Dagens frukostskiva:

Ohlson Har Semester Production – Flöjtmannen.

Det här kommer antagligen bitvis låta som en sågning, så det är lika bra att jag från början klargör att så icke är fallet, tvärt om så är det antagligen närmare sanningen att se det som en kärleksförklaring, för jag är kär i det här bandet, och har alltid varit det.

Så vad har vi här då?
Vissa kallar det ”glad och melodiös punk”, vissa kallar det ”Trallpunk”, och fan vet allt vad det kallas, jag har en bättre beskrivning.
Det är punk, svensk punk på svenska, utan större mängd krusiduller eller så, det är bitvis melodiöst, bitvis skitigt, bitvis falskt, och till och från tramsigt, men helt igenom bra.
Och nu tänker jag säga emot mig själv, ljudbilden på den här skivan gnager som fan i mig, den kom i en period när nästan all svensk punk som släpptes var jävligt bra ljudmässigt, när det plötsligt gick att ha råd med bra inspelningar med fräscht ljud även på en i det närmaste nollbudget, men ändå så låter det här murrigt, det låter som om det skulle varit inspelat under tidigt åttiotal på sönderkörda rullband och sen kopierat via kassett några gånger innan det nådde mig, nej det är inte charmigt, det är tråkigt, det äter upp nyanser och förstör helheten.

Precis som man hunnit nästan vänja sig vid det och inse att man nog får stå ut med det så börjar spår två, inte för att man egentligen hinner märka att spår ett slutar, låtarna ligger så tätt att det för en oinvigd kan veta när det är låtbyte och när det bara är övergång till en refräng eller ett stick… hur som helst så går första låten plötsligt över i Patti Smiths ”Glitter in their eyes”, och det är ingen liten bedrift att lyckas med då den faktiskt släpptes först två år senare…
Efter det så får väl ljudbilden vara förlåten, för inte nog med att den melodislingan är en sån där som är larvigt catchy och äter upp en bit av hjärnbarken när den bygger bo där, utan dom har dessutom lyckats få den att passa in i en låt som kompenserar genom att inte vara tramstrallig utan istället lite lagom hård.
Sen fortsätter skivan med låt efter låt som glider över i varandra mestadels utan att man hinner reagera över att den förra tagit slut, och det är lite väl mycket på det sättet, det blir lite för massivt till och från just för att man inte får någon som helst paus, totalt sett gör det att de här åtta låtarna känns som maximalt fem när dom är slut, och det till stor del genom att det plötsligt kommer ett tvärflöjtsolo som bryter av allt, annars hade det antagligen känts som ungefär tre låtar.
Varje gång jag lyssnar på skivan så kommer jag på mig med att sjunga med i låtarna och gilla dem var och en för sig, men efteråt kommer jag ändå sällan ihåg mer än ungefär två, det är då, tämligen självklart, Åka Buss och Krax.
Det här är en skiva att avnjuta i små doser, den är redan med sina åtta låtar nästan i längsta laget, hade den varit två fyraspårsplattor istället så tror jag att alla låtar hade kommit fram bättre för sig, men det är, som förhoppningsvis framgått, ändå en skiva att skaffa och lyssna på, men det är inte en skiva att sitta och softa till, det är en sån man har på när man gör saker, helst på stark volym, eller så ser man dem live, det är ännu bättre.

Dagens frukostskiva.

Tone Norum – Stepping Out.

Det här var ju rätt menlöst.
Är man snäll, och det är ju jag, så skulle man kunna kalla det här för behaglig bakgrundsmusik, och det är väl ungefär vad det är, det är helt okej kvinnlig pop i samma fåra som exempelvis Sheryl Crow, lagom doser country och irländskt, men utan att något av det är särskilt påtagligt, det är lättsmält och snyggt och ganska intetsägande.
Att hon i flera låtar lyckas klämma in något om ”A place to call home” känns lite smått inavlat, och sen kommer sista låten som direkt fick mig att tänka på Falling av/med Julee Cruise, och det är väl inte fel så klart, men… jag tror att det som gnager hela tiden är att allting känns som det är lånat av andra, som att ingenting riktigt känns eget, det är inte dåligt, bara så väldigt generiskt hela vägen igenom.
Att jag inte brydde mig eller föll för det när det kom är en sak, jag hade fullt upp med tuffare musik då, men i dagsläget så kan sån här musik definitivt penetrera mitt hårda skal, men det gör det inte.
Jag kan inte avråda från den, jag tror rent av att jag kan tänka mig att ha på den som bakgrundsmusik någon gång, men jag kan verkligen inte rekommendera den heller.

Dagens frukostskiva.

Martin – Pojkdrömmar.

Det är på sin plats att jag avsvär mig ansvaret för att den finns i cd-hyllan, och på samma gång vill min fru som ÄR skyldig till att den (och Martins andra cd för den delen) meddela att hon bara lyssna på den maximalt en gång.
Det får vara hur det vill med den saken, det är INTE jag som sett till att den finns där, men nu har jag lyssnat på den, och det kommer sannolikt dröja länge innan jag gör det igen, möjligen att jag kan överväga att bombardera grannar med den som tortyr, men risken är att vissa av dem skulle uppskatta det.
Men okej, jag ska vara ärlig, en del av låtarna på skivan är inte helt igenom dåliga, det är några rätt catchy popmelodier här och var, men, och det finns ju alltid ett men, och i det här fallet så är det resten som är ett men.
Texterna pendlar mellan pinsamt banala kärlekssånger med vad som inte ens kvalar in som nödrim utan bara riktigt jävla tråkiga rim, upp till nästan godtagbart banala kärlekssånger som rent av skulle ha kunnat få passera obemärkt om det inte vore för en sak till…
Autotuner.

Jag tror att en producent någonstans ville skapa en hybrid mellan pojkpopband, indiepop och gyllene tider, och lyckades fånga allt som är fel med dem alla.
Om du inte har den här skivan, bra, fortsätt så.

Dagens frukostskiva.

Köttgrottorna – Hungrig.

Det här är en skiva som ger mig lite ångest, det var en gång i tiden en av mina viktigare skivor och det är absolut ingenting jag skäms över, den har även låtar som är förbannat bra och smarta och innehåller sådana där riktigt bra rader och annat, och låten ”Propaganda” håller jag som en av bandets bästa låtar, men, och det finns ett ganska stort men här…
Den här skivan har nog faktiskt inte åldrats helt med värdigheten i behåll, visst innehåller den bandets sedvanliga blandning när det gller texter, det är sex, det är kärlek, det är trams och det är politik, när det gäller politik så är det dessutom nästan alltid på alla deras skivor en rätt hög nivå på texterna, inte bara banalt ”Jag ska bomba bryssel” eller så utan mer genomtänkta och pålästa åsikter, vilket många missar just för att det bakas in mellan låtar med långt tramsigare innehåll.
När det gäller sex och kärlek däremot så ter sig plötsligt en del av det som kändes ”äkta” och ”från hjärtat” kanske lite mindre snyggt i dagsläget, dels för att jag blivit äldre så klart, men även för att världen förändrats, och rader som:
”Hon ligger där och stönar och särar sina lår / Fy fan vilken jävla hora hon öppnade ett sår”
från ”Kärleksbett i Nacken” känns inte så fräscht idag, inte ens i kontexten ”ung man blir dumpad för en annan och skriver arg låt om det”, eller så är det bara jag som blivit hjärntvättad av PK-maffian?
Rent allmänt inser jag nu att hur mycket jag än gillat den här skivan så innehåller den inte särskilt många riktigt bra låtar, och den har en ljudbild som verkligen känns gammal, och inte gammal på ett bra sätt.
Har du ingen tidigare relation till bandet så är nog det här faktiskt en rätt dålig introduktion, om man bortser från tidigare nämnda ”Propaganda (som däremot är förbannat bra), eller möjligen ”Häxcalypso” om man vill introduceras till den sida av dem som behandlar sex.

Jag tror att jag, om jag skulle rekommendera något som introduktion till dem, istället föreslår ”Sex, Politik och Fåglar” eller samlingsplattan ”Köttrea”, men det är rekommendationer som kan komma att ändras när jag väl ger mig på att recensera dem.

Vad ni än gör, se inte det här som en sågning av skivan eller texterna, det är det inte egentligen, det är mer ett konstaterande om att den inte har åldrats helt bra, och jag är aningen förvånad över att jag faktiskt inte noterat det tidigare.
Och för allt i världen, se det inte som att jag på något vis alls avråder från bandet, herrejävlar nej, speciellt live så kan dom, när dom är på det humöret, fortfarande vara ett av Sveriges bästa jävla liveband.

Dagens frukostskiva.

Johan Johansson – … och hans lilla svarta värld.

Det här blev genast långt svårare än jag trodde, tidigare har jag inte reflekterat över hur jäkla personlig den här skivan är, för trots att det är Johans med bred marginal ösigaste, skitigaste och allmänt rockigaste soloalster så inser jag nu även att det antagligen även är hans mest utlämnande verk, för trots att mycket av hans senare vispop hunnit avhandla känslor och livet i allmänhet på alla möjliga sätt så känns inget av det lika blottlagt och rått som kanske framför allt ’Värld Utan Sans’ som det inte krävs någon längre konstfacksutbildning för att lista ut att den handlar om separation och vårdnadstvist, och ’Det Angår Dig Inte’ som känns långt ärligare än man lätt förväntar sig när en gammal punkare ger sig på någon form av rap om vad andra ska skita i, skrivet av Bengt Sändh…

Att ’Jag bara biter ihop’ lyckas med konststycket att både vara rejält fyndig och samtidigt låta nästan desperat i sitt faktiska ihopbitande är inte helt oimponerande heller, och jag inser nu att en av orsakerna till att jag inte upplevt skivan som så personlig tidigare är för att den döljer det innanför en ram av trallvänliga punkpopdängor, inte minst de två avslutande ’Känd’ och ’Skit’, som båda är i det närmaste perfekta poplåtar som äter sig in i hjärnan och tar över fullständigt så att allt som hänt tidigare på skivan glöms bort, likaså inleds skivan med ’Om Jag Tackar Gud För Allting’ som äter sig fast och dränker ut det mesta annat fram tills mittenspåret ’Min Lilla Svarta Själ’ som kör över allting med jordfräsdoftande attityd.
Alla de låtarna är, förhållandevis, opersonliga och mer allmängiltiga och gömmer därmed nakenheten och det (inbillade?) personliga utlämnandet i mellanspåren.

Det kanske redan framgått att det här är en skiva med text? mycket text, text som alldeles definitivt är värd att lyssna på eller för all del sätta sig och läsa om man känner att det är ett bättre sätt att ta till sig innehållet, men utöver det så är det även en skiva med musik och arrangemang som är fullständigt galna i sin utformning men trots det fungerar larvigt bra, att kalla det gitarrbaserat är i det närmaste en underdrift, det är gitarrer, gitarrer och mer gitarrer, men utan att någonstans övergå i osmaklig gitarronani (smakfull sådan är det däremot gott om), jag tycker dessutom att den lyckas med bedriften att inte låta så daterad som den eventuellt borde, det kan vara att jag gillar den för mycket bara, men jag tror inte det utan skyller det snarare på att gitarrerna inte låter nittiotal utan mer sjuttiotal (eller sent sextiotal), ett relativt säkert knep att undvika snabb åldring.

En sak till som med absolut säkerhet bidrar till att jag är jävligt såld på den här skivan är att när det turnerades med den så var det med ett liveband som var bland det maffigaste och roligaste jag sett på svenska livescener, ett band som verkade kunna varandra utan och innan och därmed improviserade rätt vilt bitvis och framför allt, öste utav bara helvete och bjöd på några av de bästa spelningar jag någonsin sett.

Sa jag att det här är en i stort sett helt oreserverad hyllning? förbannat bra texter, jävligt bra låtar, grymma arrangemang, och jag har inte ens nämnt produktionen, men vi kan väl säga att…. jag har inget att klaga på, inget alls, och dessutom är skivan precis lagom lång för att inte hinna bli tjatig men utan att kännas kort.
Om något så… jo, en sak, det tog alldeles för jävla skitlång tid innan det kom en uppföljare, och den var en helt annan sorts skiva, vilket jag delvis förstår, det här är redan gjort, och det är gjort så jävla bra att det är tveksamt om det går att trumfa.
Vad är det jag försöker säga? att det här är nittiotalets bästa svenskspråkiga gitarrockskiva?
Ja, ungefär så.
Har du den inte? det var ju jävligt korkat, skaffa den.

Dagens frukostskiva.
Hardcore Superstar – Bad Sneakers and a Piña Colada.

Jag hade en tanke om att jag kanske skulle minnas fel, jag menar, dom har ju faktiskt gjort några rätt okej halvcatchy radioskvallåtar genom åren, så skivan kanske inte är så illa som jag minns den.
Efter två och en halv låt ungefär så hade jag redan tappat hoppet och känner bara att jag vill slita ut dem ur studion och säga åt dem att sluta försöka så jävla mycket.
Attityd är inte fel, men om det låter som att man hela tiden anstränger sig och är så jävla medveten om den så det BARA luktar attityd, påstruken sådan dessutom, så blir det bara jobbigt, och det var ungefär så jag mindes dem.
Missförstå mig inte nu, det är en skiva som innehåller några helt okej låtar, men allting drunknar i lager efter lager med attityd och vad som framstår som fejkat testosteron, och allting heltutanandningspauseravnågotslagalls.
En EP kan man göra på det viset, en fullängdare blir bara påfrestande jobbig, jämntjock, och tråkig.

Tyvärr, jag gillade den inte då, jag gillar den inte nu, jag kanske skulle ge mig på Backyard Babies istället?

Eftersom jag missade G så kommer det kanske dubbelt under nästa varv.

Dagens frukostskiva
Feeble – Amys goodbye

Jag vet inte egentligen hur och när den här skivan/demon letat sig in i min samling, och min google-fu ger mig inte mycket svar på något om bandet heller…
Jag tror att det här kanske kan klassas som någon sorts emo-core eller nåt kanske? men jag får för mig att skivan borde dykt upp hos mig innan det var ett etablerat begrepp.
Hur som helst så, det är sång/gnäll/skrik i området som rör sig mellan pop och hardcore men utan att bli något av det fullt ut, det är långa partier med gnälligt distade malande gitarrer med wah-wah, det är basgångar med hyfsat svängigt groove och det är låtar som inte alls är helt dåliga.
Däremot så förpassar min hjärna det mestadels till bakgrunden, det blir liksom bara skval, och jag är rätt säker på att det inte borde bli så med de förutsättningarna.
Jag försöker verkligen få grepp om det, men det är som om sången och texterna bara glider undan, kanske är det bara så att det inte är för mig? vad vet jag?
Vad jag vet är att musiken i sig tilltalar mig, jag gillar sånt, det är liksom gitarr och bas-grooves som larmar på ett trevligt sätt, synd att helheten inte bär tillslut.