Alla inlägg av Young

Dagens Skiva

V/A – Definitivt 50 Spänn

Dagens frukostskiva.

Jag bjuder på en liten förändring i mina metoder.
Kommer jag till en bokstav där jag redan avverkat alla skivor så bjuder jag på något från kategorin samlingar, och från den kategorin tror jag att jag kommer gå igenom dem kategori för kategori, vi börjar med en serie samlingar som legat mig väldigt varmt om hjärtat.
Bokstaven vi är på just nu är för övrigt X.

V/A – Definitivt 50 Spänn.

Året var 1992 och Absolute Music var det som dikterade vilket som var månadens smak, CD:n hade slutligen slagit igenom stort i sverige och skivpriser sköt i höjden.
In på arenan klampar ett RABB, ett samarbete mellan ett gäng independentbolag som ger ut punk, och släpper en samling med just punk.
För de som inte känner till det så var punken vid det här tillfället (som så många gånger) tämligen dödförklarad.
Samlingen kostade blott femtio riksdaler (utom i alla de butiker där man såg sin chans att tjäna extra pengar och tog fullpris för den).

För mig personligen så var det här en jävligt viktig skiva, trots att det tog mig flera år innan jag slutligen fick tag på den annat än på ett kopierat kassettband, det här var som en liten snabbgenomgång av vad svensk punk hade att erbjuda just då, förvisso inte många nyheter för min del som redan tidigare snöat in på det, men fortfarande ett alldeles lysande smörgåsbord.

Såhär några år senare så kan jag inte tycka annat än…
Ja, Herre Pot vilken bra samling det här är fortfarande idag, den är även en jävligt bra startpunkt om man vill se hur svensk punk på bara några få år under nittiotalet utvecklades helt enormt mycket, jag lär återkomma till det.

Okej, några av låtarna på skivan är extremt präglade av sin tid, det kommer man inte ifrån, det är en samtidsskildring, så det är tämligen ofrånkomligt, men generellt så håller den förvånansvärt bra.

Ja, det är en bra skiva att börja dagen med.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik.

Ni vet hur jag inte sågade Dans med svåra steg, utan bara påpekade att den, tvärt emot vad många påstår, inte är det bästa Winnerbäck gjort?
En av orsakerna till det är den här skivan.
Jag säger inte att det här är det bästa av Winnerbäck, jag påstår bara att det är bra mycket bättre än Dans med svåra steg, på absolut alla sätt.
Bättre låtar, bättre texter, bättre musiker, bättre körer, bättre produktion och mer sammanhängande som skiva.

Hans textförfattande hade inte nått sin peak här, det kanske det fortfarande inte har gjort, men det hade nått en bra bit till sen skivan innan, kanske var det någon som slog honom i huvudet varje gång han försökte komma undan med lite slarv, vad vet jag?
Det jag vet är att det här är en skiva som fortfarande berör, dessutom långt mer än jag var beredd på.
Det är dessutom en skiva som trots snygg produktion inte är överdrivet välpolerad och helt utan kanter, som hans nutida alster tycks vara rakt av.

Jag skulle vilja säga att om man är helt obekant med winnerbäck och vill försöka förstå hur och varför han blev så stor som han blev, då är det här den skiva man ska börja med.

Äh jag säger som det är.
Det här är en jävligt bra skiva i det där landet mitt emellan visa och pop/rock, med låtar som gör sig sanslöst bra lite halvt avskalade som dom är här, långt bättre såhär än i senare tappningar på någon av de otaliga liveplattorna där de framförs som bredbent rock.

Ja, det är mitt tips som lyssning nu, den här håller,den håller jävligt bra.

Dagens Skiva

The Velvet Underground – The Best of The Velvet Underground: Words and Music of Lou Reed

Dagens frukostskiva.

The Velvet Underground – The Best of The Velvet Underground: Words and Music of Lou Reed.

Alla som har något slags grepp om musik och har hört den här skivan vet att titeln är missvisande.
”BEST” of velvet underground? haha, det är lite som ett skämt.

Det är inte ens fysiskt möjligt, och det är inte en fråga om tycke och smak, det handlar helt enkelt om grundläggande förståelse av musik.
Nej, jag måste nog såga den här på grund av titeln.

Nej, det här är inte best of velvet underground, den innehåller nämligen inte Venus In Furs.

Utöver det så är det en trevlig resa genom deras historia, en bra samling som ger ett hyfsat grepp om vad dom sysslade med (om det nu är möjligt att få alls), och är ma helt obekant med dem så är en bra grej att leta upp lite annan samtida musik och lyssna på den efteråt för att förstå hur åt helvete grundbrejkande det här var.

Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga?
Det är en bra samling, om vi bortser från att den inte innehåller Venus in furs, antagligen är den inte med för att skivan skulle fåsäljas äver hela världen eller så, det skulle inte förvåna mig alls.
Ska jag analysera dem mer? det går nog att sammanfatta med; knark, fest, sex, känslor, ångest, sprit, knark.
Bra skit det här.

Dagens Skiva

Tin Machine – S/T

Dagens frukostskiva.

Tin Machine – S/T.

Kommer ni ihåg när David Bowie trodde att han var med i ett band istället för att vara soloartist?
Inte?
Undrar just om det beror på att dom huvudsakligen marknadsförde sig som ett band och inte som ”Ett band med David Bowie”? så där som är rätt vettigt om man är ett band.
En annan orsak kan vara att musiken dom gjorde, precis som det mesta han gjort solo, låg fel i tiden, lite lagom mycket både före och efter på samma gång.

Jag skiter i vilket, jag tycker det här är en helt fånigt bra skiva som alla borde lyssna på.
Min fru beskrev det som:
”Det låter som ett sämre Europe”
Hon vet uppenbarligen inte vad hon pratar om.

Jag skulle snarare säga att det är rock som lånar från åttiotalets gitarronani, men på ett tillbakahållet vis, och som samtidigt är in och nosar på nittiotalets ”fula” gitarrmatteljud som sedan gjordes kända av framför allt av Smashing Pumpkins, till det så är det melodikänsla som skulle få vilket sent nittiotals postgrungeband som helst att offra en basist, halvslarvig släpsång , och så slutligen, spontanitet och imperfektionism.
Det finns sura toner på skivan, det finns avslag som inte sitter 100% perfekt, och det är på det viset jävligt… skitigt?

Vill man vara våghalsig så skulle man kunna påstå att den här skivan är som en mall för hur man gör nittiotalsgrunge, innan den genren riktigt fanns, närmare bestämt, 1988.

Är det bra?
Ja, det är förbannat bra, och deras version av Workingclass Hero är i en klass för sig.

Det här borde alla lyssna på.

Dagens Skiva

Kristian von Svensson – Lite om Mycket & Inget om Allt

Förra veckans frukostskiva.

Kristian von Svensson – Lite om Mycket & Inget om Allt

Ibland när man är på festivaler eller så, så stöter man på någon som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till, i slutet av sommaren var Kristian von Svensson en sån för mig.
Innan Visfestivalen kompledigt visste jag absolut ingenting om honom,annat än att det eventullt skulle bli så att jag skulle dela hotellrum med honom och att han påstods vara väldigt trevlig.
Jag är en sån här som inte egentligen är överdrivet förtjust i att dela rum med folk alls, än mindre med någon jag inte känner, men vad fan, är det tight så är det.
Nu blev det inte så till slut, däremot fick jag ändå se Kristian spela, och han sprang i övrigt runt och hjälpte till med allt möjligt inför och under festivalen.
Och han visade sig vara just så trevlig som det ryktats om, och av vad jag minns så var han även jävligt bra live, tillräckligt för att jag skulle se till att skaffa en skiva av honom.
Den skivan är den här.

Jag har en del fördomar om visartister, till stor del välgrundade.
En av dem är att de som spelar gitarr riktigt bra, plockar spröda harmonier,och sjunger riktigt bra vissång (till skillnad mot nedsoftad rock) allt som oftast envisas med att skriva högtravande texter och generellt vara mer seriösa, och de gånger det är humor med så är ofta även den högravande.
Alternativt så har dom några roliga låtar, och i dem så spelar dom plötsligt slarvigare och sjunger fulare.
Det här gäller inte Kristian.
Det är snyggt och låter nästan högtravande rätt ofta, men det hindrar inte texterna från att samtidigt vara banalt humoristiska, eller ibland så är textera väldgt seriösa, men komp ochsång är mer förenklat…
Förvirrande, och uppfriskande.

Skivan innehåller även den antagligen snyggaste Israelkritiska låten från de senaste decenniet, och det var rätt otippat, skivan känns inte särskilt politisk i övrigt, även om det finns en del undertoner.

Hur som helst, ja, du bör lyssna på den, flera gånger, för rätt mycket på den visar sig inte på en gång, sånt gillas.

Dagens Skiva

Radioaktiva Räker – Labyrint

Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Labyrint.

Den här skivan tar alltid slut precis när den börjat, och däremellan hinner jag jag notera ungefär fyra låtar, och det trots att skivan innehåller tolv spår, som allihop är från bra till helt fantastiska om man lyssnar på dem var för sig.
Men, det är 12 spår som till stor del flyter ihop med varandra genom att påminna om varandra, ha skitkorta pauser mellan spåren på skivan samt att skivans totala speltid är någonstans strax över 20minuter (jag har den inte framför mig just nu så jag kan kolla exakt tid).

Vill du veta vad trallpunk var så skulle jag säga att det här är en av de tre skivor du ska lyssna på, de andra två är Räserbajs – Noppriga Tights och Moonboots och De Lyckliga Kompisarna – Le som en Fotomodell.
Det är en högst subjektiv (om än väl insatt) åsikt, men de tre skivorna definierar i stort sett hela begreppet trallpunk.

Vänta, det var den här skivan det handlade om nu.
Nåja, arga unga killar från hofors sjunger trallvänliga trudelutter om livet, världen och människor.
Det går fort, det är argt, det är lite naivt och det är väldigt mycket på riktigt.

När den kom så tyckte jag inte att den kändes värd fullpris, den är ju så kort, jag kan delvis känna samma sak nu, men samtidigt är ja glad att den är så kort, dom hade kunnat klämma in lika många låtar till på skivanoch fortfarande klocka in på under en timme, men det hade bara varit tjatigt, den här skivan är precis så lång som den borde.
Den är även jävligt bra, även om det bara känns som fyra eller fem låtar.

Den ska du lyssna på vid tillfälle, okej?

Dagens Skiva

Portishead – Dummy

Dagens frukostskiva (eller gårdagens middagsskiva).

Portishead – Dummy.

För er som inte minns det så bjöd nittiotalet inte bara på grunge som den enda musikgenre som är värd att minnas utan även…
Nu-metal säger du?
Är du helt jävla körd i huvudet?
Jag har ägnat större delen av det här millenniet åt att försöka glömma Nu-metal och rapcore, håll din käft och sätt dig i hörnet.
NEJ, det var inte det jag skulle säga.
Utöver Grunge så gav oss nittiotalet även Triphop, som kan vara bland det viktigaste som hände i musikvärlden näst efter grunge och KLF.
Och ska man sammanfatta vad triphop är så är den här skivan en jävligt bra utgångspunkt.

Jag vet inte om det är lönt att jag ger mig på att analysera vad det är och hur det låter?
Personligen anser jag att det, när det görs rätt, som på den här skivan, är ett underbart lekfullt sätt att blanda genres som normalt sett inte ens gillar att vistas i samma kommun.
Det här är en av de skivor som en gång i tiden fick mig att drastiskt omvärdera min syn på musik, det är även en av de skivor som jag började med att lyssna på efter att jag i början av det här millenniet tog en total paus från allt som hade med musik att göra i två månader, jag menar att jag under den tiden inte lyssnade på någon musik; alls.

När den kom så passade den inte egentligen in i musiklandskapet, det lät gammalt, fast nytt, fast iinte som det andra nya som fanns…
Det är en känsla som fortfarande finns där, det är en skiva som åldrats med värdighet och fortfarande är sådär helt sjukt bra så att jag kan lägga mig ner och bara aktvt lyssna på den och känna mig rätt nöjd med att göra just det.
Det går att lyssna på den på sansad volym, men vill du få ut mesta möjliga av den så rekommenderar jag stark volym, levande ljus, kanske en varm brasa, rött vin eller en mörk och rejält stadig öl och… det räcker nog så.

En liten varning kan utfärdas här.
Jag vet flera som just när den härspelas på stark volym, så man känner basen ordentligt, får obehags eller rent av ångestkänslor av den, eller av basen i den, jag kan förstå det, den kittlar en del väldigt primitiva känslor och instinkter, jag gilllar det, mycket, men jag kan förstå de som inte gör det.
En varning till; just för att den har gott om nyanser i de riktigt låga frekvensregistret (likaväl som i det höga) så bör den här inte lyssnas på i streamat format om det inte är riktigt högkvalitativ digitalisering det handlar om.

Hur som helst så är det här en av nittiotalets bästa och viktigaste skivor, och en av de som utan tvekan håller även idag, det är en skiva alla borde ha.

Det är en skiva jag älskar.

Dagens Skiva

Ohlson Har Semester Production – Ett Slag

Dagens frukostskiva.

Ohlson Har Semester Production – Ett Slag.

Tredje skivan med dem jag ger mig på.
Jag insåg när jag lyssnade på den att jag nog inte har lyssnat på den skivan många gånger alls, den kom vid helt fel tillfälle tror jag, och sen har det inte blivit av.
Jag har alltså lyssnat, men inte mycket, däremot har jaghört låtarna framföras live desto fler gånger.
Hur som helst, det här är en arg skiva, de tidigare var mer poppiga, på punkvis, den här är mer arg, på riktigt.
Det är lite bakvänt det här men, jag gillar den, mycket, men det är inte en skiva jag riktigt ser för mig att jag kommer lyssna på särskilt mycket i framtiden heller, jag kan helt enkelt inte riktigt komma på i vilket läge den skulle kännas rätt, det är musik att se, och höra, live; det är något jag tycker att du ska göra.

Men för all del, lyssna gärna några gånger, det är den värd, och gör du det på spotify så får dessutom bandet några ören, och det är dom definitivt värda.

Dagens Skiva

Nationalteatern – Kåldolmar och Kalsipper

Dagens frukostskiva.

Nationalteatern – Kåldolmar och Kalsipper.

Jag ska börja med att erkänna en sak; jag är inte uppvuxen med den här, den kom in i mitt liv först i mitten av tonåren, och jag förstod inte riktigt storheten i den som många andra verkade se då.

Så, det är radioteater, eller nåt sånt…
Det är en barnskiva med en klart humanistisk och cooperativ vinkling, allt blir bättre om vi hjälps åt, är snälla mot varandra och delar på allt, en eller annan anser självklart att det är kommunism eller socialism som predikas, och… det går väl inte helt att förneka att det ligger något i det.
En sak stör mig enormt med den här skivan,och har stört mig med den sen jag första gången hörde den, balansen i ljud är helt fruktansvärt usel, ibland är saker så svaga att man måste ha rejält stark volym för att höra alls, och ibland så mullrar det på som fan, enda sättet att faktiskt höa allt som sägs och händer är genom att sitta stilla och aktivt lyssna hela tiden, vilket antagligen var just vad som var tanken när den gjordes, men att försöka få en modern femåring att göra detsamma är ett tämligen dödfött projekt, så en modernare mix/master av skivan skulle faktiskt inte vara helt dumt, det är möjligt att det finns.

Utöver det så.
Förlåt om jag ger mig på en helig ko här, men själva storyn är faktiskt inte den bästa, det är lite för mycket som bara staplas på varandra här, nej  det är inte dåligt, men, så jävla bra är det inte heller, en del bitar är lite för mycket pekpinnar, andra känns bara som transportsträckor eller utkast till något som hade kunnat bli en bra story med lite arbete.
Musiken är milt sagt rätt varierande den med.

Ja, det är bättre än jävligt mycket annan radioteater för barn, men njae, det kanske är tidens tand som gjort sitt, men jag är inte överdrivet imponerad eller förtjust, däremot vill jag vara det.

Dagens Skiva

Milla’s Mirakel – Hög Puls!

Dagens frukostskiva.

MIlla’s Mirakel – Hög Puls!

Kommer ni ihåg Milla’s Mirakel? är ni i min ålder så lär ni minnas namnet åtminstone, sen kommer problemet, att minnas hur dom låter.
Jag försökte verkligen komma ihåg hur dom lät innan jag stoppade i skivan, det var kört.
Efter att ha lyssnat så vet jag varför.

Skulle jag höra det här på radion, vilken av låtarna som helst, inklusive hitsen, så skulle jag vara nästan säker på att det var Marie Fredriksson, någon av hennes sologrejer från åttiotalet.
Det är så det låter.
På gott.
Och ont.

Det är musik vars största styrka är nostalgi, för i övrigt är det mest bara… generiskt åttiotal, inklusive synthmattor som ibland gör ont i sin pinsamhet och en eller annan textrad som får mig att vilja trycka skämskudden över ansiktet.

Är det något jag rekommenderar?
Vad tror du? låter det så?
Det är inget man mår dåligt av att lyssna på, om man inte lyssnar för mycket, men, det ger inget heller.