Dagens frukostskiva:

Ohlson Har Semester Production – Flöjtmannen.

Det här kommer antagligen bitvis låta som en sågning, så det är lika bra att jag från början klargör att så icke är fallet, tvärt om så är det antagligen närmare sanningen att se det som en kärleksförklaring, för jag är kär i det här bandet, och har alltid varit det.

Så vad har vi här då?
Vissa kallar det ”glad och melodiös punk”, vissa kallar det ”Trallpunk”, och fan vet allt vad det kallas, jag har en bättre beskrivning.
Det är punk, svensk punk på svenska, utan större mängd krusiduller eller så, det är bitvis melodiöst, bitvis skitigt, bitvis falskt, och till och från tramsigt, men helt igenom bra.
Och nu tänker jag säga emot mig själv, ljudbilden på den här skivan gnager som fan i mig, den kom i en period när nästan all svensk punk som släpptes var jävligt bra ljudmässigt, när det plötsligt gick att ha råd med bra inspelningar med fräscht ljud även på en i det närmaste nollbudget, men ändå så låter det här murrigt, det låter som om det skulle varit inspelat under tidigt åttiotal på sönderkörda rullband och sen kopierat via kassett några gånger innan det nådde mig, nej det är inte charmigt, det är tråkigt, det äter upp nyanser och förstör helheten.

Precis som man hunnit nästan vänja sig vid det och inse att man nog får stå ut med det så börjar spår två, inte för att man egentligen hinner märka att spår ett slutar, låtarna ligger så tätt att det för en oinvigd kan veta när det är låtbyte och när det bara är övergång till en refräng eller ett stick… hur som helst så går första låten plötsligt över i Patti Smiths ”Glitter in their eyes”, och det är ingen liten bedrift att lyckas med då den faktiskt släpptes först två år senare…
Efter det så får väl ljudbilden vara förlåten, för inte nog med att den melodislingan är en sån där som är larvigt catchy och äter upp en bit av hjärnbarken när den bygger bo där, utan dom har dessutom lyckats få den att passa in i en låt som kompenserar genom att inte vara tramstrallig utan istället lite lagom hård.
Sen fortsätter skivan med låt efter låt som glider över i varandra mestadels utan att man hinner reagera över att den förra tagit slut, och det är lite väl mycket på det sättet, det blir lite för massivt till och från just för att man inte får någon som helst paus, totalt sett gör det att de här åtta låtarna känns som maximalt fem när dom är slut, och det till stor del genom att det plötsligt kommer ett tvärflöjtsolo som bryter av allt, annars hade det antagligen känts som ungefär tre låtar.
Varje gång jag lyssnar på skivan så kommer jag på mig med att sjunga med i låtarna och gilla dem var och en för sig, men efteråt kommer jag ändå sällan ihåg mer än ungefär två, det är då, tämligen självklart, Åka Buss och Krax.
Det här är en skiva att avnjuta i små doser, den är redan med sina åtta låtar nästan i längsta laget, hade den varit två fyraspårsplattor istället så tror jag att alla låtar hade kommit fram bättre för sig, men det är, som förhoppningsvis framgått, ändå en skiva att skaffa och lyssna på, men det är inte en skiva att sitta och softa till, det är en sån man har på när man gör saker, helst på stark volym, eller så ser man dem live, det är ännu bättre.