Det har blivit lite uppehåll i frukostskivorna på grund av att halva förra veckan spenderades jobbande med Kompledigt, det fanns inte riktigt tid eller ork att lyssna på annat då, och sen dess har jag varit trött, mycket mycket trött.

Då jag var där som ljudtekniker så känner jag att det inte riktigt är försvarbart att recensera artister och annat ordentligt (hade jag varit god vän med dem allihop så hade jag däremot antagligen inte tvekat), utan jag tänkte istället bara försöka mig på att sammanfatta det hela lite och nämna vad jag upplevde som höjdpunkter för helgen.

För att ni ska förstå min utgångspunkt så kan det vara bra att tänka på att jag under en helg som den här, som ljudtekniker, scentekniker, roddare och i stort sett ensamt ansvarig för att saker fungerade på scenerna så lyssnar jag mestadels på musiken på ett annat sätt än vad jag tror att de flesta andra gör, dels låter jag mig väldigt sällan ryckas med helt, speciellt inte i känslomässiga saker, det kostar för mycket energi, och dels analyserar jag sönder saker i jakt på vad jag kan förbättra för att ni ska uppleva det som ännu bättre, därmed missar jag ibland saker, det händer exempelvis att jag helt missar texter som egentligen är geniala för att jag lyssnar för mycket på rösten som framför detsamma, samtidigt som jag ofta hör harmonier och samspel mellan instrument som band/artister själva inte ens reflekterat över, så om du och jag inte upplevt saker riktigt likadant så är det helt naturligt och väntat.

Hur som helst, jag tänkte ändå försöka sammanfatta vad JAG upplevde som helgens höjdpunkter, jag vet inte hur många delar det här kan tänkas bli, men vi börjar med den här, helgens inledning, TORSDAG:

Visfestivalens första dag…Vänta nu, jag måste reda ut en grej här, dom kallar sig själva för ”Visfestivalen Kompledigt” men jag vill påstå att det här är en visfestival på samma sätt som melodifestivalen är en schlagerfestival, det krävs helt enkelt rätt mycket begreppsglidning för att det ska stämma, ja, det finns en eller annan som spelar där som är just en visartist och som spelar visor, men i stort så är det snarare pop och rockartister som spelar (mer eller mindre) akustiskt, bara för att det är nedstrippat så blir det inte visa, okej?
Nej, du behöver inte hålla med, det räcker med att du nickar och ler, det är den metod jag har för att komma överens med mig själv.

Vi försöker igen, första kvällen, torsdag, öppen scen, fast med krav på föranmälning eftersom så många ville spela.
Det var precis som förra året ett så start startfält så det känns helt larvigt att inte flera av dem spelade under riktiga festivalen, men för mig så var det speciellt några som utmärkte sig och fastnade i medvetandet, två av dem gjorde detsamma redan förra året, det var då dels Njöter som med sin ganska rockiga pop får mig att tänka på Staffan Hellstrand, på ett bra sätt, inte som att det är en kopia eller så utan som att det här är samma sorts musik, samma sorts känslor, och jävlar vad det är känslor, jag blev såld förra året, och jag fortsatte vara det i år, och dels var det Peter Rudvall som… jag ska vara helt ärlig, jag har inte en jävla aning om vad det är med hans musik som ger mig gåshud, men det räcker rätt bra med att den har den effekten, att han dessutom är en av de där få som kan spela rejält känslosamma låtar men lyckas få in mellansnack som är lättsamma och kul är bara så jävla bra.
Han passade även på att donera skivor till min samling, mot löfte om att jag inte recenserar dem här, vilket så klart är ett löfte jag inte kan ge, allt ska gås igenom förr eller senare, men jag tror inte han har mycket att frukta.

Sen var det den som var största positiva överraskningen för min del, Isabelle ”Bells” Gustafsson, i min värld så är hon ungefär fjorton år gammal, skriver eventuellt ett fanzine, tecknar fantastiskt bra samt lyssnar på punk.
Gissningsvis så är jag i hennes värld en sur gammal gubbe som slänger ut hennes vänner från diskussionsforum för att dom trots upprepade varningar bryter mot reglerna.
Hur som helst så visar det sig nu att hon inte längre är fjorton år utan har blivit något äldre, skaffat gitarr, munspel och skriver låtar, som hon dessutom framför jävligt bra, trots en stadig förkylning.
Men det som kanske mest fick mig att tycka att det var förbannat bra var den, om inte säkerhet, så åtminstone bestämdhet hon erövrade scenen med.
Vissa människor går upp på en scen och börjar prata och på en gång så äger dom scenen, även om dom mest babblar på och allmänt verkar ha oordning på saker, när andra gör sådant så känns det bara som kaos.
Lyckas man med det så har man redan halva i mål.
Glömde jag säga att hon sjunger och spelar helt förjävla bra? Det gör hon (Hon skulle även kunna vinna någon sorts pris för att vara en av få under hela helgen vars gitarr hade bra ljud anpassat till hennes sätt att spela, men det priset vågar jag inte dela ut utan att ha hört den på större ljudanläggning).
Det var som sagt mer under kvällen, men börjar jag namedroppa så missar jag garanterat någon, och det spelar ingen större roll i övrigt, jag har nämnt de som gjorde störst intryck på mig och lite om varför, och jag hoppas och tror att de tre kommer dyka upp på stora scenen nästa år, det är redan där rätt bra bredd, och sen är det bara att fylla på med mer.

Det där var Torsdagen och dess musikaliska höjdpunkter, andra höjdpunkter under dagen var sånt där som att träffa några av världens viktigaste människor igen, det händer lite då och då på olika håll, men det är nästan garanterat att ske när jag är i köping.
Det kommer fler delar när jag fått ihop dem, sannolikt blir det tre till, men jag vet aldrig med mig själv så jag skulle inte ta något för givet.

Här hittar du del II