Dagens frukostskiva II:

Faith No More – The Real Thing

En bra grej med korta skivor är att man hinner med fler… den här är inte kort, den förra var.
Det här är utan tvekan en av nittiotalets viktigaste skivor, och det trots att den släpptes redan -89.
Det här är rap-metall nästan tio år innan det var ett begrepp folk kände till, en period då det var två saker som närmast var olagliga att blanda, det här är stenhård rock med funkbas från en period då funkbas hörde hemma i sliskiga överproducerade ballader och signaturer till komediprogram på TV, det är riktigt jävla snygg skolad operasång i hård musik från en period då Axl Rose ansågs vara en av världens främsta rocksångare, det är stämmor, harmonier och mäktiga arrangemang utan att bli sockersött eller bara tråkigt, på ett sätt som blev poppis inom tyngre rock någon gång under 00-talet.
Den har dessutom texter med mer innehåll än hela åttiotalets samlade sleazeproduktion tillsammans.

Det är en skiva som inte bara åldrats med värdighet, jag vill hävda att den i stort sett inte åldrats alls, fortfarande 24 år efter att den släpptes så låter den fräscht, mer så än i stort sett allt annat jämnårigt.
Jag kan fortsätta ösa superlativ en stund till, men jag vet inte om det hjälper, har ni inte redan fattat att det här är något ni ska lyssna på (om ni inte visste det innan) så måste jag se er som hopplösa fall.
Det är okej att tycka att den är kass, precis som det är okej att tycka att Justin Bieber är bra… men DET ÄR INTE RÄTT!