Etikettarkiv: visa

Cornelis Vreeswijk – Cornelis sjunger Taube

Cornelis Vreeswijk – Cornelis sjunger Taube.

Jag har något att erkänna….
Jag har inte mycket till övers för Taube, det är dock något jag beskyller musiklektionerna i mellanstadiet för, där man tvingades sjunga oxdragarsång, Roosa på Bal och en del annat allt annat än upphetsande.
Mycket av det hade säkert kunnat vara upphetsande om det inte gjorts så osannolikt plat och trist, istället för att så ett frö av nyfikenhet på vad många påstår är en av Sveriges största låtskrivare så skapade det motsatsen.
Jag har dock senare insett att Taube tycks ha gjort en del rätt bra (Evert alltså, hans son har jag inte hittat myket intressant av), men jag erkänner att jag inte är särskilt insatt, och inte riktigt lyckats hitta något bra sätt att bli det heller, jag vet inte om det är värt det.
SÅ, nu vet ni vad vi har att utgå ifrån.

Nej visst ja, jag ska kanske erkänna en sak till…
Jag har aldrig varit något större fan av Vreesvijk…

Vad sa du?
Svor jag i kyrkan?
Du kan inte vara min vän längre?
Jag saknar smak?
Jag förstår inte mitt eget bästa?

Jo alltså, jag kanske ska förtydliga?
Nej, så här, de flesta låtar jag hört av och med honom har inte gett mig något, ja, vissa är väl bra, vissa är roliga en gång eller två, vissa har riktigt trevlig melodi (det har visat sig att alla jag tyckt det om har varit ganska rakt av stölder), men totalt sett så är det musik som inte ger mig något.
Nej, jag tycker inteatt det är dåligt, det kanske är ännu värre att säga det här men, det är musik som mestadels inte berör mig alls, och jag har verkligen försökt, även om det var väldigt längesedan nu, det var sånt man ”skulle” gilla om man gillade lite smartare punk eller så, men det funkade inte.
Tyvärr.
Däremot, eventuellt kan man anse det här viktigt, så gillar jag personen Vreesvijk, jag gillar den attityd han verkade ha, och sättet han gjorde saker på, sitt eget sätt.

Så, det här är en skiva där någon jag inte byr mig särskilt mycket om musikaliskt tolkar någon annan jag inte har mycket till övers för…

Jag kan inte säga att det ger mig mycket.
Det är inte dåligt, bitvis är det väl rätt trallvänligt och de låtar jag känner igen från skolans musiklektioner (där vi tvingades sjunga dem i kör) är långt bättre såhär än dom var då, men det ger mig fortfarande ingenting.
Jag kan se hur många av texterna är mästerligt formulerade och så, men trots det så berör dom mig mestadels knappt alls, och jag upplever Vreesvijks tolkningar som mer pliktskyldiga än inspirerade.
Jag ahr planerat att läsa på om den här skivan när jag skrivit klart det här, och jag räknar i det närmaste med att hitta något om att det var skivbolaget som krävde/tvingade honom att göra skivan, jag vill att det ska vara så, det skulle nämligen inge visst hopp i mig om att ändå någon dag inse Vreesvijks storhet, om det här däremot är något som han själv valde att göra och ville göra, då minskar det alla chanser att jag någonsin ska hitta storheten.

Det här är inte dåligt, det är bara… det ger mig inget, alls.
… tyvärr.

Dick Lundberg – Bara något jag skrev 94-01

Dagens frukostskiva.

Dick Lundberg – Bara något jag skrev 94-01.

Kommer ni ihåg Baren? Från den där tiden då dokusåpor fortfarande innehöll en del riktiga människor (eller ”original” kallas det nog av vissa) och händelserna i huvudsak inte kändes helt planerade av produktionsbolaget?
Kommer ni ihåg killen som vann andra säsongen av Baren?
Han den där rödvinspoeten som inte riktigt passade in… om man bortser från att rätt många andra där och då inte heller gjorde det och därför istället för att framstå som outsiders så var det dom som stod för vett och sans och förmåga att samarbeta?

Den här recensionen handlar inte om Baren, utan om Dick, som då vann andra säsongen, och som lär få leva med det vare sig han vill eller inte.
Varför jag nu inledde som jag gjorde, trots att jag inte anser att Baren är särskilt intressant för större delen av hans musikaliska gärning kan ma nfråga sig, jag gör det just nu, och jag erkänner att jag inte har något bra svar, så vi kan väl göra såhär att du låtsas att du inte läst inledningen på det här, okej?

Hur som helst, Dick Lundberg, rödvinspoet, vissångare, skådespelare, arrangör och lite allmän taskspelare, här med en samlingsskiva med innehåll från de tidiga åren innan han blev en nationell angelägenhet bland annat genom sin medverkan i ett TV-program.
Då det är en samlingsskiva så är innehållet ganska varierande, och med ”ganska” så menar jag ”jävligt varierande”, det är allt från banaliteter som jag nästan tycker är pinsamma att lyssna på upp till riktigt jävla bra låtar som jag inte skulle skämmas en sekund över att bli påkommen med att lyssna på.
Några av låtarna får mig att tänka på Winnerbäck när Winnerbäck var som bäst (ungefär samma period som låtarna på den här skivan är ifrån då alltså), fast utan referenser till Linköping.
Sen har vi de som är bäst, det är när Dick inte är så mycket vissångare som popsnickrare, för om det är något han kan så är det att snickra snärtiga poprefränger som äter sig in i hjärnbalken och gärna innehåller ord eller fraser som man inte bör nynna på i fel sällskap, vilket man (om man är som jag) ofrånkomligen ändå gör.

Är det här en bra skiva?
Njae, det är en samling som fungerar lite som en överblick över de olika sidor Dick har, men i stort sett så nej, det är inte en jättebra skiva, framför allt inte som första bekantskap med Dick, men känner du redan till honom och gillar det så fine… då är den värd att lyssnas på någon gång åtminstone, och som samling så är den ärlig, den visar inte bara det bästa, men i stort sett så nej, lyssna på något annat med honom istället.

Visfestivalen Kompledigt 2013 del I

Det har blivit lite uppehåll i frukostskivorna på grund av att halva förra veckan spenderades jobbande med Kompledigt, det fanns inte riktigt tid eller ork att lyssna på annat då, och sen dess har jag varit trött, mycket mycket trött.

Då jag var där som ljudtekniker så känner jag att det inte riktigt är försvarbart att recensera artister och annat ordentligt (hade jag varit god vän med dem allihop så hade jag däremot antagligen inte tvekat), utan jag tänkte istället bara försöka mig på att sammanfatta det hela lite och nämna vad jag upplevde som höjdpunkter för helgen.

För att ni ska förstå min utgångspunkt så kan det vara bra att tänka på att jag under en helg som den här, som ljudtekniker, scentekniker, roddare och i stort sett ensamt ansvarig för att saker fungerade på scenerna så lyssnar jag mestadels på musiken på ett annat sätt än vad jag tror att de flesta andra gör, dels låter jag mig väldigt sällan ryckas med helt, speciellt inte i känslomässiga saker, det kostar för mycket energi, och dels analyserar jag sönder saker i jakt på vad jag kan förbättra för att ni ska uppleva det som ännu bättre, därmed missar jag ibland saker, det händer exempelvis att jag helt missar texter som egentligen är geniala för att jag lyssnar för mycket på rösten som framför detsamma, samtidigt som jag ofta hör harmonier och samspel mellan instrument som band/artister själva inte ens reflekterat över, så om du och jag inte upplevt saker riktigt likadant så är det helt naturligt och väntat.

Hur som helst, jag tänkte ändå försöka sammanfatta vad JAG upplevde som helgens höjdpunkter, jag vet inte hur många delar det här kan tänkas bli, men vi börjar med den här, helgens inledning, TORSDAG:

Visfestivalens första dag…Vänta nu, jag måste reda ut en grej här, dom kallar sig själva för ”Visfestivalen Kompledigt” men jag vill påstå att det här är en visfestival på samma sätt som melodifestivalen är en schlagerfestival, det krävs helt enkelt rätt mycket begreppsglidning för att det ska stämma, ja, det finns en eller annan som spelar där som är just en visartist och som spelar visor, men i stort så är det snarare pop och rockartister som spelar (mer eller mindre) akustiskt, bara för att det är nedstrippat så blir det inte visa, okej?
Nej, du behöver inte hålla med, det räcker med att du nickar och ler, det är den metod jag har för att komma överens med mig själv.

Vi försöker igen, första kvällen, torsdag, öppen scen, fast med krav på föranmälning eftersom så många ville spela.
Det var precis som förra året ett så start startfält så det känns helt larvigt att inte flera av dem spelade under riktiga festivalen, men för mig så var det speciellt några som utmärkte sig och fastnade i medvetandet, två av dem gjorde detsamma redan förra året, det var då dels Njöter som med sin ganska rockiga pop får mig att tänka på Staffan Hellstrand, på ett bra sätt, inte som att det är en kopia eller så utan som att det här är samma sorts musik, samma sorts känslor, och jävlar vad det är känslor, jag blev såld förra året, och jag fortsatte vara det i år, och dels var det Peter Rudvall som… jag ska vara helt ärlig, jag har inte en jävla aning om vad det är med hans musik som ger mig gåshud, men det räcker rätt bra med att den har den effekten, att han dessutom är en av de där få som kan spela rejält känslosamma låtar men lyckas få in mellansnack som är lättsamma och kul är bara så jävla bra.
Han passade även på att donera skivor till min samling, mot löfte om att jag inte recenserar dem här, vilket så klart är ett löfte jag inte kan ge, allt ska gås igenom förr eller senare, men jag tror inte han har mycket att frukta.

Sen var det den som var största positiva överraskningen för min del, Isabelle ”Bells” Gustafsson, i min värld så är hon ungefär fjorton år gammal, skriver eventuellt ett fanzine, tecknar fantastiskt bra samt lyssnar på punk.
Gissningsvis så är jag i hennes värld en sur gammal gubbe som slänger ut hennes vänner från diskussionsforum för att dom trots upprepade varningar bryter mot reglerna.
Hur som helst så visar det sig nu att hon inte längre är fjorton år utan har blivit något äldre, skaffat gitarr, munspel och skriver låtar, som hon dessutom framför jävligt bra, trots en stadig förkylning.
Men det som kanske mest fick mig att tycka att det var förbannat bra var den, om inte säkerhet, så åtminstone bestämdhet hon erövrade scenen med.
Vissa människor går upp på en scen och börjar prata och på en gång så äger dom scenen, även om dom mest babblar på och allmänt verkar ha oordning på saker, när andra gör sådant så känns det bara som kaos.
Lyckas man med det så har man redan halva i mål.
Glömde jag säga att hon sjunger och spelar helt förjävla bra? Det gör hon (Hon skulle även kunna vinna någon sorts pris för att vara en av få under hela helgen vars gitarr hade bra ljud anpassat till hennes sätt att spela, men det priset vågar jag inte dela ut utan att ha hört den på större ljudanläggning).
Det var som sagt mer under kvällen, men börjar jag namedroppa så missar jag garanterat någon, och det spelar ingen större roll i övrigt, jag har nämnt de som gjorde störst intryck på mig och lite om varför, och jag hoppas och tror att de tre kommer dyka upp på stora scenen nästa år, det är redan där rätt bra bredd, och sen är det bara att fylla på med mer.

Det där var Torsdagen och dess musikaliska höjdpunkter, andra höjdpunkter under dagen var sånt där som att träffa några av världens viktigaste människor igen, det händer lite då och då på olika håll, men det är nästan garanterat att ske när jag är i köping.
Det kommer fler delar när jag fått ihop dem, sannolikt blir det tre till, men jag vet aldrig med mig själv så jag skulle inte ta något för givet.

Här hittar du del II