Dagens frukostskiva.
Radiohead – Pablo Honey.
Kommer ni ihåg när radiohead fortfarande var riktigt relevanta?
Det var med den här skivan det började.
1993, gitarrgnissel, snygga melodier, svartsynta texter, inspelat under samma period som Nirvana släppte Nevermind, för precis samtidigt för att det rimligen ska ha kunnat påverka, så de skitiga gitarrerna i de snygga poplåtarna får snarare ses som ett tecken i tiden än någon sorts kopierande.
Varför jämför jag ens de två skivorna?
För att… dom hör ihop, dom är en varsin sida av samma utveckling i musikvärlden, dom är samma musik, framförd på olika sätt.
För er som inte minns det så är alltså det här skivan som innehåller Creep, låten som Radiohead under många år vägrade spela live för att de var så less på den, en av nittiotalets bästa kärlekslåtar.
Ja, det är en sjukt jävla bra poplåt.
Skivan innehåller även ”Anyone can play guitar” som inte blev lika mycket hit här som den blev där ”over there”, men likförbannat är larvigt bra.
Men mest av allt, skivan avslutas med Blowout, en perfekt akustisk poplåt med elgitarrer… en sån där låt som Paul McCartney antagligen önskar att han hade skrivit, och eventuellt skulle ha kunnat skriva.
Dessutom låter dom den växa ut i totalt soniskt kaos, på det sätt som nittiotalet vande oss vid att man kan göra.
Jag inledde med att jämföra med Nirvana, men sanningen är att det finns ett annat band som är mer relevant att jämföra med, Sonic Youth.
Jag vet inte om det är så, men det skulle förvåna mig mycket om inte Radiohead (precis som Nirvana) var väldigt influerade av Sonic Youth.
Om det låter som att jag tycker det här är en bra skiva så är det för att jag tycker det här är en bra skiva.
Den är opolerad, allt är inte hits, långtifrån, men det är en helt igenom helt sjukt jävla bra popplatta av det skitigare slaget, och en skiva som vågade ta ut svängarna och satte lite av normen för resten av decenniet.
Jag kan mala på rätt länge om den.
Men jag låter bli och nöjer mig med att föreslå att du lysnar på den.
På stark volym, den gör sig bäst så.
Och inget jävla shuffle, den ska lyssnas på från början till slut.
