Dagens Frukostskiva.

Wham – Make It Big.

”Vad i helvete Henrik, har det brunnit helt hos dig nu eller?”
Nejdå, inte alls, det är bara så det kan bli när man går igenom skivhyllan bokstav för bokstav,jag menar, hur kul hade det varit med ännu en ”det var bättre förr” recension av Winnerbäck? eller ytterligare en snyftig hyllning av Weeping Willows från en snart medelålders man?
Nej, precis.
Därför försöker vi oss på en sågning istället.
Here goes:

Om man bortser från hitsen (wake me up, careless whisper) så är inte det här alls så illa som jag hade väntat mig, snarare så vill jag påstå att det inte är så jävla illa alls, och rätt många låtar tydliggör verkligen varför Queen under en period efter Mercurys död lär ha övervägt att fortsätta men med George Michael på sång, hur jag menar? jag menar att låtarna i uppbyggnad och texter och framför allt sång till rätt stor del låter som Queen-light, Queen utan svulstighet liksom, och jag kan inte säga att det är helt dåligt, faktiskt kan jag inte säga att det är särskilt dåligt alls, om man bortser från bristen på svulstighet då, det är mesigt fula syntar som poppar på, men låtarna är fan inte så dåliga, och nog fan kan killen sjunga… YUCK!
Förlåt… men nu kom smörsaxofonen i sista låten (Careless whisper) igång, och jag tror att jag måste kräkas lite… precis den saxofonen är antagligen ensamt skyldig till att saxofon föll ur modet i trettio år (and counting).

Men… skippar man första och sista låten så är det här en riktigt bra skiva, på riktigt, daterad, ja visst, och lite tunn i arrangemangen. men fan så mycket bättre än jag hade trott.

Dagens Frukostskiva.
Varnagel – Offentligt Häckleri.

Jag känner ännu mer samma sak med den här som med Räserbajsskivan här om dagen, det är en skiva vars ljudbild och musik liksom känns föråldrad, och det trots att den här är långt nyare, eller kanske inte trots utan på grund av? på grund av att den är nyare men samtidigt försöker låta rätt mycket som den andra?
Ah, elak inledning, det låter som om jag inte gillar den, men det gör jag, men samtidigt så känns det så mycket som att den vill låta som nittiotalstrallpunk mall 1A blandat med svensk melodiös åttiotalspunk 101.
Textmässigt kunde den däremot inte vara mycket mer aktuell än den är, tyvärr.

Och där har vi den här skivans starkaste punkt, texter; det är politiskt, det är genomtänkt, det är korrekt, det är ett band som inte låter som om dom bajsat fram texter lite på måfå och sen snyggat till, istället låter det till stor del som tydligt uttänkta politiska statements, inte helt sällan är det nästan så det blir FÖR korrekt.
Jag känner att det där kräver en liten förklaring.
Trallpunkscenen, när den växte fram, och jag talar om just TRALLpunk, inte all svensk punk som klumpades in under samma etikett, var inte alltid så politiskt korrekt, det var en scen där tramstexter, ibland ganska grova, inkorrekta, sexistiska, snuskiga och allmänt inte direkt genomtänkta, blandades med väldigt seriösa statements.
När nittiotalet drog mot sitt slut så kändes det väldigt mycket som att humorn försvann, trams och flams byttes mot enbart genomtänkta texter och politisk korrekthet, och Varnagel var inte helt oskyldiga till att medverka i den utvecklingen, vilket bland annat märks på just den här skivan.
Jag säger inte att den saknar humor, det gör den absolut inte, och framför allt gjorde inte bandet det, men det känns som att den bitvis kanske nästan är för korrekt hela tiden, på ett sätt så det nästan blir tråkigt.
Å andra sidan, det finns skivor med trallpunkband jag gillar från början av nittiotalet, som jag knappt kan lyssna på utan att först gå online och be om ursäkt för deras politiska inkorrekthet i vissa låtar, inte för att dom hade sådana åsikter, utan för att det är tramslåtar.

Det fortsätter låta som en sågning istället för en hyllning hör jag, jag får skylla det på att det är en genre som betytt mycket för mig, och ett band jag faktiskt gillat sen deras första demos, det är lätt att låta lite mer kritisk än planerat då, det är verkligen en förbannat bra platta.

Om man vill veta var trallpunk befann sig ungefär tio år efter att begreppet myntades så är det här antagligen det ultimata tidsdokumentet på gott och ont, mest gott, även om det kanske inte låter så på mig.

Dagens Frukostskiva.
U2 – Under a blood red sky.

Alltså, det finns inte så jävla mycket mer att säga än att det här är en av världens absolut bästa jävla liveplattor.
Spelfel, bitvis rätt sunkigt ljud (alla bitar med akustisk gitarr är smått plågsamma för min fragila ljudteknikersjäl), sångfel, känsla, stämning, bra låtar, udda låtar, annorlunda versioner av låtar, mellansnack i lagom mängd…

Jag vet liksom inte vad man kan klaga på alls? däremot skulle jag antagligen kunna sitta och hylla den i timmar.
Det är en av de skivor som fick mig att vilja gå på konserter, och det är såhär 30 år senare fortfarande en skiva som får mig att vilja göra det.
Om något så kan man kanske gnälla på att den är för kort, men samtidigt så är det en av dess styrkor, den är så lång som den behöver vara för att vara bra, och allt som är med är bra, istället för att det klämts in så mycket som möjligt bara för att det går.

Sen kan man så klart gnälla över att så många av deras bästa låtar inte är med, men det beror liksom på att dom inte var skrivna ännu, och istället bjuds vi på en hel massa hits som de flesta som upptäckt dem senare inte har hört, och det är jävligt synd, för dom är bra, riktigt jävla bra.

Så, ännu en ren jävla hyllning alltså… jag skulle behöva mer skräp i min skivhylla så jag får såga lite mer.

Dagens Frukostskiva.
Teddybears STHLM – I can’t believe it’s Teddybears STHLM.

Kommer du ihåg hardcorebandet Teddybears? dom som sen på grund av en namntvist blev hardcorebandet Teddybears Sthlm?
Nej, jag pratar inte om popbandet med samma namn, som gjorde radioskvaliga pophits tillsammans med en massa gästsångare, jag pratar om Hardcorebandet vars leadsångare Patrik Arve kan ha varit bland de minst tonsäkra att någonsin spelas i svensk radio (och då har jag även Eilert Pilarm i åtanke när jag gör jämförelsen).
Det bandet gjorde under nittiotalet några skivor som mestadels verkar ha fallit i glömska, eller förträngts, det här är den bästa av dem.
Vad sa du? det är bara en massa skrammel och skränsång ovanpå det? ja, du kan gå och lägga dig igen, jag vill inte vara din vän.

Vad är det? jag vet inte, än idag så är det en platta som inte riktigt passar in, den har rötter i hardcore, ingen tvekan om det, dessutom rätt melodiös hardcore, den blandar det med låtbyggnad och en del annat plockat från den just då rätt så blommande industriscenen och drygar ut det hela med en mysig dos rätt catchy texter och en hel massa underliga breaks som gör mig alldeles lycklig i byxan.
Dom klämmer även in en cover av Kraftwerks The Robots, och det är en cover på precis det sätt jag gillar, gjord med kärlek till originalet men omgjord till deras helt egen grej.
Är det en av de bästa svenska nittiotalshardcoreplattorna? ja (även om många vill förneka att det är hardcore eftersom det inte är ”deras” typ av hardcore)
Var dom under samma period ett av Sveriges svettigaste liveband? ja, absolut, utan någon som helst tvekan.
Saknar jag det? ja… faktiskt.
Tycker jag att du ska lyssna på det? Helvete ja… men du kommer nästan helt säkert inte gilla det första gången.

Dagens frukostskiva.
The Skalatones – Ruder Than Roots -EP

Inget kan få igånge en lika bra på morgonen som en lagom dos med svensk nittiotals ska.
Det här är från en period när denscenen blomstrade, när var och varannan håla hade sitt eget skaband som spelade party-ska, musik som är gjord att bli glad av, att dansa till, även när det, som här, sjungs om att bli serverad som middag till en hungrig Hanibal Lecter.
Någon påstod en gång i tiden att det var en tid då folk trodde att bara man spelade i lite baktakt, kastade in ord som rude eller rudie eller rocksteady och sen slängde på lite blås så var det ska, och ja, det kan väl stämma, men jag ser inte riktigt felet med det om resultatet blir bra partymusik (eller frukostmusik för den delen).

Det är musik som får mig att vilja dansa, och alla som känner mig väl nog vet att det inte är något jag sysslar med.

Dagens frukostskiva.

Räserbajs – Noppriga Tights och Moonboots.

Det är dags att bejaka den kvarlevande trallpunkaren i mig, nej jag varken skäms eller förnekar den sidan av mig, snarare tvärt om.
Så, här har vi då en av de skivor som sålde slut totalt och som sen inte pressats upp på nytt och därför numera kan inbringa en del pengar tydligen, eller åtminstone kunde den det medan CD var någonting som nyttjades av andra än övervintrade stofiler som jag.
Så, hur har denna visuellt tämligen anskrämliga historia stått sig för tidens tand?
Det är en fråga med två svar.
Musikaliskt så är nog svaret att den inte stått sig helt, soundet är genomgående väldigt daterat, inte ens moderna trallpunkband som försöker låta som nittiotalets band hamnar i närheten av det här, jag tror, helt baserat på inte så mycket alls, att det till stor del beror på att en stor del av nittiotalets gitarrljud präglades av transistorförstärkare med ”äkta rörsound” och dist-pedaler signerade ”Boss” och sen är det melodierna och allt som… det känns lite daterat helt enkelt, det är ett sätt att låta som helt enkelt försvann någon gång runt millennieskiftet, om inte redan tidigare.

Textmässigt däremot så är det skrämmande hur jävla aktuell den är fortfarande, speciellt när det gäller politik och xenofobi, JAG vet, och du borde veta att Alinge Texas är bland det bästa som skrivits om svensk småstadsxenofobi, och ”B. Stjärt C. Tilt och gissa den tredje” sätter fingret på dagens politiska klimat lite för bra med raden ”Sverige är i kris och det enda vi vet är att det är sossarnas fel…” det låter som var och varannan partiledardebatt.
Det finns några låtar som innehåller ord och uttryck som jag är rätt säker på att dom inte skulle ha använt i dagsläget, som ”negermössa”, men det tror jag vi kan ha överseende med den här gången.

Sa jag att skivan inte håller? nej, bra, för det gör den.
Ja, den låter daterad, men det är skitsamma när den ändå är såhär bra och gör åtminstone mig på så gott humör som den gör, att den bjuder på en frisk fläkt med prutthumor med är väl aldrig fel det heller även om det kanske kan uppfattas som aningen barnsligt…

Dagens frukostskiva.

Queen – Greatest Hits III

Det här är en sån där skiva som jag inte riktigt vet om den har något existensberättigande egentligen.
Missförstå mig inte, det är en skiva fylld med sanslöst jävla bra låtar, varav de flesta (om inte alla?) finns med på de två första greatest hits skivorna, så här är dom i olika liveversioner eller med gästartister, eller i remixer eller fan vet allt, vilket betyder att det INTE är deras greatest hits oavsett vad dom påstår.
Samtidigt så är många av låtarna på skivan sanslöst bra, i vissa fall kanske rent av bättre än originalversionerna av låtarna, som så ofta är fallet med liveinspelningar med Queen, oavsett om det är Freddie som sjunger eller någon gästartist (undantaget duetten mellan Axl Rose och Elton John).
Men jag förstår ändå inte riktigt, om man vill ha Best Of med ett band så vill man väl rimligen ha just de låtar som var hits, i originalversioner, inte sant? och då vill man ha Greatest Hits I och II (ja, dom har så många hits att två skivor kan vara motiverat), MEN, om man är på nivån att man faktiskt vill ha mer än två skivor med dem, då är det väl rimligt att man inte längre bara är ute efter hitsen, eller? och är man sån conneiseur att man vill ha liveversioner av låtar så är det väl rätt sannolikt att man vill ha en hel liveskiva och inte något där det blandas live och moderna remixer och gästartister och fan vet allt?

Och OM man bara vill ha en bra blandskiva med Queen så visst, det kan jag väl eventuellt köpa att man vill… kanske, men, är det då rätt att kalla den för ”Greatest hits”?

Med allt det sagt, det här är en skiva fylld med jävligt bra låtar (hey, det är Queen liksom), och några remixer vars existensberättigande kan ifrågasättas, däremot är det, som introduktion till Queen (jag vet flera som introducerats till dem med just den här skivan) helt värdelöst, inte minst för att redan första spåret på skivan sjungs av Elton John och inte Freddie, och sen är det flera spår på skivan som inte ens är Queen utan istället Brian Mays respektive Freddies soloalster, som förvisso är fånigt bra de med, men det är inte Queen, och speciellt då inte Queens greatest hits.

Dagens frukostskiva.

The Presidents Of The United States Of America – S/T

Galenskap!
Ett trumset, två modifierade gitarrer, några effektpedaler och en sanslös känsla för melodier och hooks samt sinne för humor och tramstexter.
Hur dom någonsin kunde bli så stora som dom var har jag inte en aning om, med texter om inlagda persikor, kattungar, radiostyrda bilar, och fan vet allt så talar allt emot att det skulle kunna bli mer än någon form av kul one hit wonder,men det blev mer.

För min del så är det en av de skivor som öppnade upp en hel värld till och visade att tramstexter går att göra seriöst, att en rocksättning inte måste följa ”reglerna” och att man kan bygga hela låtar med enbart fula gitarrljud, förutsatt att det är bra låtar, rätt många låtar här låter som om instrumenten består av distade gummiband, och det är ljud som verkligen inte borde fungera, men fan vad dom gör det.
Jag hade en period när den här skivan och Smashing Pumpkins Melloncollie platta avlöste varandra rätt friskt, på många sätt är dom varandras absoluta motpoler, men samtidigt har dom vissa väsentliga saker gemensamt, framför allt, jävligt snyggt låtbyggande.

Det här är en skiva som alla borde lyssna på ibland.

Dagens frukostskiva:

Oasis – Be Here Now.

Det finns en orsak till att det här sällan ses som en av Oasis bästa skivor, det är den inte.
Nu tänker jag inte påstå att jag är något större fan av Oasis oavsett, men en eller annan rätt trallvänlig trudelutt har dom ofrånkomligen lyckats producera, ingen av dem är dock med på den här skivan, istället bjuds vi på gitarrlarm, bredbenta rockdängor och vad jag upplever som en jävla massa utfyllnadslåtar, ja, hela skivan känns som den består av sådana där låtar som normalt sett ligger mellan de bra låtarna på en skiva, sånt där som inte alls är dåligt, men som inte på något vis sticker ut och därmed framhäver de bra låtarna lite extra (den syftningen blev inte helt bra,jag vet, men istället för att orka formulera den bättre så bjuder jag på en onödigt lång parentes, eventuellt med lite bisatser som inte behövs, som förklaring över min medvetenhet om bristerna, det skulle kunna vara ett tecken på att jag inte har mycket mer att tillägga i recensionen).

Som gitarrlarmig skvalpop så fungerar det rätt bra, bakgrundsljud som är trevligt men inte på något vis tränger sig på, att jag säger det där betyder att någon gång under de senaste tjugo åren så har den där gnälliga jävla sångrösten tydligen normaliserats tillräckligt i min hjärna för att inte längre göra mig skitirriterad så fort jag hör den…

Dagens frukostskiva (nåja, jag ska precis börja laga en chili).

Nirvana – Bleach.

När Nirvana slog igenom stort med Nevermind så hakade jag så klart på och gillade den, men det jag verkligen föll helt för var när jag fick tag på skivan innan, Bleach, den är inte snygg, den är inte polerad, den är antagligen inte särskilt genomtänkt, men den är skitig, den har attityd och den har groove… det kan ha varit en av de skivor som mer än någon annan fått mig att förstå makten i ett band som bara larmar på i några minuter utan någon egentlig struktur men ändå med ett samspel som gör det hela intressant, halva den här skivan känns byggd runt det konceptet, vissa låtar mer än andra, på Nevermind är det i stort sett bara bonusspåret Nameless Endless (mitt favoritspår förövrigt) som bjuder på samma sak.

Vad mer är, på Bleach hör man precis hur bra musiker dom faktiskt är, det göms inte bakom wall of sound mattor eller snygg produktion, man hör spelfelen, men ännu mer hör man allt som INTE är fel, hur jävla bra dom var redan innan dom skaffade Grohl på trummor, men den som kanske mest av allt briljerar är den som i övrigt fått minst uppmärksamhet för sitt spelande, Novoselic på bas, den här skivan bärs till stor del av basen, det gäller förvisso nevermind med, ändå är han den i bandet som definitivt fått minst cred för sina insatser.

Såhär i retrospekt så… fan i helvete vad bra den fortfarande är, och fan vad den hållit för tidens tand (eller är det för att jag tappat kontakt med tidens gång?).
Nej, den har inte hållit som mainstreamproduktion, men det var den aldrig, jag menar att den har hållit som en punkplatta.