Dagens frukostskiva.
Johan Johansson – … och hans lilla svarta värld.
Det här blev genast långt svårare än jag trodde, tidigare har jag inte reflekterat över hur jäkla personlig den här skivan är, för trots att det är Johans med bred marginal ösigaste, skitigaste och allmänt rockigaste soloalster så inser jag nu även att det antagligen även är hans mest utlämnande verk, för trots att mycket av hans senare vispop hunnit avhandla känslor och livet i allmänhet på alla möjliga sätt så känns inget av det lika blottlagt och rått som kanske framför allt ’Värld Utan Sans’ som det inte krävs någon längre konstfacksutbildning för att lista ut att den handlar om separation och vårdnadstvist, och ’Det Angår Dig Inte’ som känns långt ärligare än man lätt förväntar sig när en gammal punkare ger sig på någon form av rap om vad andra ska skita i, skrivet av Bengt Sändh…
Att ’Jag bara biter ihop’ lyckas med konststycket att både vara rejält fyndig och samtidigt låta nästan desperat i sitt faktiska ihopbitande är inte helt oimponerande heller, och jag inser nu att en av orsakerna till att jag inte upplevt skivan som så personlig tidigare är för att den döljer det innanför en ram av trallvänliga punkpopdängor, inte minst de två avslutande ’Känd’ och ’Skit’, som båda är i det närmaste perfekta poplåtar som äter sig in i hjärnan och tar över fullständigt så att allt som hänt tidigare på skivan glöms bort, likaså inleds skivan med ’Om Jag Tackar Gud För Allting’ som äter sig fast och dränker ut det mesta annat fram tills mittenspåret ’Min Lilla Svarta Själ’ som kör över allting med jordfräsdoftande attityd.
Alla de låtarna är, förhållandevis, opersonliga och mer allmängiltiga och gömmer därmed nakenheten och det (inbillade?) personliga utlämnandet i mellanspåren.
Det kanske redan framgått att det här är en skiva med text? mycket text, text som alldeles definitivt är värd att lyssna på eller för all del sätta sig och läsa om man känner att det är ett bättre sätt att ta till sig innehållet, men utöver det så är det även en skiva med musik och arrangemang som är fullständigt galna i sin utformning men trots det fungerar larvigt bra, att kalla det gitarrbaserat är i det närmaste en underdrift, det är gitarrer, gitarrer och mer gitarrer, men utan att någonstans övergå i osmaklig gitarronani (smakfull sådan är det däremot gott om), jag tycker dessutom att den lyckas med bedriften att inte låta så daterad som den eventuellt borde, det kan vara att jag gillar den för mycket bara, men jag tror inte det utan skyller det snarare på att gitarrerna inte låter nittiotal utan mer sjuttiotal (eller sent sextiotal), ett relativt säkert knep att undvika snabb åldring.
En sak till som med absolut säkerhet bidrar till att jag är jävligt såld på den här skivan är att när det turnerades med den så var det med ett liveband som var bland det maffigaste och roligaste jag sett på svenska livescener, ett band som verkade kunna varandra utan och innan och därmed improviserade rätt vilt bitvis och framför allt, öste utav bara helvete och bjöd på några av de bästa spelningar jag någonsin sett.
Sa jag att det här är en i stort sett helt oreserverad hyllning? förbannat bra texter, jävligt bra låtar, grymma arrangemang, och jag har inte ens nämnt produktionen, men vi kan väl säga att…. jag har inget att klaga på, inget alls, och dessutom är skivan precis lagom lång för att inte hinna bli tjatig men utan att kännas kort.
Om något så… jo, en sak, det tog alldeles för jävla skitlång tid innan det kom en uppföljare, och den var en helt annan sorts skiva, vilket jag delvis förstår, det här är redan gjort, och det är gjort så jävla bra att det är tveksamt om det går att trumfa.
Vad är det jag försöker säga? att det här är nittiotalets bästa svenskspråkiga gitarrockskiva?
Ja, ungefär så.
Har du den inte? det var ju jävligt korkat, skaffa den.