Dagens Skiva

Rebecca Black – Let Her Burn

Om jag säger mainstreampop med ung kvinnlig sångerska, med inslag av tung djent, ebm, lite nittiotalsmetall, indiepop och stråk av triphop så förstår ni givetvis att det är Rebecca Black jag pratar om, inte sant?

Inte?

Nej, där ser man.

Tolv år efter sin debutsingel (ja, precis den, du vet vilken det är) så har hon släppt sin första fullängdare.

Det har kommit några singlar och ep längs vägen, men det här är albumdebuten.

Det jag inledde med är sant, oväntat, och funkar jävligt bra.

Det är uppenbart att det här är en artist med rejält breda influenser som hon bollar på ett imponerande sätt som, ju mer jag lyssnar på det, får mig att tänka på Madonna, nittiotalets Madonna, ibland kompad av Savage garden, men till stor del med arr som faktiskt inte liknar någonting som jag kan sätta fingret på.

Jag tror att det närmaste jag kan komma på som påminner alls om helheten är t.A.T.u, men det är ändå helt olika saker.

Det här är seriöst bra.

Ja just ja, texterna och sången kanske ska nämnas.

Det är bra, hon kan sjunga, texterna har innehåll, flera av dem är lagom catchy, det är snyggt utan att bli för polerat, det är…

Ja, jag faller tillbaka till det jag sa redan, det här är bra, riktigt bra!

För att få ut mesta möjliga av skivan så bör den spelas på stark volym, det gäller extra mycket för spår nummer två (Destroy Me), den låten kommer förvåna dig trots det jag skrivit här som borde fungera som förvarning.

bloggat, personligt

Woop-woop! That’s the sound of da beast.

Några år senare än planerat så finns sidan uppe igen!

Varför så långt uppehåll, och varför var aktiviteten så låg under åren innan det?
Innan det? Ja du, bra fråga.
Det var en kombination av livet, världen samt att jag fick ur mig en del av skrivandet på annat håll, plus då att jag inte orkade lyssna på musik på samma sätt ett tag, sådär som det händer i mitt liv ibland, så recensioner flöt inte ur mig lika lätt längre.

Och sen, efter inlägget innan det här, 2018, så flyttade jag från kontoret jag var på, men det gjorde inte servern, och kort därefter så flyttade servern ut från sin serverskrubb till ett kontor i väntan på att jag skulle hämta den, där stod den utan internet i två års tid tills jag slutligen fick hem den.
Då uppstod nästa problem, den mådde inte så bra, på flera olika sätt, och jag hade inte riktigt orken att ta tag i att laga allt på en gång, istället så har jag pillat med den lite då med att först få liv i den, sen exportera det som behövdes, och slutligen med att lyckas få upp det online på nytt.
Under den här tiden har jag även bytt jobb och en del annat sånt där som kräver en del tid och energi.
Men nu, nu finns sidan uppe igen, och med lite tur så kommer det även dyka upp nytt innehåll.

Den gamla bloggen med cynismer och bitterhet fokuserat på SL och lokaltrafik låg på samma server, även den kräver en del jobb om den ska se världens ljus igen, men det är inte omöjligt att jag lyckas få det gjort, om inte annat så för att kunna titta tillbaka och påminna mig om att jag faktiskt inte alls är särskilt bitter nu jämfört med då.

Men just nu så känner jag mig till att börja med nöjd med att ha fått upp det här igen, och att jag åstadkommit något som knuffar ner den förra posten lite, den gör mig inte särskilt glad, de händelserna var inte någon direkt höjdpunkt i livet.

Men nu är det nytt år, ny sida, och nya framtidsplaner.

Puss och godmorgon!

bloggat, cynismer, personligt

Men Henrik, varför leker inte du med reglarna på mixerbordet som du brukade göra?

”Det här är bloggposten jag aldrig skulle skriva
det här är bloggposten…”
(Fritt parafraserat från Mart Hällgrens allt för ofta underskattade soloskiva Mart – Helt Enkelt, ingen koppling till inlägget i övrigt).

*****

 

Jag brukade jobba som ljudtekniker åt ett band under en period.
Till och från från slutet på nittiotalet fram tills 2016.
Jag slutade med det, och trodde att jag skulle kunna lämna det bakom mig, men eftersom frågan om varför jag slutade dyker upp titt som tätt, och eftersom jag själv börjat inse att det lämnat mig med en del låsningar gällande att syssla med musik, eller med en del skrivande, det är som att jag inte kan skriva annat innan jag väl har fått ur mig det här, så tänkte jag att det är lika bra att få det ur mig och hoppas att det släpper efter det, och för all del, att jag slipper fler frågor om det.

Jo, som sagt så var det ju några år, inte alltid, men till och från, i uppgångar och nedgångar, och det var lite dealen som fanns, eller som jag trodde fanns, att jag fanns där och hjälpte till oavsett om det var stödspelningar som inte gav några pengar alls, eller om det var inför ett fullsatt globen (nåja, riktigt den nivån var det väl kanske inte), och fanns det inga pengar att tala om så fick jag resan betald, och trillade det in mer pengar så fick jag vara med och dela lite på dem.
Det var aldrig något att tjafsa om, och det handlade ju aldrig om några större summor oavsett.
Så under 2015 kom bandet igång ganska ordentligt igen efter en längre tids slöperiod, de fick ur sig en skiva som var riktigt bra, de bokade spelningar i större mängd, det blev till en hel turné av det med spelningar i stort sett varannan helg, i flera fall på rätt stora ställen, och oftast i stort sett utsålt, samt med ett rätt bra tryck på merchbordet.

Det var skitkul att se det gå så bra för dem igen, att känna att det liksom hade vänt och att det inte var en förlustaffär för dem att spela, och jag tänker inte påstå annat än att jag utgick från att även jag skulle kunna få lite mer än bara reseersättning, för som alla som varit på turné vet så innebär det en del fler omkostnader än bara resan, det är mat, kaffe, vatten eller läsk att dricka under resan, och annat som faktiskt är nödvändigt, utöver då utebliven inkomst för att man spenderar fredagen (eller ibland andra vardagar) resandes istället för jobbandes, så oavsett hur roligt det var, så kostade det även en del för mig.

Döm om min förvåning när jag efter några månader tog upp det, eftersom det började kännas som att det kanske var dags att få någonting, och fick veta att för dem, bandet, så var ju det där faktiskt deras jobb, men för mig som tekniker, så var det ju bara en kul grej, och dom behövde ju faktiskt inte mig, utan det var mest kul och ganska praktiskt att ha mig med, så nej, jag skulle inte få några mer pengar än just reseersättning.

Jag åkte inte med på de kvarvarande spelningarna under turnén.
Det vore en lögn att påstå annat än att jag var jävligt besviken, inte över pengarna i sig, dom var inte särskilt viktiga för mig då, utan över hela principen och det svar jag fick.

Det hade kunnat sluta där.

Några månader senare, i slutet av sommaren, blev jag uppringd av sångaren, och tillfrågad om jag ville vara ljudtekniker på en akustisk spelning de skulle göra i Stockholm, absolut nollbudget och inga pengar.
Jag blev överraskad, men även lite lättad, för jag tänkte att det var ett sätt att på typ försonas eller så, inte lika bra som en ursäkt, men lite samma betydelse ändå.

Det blev en trevlig spelning, jag tror att alla var nöjda, det var åtminstone min uppfattning, och när vi skildes åt sa jag något i stil med ”Vi lär ju ses vid julspelningen, jag dyker upp i god tid om ni behöver mig”, och åsyftade då deras traditionella spelning i Stockholm runt jul, en spelning som jag varit tekniker åt dem på så många gånger att jag nästan känner mig gammal.

Sagt och gjort, jag dyker upp vid den i god tid, går in och hejar på bandet och möts av en extremt stel stämning, och ingen verkar riktigt veta vad de ska säga, det är så obekvämt så luften liksom skaver.
Till slut dyker sångaren upp och berättar att nej, dom har en annan tekniker som ska köra dem.
”Å fan” tänker jag, dom har hittat en ny tekniker att ha med sig? Kanon, det är bra för dem.

Ett tag senare dyker ställets hustekniker upp, hejar på mig och säger något om att han inte stressade för han räknade helt med att jag skulle köra bandet i alla fall, varvid jag svarar att nej, inte jag, dom har tydligen någon annan.

En stund senare kommer han ut och berättar att det tydligen är han som ska vara tekniker åt dem, vilket han inte visste innan.
Så, dom hade inte en annan tekniker, dom ville bara inte ha mig, men det gick inte att säga rakt ut till mig.
Jag vet alltså fortfarande inte varför, jag kan spekulera, men…. okej, jag kan inte låta bli att spekulera, för det är så min hjärna funkar, men det är irrelevant.

Det slutar med att husteknikern frågar mig om hur man kopplar lite saker för att få det rätt för dem och och lite tips om sång och liknande, och sen får ordning på det hela.
Jag för min del bestämmer mig för att jag inte behöver se dem live där och då, så jag åker istället hem och gör annat.

Jag kanske inte behöver se dem fler gånger alls, jag kan mycket väl ha svenskt rekord i att ha sett dem flest gånger live, och kanske är det bättre att minnas dem för vad de var och betydde för mig en gång i tiden än att se dem nu och kämpa emot den där bittra smaken i munnen.

Allt kanske blir bättre, för mig, när jag väl fått det ur mig nu.
Eventuellt borde jag inte posta det här någonstans där någon annan kan läsa det.
Antagligen är det så.
Jag har aldrig varit bra på att låta bli att uttrycka vad jag tycker om saker, en del påstår att det är en av mina starka sidor, andra har annan syn på det.

Ja jag är en sån där jobbig jävel.

 

bloggat, cynismer, personligt

Femtonde April 2016, en dag för kontemplation.

Vissa dagar så är hjärnan mer kaosig än vanligt.
Idag har jag hunnit vakna med en kropp och hjärna som kändes fullständigt misshandlad efter att pollen hade haft sex med mig hela natten.
 
Det gick till slut över och jag var bara seg och ineffektiv istället, och lyckades fokusera på allt annat än det jag borde.
 
Det gick vidare till att jag var jätteeffektiv och alldeles lycklig och såg på allt i ett rosaskimrande sken medan jag fick allt möjligt gjort och tänkte på underbara människor i min närhet.
 
Det i sin tur gick över till en känsla av uppgivenhet över hur lite jag betyder i de flesta sammanhang och hur oviktig jag faktiskt är både gällande jobb och vänner och sådär, och hur lite avtryck jag faktiskt gör egentligen.
 
Sen blev jag mer filosofisk och försökte vara accepterande över det faktum att vi alla är jävligt obetydliga.
 
Och lite bitter blev jag med, någonstans längs vägen.
 
Jag hann även med att fundera på om man skulle börja sälja knark eller nåt sånt för att tjäna en massa pengar, eller kanske blanda underliga saker och påstå att det är medicin som botar diverse åkommor, och sälja det jävligt dyrt, och försörja sig så.
Det känns som tryggare inkomst än det mesta annat.
 
Och så övervägde jag återigen att sälja av min samling med instrument och förstärkare och annat som jag ändå aldrig använder, det där med musik är en jävla förlustaffär hur jag än vänder på det, och det även när jag faktiskt jobbar med det, men säljer jag av sakerna så kanske det rent av skulle vara med lite vinst.
Nej, jag kommer inte göra det, jag vet att det går över, dessutom har jag ett gäng låtar jag måste göra klart.
 
Och nu sitter jag här med en lång jävla butter text framför mig, en text som jag antagligen inte borde posta.
Men om det är någonting jag har lärt mig genom åren, så är det att få saker är lika illa som att inte dela med sig av det man skapat, även när man inte är nöjd med det.
Även när man känner att det inte egentligen är färdigt.
Även när man vet att andra kommer gnälla över det man säger eller gör.
Eller anklaga en för att man tigger sympatier eller vad som helst.
 
Vet ni?
Jag är jävligt bra, och jag lever ett jävligt bra liv med jävligt fantastiska människor runt mig.
Vissa av dem är jag sjukt less på ibland, eller irriterad på, eller bitter över hur de är.
Men det är så det är med vänner, och det är så det är med livet.
Och det är okej.
 
Egentligen är jag nog rätt nöjd, bara inte just nu.
bloggat, cynismer, personligt

2016 Q1 – Tankeslask.

Det här är ett sånt där inlägg som det kanske inte är värt att läsa om man inte vill dras ned eller så, jag vill bara kasta ut det ur mig i hopp om att det kanske hjälper lite.
Så, du har blivit varnad.

 

Det här verkar vara ett sånt där år då jag ytterligare tvingas omvärdera mig själv, vem jag är, vad jag är, och kanske mest av allt, vad jag är värd eller inte.
Eller vad som är värt mig?
Eller…

Ännu ett år av förvirring.

Hittills i år har jag blivit av med, är på väg att bli av med, eller har avsagt mig fem olika uppdrag/jobb/engagemang som alla har hängt med i flera år.
Avslut av väldigt olika slag och orsaker ska sägas, men oavsett så blir det rätt påtagligt när det klumpar sig så, och det är svårt att inte ifrågasätta sig själv en del när det händer.
Eller ifrågasätta om det jobb man gör, och gjort, betyder något eller inte.

Och den eviga frågan, om ingen märker det man gör, betyder det att man gör ett dåligt jobb, eller ett bra?
Om nästan ingen (åtminstone initialt) märker skillnaden när någon annan gör jobbet istället, betyder det att man inte är så bra eller speciell som man trodde?
Eller rent av att de där detaljerna man varit så mån om och noga med, inte egentligen betyder något för andra än en själv?

Tvivel tvivel tvivel.

Eh, ja alltså, Glad Påsk menar jag så klart.

bloggat, cynismer, personligt

Årssammanfattning 2015 – Livet

Jag påbörjade 2015 utmattad, trasig och med en ny rekordvikt uppåt, typiskt dåligt sätt att börja ett år på skulle man kunna säga.

Årets mål var dock ganska enkelt, jag ville få mitt liv att bli bättre, ändra saker som inte fungerade längre, se till att jag började må bra och trivdes med livet, och gärna bli av med sådär femton kilo dödvikt från mig.

Planen: Umgås mer med de som får mig att må bra, göra sånt jag gillar, prioritera mig själv samt öva mer på att säga nej.

Såhär ett år senare så kan jag konstatera att jag för en gångs skulle lyckats rätt bra.
Jag gjorde sånt jag vill göra, jag åkte på rätt mycket mer turné än vanligt (tack Charta 77, förlåt att jag utnyttjar er som terapi och verklighetsflykt), jag gick på lite fler spelningar än på många år, spelningar där jag inte jobbade utan bara var publik alltså, jag träffade vänner helt enormt mycket mer än på flera år, speciellt under våren och sommaren, jag kom iväg på festival som jag inte jobbade på, jag gick på spelningar där jag inte jobbade, några gånger för att se band som jag inte hade jättemycket koll på men som verkade intressanta, jag gick på spontana fester.

Jag lyckades springa en del, under våren åtminstone, och jobbade rätt snabbt bort de där kilona jag ville få bort, och sen ytterligare några till, vilket fick mig att må bättre.

Nästa stycke och en bit framåt borde säkert ha både content warning och trigger warning, jag tänker vara jobbigt ärlig, okej?

Jag fick nya vänner, blev förälskad och kär, jag var otrogen och skilde mig, jag skaffade lägenhet, flyttade, nobbade erbjudanden om jobbyte, utreddes för misstänkt ADHD samt växte som människa.

Otrogen?
Ja.
Nej, det var inte orsaken till skilsmässa och så, de tankarna och planerna fanns tidigare och har pratats om till och från i flera år, så släpp den tanken på en gång.
Nej det är inte rätt att vara otrogen, nej jag tänker inte förneka att jag var det.

Kär?
Jo, det kan man väl säga, väldigt mycket kär.
Ibland kommer det in en människa i ens liv som får en att växa, att se saker på nya sätt, att omvärdera saker och mest av allt bara göra en till en ny och bättre människa.
Just så känns det med Ida.
Jag är inte bara kär, utan helt jävla hopplöst galet tokkär, fortfarande.

Lägenhet?
Jo alltså… jag saknade köpoäng för att få en bostad enkelt, och jag saknade tillgångar för att kunna köpa en, så jag räknade med att hamna på andrahandsmarknaden i några år…
Men lite sådär som vanligt när jag måste lösa saker trots omöjliga odds, så råkade jag söka en lägenhet hos en liten värd som kör med lottning bland de sökande, och vann lottningen och fick lägenheten.
Ja, fortfarande i Märsta, ja den är fräsch och bra, ja jag trivs.

Jobbyte?
Mjo, det dök upp några erbjudanden under året, som lockade på olika vis, men som jag avböjde, jag trivs rätt bra med det jag har, och det räckte med förändringar för ett år.

ADHD?
Jo, det var dags att ta tag i det där igen kände jag, försöka få lite ordning på livet, så tidigt under året kontaktade jag vården igen, för att återuppta det som påbörjades 2002, efter lite prat med dem så konstaterade de att det var motiverat med en NPF-utredning, och mot slutet av året så var den klar.
Jag fick föga överraskande en ADHD-diagnos, och tillhörande medicin skrevs ut 30:e December, lysande slätt att avrunda året.

Växa som människa?
Till att börja med så blev jag några centimeter längre, det där med att må bra kan ha den effekten liksom.
Men framför allt vill jag tro att jag blivit en väldigt mycket bättre människa; genom att lära mig att ta hand om mig själv bättre, så har jag samtidigt lärt mig ta hand om andra långt bättre, jag vill tro att jag rakt av har blivit en bättre vän, en bättre medmänniska, och för den delen, en långt mindre pessimistisk person (trots bibehållen cynism).
Jag har även lärt mig att ta det mer lugnt, att istället för att stressa halvt ihjäl mig för att hinna i tid, så lyckas jag ofta ta det lugnare och acceptera att jag kanske blir sen, och att det är okej.

Det hände en del dåligt med, det dog en massa människor, jag spenderade fånigt mycket tid bråkandes med vården (inte för egen del), jag sa och gjorde dumma saker mot människor jag bryr mig om, och en massa annat sånt, men i stort, så var 2015 ett helt fantastiskt år.
Faktiskt… ett av de bästa åren i mitt liv, och det är rätt många år att tävla mot vid det här laget.

Jag har utelämnat en hel massa saker som har hänt, en del för att jag inte kommer på dem just nu, andra för att de mest bara låter negativa, och det behövs inte en massa sånt, jag vill minnas 2015 som ett bra år, för totalt sett så var det det, helt fantastiskt bra.

Nu siktar vi på ett lika bra eller bättre 2016!

bloggat, personligt

2016 – Vad gör vi nu då?

Hur börjar man en sån här post? Och vart vill jag egentligen komma med den?

Eh, jo, alltså.
Det är början på ett nytt år, och det är ett år då det är dags att få saker gjort, sånt där som jag började dra lite i förra året redan, men utan vidare resultat.
Vad är mina planer?
I huvudsak har jag två planer som jag verkligen vill lyckas genomföra, och en tredje som är lite bonus.

Ett.

Jag vill ordna en sjuhelvetes skitbra födelsedagsfest för den viktigaste människan i mitt liv; mig själv.
Jag fyller 40, och eftersom jag redan påbörjat sånt där fyrtioårskrisande genom att skilja mig, skaffa en nyare och yngre flickvän (må så vara att hon bara är ett halvår yngre, men ändå), skaffa nya musikinstrument, gå på spelningar, festivaler  och åka på turnéer mycket mer, tagit tag lite i planerna på att tatuera mig och lite sånt så är det väl lika bra att löpa linan ut och ha en seriös jävla fest också, inte sant?

Frågan är:
Var har jag den? och i vilken form?
För helst vill jag nog ha ett ställe med antingen alkoholservering, eller åtminstone möjlighet att dricka en del, och även en scen som kan hantera ett liveband eller två, vilka band eller musiker jag vill ha på den vet jag faktiskt inte, det är mer upp till andra faktiskt, men livemusik vill jag ha.
Och sen ska det helst gå att komma dit och sen hem igen på smidigt sätt för de som kommer, eller finnas bra övernattningsmöjligheter.
Och det handlar då om mitten av sommaren, runt min födelsedag någon gång, 1:a Juli.
Alla förslag mottages tacksamt.

Två.

Jag vill spela in musik och spela musik live.
Det låter ju inte så svårt så klart, men det är det.
Jag har några låtskisser klara, men jag får ju aldrig tummen ur att göra dem helt färdiga, eftersom jag plågas av prestationsångest och kraftig brist på deadlines, samt att jag inte har en aning om vad jag ska göra med dem egentligen, vilket i sin tur mest beror på att jag inte drar ihop lite folk att bolla det mot i en replokal eller så, så det blir klart, eftersom jag inte får tummen ur då jag inte vet vad jag ska ha det till och dessutom saknar deadlines…
Hur fixar jag det? vad vill jag göra egentligen? varför då?

Tre.

Jag vill skriva mer, jag hade rätt bra flyt med det i några år, sen tappade jag fart för ett och ett halvt år sedan, och det dog ut i stort sett helt för ett år sedan, jag vill komma igång mer igen, den här posten är lite ett utslag av det (därför är den även långt mindre genomarbetad än jag känner mig helt bekväm med egentligen).

Det var nog det viktigaste, ja, det låter kanske banalt för dig, men för mig är det inte det, jag vill ha din hjälp.

Så tjata på mig, kom med förslag, hjälp mig, tvinga mig, piska mig eller vad som helst som kan tänkas ge resultat.

Tack, och gott nytt år.

festival, Liverecension, Min musik, personligt

Årssammanfattning 2015 – Musik

Som titeln antyder så är det här alltså inte det enda ni kommer få höra om mitt år, det här är bara den bit som handlar om musik, det verkade enklast att göra så.

2015 var på alla möjliga sätt ett helt fantastiskt musikår.
För min del bland annat för att jag avslutade 2014 med att slutligen skaffa mig en akustisk gitarr (nylonsträngad) vilket satte en del fart på mig.
Jag följde upp det med att skaffa en stålsträngad gitarr ett kort tag senare, vilket ytterligare hjälpte till, planen är att jag i år äntligen kanske ska få tummen ur och spela in något av det jag haft snurrande i huvudet i några år.
Det vore väl en snygg fyrtioårskris att släppa en skiva eller så?

Jag hade slutligen ordentlig tillgång till en bra replokal, som vi givetvis tvingades flytta från, men det positiva var att vi flyttade till en annan riktigt trevlig replokal istället.
Sen föll det positiva på att jag inte hann använda den i närheten av så mycket som planerat, och att 2015 avslutades med att vi blev av med även den, det sög faktiskt rätt hårt.

Under våren blev det en del halvsporadiskt turnérande med Charta 77, två vändor till Norge (Norges livepublik sopar mattan med svensk dito, bara så ni vet) och lite sånt, samt att jag fick höra de första smakproven från deras kommande platta, och det ingav visst hopp, men även viss oro, allt kändes inte helt som det skulle varken med musiken eller bandet.

Lite andra ströspelningar av olika slag hann jag med att besöka med, en av de som gjorde starkast intryck på mig var Koloniens releasespelning för Drömmarnas Land, fantastiskt jävla bra.

Sen kom sommaren, sommar innebär festivaler, även om det sällan innebär särskilt många sådana för min del numera, men Augusti levererade.

Först var det Urkult, första gången för min del, men sannolikt inte den sista, sen följde ett besök på Gruvpunken i Norberg, som tekniker åt Charta 77, en festival jag tänkt ta mig till i rätt många år, men aldrig kommit iväg till av olika orsaker.
Där bjöds det även på diverse annat, men inget av det jag såg är direkt värt att nämna, annat än Strebers som, det var nog det tråkigaste jag sett dem göra på en scen någonsin, och då håller jag ändå inte dem som ett generellt särskilt roligt liveband, jag är ledsen, men det var inte jättebra.
Charta 77 levererade det de skulle och det var okej, men det var definitivt inte ett band som kändes helt taggat eller på topp.
Det visade sig senare ha blivit sista spelningen med Johnny på gitarr, något som svider en del.
Jag skulle kunna hålla en lång jävligt lång utläggning om det, men den kommer mest bara bli förvirrad och rörig.
Den korta versionen är att jag tycker det är sjukt tråkigt, och jag saknar Johnny.
Samtidigt förstår jag de andra och är jävligt glad att de fortsatt, och att de för tillfället är bättre och mer taggade som band än de varit på en jäkla massa år.

Sen följde traditionsenligt Visfestivalen Kompledigt, där jag min vana trogen jobbade väldigt mycket mer än vad som egentligen är rimligt, blev massivt överraskad över nya artister som jag inte hört (Miranda Murre Eriksson och Ellinor Emma Brolin framför allt), påmindes om andra som jag lyssnat för lite på eller nästan glömt bort, fick gåshud av hur fantastisk magiska vissa är (Nino Ramsby! Varför är inte Nino typ den mest kände svenske musikern vi har?) och träffade fantastiska människor, hade galna samtal och efterfester, samt i år, hade världens bästa assistent (mer om henne i ett annat inlägg snart).
Kort sagt, ännu en helt fantastiskt bra upplaga av kompledigt.

Efter den så blev det faktiskt rätt lugnt ett tag innan det återigen blev dags för Charta 77 att ge sig ut på vägarna, med mig som sällskap och med en helt nysläppt skiva i bagaget.
Ny skiva, utan gitarrist, och faktiskt, helt fantastiskt jävla skitbra.
Det där när ett band man aktivt lyssnat på i 25 år helt plötsligt släpper något som sopar mattan med allt de gjort de senaste sjutton åren… det är jävligt häftigt.
Men turné var det ja, releaseturné, med inhyrda gitarrister, mestadels i form av Janne Olsson som de lånat från köttgrottorna, men under två spelningar med Johan Johansson trakterades gitarren, och jag skulle ljuga om jag påstod att jag var säker på att det skulle kännas bra med någon annan än Johnny på gitarr i Charta, men redan under tredje och fjärde gigen så var jag helt säker på att det här var förbannat bra.

Höstens turnéavslut var i form av tre Julspelningar där Charta fick sällskap av Köttgrottorna, samt i Köping även av Halva Mänskligheten (har du missat dem? kolla genast upp dem, det är ett band att hålla ögonen på, och fylla öronen med), och köttgrottorna var ett äventyr i sig.
Även de är ett band som förlorat sin ena gitarrist, i det här fallet på grund av den där jävla cancern, och det här var då första spelningarna med bara en gitarrist, och efter första kvällen var jag jävligt tveksam, det lät faktiskt inte bra, det var tamt, tunt, platt, oengagerat och de nya låtarna kändes närapå helt ointressanta och osvängiga, men jag höll fast vid hoppet att det berodde på förkylningar och annat de drog runt på.
Dagen efter så visade de att jodå, dom kan fortfarande, det var som ett helt annat band på scenen, det var närvaro, energi, sväng, och jävlar om inte deras nya låtar antyder att deras kommande skiva kan bli den bästa de gjort det här millenniet, och kanske ännu längre tillbaka än så.
Det var en jävligt fin julklapp att dom visade att dom fortfarande har mer att ge.

Så, vad var bäst under 2015 då?
Högst på listan över ”Vad fan var det jag just hörde?” hamnar 4Zugara som spelade på Chartas releasespelning på Debaser Strand.
Trallpunk spelad av Japaner, ja, väldigt typiskt svensk trallpunk, juryn är fortfarande ute och överlägger om huruvida de sjöng på svenska, engelska, eller japanska, uttal och frasering var hur som helst väldigt ”svenskt”.

Bästa spelningen, Charta 77 på l’orient i Linköping.
Jag trodde inte spelningen skulle bli av; med en sångare som verkligen inte hade någon röst under dagen, och som efter några timmars vila går upp på scen och inleder med att kraxa som den värsta målbrottsgosse så är det lika bra att räkna med att det inte blir mer än tre till fem låtar, men tack vare en fantastiskt jävla bra publik, envishet från Per, och en basist som plötsligt delaxlade rollen som sångare fantastiskt bra så blev det till slut ett fullt set (även om några låtar skalades bort), och det var tamigfan en av de bästa spelningar jag sett på åratal.

Snyggaste gitarrljudet (ja, det är en jävligt viktig kategori) stod Nino Ramsby för, eller för att vara lite lagom självgod så var det Nino och jag.
Innan spelningen blir jag ombedd att gärna lägga på massor av snygg reverb på gitarren, och direkt när första tonerna klingar fram från Ninos nya gitarr så vet jag exakt vilket reverb som ska dit, när Nino hörde det sken han upp och såg överlycklig ut, och själv blev jag nära nog tårögd av hur sjukt jävla snyggt det blev.
Det var ett sånt där gitarrljud som kan göra en religiös.

Trevligaste spelstället är svårt i år, men Kajskjulet i Halmstad tar nog hem den platsen genom att bara vara så jävla bra, drivas av så trevliga människor och… ja, det var väl det, fantastiskt ställe.

Bästa livepubliken bjöd BrukBar / Blæst i Trondheim på, så blandad publik, som om man skulle ha skopat in 300 människor rakt av från gatan utan urval alls, och alla kunde låtarna och nästan ingen plockade fram telefoner för att filma eller fota under spelningen utan var helt fokuserade på bandet och musiken.
Jag vet att jag har glömt galet mycket som jag hade planerat att få med här, men det kanske kommer som ett addendum vid tillfälle.
2015 var ett jävligt bra musikår, jag hoppas 2016 blir ännu bättre.

Dagens Skiva

Last Caress – Nothing Left But Me

Dagens Frukostskiva.

Last Caress – Nothing Left But Me.

Jag har nog sagt det om dem förr, men vill man ha riktigt snygg svensk nittiotalsskate, som inte bryter någon ny mark, men gör allt riktigt jävla rätt på alla sätt, perfekta körer, snygga melodier, precis lagom balans mellan högt tempo och bra driv, snygga texter…
Då är Last Caress det band du vill ha.

Det finns inte mycket mer att säga om skivan, jag har redan sammanfattat den i förra stycket.
Det här är ett band som borde ha blivit mycket större än de blev.

Lyssna på skivan.

Dagens Skiva

Köttgrottorna – Sex, Politik och Fåglar

Dagens frukostskiva.

Köttgrottorna – Sex, Politik och Fåglar.

Om jag måste välja bara en skiva (samlingar undantaget) av Köttgrottorna för att representera vad de är för några och hur de låter, så skulle jag välja den här.
Titeln sammanfattar innehållet rätt bra, här blandas det högt och lågt, seriöst och trams, och i flera fall är det inte uppenbart vilket av alternativen en låt faller in under första gångerna man hör den.
Humor klämmer de in en del med, ganska mycket, eller väldigt mycket.
Samt då bra musik.
Det är en av grejerna som får den här plattan att sticka ut från en del av deras övriga med, den är nästan helt igenom fylld med jävligt bra låtar som står upp rätt bra helt på egna meriter, även om det inte vore för de ofta nästan geniala texterna.

Vad mer ska jag säga?
Det är en jävligt bra skiva, helt säkert inte i allas smak, men den är i min smak, åtminstone idag.

Lyssna på den då, gör det, nu.