henne.
Hon hade dagen till ära med sig en galen skåning och en fransos, även kända som Rolf Alm och Johan Johansson på dragspel respektive elbas.
Jag vet inte vad Sanna gör på en visfestival egentligen, för sättet hon hanterar publiken är i klass med hur en dödsstjärna hanterar Alderaan, hon är som Manowar förklätt med tolvsträngad gitarr, hon fullständigt kör över allt och alla med sitt mangel förklätt till visa, och vi älskar det.
Jag tror inte att någon var olycklig efter Sanna, nivån var på topp och jag har aldrig sett henne göra en så jävla bra spelning, det var helt enkelt något av det bästa jag sett när det gäller vismusik, i samma klass som Winnerbäck på hultsfred -97 eller om det var -98 eller Roger Karlsson på Studion ungefär samtidigt.
Wow, den där hyllningen var inte riktigt planerad.

Efter det där så återstod antagligen den enda som hade en chans att bära upp något efter Sanna, dagens andra Sundström, den här gången Stefan Sundström, först några låtar ensam och sen i sällskap med Karin Renberg som inledde med att stämma Stefans gitarr åt honom, det uppskattades.
Jag vet inte om Stefan behöver någon presentation, eller om det går att ge en rättvis sådan?
Stefan är bra, Stefan är som sämst jävligt bra, och som bäst, helt larvigt jävla skitbra, det här var någonstans mittemellan i mitt tycke, dvs. tillräckligt för att golva nästan vem som helst.

Där var kvällen nästan slut, det innebär att den var slut såtillvida att utomhusscenen stängde och innescenen öppnades för lite mer oannonserade uppträdanden.

Per Granberg, med en inte lika bantad Cirkusorkester som tidigare under dagen, bjöd på några låtar; nu var det både elgitarr och bas med, utöver piano, akustisk gitarr och dragspel, vilket jävla ös det blev.
Jag vill minnas att det bjöds på en sanslöst bra version av Charta 77:s låt ”Snälla Förklara”, jag känner mig väldigt säker på det, men ju mer jag funderar desto mer undrar jag om det är falska minnen eller inte, min hjärna var ganska mosig vid det här laget, konstigt nog så ger 12+ timmars konstant ljudteknikerjobb ofta den den effekten, ungefär vid den här tiden på natten så ansåg jag mig vara värd kvällens första öl, den kanske inte gjorde saken bättre.

Björn Wallgren som hade spelat under gårdagen, och som dessutom råkade fylla år idag uppträdde igen, han skulle ha spenderat kvällen på ett familjekalas till hans ära, men han valde istället att stanna kvar på Kompledigt och förgylla tillvaron, vilket knappast gjorde någon på festivalen ledsen.

Även Jonas Pietikäinen bjöds det på, en av storfavoriterna från torsdagens öppna scen, han gjorde samma sak som på torsdagen (som jag fortfarande inte skrivit om, han sopade mattan med allt och alla och vi älskade det, jag vet inte om det är hans kirunamamål som bidrar till att det blir så alldeles extra magiskt och bra eller vad det kan tänkas vara, men det är näst intill omöjligt att inte älska honom och det han gör.
Ja, han är så klart en helt förbannat bra musiker och sångare med.

Och så Bells då, hon har lyckats bli lite av en instans där nu, och det tackar vi för, eller vi och vi, JAG tackar för det, för JAG tycker att hon är så sjukt jävla bra och förstår inte varför vi fortfarande inte fått åtminstone en demo från henne, men hellre en ordentlig skiva eller så.
Hon spelade i alla fall, och ljudguden såg att det var gott, så han blev glad.

Jag måste helt ärligt erkänna att jag inte vet om det hände mer den kvällen, dvs. om det var fler som spelade eller inte, för jag minns inte.
Om det var så och jag har glömt någon så ber jag väldigt mycket om ursäkt, det betyder inte att du eller ni var dåliga, det betyder att jag är det, påminn mig gärna i så fall så kanske mina minnesbitar faller på plats.

Hur det än var så var det en hysteriskt jävla bra dag och kväll, som var så fullproppad med ren positivism att man nästan gick sönder av det, och varje gång jag tar mig tid att tänka på det så kommer jag på mer och fler saker som jag glömt att nämna och känner mig tvungen att kofota in i texten här och var, så känns det fragmentariskt så är det därför.
När jag gick och la mig den natten så var det så många intryck som bråkade om framsätet i min skalle att det tog rätt många timmar innan sömnen slutligen infann sig och lät mig vila inför tvådagarsfestivalens fjärde dag, Söndagen och dess brunchuppträdanden, men det tar vi i en annan text.

Puh!
Jag blir alldeles lycklig och utmattad av att tänka på den där dagen.

Från programbladet
Från programbladet
festival, Liverecension, personligt

Kompledigt 2014 – Fredag

Kompledigt
Det där med att sortera upplevelserna efter en hel helg med musik, kärlek och underbara jävla människor är alltid något av en utmaning, och knappast en som underlättas av utmattning.

Efter hemkomst från festivalen har jag dessutom haft fullt upp med en kombination av arbete, inskolning av barn, vård av sjuka barn och lite sånt där som är typiska tecken på att man har mer liv än tiden tillåter, därtill så kom det ett val emellan.

Jag ska trots det göra ett försök att få ihop någon form av sammanfattning av vad som utan tvekan är en av årets höjdpunkter.
Svårigheten ligger mest i att huvudet är fyllt av (fortfarande) osorterade intryck som alla försöker överträffa varandra och säga att det är just det jag borde skriva om, och längst fram i medvetandet rörande kompledigt snurrar The Band på repeat.
Nej, dom spelade inte, det är helt korrekt iakttaget, däremot diskuterades dom, och deras låtar spelades lite här o var och, ja, det var väl mest det, och på rent jävelskap är det vad min hjärna bestämt sig för att fokusera på, men om jag sneglar förbi The Band så finns det även lite annat, eller ja, rätt mycket annat om man ska vara ärlig.
Var ska man börja?
Vad sägs om att börja från början, med årets femte artist ut på scen?

Hur kan den femte utgöra början?
Jo, såhär är det.
Först var de tre festivalgeneralerna (eller är de diktatorer? kverulanter? konsonanter?) upp på scenen och presenterade dagens värd/konferencier, Tina Willhelmsson, och eftersom de tre är artister de med, så blev Tina den fjärde ut, och presenterade den femte, efter att först ha sjungit och spelat lite själv.

Så femte artist ut, eller förste, eller andre att uppträda eller… ja hur som helst, det var Ronny Eriksson kompad av Benneth Fagerlund på piano, och jävlar vilken underhållare han är.
Jag vill egentligen säga att han är jävligt bra på att vara en väldigt röd propagandamaskin utan att det är något man tänker på, men så inser jag att jag kanske helt själv är för röd för att uttala mig om ifall det märks eller inte, det kan vara så, allt han gör har hur som helst en behagligt röd färgton, och han lyckas med att samtidigt se ut som en ganska normal orakad femtionåntingplusmomsåring som oförberett ropats upp på scenen för att prata om vad överskottet i kaffekassan på verket ska användas till i år (en plastgran att pryda fikarummet) och en jävligt rutinerad artist som har full koll utan ansträngning, det senare är förstås vad han är, och en jävel på att få med sig publiken dessutom, och att få alla att lyssna.
Jag borde inte, men jag vill ändå göra en jämförelse, han gör samma sak som Kristina Kjellsson gjorde året innan (och alltid gör), fyller scenen med att vara så extremt jättenormal och trevlig och kännas som precis vem som helst, men med berättelser och sånger som man lyssnar nästan vördnadsfullt på och verkligen…. jag vet inte? bara känner att man älskar som person, utan att man egentligen känner dem?
Ja, någonting sånt.

Snacka om att lägga ribban högt på en gång, så det fanns så klart bara en sak att göra, höja den ytterligare.
För de som läst min lilla sammanfattning (eller om det kallas för avhandling kanske?) från förra året så kanske det går att gissa sig till att Vera Nord (förra året uppträdde hon som Vera Barlach-Nordenskiöld ) var precis rätt artist för att äntra scenen och göra det.
Jag skrev då att vi kommer få se mer av henne, och med tanke på att hon redan hunnit avverka alla möjliga TV-program och morgonsoffor, likaväl som Allsång på Skansen så vågar jag påstå att jag hade rätt.
Och så var hon då tillbaka på Kompledigt med, förra året var det med ett kort uppträdande, den här gången blev det ett fullt set och hon bar upp det fullständigt och stal helt säkert några hjärtan till.
Det ligger hela tiden på tungan att skriva att hon är jävligt bra för sin ålder på tolv år, men det är inte sant, hon är jävligt bra, helt oavsett ålder, jag är bara aningen mer skeptisk mot ”barnartister”, så det krävs ytterligare mer än vanligt för att jag ska smälta, men det gör jag.
Får du chansen att se henne, ta den.

Sen var det dags för Peter Faxwall, och jag är ledsen, men efter de två inledande akterna så framstod han ”bara” som bra och inte som förbannat bra och rolig, det är inte hans fel och att han ändå i det läget ens framstår som bra och intressant talar sitt tydliga språk, han är jävligt bra, någon dag ska jag lyckas se honom på en scen som inte är på festival eller så, någonstans där han får mitt fulla fokus, för det är han värd.

Efter Faxwall så bjöds vi på en, för mig, ny bekantskap, David Urwitz.
Jag hade inte en aning om vad jag hade förväntat mig, men herrejävlar så bra han är.
Faktiskt vet jag fortfarande inte egentligen vad han spelar för musik, jag vet bara att det är vackert, mäktigt, till stor del melankoliskt, och så sanslöst jävla bra.
Det är som att han spelar stämningar och känslor snarare än musik, och texterna sen… wow.
Här omkring insåg jag att dagens känslosammaste ögonblick passerades, efter det här skulle det vara säker seglats utan akuta känslostormar, det var liksom avverkat nu.

Lite visste jag då exakt hur mycket Loke vuxit sedan jag såg en hel spelning med honom senast.
Loke är i mina ögon en entertainer av stora mått, även en clown, lustigkurre, och tidvis någon med en del rätt mörka betraktelser av människor, men ofta uppvägt med humor.
Ungefär så var spelningen, rolig, bra, rätt rockig, för egentligen spelar han lugn rock snarare än visa (det gäller förvisso fler av de som uppträdde på festivalen), och sen plötsligt drämmer han till oss alla med ”Flykten Från Sverige” och… folk stod och grät, det var många som stod och grät, eller satt och grät.
Det ska erkännas att det syntes några tårar redan under Urwitz uppträdande, men det här var… mer.
Det var jävligt mäktigt.
Och det var inte från en artist jag väntade mig det av.

Som av en händelse så finns faktiskt just den låten, från det uppträdandet, att höra här

Var det festivalens bästa uppträdande?
Vi får se när jag skrivit klart allt, eller ja, ni får se, jag vet så klart svaret redan.

Efter Loke var det åter dags för Tina Willhelmsson att spela lite Tina, prata lite och slutligen presentera kvällens (nästan) sista artist, och jag måste tyvärr erkänna att jag både vid det här tillfället, och tidigare på dagen när hon inte bara presenterade utan även framförde några låtar, var ganska upptagen med allt möjligt annat och därför inte helt registrerade hur bra, jag har däremot fuskat och lyssnat på det i efterhand och kan säga att hon är jävligt bra, men det känns fel att ge någon djupare kommentar baserat på vad jag hört i efterhand (men får ni chansen så se henne).

Sist ut då, nästan, Caj Karlsson.
Jag vet inte hur man beskriver honom på scen (eller annars för den delen), Caj är Caj, och jag pendlar mellan att tycka att han är helt sanslöst jävla bra och kul live, eller att mest bara vara småtrist eller ibland nästan tragisk, oftast ligger det dock på den positiva sidan, och ibland är han verkligen helt sanslöst bra, jag är inte säker på att det bara beror på honom, rätt mycket är nog beroende på mitt eget humör för tillfället.
Vissa, och även han själv numera, gör ibland jämförelser med Shane MacGowan, det känns inte som helt fel jämförelse.
Caj spelade Shoreline.

Jag sa nästan sist, inte sant?
För allra sist ut för kvällen var tyvärr Spritbaletten.
Före dem så var herr Johan Johansson upp i sällskap med Rickard Donatello och tillfälligt även Jenny Almsenius på munspel, och tillsammans framfördes två eller tre låtar, det var väl mest som ett sätt att försöka mildra det som kom sen, men föga hjälpte det när det som kom sen var spritbaletten.
Vad är felet med Spritbaletten frågar du?
Jag har ett kort svar på det: Spritbaletten.

För att förstå hur illa det är så kan jag berätta att mixerbordet (ett digitalt sådant), begick självmord inte mindre än två gånger under deras framträdande, det hängde sig fullständigt och krävde att startas om på omildast möjliga vis, det är i klass med att jag skulle behövt använda hjärtstartare på det.
Andra gången det hände så kombinerade den det med att först skrika högt.
Enligt bordets ägare/skötare, Per Granberg, så har det aldrig hänt med det bordet tidigare, och nu fanns verkligen ingen rimlig orsak, det pressades inte hårt, det hade ingenting extra inkopplat, det var inte många kanaler igång, ingenting sånt, det enda som finns att skylla på är den där förbannade spritbaletten.
Kvällen efter, när det var långt fler uppträdanden på inomhusscenen, precis som kvällen innan, så skötte sig bordet som det skulle.
Spritbaletten lovade att det här var deras sista jävla spelning någonsin, det är ju alltid något att trösta sig med, åtminstone tills nästa gång dom visar sig.

Börja från början sa jag rätt tidigt?
Ja alltså, det här var festivaldag nummer ett av två, alltså den andra dagen av fyra som festivalen pågår eftersom det är en förfest redan på torsdagen, med öppen scen, och sen en brunch på söndagen, med lite artister,  jaja, jag kommer nog lyckas skriva om det med ska ni se, men det här var i alla fall den första festivaldagen.

Dagens Skiva

David Sandmark – Allt Blir Till En Såpa

Dagens eh… måltidsmusik.

David Sandmark – Allt Blir Till En Såpa.

Ibland påminns man om hur otroligt bra den ena eller andra artisten var på sina tidiga grejer, innan den slog igenom eller så, hur mycket bättre och mer äkta det var än de senare sakerna.
Det här är intte ett av de tillfällena.

Jag vet faktiskt inte alls när Sandmark började, eller när han egentligen fick sitt genombrott.
Vad sa du?
Du har aldrig hört talas om David Sandmark?
Du, det är faktiskt inte mitt bekymmer utan får stå HELT för dig.

Hur som helst så fick jag mest grepp om honom runt kanske 2004 eller så?
Då var han en mycket kompetent visartist, av det roligare slaget, som gjorde bra skivor.
Den här skivan är från -98, och den är faktiskt jävligt tråkig.
Några spår, eller något åtminstone, är egentligen helt okej, men låter så platt att det ändå faller helt, det kanske är produktionen, det kanske är brist på mognad, jag vet inte.

Det jag vet är att… det här är rätt trist, lyssna på någonting annat av honom istället.

Öppen fråga:
Vart har han tagit vägen?
Han verkade vara en mycket aktiv del av sveriges vis-scen i mitten av nollnolltalet, och sen har jag knappt hört något, varför då?

Uncategorized

Loke – Kärlekskalas

Dagens frukostskiva.

Loke – Kärlekskalas.

Kommer ni ihåg den där tiden när en massa artister kom påatt dom kunde bränna sina egna CD och limma på en papperslabel på dem så det blev snyggt och bra?
Ofta med resultatet att en del skivor var dåligt brända och andra (eller samma) skivor hoppade och hackade för att papperslabeln inte var helt jämn eller för tjock eller liknande?
Inte?
Okej, nevermind then.

Den här skivan börjar med fem låtar som min CD-spelare vägrar spela annat än väldigt hoppigt, följt av några låtar som är riktigt bra, och avslutas med ytterligare ospelbara spår.
Det spelbara däremellan är förbannat bra låtar som bland annat inkluderar en avrättning av Bamse och hans vänner, en väldigt Demiandoftande bit samt snabba hopp mellan humor, hopplöshet och hångel.

Det vore orättvist av mig att såga skivan bara för att jag inte lyckas lyssna på det jag vet är några av de bästa låtarna på den, så det gör jag inte, men jag lägger in ett varningens finger för hembrända CD:s med papperslabels (I samlingen finns det förövrigt fler ospelbara sådana av/med Loke och hans olika alias).

Well… det är inte en jättebra skiva när man inte kan lyssna på mer än hälften av låtarna, vore det ite för det så vet jagav tidigare erfarenhet att det är en bra skiva, finns den på spotify så är det antagligen ett säkrare lyssningsalternativ än det här.
Vore det inte för den detaljen så är det här förbannat bra.

Liverecension

Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13

Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13

Egentligen skriver jag av princip (oftast) inte recensioner eller så om spelningar jag varit mycket inblandad i, utan försöker i så fall, om jag skriver alls, hålla mig till någon sorts översikt av av det hela bara eller så, men det finns viss risk att det här faller in i att bli något av en recension ändå.
Så, Per Granberg, sångare i Charta 77, har släppt en soloplatta, mer om den en annan gång, iochmed det så är han även ute och spelar låtar från den en del, med ett litet band då, vilka som är med i bandet beror helt på vilka som kan och vill från gång till gång, ett koncept som jag alltid älskat, det ger variation och dynamik och får oftast de medverkande att ”stå på tårna” och helt enkelt vara lite extra alerta och bra.
SÅ även i det här fallet tycks det.

Vi bjuds på en sättning med piano, akustisk gitarr, elgitarr, percussion, akustisk bas, fiol och dragspel, en i mitt tycke jävligt bra blandning av instrument.
Det handlar alltså om visor, av växlande snitt, ibland är det åt det mer traditionella vismusik hållet, ibland är det vispop och lite då o då smäller det till och är akustisk rock, och hela tiden är det ett band som levererar.
Nej, det är inte en sångare och ett kompband, det är ett band, ett band som blixtrar till som allra mest under instrumentala bitar och solon, det levererades inte mindre än två fiolsolon som gav mig gåshud, ett dragspelssolo med samma effekt, samt två pianosolon som bara gjorde mig ofantligt glad, snygga avant-garde solon tycks ha den effekten på mig.
Och i grunden av det hela finns den tidigare nämnda akustiska basen samt percussion, från den delen (tillsammans med pianot), så levereras det ett driv som är snäppet vassare än vad man oftast bjuds på just från (nästan) akustiska band.

Men, frågar sig nu vän av ordning, handlar inte det här om Per och inte om bandet?
Jo, kanske, eller, gör det? är inte han en del av bandet? orsaken till bandet? den enda fasta punkten i bandet?
Men okej, Per, sångaren och den sammankallande kraften, den som skrivit låtarna, den som sjunger och den som texterna utgår från, hur hanterar han det här då?
Här måste jag erkänna en sak, jag har inte lyssnat jättemycket på hans skiva, bland annat för att det finns en del på den som stör mig, främst känns inte sången som att den sitter på alla låtar, eller mest av allt, det känns inte som att han hittat riktigt hur han ska hantera sin röst på flera av låtarna, och lite har jag fått samma känsla live tidigare, dock inte lika mycket.
Ikväll däremot, så kan jag inte säga annat än att han verkar ha hittat rätt nu, helt jävla rätt.
Det lät förjävla bra helt enkelt.

Utöver låtar från soloskivan så bjöds vi på några gamla chartalåtar i akustiskare version, några covers och, ja, det var väl det.
Det var tunnt med publik, vilket inte alls verkade störa bandet särskilt, och jag kan lätt säga att det här är en av de där spelningarna som jag önskar att en massa vänner hade varit på för att förstå precis HUR jävla bra saker kan bli ibland.

Men vänta, jag är inte klar ännu, för det här var inte allt, det var även ett förband, eller nåja, en förartist, med komp.
Björn Wallgren som till vardags sjunger i Generalerna (som du genast bör kolla upp, helst live) spelade, kompad av Niclas Jonsson som till vardags spelar gitarr i Generalerna, det här är pop, pop med punkrötter tror jag, det känns så, men det är pop, och det är fånigt jävla bra.
Jag såg dem för första gången, med fullt band, i Lördags, och blev rätt såld, och efter att ha sett dem såhär nedskalat (för det är samma låtar) så är jag fullständigt bara… wow!
Ja, jag är en sucker för snygg pop, och det här är just det, snygg, skitig pop, på Svenska, med texter som känns äkta, och som bitvis må vara banala, men på ”rätt” sätt för att få passera och med en sångare som sjunger på ett sätt som är på gränsen till irriterande, ibland över gränsen, men bara precis så mycket att det ändå blir helt jävla fantastiskt bra.

Har jag haft en bra kväll?
Hell yeah!
Missade du den?
Med absolut största sannolikhet, ja.
RIKTIGT jävla synd för dig.

Det här vill vi ha mer av, alltihop, och DU bör ta chansen nästa gång den bjuds.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik.

Ni vet hur jag inte sågade Dans med svåra steg, utan bara påpekade att den, tvärt emot vad många påstår, inte är det bästa Winnerbäck gjort?
En av orsakerna till det är den här skivan.
Jag säger inte att det här är det bästa av Winnerbäck, jag påstår bara att det är bra mycket bättre än Dans med svåra steg, på absolut alla sätt.
Bättre låtar, bättre texter, bättre musiker, bättre körer, bättre produktion och mer sammanhängande som skiva.

Hans textförfattande hade inte nått sin peak här, det kanske det fortfarande inte har gjort, men det hade nått en bra bit till sen skivan innan, kanske var det någon som slog honom i huvudet varje gång han försökte komma undan med lite slarv, vad vet jag?
Det jag vet är att det här är en skiva som fortfarande berör, dessutom långt mer än jag var beredd på.
Det är dessutom en skiva som trots snygg produktion inte är överdrivet välpolerad och helt utan kanter, som hans nutida alster tycks vara rakt av.

Jag skulle vilja säga att om man är helt obekant med winnerbäck och vill försöka förstå hur och varför han blev så stor som han blev, då är det här den skiva man ska börja med.

Äh jag säger som det är.
Det här är en jävligt bra skiva i det där landet mitt emellan visa och pop/rock, med låtar som gör sig sanslöst bra lite halvt avskalade som dom är här, långt bättre såhär än i senare tappningar på någon av de otaliga liveplattorna där de framförs som bredbent rock.

Ja, det är mitt tips som lyssning nu, den här håller,den håller jävligt bra.

Dagens Skiva

Kristian von Svensson – Lite om Mycket & Inget om Allt

Förra veckans frukostskiva.

Kristian von Svensson – Lite om Mycket & Inget om Allt

Ibland när man är på festivaler eller så, så stöter man på någon som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till, i slutet av sommaren var Kristian von Svensson en sån för mig.
Innan Visfestivalen kompledigt visste jag absolut ingenting om honom,annat än att det eventullt skulle bli så att jag skulle dela hotellrum med honom och att han påstods vara väldigt trevlig.
Jag är en sån här som inte egentligen är överdrivet förtjust i att dela rum med folk alls, än mindre med någon jag inte känner, men vad fan, är det tight så är det.
Nu blev det inte så till slut, däremot fick jag ändå se Kristian spela, och han sprang i övrigt runt och hjälpte till med allt möjligt inför och under festivalen.
Och han visade sig vara just så trevlig som det ryktats om, och av vad jag minns så var han även jävligt bra live, tillräckligt för att jag skulle se till att skaffa en skiva av honom.
Den skivan är den här.

Jag har en del fördomar om visartister, till stor del välgrundade.
En av dem är att de som spelar gitarr riktigt bra, plockar spröda harmonier,och sjunger riktigt bra vissång (till skillnad mot nedsoftad rock) allt som oftast envisas med att skriva högtravande texter och generellt vara mer seriösa, och de gånger det är humor med så är ofta även den högravande.
Alternativt så har dom några roliga låtar, och i dem så spelar dom plötsligt slarvigare och sjunger fulare.
Det här gäller inte Kristian.
Det är snyggt och låter nästan högtravande rätt ofta, men det hindrar inte texterna från att samtidigt vara banalt humoristiska, eller ibland så är textera väldgt seriösa, men komp ochsång är mer förenklat…
Förvirrande, och uppfriskande.

Skivan innehåller även den antagligen snyggaste Israelkritiska låten från de senaste decenniet, och det var rätt otippat, skivan känns inte särskilt politisk i övrigt, även om det finns en del undertoner.

Hur som helst, ja, du bör lyssna på den, flera gånger, för rätt mycket på den visar sig inte på en gång, sånt gillas.

Dagens Skiva

Iguana Party – Förlorarnas Bar

Dagens Frukostskiva.

Iguana Party – Förlorarnas Bar.

Vi börjar med att få det ur vägen.
Ja, det här är punk.
Nej, det här låter inte som punk.
Varför det är punk? Samma orsaker som att Tuk Tuk Rally är det, en kombination av arv, attityd och innehåll.

Utöver det så är det här bland det mest intelektuella som gjorts när det gäller svensk punk, och antagligen är en av orsakerna till att det stora genombrottet uteblev just att det är lite för smarta texter, det är antagligen inte sånt som vem som helst kan ta till sig lätt, troligen skulle texterna gått hem långt bättre hos en vispublik än hos pop/rock/punkpublik.
Jag vet inteom det stämmer, det spelar ingen roll nu.
Jag vet att jag gillar det här som fan, det är bra musik, det är bitvis geniala texter, nästan hela tiden med som minst lite sotflagor här och var, men ofta långt mer svärta än så.

Dagens tips:
Lyssna på det här och trivs.
Eller lyssna och hata världen, det funkar det med.

Dagens Skiva

Frans Haraldsen – Saker som ibland och oftast händer

Dagens frukostskiva.

Frans Haraldsen – Saker som ibland och oftast händer.

Jag hade bestämt för mig att det här var en sarkastisk men huvudsakligenväldigt munter skiva.
Jag hade fel.
Det är huvudsakligen ganska dystert det här, men på ett muntert sätt (ja, jag skrev just det där och är medveten om precis hur motsägelsefullt det låter).
Jag tror att det här var hans debutskiva, men jag inser att jag har långt sämre koll än jag skulle ha gissat, han är en sån där artist som jag sett live rätt många gånger sen jag upptäckte honom, men lyssnat långt mindre på på skiva, och lite iinser jag när jag lyssnar på den här varför det blivit så; det är en bra skiva, kanske jävligt bra, men jämfört med att se honom live så är den rätt platt och trist.
Vad jag menar är att Frasse är en förbannat bra liveartist, en sån där som man alltid är glad efter att ha sett, och även om den här skivan är bra så är den inte i närheten av hur han är, och var, på en scen.

Så uh…
Det här är alltså lite lagom svartsynt vispop om livet som människa, det är olycklig kärlek, det är fattigdom och bitterhet, det är otvättade kläder och funderingar över livet och vad i barndomen som gjorde oss till det vi är.

Det där låter nästan nedlåtande, det är det inte.
Faktiskt så, jag tänker inte gräva ner mig mer i det här utan istället bara rekommendera dig att lyssna.
Jag tar tillbaka nästan allt, det här är en bra skiva, riktigt bra, bara inte riktigt så som jag mindes den.

Lyssna nu då för fan.
Puss.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg.

Ni vet hur en del människor, speciellt sjuttiotalister eller tidiga åttiotalister brukar hävda att Winnerbäck var som bäst innan han slog igenom stort, att det var hans första skivor som var bäst och sådär?
Dom påstår ofta att den här skivan är det absolut bästa han har gjort…

Dom har fel.
Det är väl självklart att dom får tycka precis vad dom vill, vi lever trots allt i ett fritt land där folks tankar och åsikter inte kontrolleras av PK-polisen för att se om dom överensstämmer med för tillfället rådande norm*, men det ändrar inte på den fullständigt objektiva iaktagelsen att dom har fel.

Varför säger jag såhär nudå?
Varför detta hat mot Winnerbäck?
Vad har han gjort mig?

Jag hatar honom inte, och han har inte gjort mig så mycket (annat än besviken ibland), och jag gillar den här skivan, jagsäger bara att den inte är så bra som många tycks tro.
Visst finns det några låtar som är bra, visst är produktionen okej, visst hör man att det finns något där, men såhär i backspegeln så… det är inte så svårt att förstå varför det här inte blev det stora genombrottet för honom.
Det spretar åt alla möjliga håll, det är en del körer som faktiskt låter rätt sunkigt och melodierna låter till och från rätt oinspirerade och flera av texterna är… man märker att han inte nått sin peak av textförfattande.

Nej, det är absolut inte en dålig skiva, men den ger inte riktigt någon försmak av hur bra det faktiskt skulle komma att bli (eller hur ännu tråkigare det skulle bli senare).

Borde du lyssna på den här?
Ja, kanske, men gör det utan det där rosaskimmrande filtret och inse att du har fel när du påstår att den här är det bästa han gjort.

* Det vet väl varenda människa att det är bögjudenegerfeminazikommunistödlorna som sköter kontrollen.