Dagens frukostskiva.

Martin – Pojkdrömmar.

Det är på sin plats att jag avsvär mig ansvaret för att den finns i cd-hyllan, och på samma gång vill min fru som ÄR skyldig till att den (och Martins andra cd för den delen) meddela att hon bara lyssna på den maximalt en gång.
Det får vara hur det vill med den saken, det är INTE jag som sett till att den finns där, men nu har jag lyssnat på den, och det kommer sannolikt dröja länge innan jag gör det igen, möjligen att jag kan överväga att bombardera grannar med den som tortyr, men risken är att vissa av dem skulle uppskatta det.
Men okej, jag ska vara ärlig, en del av låtarna på skivan är inte helt igenom dåliga, det är några rätt catchy popmelodier här och var, men, och det finns ju alltid ett men, och i det här fallet så är det resten som är ett men.
Texterna pendlar mellan pinsamt banala kärlekssånger med vad som inte ens kvalar in som nödrim utan bara riktigt jävla tråkiga rim, upp till nästan godtagbart banala kärlekssånger som rent av skulle ha kunnat få passera obemärkt om det inte vore för en sak till…
Autotuner.

Jag tror att en producent någonstans ville skapa en hybrid mellan pojkpopband, indiepop och gyllene tider, och lyckades fånga allt som är fel med dem alla.
Om du inte har den här skivan, bra, fortsätt så.