Dagens frukostskiva.
Hardcore Superstar – Bad Sneakers and a Piña Colada.

Jag hade en tanke om att jag kanske skulle minnas fel, jag menar, dom har ju faktiskt gjort några rätt okej halvcatchy radioskvallåtar genom åren, så skivan kanske inte är så illa som jag minns den.
Efter två och en halv låt ungefär så hade jag redan tappat hoppet och känner bara att jag vill slita ut dem ur studion och säga åt dem att sluta försöka så jävla mycket.
Attityd är inte fel, men om det låter som att man hela tiden anstränger sig och är så jävla medveten om den så det BARA luktar attityd, påstruken sådan dessutom, så blir det bara jobbigt, och det var ungefär så jag mindes dem.
Missförstå mig inte nu, det är en skiva som innehåller några helt okej låtar, men allting drunknar i lager efter lager med attityd och vad som framstår som fejkat testosteron, och allting heltutanandningspauseravnågotslagalls.
En EP kan man göra på det viset, en fullängdare blir bara påfrestande jobbig, jämntjock, och tråkig.

Tyvärr, jag gillade den inte då, jag gillar den inte nu, jag kanske skulle ge mig på Backyard Babies istället?

Eftersom jag missade G så kommer det kanske dubbelt under nästa varv.

Dagens frukostskiva
Feeble – Amys goodbye

Jag vet inte egentligen hur och när den här skivan/demon letat sig in i min samling, och min google-fu ger mig inte mycket svar på något om bandet heller…
Jag tror att det här kanske kan klassas som någon sorts emo-core eller nåt kanske? men jag får för mig att skivan borde dykt upp hos mig innan det var ett etablerat begrepp.
Hur som helst så, det är sång/gnäll/skrik i området som rör sig mellan pop och hardcore men utan att bli något av det fullt ut, det är långa partier med gnälligt distade malande gitarrer med wah-wah, det är basgångar med hyfsat svängigt groove och det är låtar som inte alls är helt dåliga.
Däremot så förpassar min hjärna det mestadels till bakgrunden, det blir liksom bara skval, och jag är rätt säker på att det inte borde bli så med de förutsättningarna.
Jag försöker verkligen få grepp om det, men det är som om sången och texterna bara glider undan, kanske är det bara så att det inte är för mig? vad vet jag?
Vad jag vet är att musiken i sig tilltalar mig, jag gillar sånt, det är liksom gitarr och bas-grooves som larmar på ett trevligt sätt, synd att helheten inte bär tillslut.

Dagens Frukostskiva
Europe – Prisoners in Paradise

We’re just children of tomorrow… let it be let it be…

Jag kan inte låta bli att hela tiden tänka ”Den här skivan hade release dagen innan Nirvanas Nevermind”.
Jag kan inte heller förneka att jag faktiskt är positivt överraskad, jag har nog inte hört hela den här skivan någonsin, och det jag har hört var främst då runt när den kom, och då jämfördes den så klart med vad som hände i världen samma år, U2’s Achtung Baby kom ut två månader efter den här, Charta 77 släppte The Beauty is in the Beholders Eyes samma år… man skulle kunna säga att Europe var Last Days News, och skivan bryter garanterat inte ny mark någonstans alls, det är generisk Europe rock, ett koncept som inte förändrades jättemycket från genombrottet fram tills det här, MEN, som sagt, jag ÄR positivt överraskad, det är flera rätt bra låtar, och det är snygga arrangemang och jag vet inte, jag kan inte egentligen hitta något att klaga på, om man bortser från Let It Be refrängen, men det är dom kanske inte ensamma om att ha gjort sig skyldiga till, även om den här är tydligare än för de allra flesta andra.
Mest förvånad är jag över att jag faktiskt inte är helt igenom jätteless på musiken innan skivan är slut, så helt ärligt så tror jag att den här kanske rent av kan få snurra något varv till, inte bara som frukostskiva.

Och där kom plötsligt ett intro som lät som Per Gessle (Got your mind in the gutter) och det sänkte genast helheten en bit, sen låter det som om dom egentligen vill sjunga ”Balls to the wall” i refrängen, det låter väldigt mycket så, jag tror att dom kanske försöker vara hårdare och skitigare… det funkar inte riktigt, men okej, bra försök, men Gessleimitationen sänker helheten på skivan en bra bit…

Nej, nu får det räcka, nu ska jag packa öl och onyttigheter.

Dagens frukostskiva (nåja, den poppades när jag påbörjade chilikoket)
Docenterna – Söderns Ros.

Såhär är det, det här är Sveriges bästa popband.
Vad sa du? du påstår att det är Kent? Broder Daniel? Bob Hund? Lars Winnerbäck? Håkan Hellström?
Du har fel.
Håkan och Lars är inte band, men även om dom vore det så har du fel.
De andra tre är (eller var) förvisso band, men fullständigt objektivt så är dom inte lika bra, du får tro att dom är det, eller tycka att det är så, men du har fel.

Varför? det är väl helt uppenbart? för att det är Docenterna som är det.
Och det här är en av deras bästa skivor, även det är fullständigt objektivt och backas dessutom upp lite extra av att både Irma och Idde Schultz är med på skivan vilket i sig är en form av kvalitetsstämpel (även detta är rent objektiva fakta).

Varför detta ohöljda hyllande av Docenterna?
Lätt, dom har gjort pop sen slutet på sjuttiotalet, pop med texter om hjärta, smärta, livsångest, alkohol och allt som hör till popmusik, dom har varit stora, dom har varit små, dom har blivit stora igen om och om igen, och dom fortsätter att göra det dom gör på riktigt.
Hur jag vet det?
Får jag ställa en motfråga? Har du sett Docenterna live någon gång? Du har det? ja, då borde du inte behöva fråga.
Man KAN inte fejka det dom är live, man kan dölja uttråkning bakom sminkningar, tuffa effekter på storbildsskärmar, pyroteknik eller vad som helst, men man kan inte dölja det när man uppträder utan allt sånt, och man kan framför allt inte få en konsert att kännas som om den innehållit allt det där och mycket mer bara genom att bjuda på sin egen energi så som dom gör om man inte menar det man gör och tror på det man gör.

Att det dessutom är ett av de band som trots att det ”bara” är popmusik stenhårt håller fast vid en del ideal och politiska ställningstaganden, även när det riskerar att kosta dem publik och/eller pengar gör dem mer värda i mina ögon, för all musik, även pop, handlar om blodigt allvar och inte bara om yta (ja, det är er jag tittar på nu Kent).

Om det fortfarande råder någon tvekan om HUR bra Docenterna är, och specifikt då den här skivan så bjuder jag på en rad från den:
”Varför ska man tala i en diktafon när man kan gapa i en mikrofon?”

Frågor på det?

Dagens frukostskiva.
Nick Cave and the Bad Seeds – Live Seeds

Om jag skulle vilja introducera någon för Nick Cave med bara en skiva så är det här den jag skulle välja utan tvekan.
Lite kan man väl säga att redan första låten, The Mercy Seat, räcker rätt bra, vem som helst som öppnar en söt liten popskiva (det är pop han spelar, kom inte här och försök med något annat) med en låt om elektriska stolen gör någonting rätt, åtminstone om denna någon är Nick Cave.
En av sakerna som gör skivan lite mer extra än alldeles för många liveplattor genom historien är att den inte är varken rakt av en ”best of” eller bara enkla liveversioner som låter precis som albumversionerna fast med publik, o nej, här bjuds vi på flera låtar som inte låter ens i närheten av sina originalversioner, precis som sig bör med låtar som hängt med ett tag live.
Att det är ett kompetent liveband framgår egentligen inte ett dugg då skivan är inspelad under en hel turné och dom då självklart bara har med de bästa bitarna, men nog fan svänger det ändå, och precis som jag gillar det så är inte allt HELT perfekt, även om det kan argumenteras att det är alldeles för lite mellansnack och liknande för att helt hålla som en perfekt liveplatta, och ja, Nick Cave är en av de där som har något vettigt att säga emellan låtarna ibland.

Så vad finns det då att klaga på, för det är ju det jag verkligen vill göra, inte sant?
Eh… fan vet, alltså, det är en skitbra skiva som gör mig glad, den är fylld med våld, mord, död, brott, otrohet, alkohol och allt annat sånt där som gör livet värt att leva, så jag kan inte riktigt komma på något att gnälla på, är det okej?
Inte?
Okej, då är det väl det där med att den är lite för mycket som en studioplatta med publikljud, men eftersom flera låtar inte är likadana som i sina studioverioner och det dessutom inte är mycket av en ”best of” så kommer den fan undan med det.

Som sagt, vill du ha en introduktion till Nick Cave så är det här jävligt bra, och det spelar ingen roll att den är gammal och därför inte har med hans ”bästa låtar”, för påstår du det så har du inte koll på vad som är hans bästa låtar.

Dagens frukostskiva (jag beklagar uppehållet men jag har inte haft tid eller ork att skriva, andra har slitit i mig).
Brainpool – S/T

Visste ni att sverige hade en jävligt levande och bra popscen på nittiotalet, och då åsyftar jag inte Kent’s sövande mainstreamskval (det började dom iofs. mest med under 00-talet) och inte heller Broder Daniels falskspelade och sjungna gnölande, nej, jag åsyftar bra gitarrpop, sånt där som Brainpool, band som förstod hur man gjorde gitarrpop med banala men ofta träffande texter som gick hem hos både finniga tonåringar och en lite äldre pop/rockpublik.
Lika delar Beatles och Pixies, snärtiga tuggumirefränger, tramstexter, (olycklig)kärleks dravel, en liten dos passivt aggressiv ilska och distade gitarrer.
Och så var det den grejen med enkla körer och växelsång, man kommer förbannat långt med det.
Är det en skiva jag älskar? nej, inte egentligen.
Är det en skiva jag blir glad av? ja, som fan, och jag gillar hantverket bakom den, de enkla men ändå så effektiva poplåtarna som helt enkelt bara funkar jävligt bra.

Fråga: Varför har jag inte något med Popsicle i min skivhylla?

Dagens frukostskiva.

Ace of Base – Happy Nation U.S. Version.

Rätt snabbt insåg jag att det faktiskt finns ljuspunkter med den här skivan och med bandet i sig.
Dels är det min frus skiva och inte min, det spelar ingen roll att vi har gemensam vårdnad om allt annat, det här är en skiva som INTE är min, helt oavsett allt annat.
Dels tar den (förhoppningsvis) slut någon gång,det ser jag fram emot väldigt mycket.
Dels har jag inte hört någonting alls om Ace of Base på rätt många år nu, det är ett sundhetstecken för hela nationen.

Dom lär ha blivit nobbade av en jävla massa skivbolag innan någon väl nappade och ville ge ut deras musik, jag förstår det, jag menar, verkligen, det här är ju skit.
Missförstå mig inte nu, jag kan acceptera och respektera en (hel)del mainstreamdynga för dess hantverk, sånt där som ”smarta” grepp, snygg produktion, bra arrangemang och ibland helt enkelt att det är bra låtar, men i en förpackning som jag inte gillar.
Det här lyckas inte med något av det och jag undrar vad det var för massiv snedtripspsykos som fick folk över hela världen att köpa den här skiten.
Mes av allt undrar jag varför Svenskar gjorde det, för resten av världen kan alltid skylla på att dom gjorde det för att det var någonting totalt galet unikt, inte bra, utan annorlunda i sin uselhet, ni vet, lite på samma sätt som en massa svenskar sprang ut och köpte skivor med mongolisk (eller om det var tibetansk eller nåt annat) strupsång runt millennieskiftet, inte fan var det för att någon gillade att lyssna på det, å nej, det handlade bara om att få något annorlunda, bara för att ha det, eller för att skratta åt.
Så vill jag tro att resten av världen gjorde med Ace of Base, alternativen är alldeles för hemska att tänka på.

Om man ska säga någonting snällt om produktionen så kan det väl vara att dom, till skillnad mot ”alla andra”, inte har sönderkomprimerat sången.
Om man ska säga något elakt så… det hade behövts.

Vilken jävla dynga.

Dagens frukostskiva.
23-Till – Kryp

(Även Ä och Ö uteblir på grund av luckor).

Dansbandspunkpop?
Det varierar sig en del, men rätt många låtar känns egentligen som dansbandsmusik med distad gitarr och lite attityd (därmed inte alls som dansband?).
Ännu ett av de där banden som slentrianmässigt kallades Trallpunk utan att vara i närheten av det, punk är att tänja på det en hel del med, åtminstone på senare material, men det är klart, dom hade ju några låtar som handlade om politik.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att den här skivan är jätterolig, det är i sina bästa stunder riktigt trevlig skitig pop på svenska, och deras version av Hair (Hår) är vass så det räcker, och sen glimmar det till några gånger till, men till alldeles för stor del luktar det dansband, med bra/roliga/intressanta texter förvisso, men fortfarande dansband.
Jag säger inte att jag har en allergi mot dansband, men det skulle kunna förklara ett och annat.

Och för att förtydliga, jag tycker inte illa om 23-Till och tycker inte dom är/var dåliga, jag ansåg dem vara ett helt fånigt bra liveband, och jag anser att annat dom gjort är riktigt bra, men den här skivan… nej, faktiskt inte.

För snart tjugo år sedan, när den kom, så var min initiala reaktion att… ”det här var ju inte så roligt… men den kanske växer”, men det vågade jag knappt säga, för så många andra verkade gilla den.
Jag kan i efterhand konstatera att nej, för mig har den inte vuxit särskilt, det är fortfarande en skiva som inte ger mig något.

Deras tidigare däremot, dom bör man ha.

Dagens frukostskiva.
Åka Bil – Åka Bil

(även Z uteblir på grund av hål i CD-hyllan).

Jag tror mig veta vad den uteblivna succén med den här skivan beror på, eller åtminstone delvis.
Av olika skäl så sveptes Åka Bil med i nittiotalets trallpunkvåg och kategoriserades ofta som just trallpunk, låt mig göra det här jävligt klart för er, Åka Bil är inte trallpunk, ingenting med Åka Bil är trallpunk alls, Åka Bil spelar pop, det är hård pop, bitvis rätt kantig (maskinpop kallade någon av de inblandade det en gång i tiden), bitvis mer naken, men fortfarande hård och påträngande, lite som ett Kent med attityd och bättre melodier samt mindre nedslipat och anpassat för alla.
Tvärt emot gårdagens skiva så är det här en sån som man knappast kan lyssna på utan att efteråt gå och tralla på någon av alla extremcatchy textrader som den bjuder på, man skulle kunna se skivan som en studie i pop-hooks, även de svartaste och minst samarbetsvilliga låtarna (det finns några sådana) bjuder på hooks som John Lennon antagligen inte hade skämts över, om han hade kunnat svenska.
Sa jag att det är svärta i en del låtar?
Det sa jag, det är svart, det handlar om döden, det handlar om kärlek, det handlar om ensamhet, och utöver det så är det gitarrer, och fan så snygga gitarrer det är, även när dom avsiktligt har ”fula” hårda ljud så är dom snygga, så jävla snygga.

Jag skulle antagligen kunna skriva en rätt lång hyllning bara till det ljudmässiga hantverket på den här skivan, och det vore befogat, men nu håller jag mig till att konstatera att det här är en av nittiotalets bästa svenska hårdpopskivor och något som borde ha blivit långt större än den blev, det hade den förtjänat.

Hittar du den (eller något annat av Åka Bil) så skaffa det och lyssna.

Dagens frukostskiva (jaja, jag lyssnade då, men sen har det inte skrivits).
Neil Young & Crazy Horse – Ragged Glory

För er som hänger med så kan ni notera att jag saknar CD-skivor av artister som börjar på X, det är dåligt.

Det här är så fånigt jävla bra.
Det är en hel skiva fylld med låtar som man inte kan göra annat än gnola med i, och det trots att i stort sett ingen av dem sätter sig efteråt.
Det är skitbra låtar, det är förbannat bra melodier, det är skitigt snygga gitarrsolon, det är texter som man lätt trallar med i, och trots det är det ingenting som egentligen fastnar, men jag vill lyssna igen, och igen och igen.
Att det dessutom låter som tidig grunge, eller för att vara ärlig, det ÄR grunge, gör det inte sämre, det är dessutom, även för att vara grunge, riktigt förbannat bra.

Det svåra är att jag inte alls vet vad man ska säga mer, det är liksom egentligen en bagatell, det är inga direkta hits eller så alls, men ändå en sån där skiva som bara är bra och som det inte finns någonting att klaga på med, inte ens att den är för slätstruken, för det är den inte heller.
Vill man lära sig hur man spelar långa gitarrsolon utan att sätta några som helst hastighetsrekord eller göra någonting avancerat, men ändå få dem att vara trevliga att lyssna på så är det här fan en skolbok, detsamma gäller om man vill lära sig precis hur oviktigt det är att pricka alla toner rätt vare sig med sång eller gitarrspel.

Jag skulle vilja göra en sån här skiva.