Dagens Frukostskiva.
Teddybears STHLM – I can’t believe it’s Teddybears STHLM.

Kommer du ihåg hardcorebandet Teddybears? dom som sen på grund av en namntvist blev hardcorebandet Teddybears Sthlm?
Nej, jag pratar inte om popbandet med samma namn, som gjorde radioskvaliga pophits tillsammans med en massa gästsångare, jag pratar om Hardcorebandet vars leadsångare Patrik Arve kan ha varit bland de minst tonsäkra att någonsin spelas i svensk radio (och då har jag även Eilert Pilarm i åtanke när jag gör jämförelsen).
Det bandet gjorde under nittiotalet några skivor som mestadels verkar ha fallit i glömska, eller förträngts, det här är den bästa av dem.
Vad sa du? det är bara en massa skrammel och skränsång ovanpå det? ja, du kan gå och lägga dig igen, jag vill inte vara din vän.

Vad är det? jag vet inte, än idag så är det en platta som inte riktigt passar in, den har rötter i hardcore, ingen tvekan om det, dessutom rätt melodiös hardcore, den blandar det med låtbyggnad och en del annat plockat från den just då rätt så blommande industriscenen och drygar ut det hela med en mysig dos rätt catchy texter och en hel massa underliga breaks som gör mig alldeles lycklig i byxan.
Dom klämmer även in en cover av Kraftwerks The Robots, och det är en cover på precis det sätt jag gillar, gjord med kärlek till originalet men omgjord till deras helt egen grej.
Är det en av de bästa svenska nittiotalshardcoreplattorna? ja (även om många vill förneka att det är hardcore eftersom det inte är ”deras” typ av hardcore)
Var dom under samma period ett av Sveriges svettigaste liveband? ja, absolut, utan någon som helst tvekan.
Saknar jag det? ja… faktiskt.
Tycker jag att du ska lyssna på det? Helvete ja… men du kommer nästan helt säkert inte gilla det första gången.

Dagens frukostskiva.
The Skalatones – Ruder Than Roots -EP

Inget kan få igånge en lika bra på morgonen som en lagom dos med svensk nittiotals ska.
Det här är från en period när denscenen blomstrade, när var och varannan håla hade sitt eget skaband som spelade party-ska, musik som är gjord att bli glad av, att dansa till, även när det, som här, sjungs om att bli serverad som middag till en hungrig Hanibal Lecter.
Någon påstod en gång i tiden att det var en tid då folk trodde att bara man spelade i lite baktakt, kastade in ord som rude eller rudie eller rocksteady och sen slängde på lite blås så var det ska, och ja, det kan väl stämma, men jag ser inte riktigt felet med det om resultatet blir bra partymusik (eller frukostmusik för den delen).

Det är musik som får mig att vilja dansa, och alla som känner mig väl nog vet att det inte är något jag sysslar med.

Dagens frukostskiva.

Räserbajs – Noppriga Tights och Moonboots.

Det är dags att bejaka den kvarlevande trallpunkaren i mig, nej jag varken skäms eller förnekar den sidan av mig, snarare tvärt om.
Så, här har vi då en av de skivor som sålde slut totalt och som sen inte pressats upp på nytt och därför numera kan inbringa en del pengar tydligen, eller åtminstone kunde den det medan CD var någonting som nyttjades av andra än övervintrade stofiler som jag.
Så, hur har denna visuellt tämligen anskrämliga historia stått sig för tidens tand?
Det är en fråga med två svar.
Musikaliskt så är nog svaret att den inte stått sig helt, soundet är genomgående väldigt daterat, inte ens moderna trallpunkband som försöker låta som nittiotalets band hamnar i närheten av det här, jag tror, helt baserat på inte så mycket alls, att det till stor del beror på att en stor del av nittiotalets gitarrljud präglades av transistorförstärkare med ”äkta rörsound” och dist-pedaler signerade ”Boss” och sen är det melodierna och allt som… det känns lite daterat helt enkelt, det är ett sätt att låta som helt enkelt försvann någon gång runt millennieskiftet, om inte redan tidigare.

Textmässigt däremot så är det skrämmande hur jävla aktuell den är fortfarande, speciellt när det gäller politik och xenofobi, JAG vet, och du borde veta att Alinge Texas är bland det bästa som skrivits om svensk småstadsxenofobi, och ”B. Stjärt C. Tilt och gissa den tredje” sätter fingret på dagens politiska klimat lite för bra med raden ”Sverige är i kris och det enda vi vet är att det är sossarnas fel…” det låter som var och varannan partiledardebatt.
Det finns några låtar som innehåller ord och uttryck som jag är rätt säker på att dom inte skulle ha använt i dagsläget, som ”negermössa”, men det tror jag vi kan ha överseende med den här gången.

Sa jag att skivan inte håller? nej, bra, för det gör den.
Ja, den låter daterad, men det är skitsamma när den ändå är såhär bra och gör åtminstone mig på så gott humör som den gör, att den bjuder på en frisk fläkt med prutthumor med är väl aldrig fel det heller även om det kanske kan uppfattas som aningen barnsligt…

Dagens frukostskiva.

Queen – Greatest Hits III

Det här är en sån där skiva som jag inte riktigt vet om den har något existensberättigande egentligen.
Missförstå mig inte, det är en skiva fylld med sanslöst jävla bra låtar, varav de flesta (om inte alla?) finns med på de två första greatest hits skivorna, så här är dom i olika liveversioner eller med gästartister, eller i remixer eller fan vet allt, vilket betyder att det INTE är deras greatest hits oavsett vad dom påstår.
Samtidigt så är många av låtarna på skivan sanslöst bra, i vissa fall kanske rent av bättre än originalversionerna av låtarna, som så ofta är fallet med liveinspelningar med Queen, oavsett om det är Freddie som sjunger eller någon gästartist (undantaget duetten mellan Axl Rose och Elton John).
Men jag förstår ändå inte riktigt, om man vill ha Best Of med ett band så vill man väl rimligen ha just de låtar som var hits, i originalversioner, inte sant? och då vill man ha Greatest Hits I och II (ja, dom har så många hits att två skivor kan vara motiverat), MEN, om man är på nivån att man faktiskt vill ha mer än två skivor med dem, då är det väl rimligt att man inte längre bara är ute efter hitsen, eller? och är man sån conneiseur att man vill ha liveversioner av låtar så är det väl rätt sannolikt att man vill ha en hel liveskiva och inte något där det blandas live och moderna remixer och gästartister och fan vet allt?

Och OM man bara vill ha en bra blandskiva med Queen så visst, det kan jag väl eventuellt köpa att man vill… kanske, men, är det då rätt att kalla den för ”Greatest hits”?

Med allt det sagt, det här är en skiva fylld med jävligt bra låtar (hey, det är Queen liksom), och några remixer vars existensberättigande kan ifrågasättas, däremot är det, som introduktion till Queen (jag vet flera som introducerats till dem med just den här skivan) helt värdelöst, inte minst för att redan första spåret på skivan sjungs av Elton John och inte Freddie, och sen är det flera spår på skivan som inte ens är Queen utan istället Brian Mays respektive Freddies soloalster, som förvisso är fånigt bra de med, men det är inte Queen, och speciellt då inte Queens greatest hits.

Dagens frukostskiva.

The Presidents Of The United States Of America – S/T

Galenskap!
Ett trumset, två modifierade gitarrer, några effektpedaler och en sanslös känsla för melodier och hooks samt sinne för humor och tramstexter.
Hur dom någonsin kunde bli så stora som dom var har jag inte en aning om, med texter om inlagda persikor, kattungar, radiostyrda bilar, och fan vet allt så talar allt emot att det skulle kunna bli mer än någon form av kul one hit wonder,men det blev mer.

För min del så är det en av de skivor som öppnade upp en hel värld till och visade att tramstexter går att göra seriöst, att en rocksättning inte måste följa ”reglerna” och att man kan bygga hela låtar med enbart fula gitarrljud, förutsatt att det är bra låtar, rätt många låtar här låter som om instrumenten består av distade gummiband, och det är ljud som verkligen inte borde fungera, men fan vad dom gör det.
Jag hade en period när den här skivan och Smashing Pumpkins Melloncollie platta avlöste varandra rätt friskt, på många sätt är dom varandras absoluta motpoler, men samtidigt har dom vissa väsentliga saker gemensamt, framför allt, jävligt snyggt låtbyggande.

Det här är en skiva som alla borde lyssna på ibland.

Dagens frukostskiva:

Oasis – Be Here Now.

Det finns en orsak till att det här sällan ses som en av Oasis bästa skivor, det är den inte.
Nu tänker jag inte påstå att jag är något större fan av Oasis oavsett, men en eller annan rätt trallvänlig trudelutt har dom ofrånkomligen lyckats producera, ingen av dem är dock med på den här skivan, istället bjuds vi på gitarrlarm, bredbenta rockdängor och vad jag upplever som en jävla massa utfyllnadslåtar, ja, hela skivan känns som den består av sådana där låtar som normalt sett ligger mellan de bra låtarna på en skiva, sånt där som inte alls är dåligt, men som inte på något vis sticker ut och därmed framhäver de bra låtarna lite extra (den syftningen blev inte helt bra,jag vet, men istället för att orka formulera den bättre så bjuder jag på en onödigt lång parentes, eventuellt med lite bisatser som inte behövs, som förklaring över min medvetenhet om bristerna, det skulle kunna vara ett tecken på att jag inte har mycket mer att tillägga i recensionen).

Som gitarrlarmig skvalpop så fungerar det rätt bra, bakgrundsljud som är trevligt men inte på något vis tränger sig på, att jag säger det där betyder att någon gång under de senaste tjugo åren så har den där gnälliga jävla sångrösten tydligen normaliserats tillräckligt i min hjärna för att inte längre göra mig skitirriterad så fort jag hör den…

Dagens frukostskiva (nåja, jag ska precis börja laga en chili).

Nirvana – Bleach.

När Nirvana slog igenom stort med Nevermind så hakade jag så klart på och gillade den, men det jag verkligen föll helt för var när jag fick tag på skivan innan, Bleach, den är inte snygg, den är inte polerad, den är antagligen inte särskilt genomtänkt, men den är skitig, den har attityd och den har groove… det kan ha varit en av de skivor som mer än någon annan fått mig att förstå makten i ett band som bara larmar på i några minuter utan någon egentlig struktur men ändå med ett samspel som gör det hela intressant, halva den här skivan känns byggd runt det konceptet, vissa låtar mer än andra, på Nevermind är det i stort sett bara bonusspåret Nameless Endless (mitt favoritspår förövrigt) som bjuder på samma sak.

Vad mer är, på Bleach hör man precis hur bra musiker dom faktiskt är, det göms inte bakom wall of sound mattor eller snygg produktion, man hör spelfelen, men ännu mer hör man allt som INTE är fel, hur jävla bra dom var redan innan dom skaffade Grohl på trummor, men den som kanske mest av allt briljerar är den som i övrigt fått minst uppmärksamhet för sitt spelande, Novoselic på bas, den här skivan bärs till stor del av basen, det gäller förvisso nevermind med, ändå är han den i bandet som definitivt fått minst cred för sina insatser.

Såhär i retrospekt så… fan i helvete vad bra den fortfarande är, och fan vad den hållit för tidens tand (eller är det för att jag tappat kontakt med tidens gång?).
Nej, den har inte hållit som mainstreamproduktion, men det var den aldrig, jag menar att den har hållit som en punkplatta.

Dagens frukost(nåja)skiva.

The Mist of avalon – The Mist of avalon

Hej, vi önskar att vi var The Sisters of Mercy.
Ja, skivan börjar med den frasen, inte bokstavligt så klart, men första spåret uttrycker det med absolut all önskvärd tydlighet.
Det är så klart inte dåligt i sig, det finns långt sämre band man kan önska att man var, och till deras försvar så ändras tonen något redan i spår två där dom konstaterar att dom nog kanske vill vara Type o Negative istället.
Det blir bättre längre in på skivan, men personligen anser jag ändå att den ganska rakt igenom luktar för mycket av influenser (inbillade eller verkliga) för att kännas helt rolig, det är aldrig dåligt, det saknas bara något som sticker ut som eget istället för att lukta av någon annan, att de andra dom luktar som är riktigt bra gör det däremot ändå till en rätt trevlig resa.
Om det är något annat man kan klaga lite på så skulle det väl vara att sången inte helt håller i vissa lägen, men vem är jag att kritisera det? jag spenderade mina tonår med att lyssna på bajsnödig trallpunksång.

Det här är värt en lyssning eller två, även om jag inte skulle slåss för att få tag på skivan.

Dagens frukostskiva:

Last Caress – See the world.

Vill man vara elak så kan man säga att det här är jävligt generisk svensk 90-tals skate.

Jag vill nog expandera lite på den beskrivningen, det här är jävligt generisk och förbannat bra svensk 90-tals skate, det är tight, det är melodiskt, det har tyngd, det har catchy hooks, det har dynamik och det har en sångare som mestadels sjunger i lite högre tonlägen än vad som låter helt bekvämt samt att det då har enkla men snygga körer som sitter precis där de ska, dessutom försöker dom inte sätta några hastighetsrekord, vilket så klart gör det hela lite mindre generiskt.
Kort sagt, det är ett av de där banden som borde ha lyckats bättre än dom gjorde och som vi alla borde känna till och minnas med viss nostalgi.
Finns dom på spotify eller liknande så lyssna en stund, ge dem en chans, och då kanske någon av deras andra plattor är ett bättre val, den här är långt ifrån deras bästa även om flera spår får mig att vilja hoppa och studsa.

Dagens frukostskiva:

Kris Kross – Da Bomb

Den stod där i skivhyllan och tittade anklagande på mig, det är inte jag som är skyldig till att den finns i mitt hem, den äran går till min fru (precis som diverse andra tvivelaktiga skivor som finns där).
Kommer ni ihåg Kris Kross? om inte, grattis, för mig representerar dom en del av det allra sämsta med nittiotalet, småungar med bakvända jättestora baggypants och likaledes bakvända kepsar, rappandes till enformigt komp.
Men det ska väl erkännas att bland det första jag konstaterade efter att ha satt igång skivan är att det inte var så illa som jag mindes, kanske är det för att jag är bättre på att koppla bort saker nu?
Under de första kanske fem spåren eller så så hinner dom nämna ”Da bomb” vad som känns som ett tiotal gånger eller så, och hälften av låtarna upplever jag som att dom har precis samma komp/samplingar/beat som KRS-one:s ”Sound of da police” (som förvisso kom några månader senare).
Just nu är det ett spår där det låter som dom har ett helt gäng andra rappare i bakgrunden, som ylar med lite och så, det var inte alls så illa, om man bortser från leadrappandet.
Jag tror det är där felet ligger, det är för mycket rabblande av sina egna namn (mac daddy och daddy mac), för mycket ”yeah yeah”, ”Uh!” och sånt trams, och för lite texter som greppar tag i en, och framför allt en nästan fullständig avsaknad av hooks, något som hiphop annars brukar kunna vara rätt fullproppad med.

Det finns dock en rejäl ljuspunkt med skivan, den innehåller inte Jump.

Just nu skvalar någonting lite mer souligt än allt tidigare, det är huvudsakligen någon annan som sjunger på den, det var inte helt illa, synd att dom förstörde det med lite av sitt rappande här o var.
Jaha, det var sista spåret, tack.