Dagens frukostskiva.

Martin – Pojkdrömmar.

Det är på sin plats att jag avsvär mig ansvaret för att den finns i cd-hyllan, och på samma gång vill min fru som ÄR skyldig till att den (och Martins andra cd för den delen) meddela att hon bara lyssna på den maximalt en gång.
Det får vara hur det vill med den saken, det är INTE jag som sett till att den finns där, men nu har jag lyssnat på den, och det kommer sannolikt dröja länge innan jag gör det igen, möjligen att jag kan överväga att bombardera grannar med den som tortyr, men risken är att vissa av dem skulle uppskatta det.
Men okej, jag ska vara ärlig, en del av låtarna på skivan är inte helt igenom dåliga, det är några rätt catchy popmelodier här och var, men, och det finns ju alltid ett men, och i det här fallet så är det resten som är ett men.
Texterna pendlar mellan pinsamt banala kärlekssånger med vad som inte ens kvalar in som nödrim utan bara riktigt jävla tråkiga rim, upp till nästan godtagbart banala kärlekssånger som rent av skulle ha kunnat få passera obemärkt om det inte vore för en sak till…
Autotuner.

Jag tror att en producent någonstans ville skapa en hybrid mellan pojkpopband, indiepop och gyllene tider, och lyckades fånga allt som är fel med dem alla.
Om du inte har den här skivan, bra, fortsätt så.

Dagens frukostskiva.

Köttgrottorna – Hungrig.

Det här är en skiva som ger mig lite ångest, det var en gång i tiden en av mina viktigare skivor och det är absolut ingenting jag skäms över, den har även låtar som är förbannat bra och smarta och innehåller sådana där riktigt bra rader och annat, och låten ”Propaganda” håller jag som en av bandets bästa låtar, men, och det finns ett ganska stort men här…
Den här skivan har nog faktiskt inte åldrats helt med värdigheten i behåll, visst innehåller den bandets sedvanliga blandning när det gller texter, det är sex, det är kärlek, det är trams och det är politik, när det gäller politik så är det dessutom nästan alltid på alla deras skivor en rätt hög nivå på texterna, inte bara banalt ”Jag ska bomba bryssel” eller så utan mer genomtänkta och pålästa åsikter, vilket många missar just för att det bakas in mellan låtar med långt tramsigare innehåll.
När det gäller sex och kärlek däremot så ter sig plötsligt en del av det som kändes ”äkta” och ”från hjärtat” kanske lite mindre snyggt i dagsläget, dels för att jag blivit äldre så klart, men även för att världen förändrats, och rader som:
”Hon ligger där och stönar och särar sina lår / Fy fan vilken jävla hora hon öppnade ett sår”
från ”Kärleksbett i Nacken” känns inte så fräscht idag, inte ens i kontexten ”ung man blir dumpad för en annan och skriver arg låt om det”, eller så är det bara jag som blivit hjärntvättad av PK-maffian?
Rent allmänt inser jag nu att hur mycket jag än gillat den här skivan så innehåller den inte särskilt många riktigt bra låtar, och den har en ljudbild som verkligen känns gammal, och inte gammal på ett bra sätt.
Har du ingen tidigare relation till bandet så är nog det här faktiskt en rätt dålig introduktion, om man bortser från tidigare nämnda ”Propaganda (som däremot är förbannat bra), eller möjligen ”Häxcalypso” om man vill introduceras till den sida av dem som behandlar sex.

Jag tror att jag, om jag skulle rekommendera något som introduktion till dem, istället föreslår ”Sex, Politik och Fåglar” eller samlingsplattan ”Köttrea”, men det är rekommendationer som kan komma att ändras när jag väl ger mig på att recensera dem.

Vad ni än gör, se inte det här som en sågning av skivan eller texterna, det är det inte egentligen, det är mer ett konstaterande om att den inte har åldrats helt bra, och jag är aningen förvånad över att jag faktiskt inte noterat det tidigare.
Och för allt i världen, se det inte som att jag på något vis alls avråder från bandet, herrejävlar nej, speciellt live så kan dom, när dom är på det humöret, fortfarande vara ett av Sveriges bästa jävla liveband.

Dagens frukostskiva.

Johan Johansson – … och hans lilla svarta värld.

Det här blev genast långt svårare än jag trodde, tidigare har jag inte reflekterat över hur jäkla personlig den här skivan är, för trots att det är Johans med bred marginal ösigaste, skitigaste och allmänt rockigaste soloalster så inser jag nu även att det antagligen även är hans mest utlämnande verk, för trots att mycket av hans senare vispop hunnit avhandla känslor och livet i allmänhet på alla möjliga sätt så känns inget av det lika blottlagt och rått som kanske framför allt ’Värld Utan Sans’ som det inte krävs någon längre konstfacksutbildning för att lista ut att den handlar om separation och vårdnadstvist, och ’Det Angår Dig Inte’ som känns långt ärligare än man lätt förväntar sig när en gammal punkare ger sig på någon form av rap om vad andra ska skita i, skrivet av Bengt Sändh…

Att ’Jag bara biter ihop’ lyckas med konststycket att både vara rejält fyndig och samtidigt låta nästan desperat i sitt faktiska ihopbitande är inte helt oimponerande heller, och jag inser nu att en av orsakerna till att jag inte upplevt skivan som så personlig tidigare är för att den döljer det innanför en ram av trallvänliga punkpopdängor, inte minst de två avslutande ’Känd’ och ’Skit’, som båda är i det närmaste perfekta poplåtar som äter sig in i hjärnan och tar över fullständigt så att allt som hänt tidigare på skivan glöms bort, likaså inleds skivan med ’Om Jag Tackar Gud För Allting’ som äter sig fast och dränker ut det mesta annat fram tills mittenspåret ’Min Lilla Svarta Själ’ som kör över allting med jordfräsdoftande attityd.
Alla de låtarna är, förhållandevis, opersonliga och mer allmängiltiga och gömmer därmed nakenheten och det (inbillade?) personliga utlämnandet i mellanspåren.

Det kanske redan framgått att det här är en skiva med text? mycket text, text som alldeles definitivt är värd att lyssna på eller för all del sätta sig och läsa om man känner att det är ett bättre sätt att ta till sig innehållet, men utöver det så är det även en skiva med musik och arrangemang som är fullständigt galna i sin utformning men trots det fungerar larvigt bra, att kalla det gitarrbaserat är i det närmaste en underdrift, det är gitarrer, gitarrer och mer gitarrer, men utan att någonstans övergå i osmaklig gitarronani (smakfull sådan är det däremot gott om), jag tycker dessutom att den lyckas med bedriften att inte låta så daterad som den eventuellt borde, det kan vara att jag gillar den för mycket bara, men jag tror inte det utan skyller det snarare på att gitarrerna inte låter nittiotal utan mer sjuttiotal (eller sent sextiotal), ett relativt säkert knep att undvika snabb åldring.

En sak till som med absolut säkerhet bidrar till att jag är jävligt såld på den här skivan är att när det turnerades med den så var det med ett liveband som var bland det maffigaste och roligaste jag sett på svenska livescener, ett band som verkade kunna varandra utan och innan och därmed improviserade rätt vilt bitvis och framför allt, öste utav bara helvete och bjöd på några av de bästa spelningar jag någonsin sett.

Sa jag att det här är en i stort sett helt oreserverad hyllning? förbannat bra texter, jävligt bra låtar, grymma arrangemang, och jag har inte ens nämnt produktionen, men vi kan väl säga att…. jag har inget att klaga på, inget alls, och dessutom är skivan precis lagom lång för att inte hinna bli tjatig men utan att kännas kort.
Om något så… jo, en sak, det tog alldeles för jävla skitlång tid innan det kom en uppföljare, och den var en helt annan sorts skiva, vilket jag delvis förstår, det här är redan gjort, och det är gjort så jävla bra att det är tveksamt om det går att trumfa.
Vad är det jag försöker säga? att det här är nittiotalets bästa svenskspråkiga gitarrockskiva?
Ja, ungefär så.
Har du den inte? det var ju jävligt korkat, skaffa den.

Dagens frukostskiva.
Hardcore Superstar – Bad Sneakers and a Piña Colada.

Jag hade en tanke om att jag kanske skulle minnas fel, jag menar, dom har ju faktiskt gjort några rätt okej halvcatchy radioskvallåtar genom åren, så skivan kanske inte är så illa som jag minns den.
Efter två och en halv låt ungefär så hade jag redan tappat hoppet och känner bara att jag vill slita ut dem ur studion och säga åt dem att sluta försöka så jävla mycket.
Attityd är inte fel, men om det låter som att man hela tiden anstränger sig och är så jävla medveten om den så det BARA luktar attityd, påstruken sådan dessutom, så blir det bara jobbigt, och det var ungefär så jag mindes dem.
Missförstå mig inte nu, det är en skiva som innehåller några helt okej låtar, men allting drunknar i lager efter lager med attityd och vad som framstår som fejkat testosteron, och allting heltutanandningspauseravnågotslagalls.
En EP kan man göra på det viset, en fullängdare blir bara påfrestande jobbig, jämntjock, och tråkig.

Tyvärr, jag gillade den inte då, jag gillar den inte nu, jag kanske skulle ge mig på Backyard Babies istället?

Eftersom jag missade G så kommer det kanske dubbelt under nästa varv.

Dagens frukostskiva
Feeble – Amys goodbye

Jag vet inte egentligen hur och när den här skivan/demon letat sig in i min samling, och min google-fu ger mig inte mycket svar på något om bandet heller…
Jag tror att det här kanske kan klassas som någon sorts emo-core eller nåt kanske? men jag får för mig att skivan borde dykt upp hos mig innan det var ett etablerat begrepp.
Hur som helst så, det är sång/gnäll/skrik i området som rör sig mellan pop och hardcore men utan att bli något av det fullt ut, det är långa partier med gnälligt distade malande gitarrer med wah-wah, det är basgångar med hyfsat svängigt groove och det är låtar som inte alls är helt dåliga.
Däremot så förpassar min hjärna det mestadels till bakgrunden, det blir liksom bara skval, och jag är rätt säker på att det inte borde bli så med de förutsättningarna.
Jag försöker verkligen få grepp om det, men det är som om sången och texterna bara glider undan, kanske är det bara så att det inte är för mig? vad vet jag?
Vad jag vet är att musiken i sig tilltalar mig, jag gillar sånt, det är liksom gitarr och bas-grooves som larmar på ett trevligt sätt, synd att helheten inte bär tillslut.

Dagens Frukostskiva
Europe – Prisoners in Paradise

We’re just children of tomorrow… let it be let it be…

Jag kan inte låta bli att hela tiden tänka ”Den här skivan hade release dagen innan Nirvanas Nevermind”.
Jag kan inte heller förneka att jag faktiskt är positivt överraskad, jag har nog inte hört hela den här skivan någonsin, och det jag har hört var främst då runt när den kom, och då jämfördes den så klart med vad som hände i världen samma år, U2’s Achtung Baby kom ut två månader efter den här, Charta 77 släppte The Beauty is in the Beholders Eyes samma år… man skulle kunna säga att Europe var Last Days News, och skivan bryter garanterat inte ny mark någonstans alls, det är generisk Europe rock, ett koncept som inte förändrades jättemycket från genombrottet fram tills det här, MEN, som sagt, jag ÄR positivt överraskad, det är flera rätt bra låtar, och det är snygga arrangemang och jag vet inte, jag kan inte egentligen hitta något att klaga på, om man bortser från Let It Be refrängen, men det är dom kanske inte ensamma om att ha gjort sig skyldiga till, även om den här är tydligare än för de allra flesta andra.
Mest förvånad är jag över att jag faktiskt inte är helt igenom jätteless på musiken innan skivan är slut, så helt ärligt så tror jag att den här kanske rent av kan få snurra något varv till, inte bara som frukostskiva.

Och där kom plötsligt ett intro som lät som Per Gessle (Got your mind in the gutter) och det sänkte genast helheten en bit, sen låter det som om dom egentligen vill sjunga ”Balls to the wall” i refrängen, det låter väldigt mycket så, jag tror att dom kanske försöker vara hårdare och skitigare… det funkar inte riktigt, men okej, bra försök, men Gessleimitationen sänker helheten på skivan en bra bit…

Nej, nu får det räcka, nu ska jag packa öl och onyttigheter.

Dagens frukostskiva (nåja, den poppades när jag påbörjade chilikoket)
Docenterna – Söderns Ros.

Såhär är det, det här är Sveriges bästa popband.
Vad sa du? du påstår att det är Kent? Broder Daniel? Bob Hund? Lars Winnerbäck? Håkan Hellström?
Du har fel.
Håkan och Lars är inte band, men även om dom vore det så har du fel.
De andra tre är (eller var) förvisso band, men fullständigt objektivt så är dom inte lika bra, du får tro att dom är det, eller tycka att det är så, men du har fel.

Varför? det är väl helt uppenbart? för att det är Docenterna som är det.
Och det här är en av deras bästa skivor, även det är fullständigt objektivt och backas dessutom upp lite extra av att både Irma och Idde Schultz är med på skivan vilket i sig är en form av kvalitetsstämpel (även detta är rent objektiva fakta).

Varför detta ohöljda hyllande av Docenterna?
Lätt, dom har gjort pop sen slutet på sjuttiotalet, pop med texter om hjärta, smärta, livsångest, alkohol och allt som hör till popmusik, dom har varit stora, dom har varit små, dom har blivit stora igen om och om igen, och dom fortsätter att göra det dom gör på riktigt.
Hur jag vet det?
Får jag ställa en motfråga? Har du sett Docenterna live någon gång? Du har det? ja, då borde du inte behöva fråga.
Man KAN inte fejka det dom är live, man kan dölja uttråkning bakom sminkningar, tuffa effekter på storbildsskärmar, pyroteknik eller vad som helst, men man kan inte dölja det när man uppträder utan allt sånt, och man kan framför allt inte få en konsert att kännas som om den innehållit allt det där och mycket mer bara genom att bjuda på sin egen energi så som dom gör om man inte menar det man gör och tror på det man gör.

Att det dessutom är ett av de band som trots att det ”bara” är popmusik stenhårt håller fast vid en del ideal och politiska ställningstaganden, även när det riskerar att kosta dem publik och/eller pengar gör dem mer värda i mina ögon, för all musik, även pop, handlar om blodigt allvar och inte bara om yta (ja, det är er jag tittar på nu Kent).

Om det fortfarande råder någon tvekan om HUR bra Docenterna är, och specifikt då den här skivan så bjuder jag på en rad från den:
”Varför ska man tala i en diktafon när man kan gapa i en mikrofon?”

Frågor på det?