Dagens frukost(nåja)skiva.

The Mist of avalon – The Mist of avalon

Hej, vi önskar att vi var The Sisters of Mercy.
Ja, skivan börjar med den frasen, inte bokstavligt så klart, men första spåret uttrycker det med absolut all önskvärd tydlighet.
Det är så klart inte dåligt i sig, det finns långt sämre band man kan önska att man var, och till deras försvar så ändras tonen något redan i spår två där dom konstaterar att dom nog kanske vill vara Type o Negative istället.
Det blir bättre längre in på skivan, men personligen anser jag ändå att den ganska rakt igenom luktar för mycket av influenser (inbillade eller verkliga) för att kännas helt rolig, det är aldrig dåligt, det saknas bara något som sticker ut som eget istället för att lukta av någon annan, att de andra dom luktar som är riktigt bra gör det däremot ändå till en rätt trevlig resa.
Om det är något annat man kan klaga lite på så skulle det väl vara att sången inte helt håller i vissa lägen, men vem är jag att kritisera det? jag spenderade mina tonår med att lyssna på bajsnödig trallpunksång.

Det här är värt en lyssning eller två, även om jag inte skulle slåss för att få tag på skivan.

Dagens frukostskiva:

Last Caress – See the world.

Vill man vara elak så kan man säga att det här är jävligt generisk svensk 90-tals skate.

Jag vill nog expandera lite på den beskrivningen, det här är jävligt generisk och förbannat bra svensk 90-tals skate, det är tight, det är melodiskt, det har tyngd, det har catchy hooks, det har dynamik och det har en sångare som mestadels sjunger i lite högre tonlägen än vad som låter helt bekvämt samt att det då har enkla men snygga körer som sitter precis där de ska, dessutom försöker dom inte sätta några hastighetsrekord, vilket så klart gör det hela lite mindre generiskt.
Kort sagt, det är ett av de där banden som borde ha lyckats bättre än dom gjorde och som vi alla borde känna till och minnas med viss nostalgi.
Finns dom på spotify eller liknande så lyssna en stund, ge dem en chans, och då kanske någon av deras andra plattor är ett bättre val, den här är långt ifrån deras bästa även om flera spår får mig att vilja hoppa och studsa.

Dagens frukostskiva:

Kris Kross – Da Bomb

Den stod där i skivhyllan och tittade anklagande på mig, det är inte jag som är skyldig till att den finns i mitt hem, den äran går till min fru (precis som diverse andra tvivelaktiga skivor som finns där).
Kommer ni ihåg Kris Kross? om inte, grattis, för mig representerar dom en del av det allra sämsta med nittiotalet, småungar med bakvända jättestora baggypants och likaledes bakvända kepsar, rappandes till enformigt komp.
Men det ska väl erkännas att bland det första jag konstaterade efter att ha satt igång skivan är att det inte var så illa som jag mindes, kanske är det för att jag är bättre på att koppla bort saker nu?
Under de första kanske fem spåren eller så så hinner dom nämna ”Da bomb” vad som känns som ett tiotal gånger eller så, och hälften av låtarna upplever jag som att dom har precis samma komp/samplingar/beat som KRS-one:s ”Sound of da police” (som förvisso kom några månader senare).
Just nu är det ett spår där det låter som dom har ett helt gäng andra rappare i bakgrunden, som ylar med lite och så, det var inte alls så illa, om man bortser från leadrappandet.
Jag tror det är där felet ligger, det är för mycket rabblande av sina egna namn (mac daddy och daddy mac), för mycket ”yeah yeah”, ”Uh!” och sånt trams, och för lite texter som greppar tag i en, och framför allt en nästan fullständig avsaknad av hooks, något som hiphop annars brukar kunna vara rätt fullproppad med.

Det finns dock en rejäl ljuspunkt med skivan, den innehåller inte Jump.

Just nu skvalar någonting lite mer souligt än allt tidigare, det är huvudsakligen någon annan som sjunger på den, det var inte helt illa, synd att dom förstörde det med lite av sitt rappande här o var.
Jaha, det var sista spåret, tack.

Dagens Frukostskiva:

Just D – Svenska ord

Oj herrejävlar, bitvis har det här inte åldrats helt med värdighet, men å andra sidan, bitvis så är den fortfarande helt briljant.
När den stora svenska hiphopvågen kom i slutet på nittiotalet så hörde man rätt ofta Just D hånas och påstås ha varit ”Inte på riktigt” av från bland annat Petter, men jag vill nog fan hävda att det här känns minst lika äkta som Petter gjorde, kanske rent av mer äkta just för att Just D inte försökte påstå annat än att dom var rätt bildade.
Jag kommer fortfarande ihåg en intervju med Petter där han berättade att han hittade ”fina” ord i kursböcker, som han använde i låtar men som han aldrig skulle använda annars eftersom han knappt visste vad dom betydde, till skillnad mot Just D som redan genom hur dom använder orden i texterna visar klart och tydligt att dom vet vad orden dom använder faktiskt betyder.
Är det pretentiöst för att dom använder akademikersvenska blandat med modern (då) slang? ja, kanske, eller så är det ett tecken på att dom hanterar sitt eget språk.
Det här får väl sägas varit deras ”folkliga” genombrott, med radiohits i form av Relalalaxa och Hur E D Möjligt, en folklighet som sen fick sig en eller annan törn när ”folk” väl tog sig tiden att lyssna på fler av deras texter lite mer noga, och ännu värre, upptäckte att bandet festade, söp, knullade och allmänt betedde sig som ett band, och dessutom inte bad om ursäkt för det utan stod för att dom ibland var onyktra på scen, vilket ledde till en eller annan ”chockrubrik” i tidningar, ”Dom är fulla på jobbet” eller något i den stilen, ah, det ljuva oskyldiga nittiotalet då Sverige plötsligt lärde sig att svenska artister inte var mer helylle än de utländska…

Så, det här blev visst mer en liten nätt hyllning av Just D rent allmänt än av skivan, skitsamma, det är en mestadels bra skiva, men som helhet så måste jag tyvärr säga att den inte riktigt håller hela vägen längre, men där den håller så håller den desto bättre.
Jag vill nog slänga in en sak till, när man pratar om Just D så handlar det nästan alltid om språket och texterna, men fan, det finns en bit till att hylla, arrangemangen, det är tveksamt om någon annan svensk hiphop någonsin kommit i klass med lika bra och genomarbetade arr. för sina låtar.

Dagens Frukostskiva:

Billy Idol – Cyberpunk

Hatad av många och älskad av få?
Rejält spretig skiva som försöker utforska mer maskinella spår och mindre klassiskt Idolska banor, när den kom tror jag inte att jag hörde någon (utöver jag) som tyckte den var bra, numera tycks dock en del av låtarna ha smugit sig in i folks medvetande som ”klassiskt bra Idol låtar”.
Det kanske var så att den var före sin tid? eller bara att den inte lät så som folk förväntat sig?
Själv anse jag att det är en trevlig samling låtar med några som helt enkelt är riktigt bra rock och andra som är behagliga experiment i att göra någon sorts ambient/chill-out aktigt, och sen ett helt gäng som bara är helt okej låtar som står sig riktigt bra för sig själv men kanske inte är lika bra som en helhet på skivan.
Kort sagt, plockar man ut låtarna var och en för sig så är det riktigt jävla bra låtar, som skiva så spretar den lite för mycket för att fungera helt för de flesta, antagligen är det därför låtarna gjort ”succé” först efter att ha plockats ut och hamnat på samlingsplattor istället.

Men jodå, det här är bra uppvärmning för dagen.

Dages Frukostskiva:

Staffan Hellstrand – Eld.

Det är egentligen rätt konstigt att jag har så lite koll på Hellstrand, eller snarare, att jag har lyssnat så lite på honom, för koll har jag väl kanske hyfsad ändå, men inte tillräckligt för att känna igen alla skivorna av honom i skivhyllan, det kommer från annat håll, och det tackar jag rejält för.
Det intressanta är att jag har rätt bra koll på rätt många låtar på varje skiva.
Den här skivan utgör en viktig del av min ungdom, en av låtarna hade jag på ett band, inspelat från radion, utan att veta vem det var som sjöng i flera år, innan jag lyckades lista ut att det var ”Din Mästares Röst” från den här skivan, en låt som lyckas vara radiovänlig och samtidigt kännas så jäkla mörk och nästan obehaglig, helt i min smak.
Överhuvudtaget skulle jag egentligen kunna skriva en ren hyllning till Hellstrand, jag tror fan att allt han gjort är bra, eller så är jag bara kär i hans röst? den möjligheten finns.
Om det är någonting man skulle kunna klaga på med den här skivan så är det möjligen att den är typisk ”Radio Stockholm pop” som någon uttryckte det en gång i tiden (jag vet inte om det är så på radion numera, jag lyssnar inte på det) och ja, det är den, men jag ser inte problemet med det, tvärt om.

Kort sagt så, det här är egentligen visa, fast det är rock, skitig rock, fast det är pop, men egentligen är det poesi…
Eller… det är bra, förbannat bra, det kanske räcker så?

Dagens Frukostskiva:

Art Garfunkel – The Art Garfunkel Album.

Okej, en gång i tidernas begynnelse så köpte jag den för en enda låt, Bright Eyes, fortfarande en av de snyggaste jävla låtar som har gjorts.
Resten av skivan är nästan textboksmaterial över hur man gör sextiotalsdoftande ballader med snygga stämmor och precis lagom mäktiga arrangemang.
Precis lagom betyder alltså INTE SVULSTIGA i överflöd utan lite lagom tillbakalutade och med stråkar som vet sin plats och helt utan jättefeta sångreverb eller wailanden (okej, det är en del sångreverb, men det är sansat och tar inte leadrollen), i dagsläget kallas det säkert ”nedstrippat”, men det är det fan inte, det är en massa saker med, men det är rätt sak på rätt plats och helt enkelt jävligt smakfullt.

Däremot, den är antagligen bättre att somna till än att vakna till.
Säkra källor gör även gällande att den är helt rätt att lite försiktigt trevande tonårshångla till.

Dagens frukostskiva II:

Faith No More – The Real Thing

En bra grej med korta skivor är att man hinner med fler… den här är inte kort, den förra var.
Det här är utan tvekan en av nittiotalets viktigaste skivor, och det trots att den släpptes redan -89.
Det här är rap-metall nästan tio år innan det var ett begrepp folk kände till, en period då det var två saker som närmast var olagliga att blanda, det här är stenhård rock med funkbas från en period då funkbas hörde hemma i sliskiga överproducerade ballader och signaturer till komediprogram på TV, det är riktigt jävla snygg skolad operasång i hård musik från en period då Axl Rose ansågs vara en av världens främsta rocksångare, det är stämmor, harmonier och mäktiga arrangemang utan att bli sockersött eller bara tråkigt, på ett sätt som blev poppis inom tyngre rock någon gång under 00-talet.
Den har dessutom texter med mer innehåll än hela åttiotalets samlade sleazeproduktion tillsammans.

Det är en skiva som inte bara åldrats med värdighet, jag vill hävda att den i stort sett inte åldrats alls, fortfarande 24 år efter att den släpptes så låter den fräscht, mer så än i stort sett allt annat jämnårigt.
Jag kan fortsätta ösa superlativ en stund till, men jag vet inte om det hjälper, har ni inte redan fattat att det här är något ni ska lyssna på (om ni inte visste det innan) så måste jag se er som hopplösa fall.
Det är okej att tycka att den är kass, precis som det är okej att tycka att Justin Bieber är bra… men DET ÄR INTE RÄTT!

Dagens frukostskiva:

Fabriken – Till alla er…

Jag lär tjata om den här ett tag, det är helt enkelt för jävla bra, jag hade inte riktigt de förväntningarna på den, jag HOPPADES att den skulle vara bra, men fan, det här ÄR riktigt jävla bra svensk punkpop någonstans i trakterna mitt emellan Rolands Gosskör och Coca Carola, och med tanke på vokalistens något säregna röst så lär Fabriken aldrig helt komma ifrån att jämföras med de banden då man nästan skulle kunna luras att tro att Fibbe(?) Fabrikör och Curre i de två bandens stämband var enäggstvillingar.
Sa jag att det är jävligt snygg punkpop? alltså, det är punk, ingen tvekan om det, men det är catchy som fan och bland den mest vitala svenskspråkiga punk jag hört på några år.
Jag tror dom ska finnas på spotify och sånt där modernt trams nu.