Dagens frukostskiva.

Roger Karlsson – Indiansommar.

Elva år efter solodebuten så kom slutligen uppföljaren.
Jag vill minnas att min recension av skivan innan var en total hyllning, för det är en av nittiotalets bästa jävla pop-plattor.
Det här är inte pop.
Fast det är det, men mer visa, med jazz och soulkänsla, utan att låta som något av det, och ständigt så klassas det han gör in som visa, men det är ju inte det heller.
Roger är förbannat bra på att göra det han gör, men att sortera in honom i fack är i det närmaste omöjligt.

Det tråkiga med den här skivan är att den inte ens i närheten är lika bra som debuten.
Det positiva är att det är en av nollnolltalets bästa Svenska skivor.
Det blandas mellankoli, glädje och hoppfullhet i en vacker mix, där allt hålls ihop av Rogers sång, som… jag älskar hans röst, okej?

Den här skivan skulle lätt kunna framstå som svulstig, den borde nästan göra det, men det gör den inte, och fortfarande nu nio år senare känns den förbannat fräsch.

Jag kan mala på med superlativ ett bra tag, men skitsamma, jag har redan fått fram budskapet hoppas jag.

Det här är vad du borde lyssna på idag.
Det här är förbannat jävla bra.