Kategoriarkiv: bloggat

bloggat, personligt

Woop-woop! That’s the sound of da beast.

Några år senare än planerat så finns sidan uppe igen!

Varför så långt uppehåll, och varför var aktiviteten så låg under åren innan det?
Innan det? Ja du, bra fråga.
Det var en kombination av livet, världen samt att jag fick ur mig en del av skrivandet på annat håll, plus då att jag inte orkade lyssna på musik på samma sätt ett tag, sådär som det händer i mitt liv ibland, så recensioner flöt inte ur mig lika lätt längre.

Och sen, efter inlägget innan det här, 2018, så flyttade jag från kontoret jag var på, men det gjorde inte servern, och kort därefter så flyttade servern ut från sin serverskrubb till ett kontor i väntan på att jag skulle hämta den, där stod den utan internet i två års tid tills jag slutligen fick hem den.
Då uppstod nästa problem, den mådde inte så bra, på flera olika sätt, och jag hade inte riktigt orken att ta tag i att laga allt på en gång, istället så har jag pillat med den lite då med att först få liv i den, sen exportera det som behövdes, och slutligen med att lyckas få upp det online på nytt.
Under den här tiden har jag även bytt jobb och en del annat sånt där som kräver en del tid och energi.
Men nu, nu finns sidan uppe igen, och med lite tur så kommer det även dyka upp nytt innehåll.

Den gamla bloggen med cynismer och bitterhet fokuserat på SL och lokaltrafik låg på samma server, även den kräver en del jobb om den ska se världens ljus igen, men det är inte omöjligt att jag lyckas få det gjort, om inte annat så för att kunna titta tillbaka och påminna mig om att jag faktiskt inte alls är särskilt bitter nu jämfört med då.

Men just nu så känner jag mig till att börja med nöjd med att ha fått upp det här igen, och att jag åstadkommit något som knuffar ner den förra posten lite, den gör mig inte särskilt glad, de händelserna var inte någon direkt höjdpunkt i livet.

Men nu är det nytt år, ny sida, och nya framtidsplaner.

Puss och godmorgon!

bloggat, cynismer, personligt

Men Henrik, varför leker inte du med reglarna på mixerbordet som du brukade göra?

”Det här är bloggposten jag aldrig skulle skriva
det här är bloggposten…”
(Fritt parafraserat från Mart Hällgrens allt för ofta underskattade soloskiva Mart – Helt Enkelt, ingen koppling till inlägget i övrigt).

*****

 

Jag brukade jobba som ljudtekniker åt ett band under en period.
Till och från från slutet på nittiotalet fram tills 2016.
Jag slutade med det, och trodde att jag skulle kunna lämna det bakom mig, men eftersom frågan om varför jag slutade dyker upp titt som tätt, och eftersom jag själv börjat inse att det lämnat mig med en del låsningar gällande att syssla med musik, eller med en del skrivande, det är som att jag inte kan skriva annat innan jag väl har fått ur mig det här, så tänkte jag att det är lika bra att få det ur mig och hoppas att det släpper efter det, och för all del, att jag slipper fler frågor om det.

Jo, som sagt så var det ju några år, inte alltid, men till och från, i uppgångar och nedgångar, och det var lite dealen som fanns, eller som jag trodde fanns, att jag fanns där och hjälpte till oavsett om det var stödspelningar som inte gav några pengar alls, eller om det var inför ett fullsatt globen (nåja, riktigt den nivån var det väl kanske inte), och fanns det inga pengar att tala om så fick jag resan betald, och trillade det in mer pengar så fick jag vara med och dela lite på dem.
Det var aldrig något att tjafsa om, och det handlade ju aldrig om några större summor oavsett.
Så under 2015 kom bandet igång ganska ordentligt igen efter en längre tids slöperiod, de fick ur sig en skiva som var riktigt bra, de bokade spelningar i större mängd, det blev till en hel turné av det med spelningar i stort sett varannan helg, i flera fall på rätt stora ställen, och oftast i stort sett utsålt, samt med ett rätt bra tryck på merchbordet.

Det var skitkul att se det gå så bra för dem igen, att känna att det liksom hade vänt och att det inte var en förlustaffär för dem att spela, och jag tänker inte påstå annat än att jag utgick från att även jag skulle kunna få lite mer än bara reseersättning, för som alla som varit på turné vet så innebär det en del fler omkostnader än bara resan, det är mat, kaffe, vatten eller läsk att dricka under resan, och annat som faktiskt är nödvändigt, utöver då utebliven inkomst för att man spenderar fredagen (eller ibland andra vardagar) resandes istället för jobbandes, så oavsett hur roligt det var, så kostade det även en del för mig.

Döm om min förvåning när jag efter några månader tog upp det, eftersom det började kännas som att det kanske var dags att få någonting, och fick veta att för dem, bandet, så var ju det där faktiskt deras jobb, men för mig som tekniker, så var det ju bara en kul grej, och dom behövde ju faktiskt inte mig, utan det var mest kul och ganska praktiskt att ha mig med, så nej, jag skulle inte få några mer pengar än just reseersättning.

Jag åkte inte med på de kvarvarande spelningarna under turnén.
Det vore en lögn att påstå annat än att jag var jävligt besviken, inte över pengarna i sig, dom var inte särskilt viktiga för mig då, utan över hela principen och det svar jag fick.

Det hade kunnat sluta där.

Några månader senare, i slutet av sommaren, blev jag uppringd av sångaren, och tillfrågad om jag ville vara ljudtekniker på en akustisk spelning de skulle göra i Stockholm, absolut nollbudget och inga pengar.
Jag blev överraskad, men även lite lättad, för jag tänkte att det var ett sätt att på typ försonas eller så, inte lika bra som en ursäkt, men lite samma betydelse ändå.

Det blev en trevlig spelning, jag tror att alla var nöjda, det var åtminstone min uppfattning, och när vi skildes åt sa jag något i stil med ”Vi lär ju ses vid julspelningen, jag dyker upp i god tid om ni behöver mig”, och åsyftade då deras traditionella spelning i Stockholm runt jul, en spelning som jag varit tekniker åt dem på så många gånger att jag nästan känner mig gammal.

Sagt och gjort, jag dyker upp vid den i god tid, går in och hejar på bandet och möts av en extremt stel stämning, och ingen verkar riktigt veta vad de ska säga, det är så obekvämt så luften liksom skaver.
Till slut dyker sångaren upp och berättar att nej, dom har en annan tekniker som ska köra dem.
”Å fan” tänker jag, dom har hittat en ny tekniker att ha med sig? Kanon, det är bra för dem.

Ett tag senare dyker ställets hustekniker upp, hejar på mig och säger något om att han inte stressade för han räknade helt med att jag skulle köra bandet i alla fall, varvid jag svarar att nej, inte jag, dom har tydligen någon annan.

En stund senare kommer han ut och berättar att det tydligen är han som ska vara tekniker åt dem, vilket han inte visste innan.
Så, dom hade inte en annan tekniker, dom ville bara inte ha mig, men det gick inte att säga rakt ut till mig.
Jag vet alltså fortfarande inte varför, jag kan spekulera, men…. okej, jag kan inte låta bli att spekulera, för det är så min hjärna funkar, men det är irrelevant.

Det slutar med att husteknikern frågar mig om hur man kopplar lite saker för att få det rätt för dem och och lite tips om sång och liknande, och sen får ordning på det hela.
Jag för min del bestämmer mig för att jag inte behöver se dem live där och då, så jag åker istället hem och gör annat.

Jag kanske inte behöver se dem fler gånger alls, jag kan mycket väl ha svenskt rekord i att ha sett dem flest gånger live, och kanske är det bättre att minnas dem för vad de var och betydde för mig en gång i tiden än att se dem nu och kämpa emot den där bittra smaken i munnen.

Allt kanske blir bättre, för mig, när jag väl fått det ur mig nu.
Eventuellt borde jag inte posta det här någonstans där någon annan kan läsa det.
Antagligen är det så.
Jag har aldrig varit bra på att låta bli att uttrycka vad jag tycker om saker, en del påstår att det är en av mina starka sidor, andra har annan syn på det.

Ja jag är en sån där jobbig jävel.

 

bloggat, cynismer, personligt

Femtonde April 2016, en dag för kontemplation.

Vissa dagar så är hjärnan mer kaosig än vanligt.
Idag har jag hunnit vakna med en kropp och hjärna som kändes fullständigt misshandlad efter att pollen hade haft sex med mig hela natten.
 
Det gick till slut över och jag var bara seg och ineffektiv istället, och lyckades fokusera på allt annat än det jag borde.
 
Det gick vidare till att jag var jätteeffektiv och alldeles lycklig och såg på allt i ett rosaskimrande sken medan jag fick allt möjligt gjort och tänkte på underbara människor i min närhet.
 
Det i sin tur gick över till en känsla av uppgivenhet över hur lite jag betyder i de flesta sammanhang och hur oviktig jag faktiskt är både gällande jobb och vänner och sådär, och hur lite avtryck jag faktiskt gör egentligen.
 
Sen blev jag mer filosofisk och försökte vara accepterande över det faktum att vi alla är jävligt obetydliga.
 
Och lite bitter blev jag med, någonstans längs vägen.
 
Jag hann även med att fundera på om man skulle börja sälja knark eller nåt sånt för att tjäna en massa pengar, eller kanske blanda underliga saker och påstå att det är medicin som botar diverse åkommor, och sälja det jävligt dyrt, och försörja sig så.
Det känns som tryggare inkomst än det mesta annat.
 
Och så övervägde jag återigen att sälja av min samling med instrument och förstärkare och annat som jag ändå aldrig använder, det där med musik är en jävla förlustaffär hur jag än vänder på det, och det även när jag faktiskt jobbar med det, men säljer jag av sakerna så kanske det rent av skulle vara med lite vinst.
Nej, jag kommer inte göra det, jag vet att det går över, dessutom har jag ett gäng låtar jag måste göra klart.
 
Och nu sitter jag här med en lång jävla butter text framför mig, en text som jag antagligen inte borde posta.
Men om det är någonting jag har lärt mig genom åren, så är det att få saker är lika illa som att inte dela med sig av det man skapat, även när man inte är nöjd med det.
Även när man känner att det inte egentligen är färdigt.
Även när man vet att andra kommer gnälla över det man säger eller gör.
Eller anklaga en för att man tigger sympatier eller vad som helst.
 
Vet ni?
Jag är jävligt bra, och jag lever ett jävligt bra liv med jävligt fantastiska människor runt mig.
Vissa av dem är jag sjukt less på ibland, eller irriterad på, eller bitter över hur de är.
Men det är så det är med vänner, och det är så det är med livet.
Och det är okej.
 
Egentligen är jag nog rätt nöjd, bara inte just nu.
bloggat, cynismer, personligt

2016 Q1 – Tankeslask.

Det här är ett sånt där inlägg som det kanske inte är värt att läsa om man inte vill dras ned eller så, jag vill bara kasta ut det ur mig i hopp om att det kanske hjälper lite.
Så, du har blivit varnad.

 

Det här verkar vara ett sånt där år då jag ytterligare tvingas omvärdera mig själv, vem jag är, vad jag är, och kanske mest av allt, vad jag är värd eller inte.
Eller vad som är värt mig?
Eller…

Ännu ett år av förvirring.

Hittills i år har jag blivit av med, är på väg att bli av med, eller har avsagt mig fem olika uppdrag/jobb/engagemang som alla har hängt med i flera år.
Avslut av väldigt olika slag och orsaker ska sägas, men oavsett så blir det rätt påtagligt när det klumpar sig så, och det är svårt att inte ifrågasätta sig själv en del när det händer.
Eller ifrågasätta om det jobb man gör, och gjort, betyder något eller inte.

Och den eviga frågan, om ingen märker det man gör, betyder det att man gör ett dåligt jobb, eller ett bra?
Om nästan ingen (åtminstone initialt) märker skillnaden när någon annan gör jobbet istället, betyder det att man inte är så bra eller speciell som man trodde?
Eller rent av att de där detaljerna man varit så mån om och noga med, inte egentligen betyder något för andra än en själv?

Tvivel tvivel tvivel.

Eh, ja alltså, Glad Påsk menar jag så klart.

bloggat, cynismer, personligt

Årssammanfattning 2015 – Livet

Jag påbörjade 2015 utmattad, trasig och med en ny rekordvikt uppåt, typiskt dåligt sätt att börja ett år på skulle man kunna säga.

Årets mål var dock ganska enkelt, jag ville få mitt liv att bli bättre, ändra saker som inte fungerade längre, se till att jag började må bra och trivdes med livet, och gärna bli av med sådär femton kilo dödvikt från mig.

Planen: Umgås mer med de som får mig att må bra, göra sånt jag gillar, prioritera mig själv samt öva mer på att säga nej.

Såhär ett år senare så kan jag konstatera att jag för en gångs skulle lyckats rätt bra.
Jag gjorde sånt jag vill göra, jag åkte på rätt mycket mer turné än vanligt (tack Charta 77, förlåt att jag utnyttjar er som terapi och verklighetsflykt), jag gick på lite fler spelningar än på många år, spelningar där jag inte jobbade utan bara var publik alltså, jag träffade vänner helt enormt mycket mer än på flera år, speciellt under våren och sommaren, jag kom iväg på festival som jag inte jobbade på, jag gick på spelningar där jag inte jobbade, några gånger för att se band som jag inte hade jättemycket koll på men som verkade intressanta, jag gick på spontana fester.

Jag lyckades springa en del, under våren åtminstone, och jobbade rätt snabbt bort de där kilona jag ville få bort, och sen ytterligare några till, vilket fick mig att må bättre.

Nästa stycke och en bit framåt borde säkert ha både content warning och trigger warning, jag tänker vara jobbigt ärlig, okej?

Jag fick nya vänner, blev förälskad och kär, jag var otrogen och skilde mig, jag skaffade lägenhet, flyttade, nobbade erbjudanden om jobbyte, utreddes för misstänkt ADHD samt växte som människa.

Otrogen?
Ja.
Nej, det var inte orsaken till skilsmässa och så, de tankarna och planerna fanns tidigare och har pratats om till och från i flera år, så släpp den tanken på en gång.
Nej det är inte rätt att vara otrogen, nej jag tänker inte förneka att jag var det.

Kär?
Jo, det kan man väl säga, väldigt mycket kär.
Ibland kommer det in en människa i ens liv som får en att växa, att se saker på nya sätt, att omvärdera saker och mest av allt bara göra en till en ny och bättre människa.
Just så känns det med Ida.
Jag är inte bara kär, utan helt jävla hopplöst galet tokkär, fortfarande.

Lägenhet?
Jo alltså… jag saknade köpoäng för att få en bostad enkelt, och jag saknade tillgångar för att kunna köpa en, så jag räknade med att hamna på andrahandsmarknaden i några år…
Men lite sådär som vanligt när jag måste lösa saker trots omöjliga odds, så råkade jag söka en lägenhet hos en liten värd som kör med lottning bland de sökande, och vann lottningen och fick lägenheten.
Ja, fortfarande i Märsta, ja den är fräsch och bra, ja jag trivs.

Jobbyte?
Mjo, det dök upp några erbjudanden under året, som lockade på olika vis, men som jag avböjde, jag trivs rätt bra med det jag har, och det räckte med förändringar för ett år.

ADHD?
Jo, det var dags att ta tag i det där igen kände jag, försöka få lite ordning på livet, så tidigt under året kontaktade jag vården igen, för att återuppta det som påbörjades 2002, efter lite prat med dem så konstaterade de att det var motiverat med en NPF-utredning, och mot slutet av året så var den klar.
Jag fick föga överraskande en ADHD-diagnos, och tillhörande medicin skrevs ut 30:e December, lysande slätt att avrunda året.

Växa som människa?
Till att börja med så blev jag några centimeter längre, det där med att må bra kan ha den effekten liksom.
Men framför allt vill jag tro att jag blivit en väldigt mycket bättre människa; genom att lära mig att ta hand om mig själv bättre, så har jag samtidigt lärt mig ta hand om andra långt bättre, jag vill tro att jag rakt av har blivit en bättre vän, en bättre medmänniska, och för den delen, en långt mindre pessimistisk person (trots bibehållen cynism).
Jag har även lärt mig att ta det mer lugnt, att istället för att stressa halvt ihjäl mig för att hinna i tid, så lyckas jag ofta ta det lugnare och acceptera att jag kanske blir sen, och att det är okej.

Det hände en del dåligt med, det dog en massa människor, jag spenderade fånigt mycket tid bråkandes med vården (inte för egen del), jag sa och gjorde dumma saker mot människor jag bryr mig om, och en massa annat sånt, men i stort, så var 2015 ett helt fantastiskt år.
Faktiskt… ett av de bästa åren i mitt liv, och det är rätt många år att tävla mot vid det här laget.

Jag har utelämnat en hel massa saker som har hänt, en del för att jag inte kommer på dem just nu, andra för att de mest bara låter negativa, och det behövs inte en massa sånt, jag vill minnas 2015 som ett bra år, för totalt sett så var det det, helt fantastiskt bra.

Nu siktar vi på ett lika bra eller bättre 2016!

bloggat, personligt

2016 – Vad gör vi nu då?

Hur börjar man en sån här post? Och vart vill jag egentligen komma med den?

Eh, jo, alltså.
Det är början på ett nytt år, och det är ett år då det är dags att få saker gjort, sånt där som jag började dra lite i förra året redan, men utan vidare resultat.
Vad är mina planer?
I huvudsak har jag två planer som jag verkligen vill lyckas genomföra, och en tredje som är lite bonus.

Ett.

Jag vill ordna en sjuhelvetes skitbra födelsedagsfest för den viktigaste människan i mitt liv; mig själv.
Jag fyller 40, och eftersom jag redan påbörjat sånt där fyrtioårskrisande genom att skilja mig, skaffa en nyare och yngre flickvän (må så vara att hon bara är ett halvår yngre, men ändå), skaffa nya musikinstrument, gå på spelningar, festivaler  och åka på turnéer mycket mer, tagit tag lite i planerna på att tatuera mig och lite sånt så är det väl lika bra att löpa linan ut och ha en seriös jävla fest också, inte sant?

Frågan är:
Var har jag den? och i vilken form?
För helst vill jag nog ha ett ställe med antingen alkoholservering, eller åtminstone möjlighet att dricka en del, och även en scen som kan hantera ett liveband eller två, vilka band eller musiker jag vill ha på den vet jag faktiskt inte, det är mer upp till andra faktiskt, men livemusik vill jag ha.
Och sen ska det helst gå att komma dit och sen hem igen på smidigt sätt för de som kommer, eller finnas bra övernattningsmöjligheter.
Och det handlar då om mitten av sommaren, runt min födelsedag någon gång, 1:a Juli.
Alla förslag mottages tacksamt.

Två.

Jag vill spela in musik och spela musik live.
Det låter ju inte så svårt så klart, men det är det.
Jag har några låtskisser klara, men jag får ju aldrig tummen ur att göra dem helt färdiga, eftersom jag plågas av prestationsångest och kraftig brist på deadlines, samt att jag inte har en aning om vad jag ska göra med dem egentligen, vilket i sin tur mest beror på att jag inte drar ihop lite folk att bolla det mot i en replokal eller så, så det blir klart, eftersom jag inte får tummen ur då jag inte vet vad jag ska ha det till och dessutom saknar deadlines…
Hur fixar jag det? vad vill jag göra egentligen? varför då?

Tre.

Jag vill skriva mer, jag hade rätt bra flyt med det i några år, sen tappade jag fart för ett och ett halvt år sedan, och det dog ut i stort sett helt för ett år sedan, jag vill komma igång mer igen, den här posten är lite ett utslag av det (därför är den även långt mindre genomarbetad än jag känner mig helt bekväm med egentligen).

Det var nog det viktigaste, ja, det låter kanske banalt för dig, men för mig är det inte det, jag vill ha din hjälp.

Så tjata på mig, kom med förslag, hjälp mig, tvinga mig, piska mig eller vad som helst som kan tänkas ge resultat.

Tack, och gott nytt år.

bloggat, personligt

2014 – Den bra skiten.

Om man tar på sig de rosafärgade glasögonen och tittar tillbaka på 2014 så framträder ett helt annat år än det jag beskrivit tidigare.
Varning: Det här inlägget kommer med all sannolikhet framstå som skryt, självförhärligande, egocentriskt och en massa sånt, mycket osvenskt helt enkelt.
VIll du inte läsa sånt så låt bli, det ärhelt okej, jag kommer inte tänka sämreom dig för det, inte så mycket åtminstone.

För 20 år sedan så bildade fem av mina då största idoler en ”supergrupp”, dom kallade sig Krymplings.
Jag såg dem live några gånger, jag kunde skivan fullständigt utantill, och det var så jävla tuff grej av dem att göra, fatta att få jobba med ett sånt gäng?!

För tio år sedan återförenades dom tillfälligt för två spelningar, tanken var att det skulle bli mer, det blev det inte.
Då ringde dom upp mig och ville ha mig som tekniker både under genrep och spelningarna.
Vid det laget kände jag dem allihop mer eller mindre bra och hade jobbat med alla en del, men det var fortfarande jävligt stort att vara den tekniker som de valde att ha med.
Under våren 2014 gjorde dom det igen, och sen även under hösten, och det är fortfarande något som ger mig en känsla av ”hur fan gick det här till egentligen?”.
Jag både hoppas och tror att det kan bli lite mer av det även under 2015.

Detsamma gäller Charta 77, det slår mig ibland att det var några av mina största idoler en gång i tiden, under rätt lång tid.
… och dom är det delvis fortfarande, trots, eller kanske för att, jag har sett även rätt många av deras sämsta sidor vid det här laget.
Och den där känslan när någon av dem säger att man är lite som en femte medlem i bandet vid det här laget…
Nej, jag håller inte med om det, men visst fan känns det jävligt häftigt att få höra sånt oavsett.

Jag nämnde ett bröllop i förra genomgången av 2014, Karl och Simones bröllop, på en vingård med en lagom lyxig relaxavdelning på andra sidan väggen från där jag sov, ett bröllop som jag hade äran att vara bestman på, och som sagt, det absolut finaste bröllop jag varit med om, det var sådär så man kunde få hopp om livet bara genom att vara där.

Ni vet den där känslan man kan få av att upptäcka nya band och artister som man direkt känner att det är riktigt riktigt jävla bra?
Hur man liksom blir glad i hela kroppen av det, och bara känner att det är något som ALLA borde känna till?
Året bjöd på två sådana.
Dels var det Generalerna, eller egentligen Björn ”Lycklig” Wallgren kanske, som var ny bekantskap för mig, men som jag har svårt att tänkamig annat än att de flesta kommer ha hört talas om inom några år.
Och så var det dom där The Hawkins som jag har tjatat en del om redan.

Ja, alla bör kolla upp dem, live, det bara är så.

Jag har även tjatat en del om att Per Granberg släppte en soloplatta under året, inspelad med ett jävligt kompetent band.
Skivan är bra, även om det tog en stund för mig att vänja mig vid den, men framför allt så är låtarna bra, och live, uppbackad av Cirkusorkestern så är det helt fantastiskt jävla skitbra.
Dessutom är det alltid kul att se ett sånt underbart omaka band fungera så mycket som en riktigt grym helhet.

Visst nämnde jag att årets bästa liveframträdande annars var Sanna Carlstedt på Kompledigt?
Alla andra får ursäkta, men det var så fantastiskt jävla skitbra så ingenting annat kommer i närheten… eller okej, Stina Berge på Peace & Love kommer i närheten, men inte riktigt ikapp.

Jag fick slutligen tillgång till en riktigt jävla bra replokal, jag har förvisso knappt hunnit använda den utan mest bara duktigt betalat hyran, men jag har en replokal… i några månader till, innan den ska rivas.
Okej, det var inte helt igenom positivt då.

Årets coolaste spelställe – Villa Sandhem i Katrineholm, lätt.
Årets ”Musik jag inte tror mig gilla men helvete så bra det är, jag vill ha mer” – Sanna Hogman.
Årets intresse som jag bara tänker hålla på hobbynivå, faktiskt, på riktigt, jag lovar… kanske – Hipster som jag är, Chiliodlande.
Årets mest känslosamma musikupplevelse – Delad plats mellan Loke och David Urwitz på Visfestivalen Kompledigt (båda fick rätt många i publiken att gråta).
Årets ”Vad var det jag sa?” – Vera Nord.

Jag köpte slutligen en akustisk gitarr, visst, det är bara en nylonsträngad, och jag behöver fortfarande en stålsträngad, men redan med nylon har jag satt form på en del idéer som jag borde förverkliga och spela in.
Det händer att jag kommer ihåg att orsaken att jag blev ljudtekniker var för att bli bättre musiker, för att kunna förverkliga mina egna idéer.
Det är inte helt osannolikt att jag gör allt annat för att fly ifrån prestationsångesten det innebär att ta tag i min egen musik, och det kanske skulle behövas en eller annan spark i arslet.

Har jag berättat om mina fantastiska barn?
På gott och ont så har ett av dem visat sig ligga på en rätt mycket högre nivå än sina jämnåriga inom vissa områden, berätta hur förvånade ni blir om jag säger att det främst handlar om språklig begåvning och mattematik (inkluderande geometri, abstrakt tänkande och sådär).
Visst fan är jag jävligt stolt.
Den andre har visat sig vara en problemlösare av rang redan, även det är så klart på gott och ont, det hade kunnat få ta lite längre tid innan han lärde sig forcera trappgrindar exempelvis…

Trots att jag under våren rasade mentalt och fysiskt, så känner jag viss stolthet över att jag under vintern och våren lyckades hålla igång löpningen hyfsat och var på nivån att en mil kändes lite för mesigt ofta, så det hände att jag för skojs skull plockade några kilometer till när jag ändå höll på, jag ska till den nivån igen i år.
Insikten att jag kan slita ut en rätt ordentlig spade från Fiskars på bara några dagars grävande var intressant det med, och vallgraven runt huset blev fin.

Och så klart, en annan av årets höjdpunkter är att vi slutligen fick fiber, jag vet att det inte imponerar på alla, men för mig är det en rätt viktig grej.

På den kreativa fronten så åstadkom jag en jävla massa goda, skitgoda, och helt jävla fantastiska öl, skapade ett hallonmjöd som blev bra nog för att även beställas en ny laddning av till det tidigare nämnda bröllopet, jag borde göra mer av det, för det är tamigfan helt fantastiskt, detsamma gäller mina veteöl som jag skapade, med tanke på att jag inte tror mig gilla veteöl så kan jag väl konstatera att jag överraskade mig själv rätt rejält.

Ser man det genom de här råsafärgade glasen, och filtrerar bort allt dåligt, så var det ett rätt bra år ändå.
Mest av allt tack vare alla underbart jävla galna människor jag känner som trots allt tydligen väljer att umgås med mig.

”Människorna man mest vill väl, och polarna man leker med – utan dem så vore jag tragisk.”

bloggat, cynismer, personligt

2014 – en tillbakablick i grått.

Disclaimer:
Följande kommer bli ett långt och till stor del jävligt negativt inlägg, dessutom väldigt personligt och sådär, eventuellt kan det innehålla mer eller mindre direkta kärleksförklaringar till band och artister som jag lyssnat på i över tjugo års tid, eventuellt kan det finnas spår av skryt på något håll, det känns inte sannolikt, men är inte omöjligt, och det kan komma en uppföljning som skriver om historien i ett mer rosaskimrande sken.
Det här lär dock bli den betongrealismgrå sammanfattningen av ett år som tog på krafterna, krafter som inte fanns.
Det är även ett inlägg av det slag som jag inte kommer korrekturläsa i efterhand, så stolpighet, upprepningar, underlig meningsbyggnad, hoppande i tiden (utan tardis) och liknande kommer sannolikt förekomma.

Spoiler: Det kommer sluta bra och sista raderna kommer stinka av optimism och framtidstro.

 

2013 slutade rätt mycket på topp, det hade helt enkelt varit ett huvudsakligen väldigt bra år, och jag vill nog påstå att det dessutom var välförtjänt.

2014 Började med att det istället gick utför.

Vinter/Vår.
Okej, vi börjar med det som inte gick utför det under våren.
Det har börjat bli något av en tradition att jag drar ihop ett gäng vänner till ölprovning runt påsk, så skedde även den här gången, nu med ännu fler deltagare, mer roligt att prova, mer att äta, mer genomtänkt  och jävligt kul, den traditionen får vi försöka hålla  liv i.

Jag bryggde ohemult mycket öl och byggde därmed upp ett rätt ordentligt lager samt fick bra kläm på utrustningen jag skaffade året innan.

Vännen Granberg släppte en soloplatta under början av året, och jag hade nöjet att få sköta ljudet på en del spelningar med honom och hans Cirkusorkester, som förövrigt är en av landets trevligaste orkestrar.
Pojkarna i Krymplings bestämde sig för att börja spela igen under våren, och jag hade även där nöjet/äran/straffet att få sköta ljudet, det är verkligen ett av de gäng som jag ständigt imponeras över att de lyckas få någonting gjort tillsammans och jag älskar att vara en kugge i det maskineriet, få band kan bjuda på lika mycket smädelser och kärlek på en gång

Med handkraft så grävde vi en vallgrav runt huset och la om dräneringen, i April, mestadels iklädd T-shirt, det var en varm vår.
Jag lärde mig att jag kan slita ut spadar av relativt hög kvalitet på kort tid, eventuellt fick jag min beskärda del fysträning för året på några få dagar.

Jag ansåg även att jag förtjänade en glassmaskin, så en sådan inköptes och jag lärde mig snabbt att jag är bra på att göra glass, det var en trevlig insikt och mycket lämpligt när både vår och sommar visade sig vara mer än lovligt varma.

Ja och så var det några spelningar med Charta 77 också, antagligen de varmaste spelningar jag varit med om i Maj någonsin, först på Bankiren i Västerås, och dagen efter på spelstället med årets bästa mat och intressantaste scen, Villa Sandhem i Katrineholm.
I samband med det så stötte jag även på vad som skulle bli ett av årets ”Hur fan har jag missat dem tidigare” band, Generalerna, samt såg The Hawkins live och insåg varför de borde vara ett av de band ALLA rusar ut för att se live.

Någonstan under våren klämdes det in att jag arrangerade ett litet LAN med klankamraterna som numera ses alldeles för sällan, spel spelades, öl konsumerades, skit pratades, social samvaro idkades, mycket trevligt, vi är för dåliga på att göra sånt numera.

Sen så hann jag vara med om att rodda ihop en liten lokal festival, och den rullade på ungefär som den skulle, och sen bar det av till Borlänge för Peace&Love som tekniker åt Charta 77, där fanns det nya och gamla vänner, massor med bra artister, och årets verkliga ”Satan så helvetes jävla bra” överraskning, Stina Berge & Trajben.
Dessutom bjöd festivalens efterspel på ett av de där få tillfällena då jag som tekniker (indirekt) nämndes i en ”riktig” tidnings recension.
Recensenten tyckte ljudet sög.

Och så lyckades jag hålla igång med rätt regelbunden löpning på någon mil eller två per runda, någon eller några gånger i veckan, jag vågar väl säga att jag fysiskt var i rätt okej form.

Det var en stor del av vårens ljuspunkter, även om jag är säker på att jag missat en hel massa.

Mindre positiva saker är sånt där som att jag under några månader knappt orkade ta mig ur sängen vissa dagar och allmänt saknade lust med allt, energibristen var så påtaglig att jag hoppade över att åka med på en del spelningar då jag insåg att jag inte skulle hålla ihop tillräckligt.
Jag hoppade över ganska mycket av allt ett tag av samma orsak
Ja jag besökte läkare, som tog lite prover och skulle höra av sig, och påtalade att det kunde sitta i huvudet… ja, jo, jag vet…
Provsvar? Jo, det lovade dom att höra av sig om.
Jag har inte haft ork att jaga dem om det.
Jag skulle kunna säga att det blev bättre av sommaren.

Det blev det inte.

Sommar
Sommaren innehöll ett besök i Astrid Lindgrens Värld, så här i efterhand är det ganska lätt för mig att konstatera att jag nog mentalt var ganska frånvarande där, att vädret inte visade sig från sin bästa sida gjorde knappast saken bättre.
Jag ska nog dit med barnen i framtiden igen, någon gång när jag är i bättre skick.

Jag lyckades krascha en vänskap ganska brutalt på grund av olika syn på människor och världen, det var inte vidare upplyftande och gjorde inte saker bättre.

Helt ärligt så minns jag inte mycket mer av sommaren, jag vet att den var varm, mycket varm.
Jag vet att jag skaffade musarm/tennisarmbåge eller vad du än vill kalla det.
Sen var det Kompledigt, som jag skrivit om tidigare redan, det är alltid en av sommarens höjdpunkter, den här sommaren kanske mer än vanligt, och i programmet omnämndes jag som ”ljudgud”, och vem blir inte lite varm inombords av ett sånt epitet?
Nackdelen är att kompledigt även signalerar sommarens slut.

Hösten och vintern bjöd på mer…

… sjukdomar än vi förtjänat.

Dottern skolades in i förskoleklass och sonen i förskola, det senare drog ut på tiden en del då han envisades att bli sjuk om och om igen, och lagom som han väl var frisk så blev han sjuk igen.
Så det vabbades och livet styckades upp, och själv passade jag på att vara sjuk en del, och fortsätta ha ont i armbågen, fortsätta stressa konstant, fortsätta känna att allt nog inte var så jävla toppen, och jobbet kändes det inte som att jag hann med eller orkade engagera mig särskilt i.
Och när julen kom så hade jag dragit på mig drygt tio kilo mer än jag började året med…
Det var val, och jag engagerade mig rätt mycket, eller väldigt mycket, även där kan jag ha skaffat mig en eller annan ovän, och själv tappat mycket respekt för en eller annan, samtidigt har jag kommit närmare andra.
I slutänden drabbades jag, som så många andra, av någon sorts politisk utbrändhet… och en hel del besvikelse.
Och sen kom restskatten.

Men, jag blandade upp och mildrade allt en aning genom att rymma iväg med både Charta 77 och Krymplings några vändor under hösten med.
Jag har sagt det förr, få saker är lika livgivande som en hel helg med smädelser från alla håll och kanter, bra vänner, sunda mängder alkohol,  musik, och… ja, det är väl just de sakerna.

Det blev även ett bröllop under hösten.
De fina vännerna Karl och Simone gifte sig och det var utan  tvekan det finaste bröllop jag varit på, och antagligen även det trevligaste, återigen ett stort grattis till dem, och tack för att jag fick vara med.

Till slut var det jul, och efter det nyår, och nyår var startskottet för ett bättre och roligare år, nyårsafton var en jävligt bra kväll med goda vänner, god mat, och nästan oförskämt snälla barn, precis rätt sätt att avsluta ett år och börja med nästa.

Man kan sammanfatta året med att det inte var så jävla bra, att jag avslutade det mer än tio kilo tyngre än jag inledde det, att jag avslutade det med diverse stressrelaterade symptom, att det faktiskt mestadels var ett riktigt skitår, och dessutom ett då jag några gånger anser mig ha presterat långt under min förmåga även som ljudtekniker, vilket annars brukar vara det område som jag VET att jag alltid fixar, helt oavsett allt annat.
Nej, Peace & Love var inte ett av de tillfällena.

Samtidigt så var det ett år med helt jävla underbara vänner, fantastiska barn, en mestadels förstående fru, massor med sjukt bra spelningar, en hel del roliga och intressanta upplevelser och erfarenheter, massor av självinsikter, och framför allt, det avslutades med en stadig övertygelse om att det här kommer bli ett jävligt mycket bättre år.

Bonus:
Strax innan året tog slut så köpte jag mig äntligen en nylonsträngad gitarr till ett mycket överkomligt pris, den har redan hjälpt mig få form på en del idéer som ramlat runt i skallen ett bra tag, i år måste jag se till att få klart och fästa dem på inspelningsmedia.
Jag behöver fortfarande en akustisk stålsträngad gitarr, ja, jag menar verkligen behöver, förhoppningsvis är det här året då jag har råd med det och även lyckas bestämma mig för vad jag vill ha (eller ännu bättre, någon annan bestämmer det åt mig).

Vet ni?

Alla ni som berörs och borde känna er träffade, alla ni som ändå gjorde förra året uthärdligt, familj, bekanta, vänner, hjältar och idoler (det är läskigt hur många som kvalar in i ett gäng av de kategorierna samtidigt); jag älskar er.
Tack för ett skitår, det här året gör vi jävligt mycket bättre.

I år ska vi fan sparka arsle!
Eller för att citera världens bästa låtintro:

KICK OUT THE JAMS MOTHERFUCKERS!

bloggat, festival, Liverecension

Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?

bloggat, personligt

To whom it may concern:

Nej jag tänker inte skämmas över att mitt barn har en paketkalender trots att det finns andra som inte har (råd med) det.

Lika lite tänker jag låta bli att ge mina barn onödigt lyxig mat trots att en del av deras förkole/skolkamrater inte har råd med det.

Jag tänker inte låta bli att klä dem i hela rena och fräscha kläder (för all del, väldigt ofta begagnade) för att det finns andra barn som inte har råd med det.

Jag tänker inte heller skämmas över att mina barn ibland får presenter som är fullständigt onödiga på andra sätt än att de gör dem väldigt glada för stunden.

Jag tänker inte skämmas ett skit över att mina barn har och får saker eller upplevelser som andra barn inte får, för andra barn får också saker och upplevelser som mina barn inte får, det är så världen fungerar, alla har och får inte samma sak.

Att försöka få andra att skämmas för att de försöker ge sina barn det bästa de kan, på de sätt de kan, DET är däremot något att skämmas över.