Alla inlägg av Young

Dagens Skiva

V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert

Dagens frukostskiva.

V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert.

”Pappa, jag älskar den här skivan”.
Jag brukar hålla mig till att ta saker i bokstavsordning och skita i om det är gammalt eller nytt, men så brukar jag å andra sidan inte heller få förhandsexemplar av skivor, minst av allt från mina nära grannar, så jag tänker att ett undantag kan vara på sin plats.
Dessutom har ingen annan skiva hamnat i spelaren på ett tag nu, så, det blir den här.

Alla vet givetvis vem Stefan Demert är?
Inte?
Okej, han är nog, numera, främst känd för ”Balladen om den kaxiga myran”, och bland de lite äldre, ”Till SJ” ni vet den där ”SJ SJ gamle vän, trevligt att du lever än….” en ganska brutal satir om hur illa SJ fungerar… skriven -71, han kunde inte ha anat hur mycket värre det skulle bli.
Och bland de ytterligare lite äldre så är antagligen ”Anna Anaconda” det han är känd för.
Hur somhelst, det går inte att påstå mycket annat än att han numera är relativt bortglömd för den breda massan.
På den här hyllningsskivan samlas delar av Sveriges, vågar man kalla det för Vis-elit? Eller kanske Visfestivalselit, för större delen av de medverkande är sådana som man ständigt ser på varenda visfestival i det här landet, år efter år, har du inte koll på dem så är det ditt problem, inte mitt.
Deras mål tycks vara att ändra på just att Demert till stor del fallit i glömska hos de flesta, för hos dem har han det inte.

Jag skulle kunna gå igenom låt för låt och i stort sett hylla allting, för det växlar mellan bra och helt jävla fantastiskt.
Vissa låtar framförs, av vad jag kan avgöra, i stort sett identiskt med originalen, andra har fått sig en eller annan alternativ twist, och i den av Johan Johansson framförda ”Till SJ” så har det tillkommit ett par nya verser, att just Johan, stillsammans med sin vapenbroder Donatello skulle ge sig på just den låten kändes föga osökt, jag tror inte att det finns någon duo som tillsammans kan uppbåda lika mycket hat och förakt för hur våra järnvägar sköts som de två, jag trivs i deras sällskap.
Det är givetvis ett av skivans starkaste spår (ja jag vet vad jag gjorde där).
Växlar man över till Christina Kjellson så bidrar hon med inte mindre än två låtar, varav båda tycks ha ätit sig in fullständigt i min snart sjuåriga dotters hjärna, faktiskt gällde det redan efter första gången hon hört skivan, så de sjungs det flitigt på, jag förstår henne, det är helt fantastiskt bra.
Annat som sticker ut lite extra är… nej vad fan, det är allt.

Det är helt enkelt en jävligt bra skiva, med precis lagom variation för att inte bli tråkig, växlande mellan extremt nedstrippad ”traditionell visa”, tango, och boogierock, skönsång och halvskrål, men rakt av förbannat bra låtar, förbannat bra tolkningar och en jävla massa glädje.

Jag erkänner villigt att den här skivan gjort mig mer nyfiken på att lyssna mer på Demert.
Men den har även gjort mig rädd för detsamma, tänk om jag tycker originalen är mycket tråkigare och dammigare?
Risken känns faktiskt ganska överhängande.

Så, den här skivan bör du skaffa.
Och du bör lyssna på den.
Om och om igen.

Dagens Skiva

Johan Johansson – Svea Rike Rivjärn – Addendum.

Jag insåg i samma ögonblick som jag postade recensionen av Svea rike rivjärn att jag hade missat massor med saker jag ville säga om den.
Framför allt hade jag inte alls gått in på DET viktigaste på hela skivan, texterna, inte annat än med att nämna hur långa de är och att de är bra.

Men det finns mer att säga om dem.
Skivan innan, ”…och hans lilla svarta värld”, är en av de naket personligaste svenska skivor som gjorts, hur följer man upp det?
Uppenbarligen genom att göra en skiva som skulle få frälsningsarmén att bli röd av avund om de lyssnade på den, hyllningarna till Jesus går som en röd tråd genom låtarna, och då omslaget visar Johan Johansson i en Jesuslik pose, på ett gult kors mot blå fond (förtydligande, en svensk flagga alltså, om det gick dig förbi), så är det helt uppenbart inte i misstag.

Är man dessutom observant så kan man ha noterat att religiösa teman varit något som förekommit rätt flitigt tidigare i hans kariär med, men aldrig så här övertydligt.
Försöker jag säga att när fan blir gammal så blir han religiös?
Eller att Johan ser sig själv som någon sorts Jesusfigur?

Ja alltså, det är ju lätt att tro, men tills vidare köper jag hans egen förklaring, att Jesus är en av hans idoler.
Det är lätt att förstå varför, den där långhåriga hippien stod upp mot orättvisor, mot rådande religiösa normer och påbud, mot staten, mot alla som hade makt.
Jag skulle vilja dra det så långt som till att påstå att Jesus var en proto-punkare, och det är så klart något at hylla.

Eller så har Johan blivit frälst.
I så fall ligger vi risigt till den dag han bestämmer sig för att omvända andra, för den mannen skulle kunna sälja en död häst till en bronsstaty genom att prata omkull den…

Jag har fortfarande inte fått ner allt det jag hade tänkt skriva, men det här kan inte vänta mer, jag måste poppa vidare framåt.

Dagens Skiva

Johan Johansson – Svea Rike Rivjärn

Dagens Frukostskiva.

Johan Johansson – Svea Rike Rivjärn

Så kom den då tillslut,  mer försenad än Duke Nukem Forever och Chinese Democracy, men långt mindre omtalad i världspressen, trots att den, till skillnad mot dem, var värd att vänta på.
Johan Johanssons uppföljare till 1996 års ”…och hans lilla svarta värld”, en av nittiotalets bästa svenska rockplattor.
Ska man vara petig (man ska vara petig!) så kom det en del småsaker däremellan, en del digitala släpp, en akustisk liveplatta som släpptes tillsammans med hans bok, och lite sånt, men det här blev det första ”riktiga” skivsläppet från honom som soloartist på 15 år.

Var har vi då Johansson här? Han har spelat punk, postpunk, pop, visa, rockn’ roll, och säkert en masa annat, man skulle kunna tro att han inte gillar att upprepa sig, men hur kommer han vidare då?
Svaret är givetvis: genom att prova nytt.

Innan skivan är slut har vi bjudits på Bluesrock, Swing/Jazz, Dansbandsmusik och åttiotals Rock’n roll av Status Quo snitt.
Eller åtminstone approximeringar av de stilarna.
Johan visar även igen att han inte är det minsta rädd för att låta låtarna bli så långa som de behöver vara, när han i ’Geist nog att ge upp’ sjunger att han är på elfte versen, så är han det, trots det så är den bara skivans näst längsta låt, med sina 5,54 minuter.
Den låten börjar förövrigt med att han gör en rätt övertygande imitation av Eddie Meduza, med tanke på låtens stuk i övrigt så hoppas jag innerligt att det är avsiktligt.
Längst på skivan är avslutande ’Som en psalm’ som klockar in på dryga 13 minuter, det är ganska imponerande bedrift, framför allt är det imponerande att få ihop så mycket text utan att bli tjatig och upprepa sig.

Det känns som att jag pratar runt allting rätt mycket, inte sant?
Som om jag inte vill prata om ifall skivan är bra eller inte kanske?
Lite som om jag vore rädd att närma mig det?

Så är det inte.
När skivan kom så hade jag lite svårt för den.
Inte för att den var dålig, utan för att den inte lät som jag trodde.
Många av låtarna på den hade han spelat live under lång tid, några i över tio års tid, så när de väl hamnade på skiva, och hade omarbetats, så var det svårt att inte tycka att det kändes fel, men mest av allt, ovant.
Såhär några år senare så kan jag inte direkt klaga, det är en bra skiva, med bra låtar, och mitt största klagomål är att mina förväntningar på den var alldeles för högt ställda på grund av skivan innan, det är faktiskt bara mitt eget fel (eller Johans, för att ”…och hans lilla svarta värld” helt enkelt var en bättre platta än de flesta av oss klarade av att hantera).

Hur som helst, den här skivan levererar några av de bästa texter som skrivits på den här sidan millennieskiftet, en hel trave av dem, och även om jag inte fullt ut älskar valen av stil för studioversionerna av en del av låtarna så älskar jag låtarna, rakt av, varenda en, och de flesta har en förmåga att bita sig fast rejält och kräva att bli nynnade, visslade eller sjungna vid både rätt och fel tillfällen helt plötsligt.

Det här är en fantastiskt skitbra skiva.
Låt det inte dröja lika länge tills nästa, tack.

Uncategorized

Inspiral Carpets – Devil Hopping

Dagens frukostskiva.

Inspiral Carpets – Devil Hopping.

Kommer ni ihåg Madchester vågen?
Inte?
Nej, kunde just tro det.
Nåja, det här är från det absoluta slutet på den, när det inte längre kallades madchester utan hade gått över i att vara en del av paraplybegreppet britpop.
Sammanfattningsvis, larmiga elgitarrer spelade genom VOX-förstärkare, snygga orglar, snygga sångmelodier, mycket groove och… ja det var väl ungefär det.
Till och från någon riktigt snygg sånghook med så klart, och lite handklapp ibland.

Jag gillar sån musik, jagkan inte riktigt sätta fingret på varför, för det är ont om låtar jag kommer ihåg ens precis efter att de tagit slut, men det är helt enkelt skön musik som gör sig bra på stark volym, eller i bakgrunden, eller som utfyllnad mellan hits, eller…. äh…
Jag gillar den här skivan helt enkelt, men kan inte egentligen säga att den är skitbra av någon specifik orsak, det är helt enket bara bra musik.

Lyssna du med, du kanske gillar det.
Vem gillar inte en larmig gitarr körd genom en VOX liksom?

Uncategorized

Sanna Hogman – Buss 18 Till Dig.

Dagens frukostskiva.

Sanna Hogman – Buss 18 Till Dig.

Jag har gång på gång påtalat att jag inte är något större fan av traditionell visa (för att sen följa upp med en hyllning av en eller annan visartist, givetvis), och det här skulle kunna vara ytterligare ett bra tillfälle att göra det.
Ni vet sådana där visartister som har en helt fantastiskt vacker och melodiös röst? Sådär så det är mer av ett instrument än sång, och så man knappt hör var den slutar och andra instrument tar vid?
Sån är Sanna Hogman.
Den sortens vismusik tenderar (enligt min erfarenhet och mina fördomar) att vara aptrist, det är texter som finns av nödvändighet och inte för att det finns någonting att säga, det handlar om djur, natur, kärlek eller vad som helst, men är alldeles för ofta mest bara toma ord… vackert men trist.

Inget av det där gäller Sanna.
Eller jo, beskrivningen av rösten stämmer, hennes sång är ett instrument, ett instrument som hon hanterar helt sanslöst bra.
Men det fnns texter med, texter som träffar och berör, texter med innehåll, och som engagerar mig.

Dessutom vet jag inte om jag helt vill kalla det här visa hela vägen, snarare vill jag slå ett slag för att kalla det ambient-pop eller nåt sånt.
Det drar bitvis iväg ut i trolska ljudlandskap som gör mig alldeles knäsvag, samtidigt som det lyckas vara minimalistiskt eller ja, det kanske var just den kombinationen som gör mig knäsvag.

Det här är helt enkelt förbannat jävla bra, det är vad jag försöker säga.
Ja, det här är vad du bör lyssna på om du helt plötsligt vill hitta en ny svårplacerad favoritartist.
Jag vill höra väldigt mycket mer av henne, det vill du med.

Uncategorized

Per Granberg – Cirkus I Mitt Huvud

Dagens frukostskiva.

Per Granberg – Cirkus I Mitt Huvud.

Jag har tvekat lite att skriva om den här tidigare, och nu med för den delen.
Det är alltid svårare att recensera vänner än andra som man inte känner lika väl, och extra svårt blir det när det handlar om en väldigt naken och personlig soloskiva från någon som normalt sett ”gömmer” sig bakom sitt band.
Men jag känner ändå att jag måste, och jag tar mina tvångstankar på stort allvar, dessutom säger rösterna att det är rätt att göra det, och jag vågar inte säga emot dem igen.

Så.
Per Granberg, Sångare i Charta 77, ägare av eventkrogen Ögir, ägare av och bryggare på Strömsholms Brygghus, ägare av skivbolaget Birdnest Records, ägare av Hotell Lilla Station…  osv.
Jag tror att vi kan kalla honom entreprenör (det klingar så fint i punkkretsar).

Runt millennieskiftet, eller om det rent av var tidigare än så, så började det pratas om att han skulle släppa en soloplatta med vismusik, några år senare så gjorde han även en del akustiska solospelningar, så man nästan kundemisstänka att det var sant…
2014 så kom en soloplatta, där ”solo” kanske bör sättas inom citationstecken, det är med ett kompband, den mycket kompetenta cirkusorkestern, och de har definitivt satt sina spår på musiken, mer än som bara kompmusiker.
Men, att det är en skiva där Per sluppit kompromissa om vilka låtar som är rätt eller inte, hur det ska låta eller inte och så, framgår rätt tydligt.
Och att det textmässigt är HANS skiva, det råder det aldrig någon som helst tvekan om.

Jag vill inte riktigt kalla det här för visa, vilket händer rätt ofta med vismusik jag gillar, men visst definitionsmässigt är det så klart visa, fast det stretar åt så väldigt många olika håll samtidigt, inte minst så känns det rätt ofta som om han egentligen nästan ville göra cabaretmusik, men inte riktigt vet hur man gör, utan bara aproximerat det lite.
Det är absolut inte fel.

Texter sa jag?
Det är personligt, det är riktigt jävla jättepersonligt, det handlar rätt mycket om döden, lite som en genomgående tråd, eller egentligen inte, det handlar om livet, om att inte dö, och mycket av det kommer givetvis ur hans egna upplevelser av att ha haft en hjärnblödning som kunde gått riktigt illa.
Det handlar om annat med, hans son, hans vänner, och inteminst, honom själv.
Men det känns som att livet/döden ändå löper som en röd tråd genom hela skivan och alltid finns närvarande.

Första gången jag hörde skivan så var jag inte alls säker på vad jag tyckte om den, framför allt störde jag mig mycket på sången, det kändes alldeles för mycket som att Per inte hittat sin röst riktig, som att han inte vet hur han ska sjunga det här.
Sånt blir extra påtagligt med någon vars sång man lyssnat på i över tjugo års tid och även hanterat som tekniker en eller annan gång.
Live tycker jag att han hittade den rätt sabbt när han väl kom ut och spelade med cirkusorkestern.
Men nu, ett år senare så har jag nog mestadels vant mig även vid hur det låter på skivan.
Det hade blivit bättre om låtarna hade nötts lite mer live innan sången spelades in, men även utan det så är det bra, men väldigt ovant att höra.

Bandet, jag nämnde dem redan, cirkusorkestern.
Det är ett helt fantastiskt band med sanslöst trevliga människor tillika jävligt duktiga musiker, och live får de ta en hel massa plats,och gör det, på skivan så är det mer tyglat, att de är trevliga eller fantastiska människor påverkar givetvis inte hur det låter på skiva, men jag ville ändå nämna det.
Vi bjuds på dragspel, fiol, piano, underliga slagverk, elgitarr, akustisk gitarr, akustisk bas, körer, och säkert en massa mer som jag missat, varje låt har fått den instrumentering som råkar passa just där, och det är förbannat bra.

Om jag ska klaga på någonting, och det ska jag givetvis, så är det att jag ibland känner att skivan hade kunnat bli ännu bättre om den haft en annan producent än Per själv.
Det finns saker som när jag hör dem tänker ”Där borde det komma en kör som gör si eller så” eller ”Där borde si eller så ha gjorts istället”, och sen följer insikten att det jag hör i mitt huvud är hur det skulle låtit om Johan Johansson hade producerat.
Det kanske inte egentliegn hade varit bättre, det hade bara varit… på ett annat sätt.
Det hade å andra sidan inte varit en lika personlig skiva längre.
Den här skivan är Pers skiva, och den är jävligt bra på att vara det, och jag älskar den för det den är.

Ja, det här är en jävligt bra skiva.
Skaffa den.
Lyssna på den.
Lyssna igen.
Gilla den.

Uncategorized

Frank Evert Lipar – Finns Det Liv – Finns Det Hopp

Dagens frukostskiva.

Frank Evert Lipar – Finns Det Liv – Finns Det Hopp.

Kommer ni ihåg trallpunkbandet Frank Evert Lipar, eller F.E.L som de då helt logiskt förkortades till?

Inte?
Nej, jag är inte förvånad.
Det kan väl sägas ha varit något av en föregångare till Varnagel (kommer ni inte ihåg dem så är det dags att göra er hemläxxa och lyssna på dem).
Minns jag rätt så är det två av medlemmarna från F.E.L som sen var med i Varnagel, och det hörs.
Faktiskt hörs det så mycket att jag vill påstå att en av låtarna på den här CD-EP:n kanha legat till grund för en senare Varnagellåt, men det kan vara inbillning.
Tobbe, som senare var en av leeadsångarna i Varnagel, står här mestadels för körande, och trots allt elakt jag kan ha sagt om hans tonsäkerhet ibland så är de bitar där hans sång tar överhanden här, definitivt de bättre, för leadsångaren är… vi kan väl säga att han har en förmåga att gå utanför de mer allmänt accepterade normerna för vilka toner som hör ihop ibland…

Sista spåret låter som Dia Psalma… det låter så mycket som Dia Psalma bitvis att jag funderade på att kolla om det var en cover…
Tyvärr inte som en roligare Dia Psalma låt dock, utan mer enav de där mittemellanlåtarna som mest bara är rätt trälig att lyssna på efter en stund.

Nu låter det här väldiigt kritiskt.
Men notera då att jag inte berättat att allt låter som annat, att allt låter snott, att det är alldeles extremt bajsnödig sång eller annat sånt… slutsatsen man kan dra från det är att jag faktiskt INTE anser att det är en av alla de horribelt generiska trallpunkskivor som nittiotalet bjöd på…. tvärt om så… det här är rätt okej.
Framför allt så hör man att det här är någonting som det KAN komma att bli något bra av.
Det blev det inte… eller, det blev det, av några av delarna.
Så, ganska rätt ändå.

Nej det är inte en skitbra skiva, men jävligt mycket bättre än jag hade vågat hoppas, och den är helt okej.
Varsågod, lyssna på den om du har den.

Uncategorized

Allan Edwall – Den Lilla Bäcken – Allans Bästa

Dagens frukostskiva.

Allan Edwall – Den Lilla Bäcken – Allans Bästa.

Ni vet den där glade luffaren Paradis-Oscar i Rasmus på Luffen? Emils pappa? Skalle-Per? och en massa andra roller i filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker?
Ja, ni vet vilka jag menar, allt spelat av samme skådespelare, Allan Edwall.
En fin förebild (nåja) för barn.

Han var även musiker (och diktare, författare och en massa annat), och spelade in en del egna visor genom åren, en del av det är samlat här.
Som man lätt kan vänta sig av en sån folkkär artist så är det givetvis muntert hela vägen… det handlar om döden, att bli övergiven, tappa tron på gud, supa och annat typiskt Svenskt.
Faktiskt så kan det här vara en av de nattsvartaste skivorna jag har i skivhyllan.
Men, det mesta framförs till vackra mjuka arrangemang som känns snälla och trevliga tills man lyssnar för noga på texterna.

Kontrasterna på den här skivan är underbara, lyriken är fantastisk, musiken är suverän.
Det är en helt jävla skitbra skiva.
Men, jag klarar inte att lyssna på den mer än en gång innan jag känner att jag behöver någonting annat som lyfter upp lite mer.

Det är en skiva som alla borde ha.
Det kanske är en av de bästa Svenska vismusikskivor som gjorts…
Det är INTE en skiva man bör lyssna på innan man går på fest.

Uncategorized

Eva Dahlgren – Lai Lai

Dagens frukostskiva.

Eva Dahlgren – Lai Lai.

1999 var i det stora hela inte ett särskilt spännande musikår.
Väldigt många artister släppte skivor som var bra, men väldigt få levererade någonting som skakade om världen särskilt.
Detsamma gäller Eva Dahlgren.
Det här är återigen en sån där skiva som fungerar utmärkt som riiktigt trevligt bakgrundsskval, men i övrigt så är den… sådär.
Det är skitsnygga arrangemang, det är förbannat snygg produktion, det är texter som ofta är väldigt fina och bra, men totalt sett så rinner det ändå bara förbi.

Jag har inte mycket mer att tillägga.
Lyssna om du vill, det är trevligt.
Men känner du inte för det så, låt bli.

Uncategorized

Cardigans – First Band On The Moon

Dagens frukostskiva.

Cardigans – First Band On The Moon.

I wish they would have stayed there…

Nittiotalet var en underlig tid.
Många anser att det här är en av nittiotalets bästa och viktigaste svenska skivor.
Jag är inte många.
Tvärt om så tycker jag, nu som då, att det här till största delen är en rätt blek skiva.
Så, nu var det sagt.

Ja, några snygga och catchy poplåtar levereras onekligen, typ ”lovefool” och ”been it”, men i övrigt känns nästan hela skivan som utfyllnadsmaterial, enkelt och snyggt men väldigt intetsägande, opersonligt, blekt, tråkigt.

Nej, jag är ledsen, det här är fortfarande inte särskilt spännande eller bra som annat än bakgrundsskval på ett inpyrt kafé.
Men, trots det så är det oändligt mycket mer spännande än det var att se dem live på den tiden.