Kategoriarkiv: Dagens Skiva

Dagens Skiva

Adolphson-Falk – 81–87

Dagens frukostskiva.

Adolphson-Falk – 81–87.

Kolla, en samling som fyller en funktion, den liksom samlar en del av det viktigaste av bandet från en viss period…
Sen kommer så klart frågan om det är ett band som är viktigt, om det är något att bry sig om?
Svaret är enkelt.
Ja.

Svensk synthpop som tar sig själv på lagom stort allvar har det inte funnits alldeles för mycket av, speciellt inte på åttiotalet, men här har vi en del av det.
Jag vet inte om jag vågar säga att dom var före sin tid, men jag tror att dom var rätt mycket före sin tid på flera plan, men framför allt i att dom tycks ha varit något av föregångare till den ironiska generationen, eller så skönmålar jag saker.
Okej, vi säger så här istället; det här är jävligt trevlig synthpop som glider mellan det banalt trallvänliga och ambientstämningar på ett sätt som imponerar än idag, och med texter som inte bara är trams.

Självklart avslutas det med deras jullåtsparodi ”Mer jul”, som numera ätit sig in som en ”klassisk” jullåt värd att parodiera…

Ja vad fan ska man säga?
Jag är en sucker för det här, det är bra.
Lyssna och var glad.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg.

Ni vet hur en del människor, speciellt sjuttiotalister eller tidiga åttiotalister brukar hävda att Winnerbäck var som bäst innan han slog igenom stort, att det var hans första skivor som var bäst och sådär?
Dom påstår ofta att den här skivan är det absolut bästa han har gjort…

Dom har fel.
Det är väl självklart att dom får tycka precis vad dom vill, vi lever trots allt i ett fritt land där folks tankar och åsikter inte kontrolleras av PK-polisen för att se om dom överensstämmer med för tillfället rådande norm*, men det ändrar inte på den fullständigt objektiva iaktagelsen att dom har fel.

Varför säger jag såhär nudå?
Varför detta hat mot Winnerbäck?
Vad har han gjort mig?

Jag hatar honom inte, och han har inte gjort mig så mycket (annat än besviken ibland), och jag gillar den här skivan, jagsäger bara att den inte är så bra som många tycks tro.
Visst finns det några låtar som är bra, visst är produktionen okej, visst hör man att det finns något där, men såhär i backspegeln så… det är inte så svårt att förstå varför det här inte blev det stora genombrottet för honom.
Det spretar åt alla möjliga håll, det är en del körer som faktiskt låter rätt sunkigt och melodierna låter till och från rätt oinspirerade och flera av texterna är… man märker att han inte nått sin peak av textförfattande.

Nej, det är absolut inte en dålig skiva, men den ger inte riktigt någon försmak av hur bra det faktiskt skulle komma att bli (eller hur ännu tråkigare det skulle bli senare).

Borde du lyssna på den här?
Ja, kanske, men gör det utan det där rosaskimmrande filtret och inse att du har fel när du påstår att den här är det bästa han gjort.

* Det vet väl varenda människa att det är bögjudenegerfeminazikommunistödlorna som sköter kontrollen.

Dagens Skiva

Cornelis Vreeswijk – Cornelis sjunger Taube

Cornelis Vreeswijk – Cornelis sjunger Taube.

Jag har något att erkänna….
Jag har inte mycket till övers för Taube, det är dock något jag beskyller musiklektionerna i mellanstadiet för, där man tvingades sjunga oxdragarsång, Roosa på Bal och en del annat allt annat än upphetsande.
Mycket av det hade säkert kunnat vara upphetsande om det inte gjorts så osannolikt plat och trist, istället för att så ett frö av nyfikenhet på vad många påstår är en av Sveriges största låtskrivare så skapade det motsatsen.
Jag har dock senare insett att Taube tycks ha gjort en del rätt bra (Evert alltså, hans son har jag inte hittat myket intressant av), men jag erkänner att jag inte är särskilt insatt, och inte riktigt lyckats hitta något bra sätt att bli det heller, jag vet inte om det är värt det.
SÅ, nu vet ni vad vi har att utgå ifrån.

Nej visst ja, jag ska kanske erkänna en sak till…
Jag har aldrig varit något större fan av Vreesvijk…

Vad sa du?
Svor jag i kyrkan?
Du kan inte vara min vän längre?
Jag saknar smak?
Jag förstår inte mitt eget bästa?

Jo alltså, jag kanske ska förtydliga?
Nej, så här, de flesta låtar jag hört av och med honom har inte gett mig något, ja, vissa är väl bra, vissa är roliga en gång eller två, vissa har riktigt trevlig melodi (det har visat sig att alla jag tyckt det om har varit ganska rakt av stölder), men totalt sett så är det musik som inte ger mig något.
Nej, jag tycker inteatt det är dåligt, det kanske är ännu värre att säga det här men, det är musik som mestadels inte berör mig alls, och jag har verkligen försökt, även om det var väldigt längesedan nu, det var sånt man ”skulle” gilla om man gillade lite smartare punk eller så, men det funkade inte.
Tyvärr.
Däremot, eventuellt kan man anse det här viktigt, så gillar jag personen Vreesvijk, jag gillar den attityd han verkade ha, och sättet han gjorde saker på, sitt eget sätt.

Så, det här är en skiva där någon jag inte byr mig särskilt mycket om musikaliskt tolkar någon annan jag inte har mycket till övers för…

Jag kan inte säga att det ger mig mycket.
Det är inte dåligt, bitvis är det väl rätt trallvänligt och de låtar jag känner igen från skolans musiklektioner (där vi tvingades sjunga dem i kör) är långt bättre såhär än dom var då, men det ger mig fortfarande ingenting.
Jag kan se hur många av texterna är mästerligt formulerade och så, men trots det så berör dom mig mestadels knappt alls, och jag upplever Vreesvijks tolkningar som mer pliktskyldiga än inspirerade.
Jag ahr planerat att läsa på om den här skivan när jag skrivit klart det här, och jag räknar i det närmaste med att hitta något om att det var skivbolaget som krävde/tvingade honom att göra skivan, jag vill att det ska vara så, det skulle nämligen inge visst hopp i mig om att ändå någon dag inse Vreesvijks storhet, om det här däremot är något som han själv valde att göra och ville göra, då minskar det alla chanser att jag någonsin ska hitta storheten.

Det här är inte dåligt, det är bara… det ger mig inget, alls.
… tyvärr.

Dagens Skiva

Ubba – Slag Under Bältet

Dagens Frukostskiva.

Ubba – Slag Under Bältet.

Disclaimer: När den här skivan kom så hade jag varit ljudtekniker åt Ubba på en ansenlig del av deras spelningar ditintills, från första framträdandet, under namnet ”Familjen” fram tills här någonstans, det påverkar så klart min syn på saker, både då och nu.

Då ansåg jag att den här skivan var ett stort lyft, det kändes mer professionellt och, bättre.
Nu däremot måste jag nog säga att jag är rätt kluven.
Deras första skiva är ett lekfullt litet projekt som spretar åt alla möjliga håll och är svårt att veta vart det egentligen är på väg, men det sprudlar av spelglädje och experimentlust, det är lika delar blodigt allvar och tramsighet, och det är, det känns kul.
Den här skivan är istället snyggare, produktionen sitter långt bättre, det är mer enhetligt musikaliskt, det är tightare, renare och bättre på alla sätt… bortsett från att det inte känns roligt på samma sätt, det känns som att både gnista och lekfullhet fått ge vika, lite som att det någonstans ställts frågan ”Ska vi fortsätta leka och göra det här som en kul grej eller ska vi vara seriösa och sen bara klämma in lite rolighet i efterhand?”
Det där låter mer negativt än det är menat.

Men såhär, det här är en jävligt bra skiva, bra låtar, bra ljud, bra texter, och allting är bra, jag vet inte egentligen varför jag inte kan känna samma ”wow, det här är skitbra” som jag gjorde en gång i tiden? och jag vet inte vad det är som får mig att tycka att den känns gammal och liksom, ofräsch? eller, daterad?
Kanske är det samma sak som med deras första skiva, det är för mycket samtidsreferenser för att det ska hålla? Jag vet inte, för det är inte lika många saker som akut slår mig i ansiktet med sin ålderdom, det är mer bara en känsla av att det är gammalt.
Fan, min plan var att hylla den här skivan, eller ”plan” var väl en överdrift, men jag trodde att jag skulle göra det.

EN sak med den som jag tänker såga, och kände att jag ville göra direkt när den kom är bonusspåret, det är en liten inspelning avgitarristen Victor, från när han var ca 6 år och spelade in sin hit ”Vad ska man göra med en dusch”.
Det känns rätt mycket som ett försök att kofota in någonting plojigt på skivan, och även om jag uppskattar låten i sig, och även grejen att släppa den, så känns den, i mitt tycke, helt fel här.

Hur som helst…
Bör du lyssna på den här skivan?
Ja.
Varför?
För att det är möjligt att du gillar den, det finns mycket man kan gilla på den här skivan, och jag tror att jag gillar allting var för sig, men bara inte riktigt helheten.

Så, poppa nu då.

Dagens Skiva

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt

Dagens frukostskiva.

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt.

Nej men titta, en split som letat sig in här, hur ska det kunna gå nudå? det blir ju som att recensera två skivor?
Jo, det är korrekt, men vafan, det är sån där punk eller nåt, så det kan väl inte ta så lång tid.

Vi börjar med Total Egon, som då alltså är Mart från De Lyckliga Kompisarna solo, och då inte solo som i Mart och ett kompband utan solo som i att han spelar allting själv.
Den här plattan lyckades på något vis komma till mitt emellan DLK:s Tomat och Sagoland, och det är svårt att säga annat än att det hörs, det är flera låtar som låter som variationer av låtar som är med på de skivorna, andra låter som sånt som ratats från dem, inte på ett negativt sätt, utan helt enkelt sånt som inte passade in eller var för likt annat som kom med istället, om det stämmer eller inte vågar jag inte svära på.
Det jag vågar svära på är att åtminstone en av låtarna till och från även var med på DLK:s setlists live.
Jag tror inte att det går att beskriva det hela som annat än trallpunk, med texter som växlar mellan tramsrim och genialitet, inte helt sällan lyckas det vara båda samtidigt, och trots den till synes tramsiga ytan så finns det rätt mycket djup här, tillräckligt för att jag ska tycka att det här nog kan vara det helhetsmässigt bästa som släppts under Total Egon namnet.

Sen kommer Dennis in på banan.
Tyvärr gissar jag att allt för få överhuvudtaget minns Dennis och dom blå apelsinerna längre, och gör mandet så är det alldeles för ofta på i form av deras cover på gudibrallans ’Oscar’ men det här var ett av de allra bästa livebanden som kom ur hela den svenska punkvåg som drog fram under nittiotalet, eller att säga att dom ”kom ur” den är felaktigt, dom var en del av den, och det här är deras bästa release, för den innehåller så mycket av den lekfullhet och det trams som gjorde dem till en så fräsch fläkt jämfört med många andra band.
”Är det här punk? Eller är det smutsig pop?”
– Ehh… ja det är det.
”Ja men texterna då? hur punk är det?”
– Mer än du någonsin kommer bli, håll käft och sätt dig ner och lyssna istället.

Okej, en del av orsaken att det här är så jävla bra är för att dom fortfarande såhär 20 år senare ligger på min topplista över bästa livebanden.
Inte bästa som i att dom var tekniskt bra, utan som i att det alltid var så sjukt mycket energi, att det hände saker, att man aldrig visste riktigt var man hade dem, och att Dennis ALLTID lyckades dra ur sladden till sin gitarr minst en gång per spelning på grund av för kort gitarrsladd, det var dessutom ett av de där banden som man visste skulle ge allt, oavsett publik, dom jobbade sig alltid genomsvettiga, alltid.
Det säger ingenting om skivan så klart, jag tror att jag lite omedvetet försöker undvika att nämna den helt enkelt för att jag inte riktigt vet hur jag ska motivera att den är bra, så du får helt enkelt ta mitt ord på att den är det.
Så, sitt inte här och dega, lyssna på en av nittiotalets bästa splittar istället.

Glömde jag nämna hur skivan avslutas?
Total Egon bjuder på ett bonusspår, det är en av de bättre tolkningar som gjorts av klassisk musik med rocksättning, okej?
Enjoy.

Dagens Skiva

Solid Harmonie – S/T

Dagens frukostskiva.

Solid Harmonie – S/T.

Kommer du ihåg Solid Harmonie?
På riktigt? grattis, eller beklagar.
Kommer du ihåg hur dom lät?
Jag lyssnade på dem för en kvart sedan och minns det inte.

Nu överdrev jag lite, jag minns, men jag kan inte för mitt liv nynna på en enda melodibit eller så ifrån skivan.
Det här är pojkbandspop av sämsta sorten, fast i tjejtappning, utan någon som helst attityd eller karaktär eller poäng.
Jag lärde mig nyss att dom håller på med en återföreningsplatta i år, det känns ungeär lika lockande som en koloskopi, skillnaden är att en koloskopi inte brukar göras utan rätt goda skäl.

Borde du lyssna på den här skivan?
Jag vet inte? tycker du om skval som inte lämnar några somhelst spår? hissmusik eller så? i så fall kanske det här är något för dig, annars kan jag rekommendera NK:s hissmusik, den är sannolikt mer upphetsande än det här.
Om något så måste jag väl erkänna att den här skivan inte är dålig, det finns ingenting med den som sticker ut och stör mig, vilket då beror på att den är så ansiktslös det är bara ett enda stort ”meh”.

Dagens Skiva

REM – New Adventures in Hi-Fi

Dagens frukostskiva.

REM – New Adventures in Hi-Fi.

Kommer du ihåg REM?
Inte? Okej, tillbaka till skolbänken, nej, jag skiter helt i om du tror att du gillar demeller inte, du ska veta vilka dom är och ha någon sorts uppfattning om hur dom lät.
Tillbaka nu? okej, bra.

Du kommer alltså ihåg REM nu? bra, då vet du ungefär hur dom lät, antagligen tänker du ”aha, Losing my religion” eller nåt sånt? kanske rent av ”Åh, det var dom som gjorde Crush with eyeliner, eller hur?” (i så fall tycker jag nog om dig), eller rent av ”Radio free Europe” (okej, nu tänjer jag på vad som är rimligt, jag vet).

Då vet du alltså hur den här skivan inte låter.
Jag kan erkänna att när jag kollade på låttitlarna i samband med att jag plockade fram skivan så var det inte många av dem som fick mig att koppla alls till hur dom lät, det gör inget, för när dom väl spelades så var jag ändå tillbaka i nittiotalet, i ett ljudlandskap som glider runt i ett svårdefinierat område som lätt för mina tankar till triphop, utan att alls vara triphop.

Det är elektroniska ljudlandskapsmattor som huvudsakligen är gitarrer som inte låter som gitarrer, det är känslor och stämningar, det är vackert, skört och smutsigt, och ovanpå det så flyter det fram texter om… jag vet inte vad dom handlar om mestadels, faktiskt så har jag inte en aning.
Det där är lite av en lögn, för jaghar nyligen kollat upp det lite, men fram tills dess så har det varit texter som gått in utan att jag egentligen reflekterat över de flesta av dem, i min värld är det ovanligt, men jag förstår rätt mycket varför.

På den här skivan så är orden inte det viktiga, rösten är i huvudsak ett musikinstrument och inte en textförmedlare här, därmed inte sagt att texterna är dåliga, det är dom inte, men dom är sekundär, och det gäller alldeles extra mycket i en av de låtar från skivan som ganska oväntat lyckades bli något av en hit, ’E-Bow the letter’ bjuder på ingen mindre än Patti Smith, som i sin tur inte levererar historiens vackraste skönsång, eller så är det precis vad hon gör, för den låten ger mig gåshud, på ett bra sätt.

Borde du lyssna på den här skivan?
Hell to the yes.
Det här är förbannat bra, men det är inte en pop-platta.

Dagens Skiva

Tyst För Fan – Ekon Från Ebba Grön

Jag hade tänkt svära lite bara, men jag bjuder istället på en kvällsrecension av en samlingsskiva som jag snubblade över:

Tyst För Fan – Ekon Från Ebba Grön.

Det var länge sedan en skiva bjöd på så här blandade intryck.
Flera av spåren får mig att vilja leta upp artisterna och ge dem stryk.
Några av de andra spåren, som Love Antells tolkning av Scheisse exempelvis, får mig att vilja krama honom, och Satan Takes a Holidays version av Häng Gud gör att jag blir nyfiken på vilka dom är och vill höra mer.

Det kanske är jag som är konservativ eller nåt, men alldeles för många av låtarna låter som att dom är gjorda av folk som aldrig hört Ebba Grön, och framför allt inte varken förstår texterna eller musiken, det är lite som att höra barn sjunga låtar på språk dom inte förstår, dom ljudar orden, men det betyder ingenting.
Jag tror att det som mest gör mig illamående är hela det där konceptet att göra om arga låtar i moll till smaklöst dansanta dur-orgier.

Och för att dementera påståenden om att jag hatar allt som är elektroniskt eller nåt sånt så måste jag erkänna att jag gillar Beatrice Elis version av Flyktsoda och känner ett behov att kolla upp mer om vem hon är.

Är det för övrigt bara jag som tycker att introt på Looptroop Rockers version av Stopp! låter jävligt mycket som någonting som skulle kunnat vara med på Monsters ’Rockers Delight’?

 

Är det här en skiva du borde lyssna på?Ja, kanske, men var beredd på att det är jävligt mycket bättre mot slutet än i början.
Borde du köpa den?
Nej, definitivt inte, sånt här ska inte uppmuntras annat än när det helt uppenbart görs av kärlek, och det är lite för mycket här som luktar billig PR och ett skivbolag som kommit på att dom redan gett ut allt med Ebba Grön för många gånger men ändå vill pumpa ut ytterligare lite pengar ur namnet.

Lyssna istället här:

Dagens Skiva

Peace Love & Pitbulls – S/T

Dagens frukostskiva.

Peace Love & Pitbulls – S/T.

När den här kom så sågades den ganska genomgående jäms med fotknölarna både av recensenter och publik, av recensenterna för att dom faktiskt inte hade en aning om vad det handlade om och det var ju inte de snyftiga ballader som allt fler hade börjat förvänta sig av Thåström, och av publiken för att… det var väl av ungefär samma orsaker, dessutom sjöng han på Engelska.
Ja, alltså, för er som inte har koll, det här var alltså Joakim Thåströms band som han ägnade sig åt en stor del av nittiotalet.

Det finns de som påstår att den här skivan bröt väldigt tvärt med allt han hade gjort tidigare, jag vill påstå att det inte stämmer, lyssnar man kritiskt på hans sista soloplatta under eget namn före den här, Xplodera mig 2000, så kan man höra rätt många förvarningar om vartåt det är på väg.
Hur som helst, första gången jag hörde den här så hade jag inte heller någon egentlig aning om hur jag skulle förhålla mig till den, så efter att först ha lyssnat igenom den en gång och inte alls fått grepp om vad det handlade om så provade jag att vrida upp volymen ordentligt och testa igen, efter det har det blivit många många varv till som den snurrat.

Det här handlar om snygga pop/rock låtar med seriös melodikänsla, gömt bakom skrammel, slammer, industriljud och maskintrummor, kort sagt, det är samma sorts musik som Nine Inch Nails gjort sig kända för, och den är bra av ungefär samma orsaker, inklusive de allsångsvänliga refrängerna.
Kort sagt, det är sånt som ofta kallades Industri under nittiotalet.

När jag lyssnar på det här nu, såhär i någon sorts retrospekt, så… är det precis som tidiga Nine Inch Nails, förbannat bra, och ganska svårt att förstå hur det av många kunde dömas ut som extremt larmigt eller illalåtande, det är ju bara popmusik…

Är det här fortfarande bra?
Ja, som fan.
Vad väntar du på? Vrid upp volymen och lyssna.
Du måste inte gilla det, men tycker du det är dåligt så tycker du fel.