Dagens Frukostskiva.
Teddybears STHLM – I can’t believe it’s Teddybears STHLM.

Kommer du ihåg hardcorebandet Teddybears? dom som sen på grund av en namntvist blev hardcorebandet Teddybears Sthlm?
Nej, jag pratar inte om popbandet med samma namn, som gjorde radioskvaliga pophits tillsammans med en massa gästsångare, jag pratar om Hardcorebandet vars leadsångare Patrik Arve kan ha varit bland de minst tonsäkra att någonsin spelas i svensk radio (och då har jag även Eilert Pilarm i åtanke när jag gör jämförelsen).
Det bandet gjorde under nittiotalet några skivor som mestadels verkar ha fallit i glömska, eller förträngts, det här är den bästa av dem.
Vad sa du? det är bara en massa skrammel och skränsång ovanpå det? ja, du kan gå och lägga dig igen, jag vill inte vara din vän.

Vad är det? jag vet inte, än idag så är det en platta som inte riktigt passar in, den har rötter i hardcore, ingen tvekan om det, dessutom rätt melodiös hardcore, den blandar det med låtbyggnad och en del annat plockat från den just då rätt så blommande industriscenen och drygar ut det hela med en mysig dos rätt catchy texter och en hel massa underliga breaks som gör mig alldeles lycklig i byxan.
Dom klämmer även in en cover av Kraftwerks The Robots, och det är en cover på precis det sätt jag gillar, gjord med kärlek till originalet men omgjord till deras helt egen grej.
Är det en av de bästa svenska nittiotalshardcoreplattorna? ja (även om många vill förneka att det är hardcore eftersom det inte är ”deras” typ av hardcore)
Var dom under samma period ett av Sveriges svettigaste liveband? ja, absolut, utan någon som helst tvekan.
Saknar jag det? ja… faktiskt.
Tycker jag att du ska lyssna på det? Helvete ja… men du kommer nästan helt säkert inte gilla det första gången.