Kom Ebola kom smittkoppor,
kom polio och svält,
Kom krigshetsande ryssar kom SD med ert hate
Kom NATO kom jordbävning, kom yellowstones vulkan
Kom stora meteorer men bevara oss för fan…
Kategoriarkiv: bloggat
De tio viktigaste skivorna.
Ni vet grejen? utmanad på att lista de tio viktigaste skivorna och eventuellt skriva någon liten grej om dem om man nu känner för det, och så jag med mina fingrar som inte kan sluta skriva när dom väl kommit igång, lite som min mun när jag pratar om något jag är intresserad av, så, ja, here goes.
Och ja just det, jag tolkade det som de viktigaste skivorna just och inte nödvändigtvis de jag tycker är bäst, delvis är det samma sak, men delvis inte alls.
1. Nirvana – Nevermind.
Jag var inte en av de som hoppade på Nirvanagrejen först, det tog ett tag för mig att bli nyfiken och sen låna skivan av en kompis och banda den, men när jag tog mig tiden att ge den en ordentlig chans så bet den sig fast och växte, ochväxte och… det är en av de där skivorna som jag fortfarande hittar nya grejer att gilla med ibland, och den påverkade mig, min musik, och alla annan musik omkring mig så mycket att den aldrig går att komma ifrån.
Jag har aldrig ägt skivan själv och skäms lite över det, men vilken dag som helst så köper jag den.
2. Hela Handen – Byta Slem.
Mitt eget första bands första skiva, en serie av omständigheter, godtrogenhet, ekonomiska beslut och säljsnack ledde till att den spelades in och producerades av någon som ansåg att 2Unlimited och Ace Of Base var bra ljudideal.
Och omslaget…
Men, samma omständigheter och resultatet av dem var en av sakerna som fick mig att bestämma mig för att bli bra på ljudteknik och produktion själv för att inte gå på samma nit igen.
På gott och ont kanske ska sägas, under måga år ägnade jag mig så mycket åt det att mitt eget musikskapande fick stå åt sidan rejält, kanske var det rätt, kanske fel.
3. Charta 77 – Grisfesten.
Inte egentligen min favoritskiva med dem, men den som ändå haft störst inverkan på mig.
När den kom hade jag redan lyssnat på bandet i några år, men med den så lyfte någonting, plötsligt var produktionen riktigt bra, ljudet var snyggt, det lät professionellt utan att bli sterilt, något som helt plötsligt blev normen inom svensk punk, och det kändes nästan som om det var en förädring som skedde över en natt.
4. The Posies – In Case You Didn’t Feel Like Plugging In.
Det började med att jag hade en .mp3 låt på min dator, en radioinspelning där låten presenterades av speakern som Blowout med Thom Yorke, kompad av Jon Auer och Ken Stringfellow från The Posies, den låten gav mig mersmak och jag sökte på det sätt man gjorde då, efter enstaka låtar online med samma artister, vilket ledde till att jag hittade en annan akustisk låt med The Posies, ”Every Bitter Drop”, som gav VÄLDIGT mycket mersmak och ledde till att jag luskade ut vilken skiva den fanns på och skaffade den, den här skivan alltså, det var början på en kärlekshistoria som fortfarande inte gått över.
5. Pink Floyd – Wish You Were Here
När jag var 11 år så hade jag ett mycket bättre kassettdeck än min fem år äldre syster, så hon bad mig spela in saker på band åt henne, en dag var det den här skivan, det blev två kopior, för efter att ha hört den första gången så var jag såld.
Det är antaggligen den enskilda skiva jag lyssnat på mest i livet, och den har fan allt.
Den lyckas avverka ambient på gränsen till noise (från en tid innan något av det fanns) via larvigt svulstig symfonirock, skitsnygg pop/rock i 7/12 till akustisk ballad och sen tillbaka igen utan att tappa tråden en enda gång.
Den är helt jävla perfekt.
Och då har jag inte ens nämnt sånt som ljudbilden och… ja, perfekt.
6. Dive – Where The River Turns To Sea
På andra sidanav den 90-minterskassett jagspelade in så ville min syster ha den här, även på min kopia hamnade den där, och det är en av mycket få skivor som kan ta den platsen och inte skämmas sönder fullständigt.
Dive, en Märstabaserad electroambientpopduo som för den stora massan antagligen är mest kända för att Sarah Brightman gjorde en cover på deras låt Captain Nemo.
Dom var inne på Triphopmark och trevade ett halvt decennium innan triphop var något som existerade, men på den här skivan är det främst ambient electropop som bara är helt sanslöst snygg och bra.
7. Garbage – Garbage (och alla deras övriga damnit).
Skitsnygga popmelodier och snärtiga hooks som skulle imponerat på The Beatles, spelat som stenhård metall/hardcore, med en sångerska som växlar mellan förföriskt viskande coctailjazz till skitförbannad pitbullterrier utan att passera gå och beats som delvis skulle göra vilken DJ som helst avundsjuk, kombinerat med grungeestetik och känsla och en produktion som antagligen är den bästa som gjordes under hela nittiotalet.
Garbage är rätt mycket min mall för hur modern musikproduktion ska låta ljudmässigt.
Dessutom lyckas dom få nästan varje låt att handla om sex, utan att det trycks i ansiktet på en (oftast), bara en sån sak liksom.
8. U2 – Under A Blood Red Sky
Ännu en skiva jag blev kär i redan i späd ålder, tack vare min andra syster, som är nio år äldre än mig, jag vet inte i vilket sammanhang jag först hörde hennes kassettkopia på den men efter ett tag valde jag att adoptera kassetten under en längre period.
I vuxnare ålder har jag insett att det här är lite av min ledstjärna för hur en bra livinspelning ska vara.
Det är rått och svulstigt på samma gång, det är felspelningar med rejält sura toner, det är energi, det är häftigt och det är ett band som låter som om dom älskar det dom gör, ja, det är U2, och ja, det är slarv i massor, och det gör inget, för framför allt är det live, på riktigt.
9. LIVE Även Vackra Fåglar Skiter
En samlingsskiva? på min top 10?
Jupp, inte bara samling utan dessutom live, och live på samma sätt som skivan ovan, det är skitigt, slarvigt, roligt ochförbannat bra, dessutom rätt mycket en inkörsport för mig till flera av de medverkande banden (Charta 77, Strebers, De Lyckliga Kompisarna, Köttgrottorna, The Past, 23Till, Tuk Tuk Rally).
9. Johan Johansson – … Och Hans Lilla Svarta Själ
Som antagligen har framgått vid det här laget så är jag en sucker för popmelodier, snygga arrangemang, råa ljud, fläskiga ljudväggar och snygg produktion, samt dynamik och bra texter.
Den här skivan har allt det och är en av nittiotalets mest förbisedda Svenska popplattor tillsammans med Roger Karlssons ”Veckans Babe”, som kanske egentligen är ännu bättre, men inte lika viktig för mig, och Winnerbäcks ”Med Solen I Ögonen” som… okej, den saknar råheten, men kompenserar med ”Att Fånga En Fjäril).
Det den här skivan lärde mig var jävligt mycket, dels att det går att göra den här typen av produktion utan att det är en mångmiljonproduktion, utan att det är ett skitstort band som spelar in, men framför allt lärde den mig massor live, den lärde mig att en riktigt bra platta som den här kan framföras av allt ifrån en ensam man med gitarr till ett storband med tolv pers som begår totala soniska dominanslekar på publiken, och det kan växla från dag till dag vilket man möts av, och oavsett vilket så är det förbannat bra.
(Jag tror att Johan redan är medveten om hur högt jag håller den här skivan, så det är säkrast att ni inte tipsar honom om att läsa det här med, hans ego kanske exploderar).
10. KSMB – Dé é för mycké
Och så kom det änu en liveplatta på listan.
En som i stort sett kan beskrivas på samma sätt som de tidigare, men svettigare, det är så att man nästan blir genomblöt av svett bara av att lyssna på den, eller så beror det på att jag vet HUR jävla varmt det blir på en sån spelning.
Bubblare som nästan kom med inkluderar
Ebba Grön, Just-D, Nine Inch Nails, David Bowie, Leonard Cohen, Nick Cave, Pixies, Tori Amos, KLF och en jävla massa mer.
Vilka är dina tio viktigaste skivor?
10 böcker som jag inte hade varit jag utan.
Jag blev utmanad på en sån där 10 book Challenge, att lista 10 böcker som har hängt med i mitt liv på något vis, böcker som påverkat och betytt mest för mig, och det blev så mycket text att jag känner för att dela med mig här med.
Ordningen är helt oviktig, menvi börjar med en dubbel, eller ja, de första två punkterna blir totalt sex böcker i sig, ooops!
1. Douglas Adams – The Hitchhikers Guide To The Galaxy.
Ja, den bör läsas på Engelska, även om översättingen är jävligt imponerande.
Jag har läst den serien fler gånger än vad som rimligen kan anses nyttigt, men trots det så upptäcker jag fortfarande nya detaljer eller saker som jag inte reflekterat över tidigare varenda gång jag läser den.
Men framför allt så är det här några av de böcker som fick mig att inse hur kul man kan ha med språk, (inte bara formuleringar utan även referenser, parenteser (det är rätt många (vissa går rätt djupt) i böckerna), fotnoter osv.) och att skrivregler är till för att utmanas.
Men kanske mer än någonting annat, det är en serie som visar att det egentligen inte måste finnas någon riktig ”story” i klassisk mening, det räcker gott med händelser, i flera fall i stort sett helt orelaterade, slarvigt ihopsnörda med varandra.
2. Douglas Adams – Last Chance To See.
Samma författare och istället för sciencefiction (eller vad det nu är) så får vi en dokumentär om utrotningshotade djur, även om det kanske snarare handlar om världen vi lever i, hur saker ser ut och varför djuren är utrotningshotade.
Trots det tämligen dystra upplägget så är det en av de absolut roligaste böcker jag läst.
3. Terry Pratchett – Discworld
Jag försökte en bra stund komma på vilken bok i Discworldserien som betytt mest för mig eller som är bäst, jag gav upp.
Ännu en humorförfattare, som, likt Douglas Adams, i själva verket avhandlar rätt tung filosofi, politik och samhällssatir, men humoristiskt då, och inte en enda pekpinne syns till, utom när pekpinnarna är högst konkreta, i form av just pekpinnar.
4. Neil Gaiman – Smoke and Mirrors.
Ännu en brittisk författare? jajjamensan.
Jag skulle kunna säga att jag älskar allt Gaiman rört vi, men det är kanske inte sant, jag har inte slukat allt ännu, men bra nära.
Det här är en novellsamling som spretar åt alla håll och, det spelar ingen roll, jag har kommit fram till att jag läser Gaiman lika mycket för språket som för faktiskt innehåll, jag blir lycklig av hur han skriver, att han dessutom är en jävel på fantasy, i nutid, är bara en jävligt bra bonus.
5. J.R.R. Tolkien – Bilbo.
Knappast en bok som borde behöva mycket introduktion.
Jag var väl tio eller elva år första gången jag läste den, och under tonåren blev det alldeles för många gånger till.
Jag tycker den är jävligt mycket bättre än Sagan Om Ringen, den har, till skillnad mot Sagan Om Ringen, ett bra flöde, lagom humoristisk ton och rent allmänt är den behaglig läsning, om och om igen.
(Ja, jag har läst även härskaringentrilogin upprepade gånger).
6. Peter Englund – Brev Från Nollpunkten.
En samling essäer om människor och krig.
Kanske den enskilt mest lärorika bok jag läst om krig och om hur och varför saker kunnat gå så fel, så långt, så illa.
Jag kan med lätthet säga att den på många sätt har färgat min syn på hur viktigt det är att stå upp och säga ifrån när fascismen visar sitt fula tryne, hur viktigt det är att ALLA säger ifrån, det hjälper inte att några kämpar emot, men det räcker med att många säger ifrån.
7. Nick Hormby – High Fidelity.
Musiknördar, popreferenser, kärlek, oförstående partner, brinnande intresse som genererar minimal inkomst, blandband.
Behöver jag verkligen förklara varför det är en jävligt bra bok?
Glömde jag nämna att det är en massa torr svart brittisk humor i den?
8. Stephen Hawking – A Brief History Of Time.
En i mitt tycke lättläst förklaring av rätt många sådana där saker som hur universum faktiskt fungerar, svarta hål, kvarkar, tid osv.
Avancerad fysik förklarad på sätt så vem som helst kan förstå det.
Det var åtminstone vad jag trodde i många år, jag har senare fått lära mig att många anser den vara omöjlig att orka med mer än ett eller två kapitel av.
JAG tycker i alla fall att den är sjukt läsvärd för att få grepp om rätt mycket omkring oss, inte minst så innehåller den rätt bra förklaring av vad den vetenskapliga modellen innebär.
9. Tove Jansson – Hur Gick Det sen.
Kanske den svartaste muminboken av alla? på vers, och skriven med svår skrivstil.
Som fyraåring kunde jag recitera den ordagrannt för mina kompisar, vars föräldrar imponerades av att jag kunde läsa så bra (jag lärde mig läsa flera år senare), och älskade den, det gör jag fortfarande.
10. Douglas Coupland – J-pod (eller Microserfs).
Vill man vara elak så kan man påstå att det är samma bok som han skrivit två gånger, men uppdaterat till modernare tidsanda, det kanske är så.
Oavsett vilket så handlar det om en grupp unga vuxna, inom IT-industrin, som… Som lever, som gör allt sånt där som hör till livet, (gömmer lik, stoppar terrorister, knarkar, ja, ni vet).
Jag kan inte sätt fingret på varför, men jag gillar hans böcker rent allmänt, eventuellt för att dom är så jävla cyniska, innehåller osannolika twists som borde göra dem totalt orealistiska men som istället får dem att kännas som att de utspelar sig nästan granne med mitt liv.
Bubblare:
Aldous Huxley – Brave New World.
Bör läsas av ALLA.
Vilka tio böcker hade inte du varit samma person utan, eller har bara varit jävligt viktiga för dig?
Kompledigt 2014 Lördag
Som det antagligen framgick i genomgången av Fredagen så var det en jävligt mäktig dag med artister som överträffade varandra på i stort sett på löpande band och dessutom passerade dagen i stort sett helt utan tekniska missöden, att mixerbordet la av under Spritbalettens uppträdande får snarare ses som någonting positivt än som ett problem, dessutom drabbades vi inte av ett enda strömavbrott, så detfår nog ses som den teknikmässigt bästa dagen i Kompledigts historia så långt tillbaka jag varit med, så jag räknade rakt av med att Lördagen därmed skulle väga upp för det, med råge, men kan spoila den här berättelsen genom att berätta att det inte blev så.
Men, vad hände då?
Vad bjöd Lördagen på?
Lyckades den bräcka Fredagen?
För min del började dagen med frukost på hotellet, småprat med andra arrangörer och artister, en promenad till Ögir, massor med kaffe och lite lagom mycket arbete innan artisterna började dyka upp och i vissa fall ville soundchecka, lite småprat med en eller annan nyss anländ artist hanns också med, mycket trevligt varje gång man faktiskt hinner med sånt istället för att bara jobba.
Det var inte vad ni var intresserade av? okej okej, artisterna vill ni höra om?
Jo, dagen började med att dagens sjungande konferencier Fredrik af Trampe klev upp på scen och bjöd på några välkomnande ord, några låtar och slutligen en presentation av dagens första officiella artist, Björn (Lycklig) Wallgren, med Niclas Jonsson på extragitarr, och då de två utgör två sjättedelar av Generalerna så var det knappast oväntat att repertoaren till största del bestod av just Generalernas låtar, och jag tänker inte klaga då det är låtar av högsta kvalitet som håller lika bra, eller i vissa fall rent av bättre, så här avskalat än med ett fullt band.
Dom gjorde ett lysande jobb med att sprida det ljus och värme som solen för tillfället inte erbjöd, jag tror rent av att dom lyckades skrämma bort regnet en stund.
För uppmärksamma läsare kommer det antagligen inte som en nyhet att jag anser att alla bör se Generalerna eller Björn Wallgren live vid första bästa tillfälle, gör det bara, okej?
Dom följdes av dagens första Sanna, Sanna Hogman, som för min del var årets första spontanförälskelse.
Jag är osäker på om jag ens hade hört talas om henne tidigare, och om jag hade det så hade det inte registrerat, men det är botat nu.
Utöver att bjuda på festivalens roligaste gizmo, en digital körsångerska realtidsbaserad på hennes sång men styrd av gitarrens ackord och bra jävla mycket bättre än något sånt jag hört tidigare (jag är tekniker, jag inte bara får gilla sånt, det är i det närmaste lag på att jag ska göra det), så var det förbannat bra på alla sätt.
Hennes låtar och musik får mig att vilja jämföra med och dra paralleller till Idde Schultz, och bara att min hjärna gör den kopplingen är, i min värld, ett osannolikt bra betyg.
Ja alltså, förtrollande stämningsfull popmusik av den bästa sorten.
Samma rekommendation som ovan, kan du se henne live så gör det, eller skaffa skiva, lyssna online eller vad du än föredrar.
Ja, dagen hade kommit igång ordentligt nu.
Efter dagens första Sanna så kom dagens första Sundström, Jeja Sundström, som jag tydligen borde ha haft koll på och vetat vem det var, jag erkänner, det ringde ingen som helst klocka innan, men en eller annan låt var definitivt bekant, så nu är en del av min okunskap botad, hon är ännu en av de där som äger scenen och publiken med en nästan läskig självklarhet, och dessutom tycks helt omedveten om det.
Många intressanta berättelser blev det, och många bra låtar så klart.
Sen kom en av de som jag sett fram emot mest, inte för att jag hört mycket av honom, utan för att jag hört mycket OM honom, och för att han gav intryck av att vara… intressant är nog rätt ord.
Ærling, från Norge, närmare bestämt ön Træna, på polcirkeln, fyra mil utanför Norges kust.
Jag vet inte hur det ser ut där eller vad det är för sorts miljö, annat än det lilla jag sett på bilder, men jag föreställer mig en karg, blåsig och saltpinad miljö där man alltid är iklädd tjocka stickade tröjor, där man tänker mycket men pratar lite, där man har tid att stanna upp och ta tillvara livet som det är.
Som sagt, jag vet inte egentligen, jag baserar det där på några få bilder, och på Ærlings musik.
Det var hans musik som var det intressanta och inte var han kommer ifrån?
Jag tror inte att det går att skilja åt, jag tror att det hänger ihop på samma sätt som med Björk och Island.
Ærlings musik och sånger är känslor, blottlagda och råa, och vackra, så jävla vackra.
Jag har inte egentligen en aning om vad han sjöng om, ingen av texterna fastnade hos mig, vilket i sig är ovanligt, men samtidigt gick dom allihop rakt in, och förmedlade känslor som lämnade spår.
Jag har inte vågat lyssna på honom på skiva (nåja, Spotify, jag missade att skaffa en skiva) efteråt, för jag är rädd att det inte ska vara lika bra, inte lyckas förmedla samma sak, någon dag ska jag prova, men jag är beredd att bli besviken.
En stund fick han sällskap på scenen av Karin Renberg som bidrog med extra gitarr och sång, och kvällens andra Sundström, Stefan, var uppe och bidrog med sång en stund han med.
I det här läget så vill man knappast försöka sig på att göra någonting som är ens det minsta likt, och det skulle komma en del sånt under kvällen, men inte just nu, nu var det istället dags för en av mina barndomsidoler, som jag numera ser som god vän, därmed har jag rimligen tydligt nog deklarerat risken för viss partiskhet (vill ni veta en hemlighet? det föreligger viss partiskhet när det gäller en del andra artister med, men kanske inte riktigt lika mycket).
Hur som helst, Per Granberg och delar av Cirkusorkestern, Erik på piano och Jan på dragspel.
Per är långt mer känd som sångare i Charta 77 än som visartist, men solodebuten kom i våras och är inte alls dum.
Eller för att vara helt ärlig så är den bra, men ovan.
Dessutom tycker jag personligen att den känns lite för trevande, det är som att han inte riktigt vet hur han ska hantera sin egen röst i den nya miljön, DET problemet känns däremot helt bortblåst live.
Det här är huvudsakligen glad musik, det är konstigt, för texterna är till stor del ganska mörka egentligen, men med hopp, med tro, och med livslust, och musiken ja, det är liksom vispop, det är trallvänligt, eller allsångsvänligt bitvi,s och man blir glad av det, dessutom var det en av få artister som överhuvudtaget fungerar efter Ærling.
Möjligen skulle även Jenny Almsenius kunnat bära upp det, hon fick nu istället ta över efter Granberg, och här kom årets andra spontanförälskelse.
Blues, Visa, Pop… Hon blandar och ger och jag kan inte låta bli att tänka på en ung Louise Hoffsten, på de bästa vis.
Det här är ännu en artist med musik som man, eller åtminstone jag, blir glad av riktigt glad, det är positivt och livgivande och bara helt…. jag vet inte vad jag letar efter för ord egentligen, men, jag vill ha mer.
Tyvärr måste jag erkänna att under hennes uppträdande skedde festivalens enda större teknikproblem, mixerbordet och jag var inte helt överens, vilket ledde till en mycket otrevlig reverbrundgång i några sekunder, exakta orsaken till det kan det spekuleras om, men rent praktiskt så går det inte att säga annat än att det inte skulle skett om jag inte pillat på saker, så på det viset var det mitt fel, även om det inte borde ha kunnat ske av det jag gjorde.
Hur som helst, det hände, och det borde inte ha hänt.
Förlåt.
Orsaken att jag pillade på saker var för att jag förberedde för nästa artist, Christian Kjellvander.
Nu var vi tillbaka på den mörka sidan igen, men med lite tyngre elgitarrer och en röst som jag skulle kalla för gudasänd om gudarvar någonting jag trodde på.
Jag måste erkänna att jag har vissa problem med Kjellvander; jag tycker att han har en underbar röst, att han spelar skitbra, att låtarna är snygga och att allt är skitbra, men, det berör mig inte.
Jag vet inte varför det är så då jag lyssnar på en del annat som är till förvirring likt, som fångar mig, men han gör det inte och det stör mig, för jag borde gilla det och jag vill göra det, men, det fångar mig helt enkelt inte, trots att jag anser att det är bra på alla konkret mätbara sätt.
Sen var det dags för festivalens okrönte drottning, kvällens andra Sanna, den här gången Sanna Carlstedt.
Första gångerna jag hörde henne, på skivor, så imponerade hon inte nämnvärt, och så såg jag henne någon gång och det var väl sådär, sen såg jag henne igen och blev såld, och numera är hon en av de där som jag starkt rekommenderar till allt och alla för att hon är så jävla bra.
Sa jag att hon är bland det drygaste som går i ett par skor?
Uppkäftig, otrevlig, sarkastisk, cynisk och med helt orimliga krav och önskemål?
Vi kommer rätt bra överens tror jag, jag gillar henne.
Hon hade dagen till ära med sig en galen skåning och en fransos, även kända som Rolf Alm och Johan Johansson på dragspel respektive elbas.
Jag vet inte vad Sanna gör på en visfestival egentligen, för sättet hon hanterar publiken är i klass med hur en dödsstjärna hanterar Alderaan, hon är som Manowar förklätt med tolvsträngad gitarr, hon fullständigt kör över allt och alla med sitt mangel förklätt till visa, och vi älskar det.
Jag tror inte att någon var olycklig efter Sanna, nivån var på topp och jag har aldrig sett henne göra en så jävla bra spelning, det var helt enkelt något av det bästa jag sett när det gäller vismusik, i samma klass som Winnerbäck på hultsfred -97 eller om det var -98 eller Roger Karlsson på Studion ungefär samtidigt.
Wow, den där hyllningen var inte riktigt planerad.
Efter det där så återstod antagligen den enda som hade en chans att bära upp något efter Sanna, dagens andra Sundström, den här gången Stefan Sundström, först några låtar ensam och sen i sällskap med Karin Renberg som inledde med att stämma Stefans gitarr åt honom, det uppskattades.
Jag vet inte om Stefan behöver någon presentation, eller om det går att ge en rättvis sådan?
Stefan är bra, Stefan är som sämst jävligt bra, och som bäst, helt larvigt jävla skitbra, det här var någonstans mittemellan i mitt tycke, dvs. tillräckligt för att golva nästan vem som helst.
Där var kvällen nästan slut, det innebär att den var slut såtillvida att utomhusscenen stängde och innescenen öppnades för lite mer oannonserade uppträdanden.
Per Granberg, med en inte lika bantad Cirkusorkester som tidigare under dagen, bjöd på några låtar; nu var det både elgitarr och bas med, utöver piano, akustisk gitarr och dragspel, vilket jävla ös det blev.
Jag vill minnas att det bjöds på en sanslöst bra version av Charta 77:s låt ”Snälla Förklara”, jag känner mig väldigt säker på det, men ju mer jag funderar desto mer undrar jag om det är falska minnen eller inte, min hjärna var ganska mosig vid det här laget, konstigt nog så ger 12+ timmars konstant ljudteknikerjobb ofta den den effekten, ungefär vid den här tiden på natten så ansåg jag mig vara värd kvällens första öl, den kanske inte gjorde saken bättre.
Björn Wallgren som hade spelat under gårdagen, och som dessutom råkade fylla år idag uppträdde igen, han skulle ha spenderat kvällen på ett familjekalas till hans ära, men han valde istället att stanna kvar på Kompledigt och förgylla tillvaron, vilket knappast gjorde någon på festivalen ledsen.
Även Jonas Pietikäinen bjöds det på, en av storfavoriterna från torsdagens öppna scen, han gjorde samma sak som på torsdagen (som jag fortfarande inte skrivit om, han sopade mattan med allt och alla och vi älskade det, jag vet inte om det är hans kirunamamål som bidrar till att det blir så alldeles extra magiskt och bra eller vad det kan tänkas vara, men det är näst intill omöjligt att inte älska honom och det han gör.
Ja, han är så klart en helt förbannat bra musiker och sångare med.
Och så Bells då, hon har lyckats bli lite av en instans där nu, och det tackar vi för, eller vi och vi, JAG tackar för det, för JAG tycker att hon är så sjukt jävla bra och förstår inte varför vi fortfarande inte fått åtminstone en demo från henne, men hellre en ordentlig skiva eller så.
Hon spelade i alla fall, och ljudguden såg att det var gott, så han blev glad.
Jag måste helt ärligt erkänna att jag inte vet om det hände mer den kvällen, dvs. om det var fler som spelade eller inte, för jag minns inte.
Om det var så och jag har glömt någon så ber jag väldigt mycket om ursäkt, det betyder inte att du eller ni var dåliga, det betyder att jag är det, påminn mig gärna i så fall så kanske mina minnesbitar faller på plats.
Hur det än var så var det en hysteriskt jävla bra dag och kväll, som var så fullproppad med ren positivism att man nästan gick sönder av det, och varje gång jag tar mig tid att tänka på det så kommer jag på mer och fler saker som jag glömt att nämna och känner mig tvungen att kofota in i texten här och var, så känns det fragmentariskt så är det därför.
När jag gick och la mig den natten så var det så många intryck som bråkade om framsätet i min skalle att det tog rätt många timmar innan sömnen slutligen infann sig och lät mig vila inför tvådagarsfestivalens fjärde dag, Söndagen och dess brunchuppträdanden, men det tar vi i en annan text.
Puh!
Jag blir alldeles lycklig och utmattad av att tänka på den där dagen.
Dagen efter
Det var val igår, igår så var det val…
Jag behövde någonting att fokusera på för att hanteragårdagens valresultat, någonting som fick mig att må bra, så jag satte mig med Cubase och jobbade lite med en mycket passande liveinspelning från förra året.
Om tiden räcker till så kommer det eventuellt mer vid tillfälle, men just nu får ni nöja er med Charta 77 – Ensam Kvar, inspelad live på Punk & Love 2013 Debaser, medborgarplatsen, tidigare osläppt version, dock finns den med på Live DVD:n från samma tillfälle som finns att köpa från bandet på spelningar eller så, och av okänd anledning inte från deras webshop som annars hittas på http://birdnest.tictail.com/
Jag har inte mycket mer att tillägga idag.
Haga-Petters – Lilla Rökta Korv
Dagens frukostskiva.
Haga-Petters – Lilla Rökta Korv.
http://instagram.com/p/rjCxuopEyy/
Ibland hittar man saker i kyldisken (eller i sin kyl hemma) som man är osäker på om dess namn är medvetet associativt eller om det bara är någon eller några som varit fullständigt blinda för det.
Det här är ett klart fall av det.
Vi ser en bild på vad jag utgår från är Haga-Petter med ett leende som redan i sig ger mig associationer som jag helst inte går in på, och sen produktnamnet.
Slutligen, efter en del detaljer om produkten så, för att ingen ska tveka, så står det ”Finfin korv” på ett sätt som mest känns som att dom försöker övertyga sig själv om att detär just vad det är.
Nåja, innehållet då?
Små runda skivor av korv, små som från en ganka normalstor salami eller så, och inte den numera så vanliga smörgåskorvsstorleken vi är så vana vid, korven är fläckig/prickig vad du än vill kalla det, och smakar i mitt tycke ungefär likadant som en väldigt stor del av alla varianter av smörgåskorv/prickig korv/medwurst/frukostkorv, dvs, lite salt, lite syrligt, lite lätt rökton kanske och smakförstärkare.
Kort sagt, Haga-Petters lilla rökta korv skiljer sig inte nämnvärt från andras korvar som jag provat, annat än att den är mindre då, vilket innebär att man kan få in hela i munnen på en gång utan större problem, istället för att tvingas nöja sig med en liten bit i taget.
Men bortsett från det så lämnar den mig efteråt med samma sälta i munnen och tomhet i själen som de flesta andra, och denna ständiga önskan om att hitta någonting annat, någonting bättre, någonting mer… äkta?
Haga-Petter kommer få fylla min mun några gånger till, men det kommer handla om att det är vad som finns tillgängligt och inte vad jag egentligen vill ha, jag vet att det är billigt av mig, och kanske fel, men ibland är något som inte känns helt rätt ändå bättre än ingenting.
Dagen då jag…
Ni vet dom där dagarna när man först åker med en buss som fastnar i trafiken så länge att man inser att en promenad i väldigt lugnt tempo, inklusive glasspaus,hade gått snabbare, och sen får veta att tåget är sent på grund av växelfel, och i trängseln på tåget så kommer man på att man är sjukt hungrig eftersom klockan närmar sig 19 och man har inte ätit mer än en kall prinskorv sen frukosten, och just när man skriver det så reser sig personen på sätet bredvid med ett ryck för att han ska av på stationen man rullat in på och där dörrarna redan öppnats och folk börjat gå av och man har stora kassar framför sig som kräver viss ansträngning att flytta på så han kommer av, och man inser att man kommer missa sin buss och tvingas gå hem, där maten kommer vara kall sen länge, och man har dessutom inte hunnit allt man hade tänkt under veckan, än mindre det man tänkt göra under kvällen, och dessutom har man jobb som behöver göras under kvällen, och tiden räcker verkligen inte till för sånt här, och dessutom är man trött, men sugen på öl, och på att springa med sina nya skor, och sova i vettig tid, och baka, och börja förbereda massa saker för både ölbryggning och ölprovning, och man känner skuldkänslor över att inte ha varit hemma och hjälpt till så mycket med dräneringen som man borde, eftersom man varit på jobbet och jobbat ikapp en massa saker som man borde för längesen, och man borde ringa sina föräldrar, och träffa sina vänner och så borde man spela musik och sitta ner och läsa, eller skriva klart en massa påbörjade projekt, eller kanske börja med ett nytt, eller göra klart några mixar som blivit liggandes, och spela in nya saker som snurrar i ens skalle och så skulle man dra ihop ett band och bara se vad som händer eftersom man vet att det alltid händer en massa då och det finns allt det där som behöver komma ut med hjälp av en katalysator och det skulle vara rätt kul att spela datorspel eller kanske se en film någon gång eller sitta ner och ta det lugnt utan att känna stressen över att man kanske skulle laga lite mat eller göra något i trädgården och dessutom borde man städa det där som var tänkt att bli en studio och gå igenom en massa papper, eller kanske göra klart deklarationen någon dag snart, fast studion borde man kanske möblera till bryggrum fram tills att elen är omdragen åtminstone och det skulle man så klart kunna börja med, men då skulle det behövas att man först tog reda på hur det faktiskt är kopplat, och man kanske skulle passa på att slänga massa saker när man är igång med att rensa ut gamla saker för att få plats med mer malt och det kanske vore dags att koppla in den där gamla datorn och se om det är något viktigt på den och den där ADAT:en borde man spela av saker från in i datorn, men den borde kanske bytas ut snart den med…
Ge
Mig
Tid
Om Finska spadar och deras betydelse i dräneringsarbete och en zombieinfesterad värld
Kära Fiskars.
I helgen som var så gav vi oss på ett ”litet” projekt, att dra om dräneringen runt vårt hus; ett projekt som självklart växte rätt snabbt, så som den sortens projekt ofta gör.
I början av grävandet så använde jag en spade från er, gissningsvis drygt 20 år gammal, efter någon timmes arbete med den, där den fått upp jord och lera, tagit sig runt stenar samt hackat av rätt många rötter, så hade vi en liten paus där jag passade på att prisa spadens kvalitet samt paxa den inför den kommande zombieapokalypsen då jag vid det här laget var övertygad om att den var hemmets utan tvekan säkraste kort. Från det konstaterandet så tog det inte ens två minuter innan jag vid ett försök att gräva loss en stor lerklump till lyckades knäcka skaftet på spaden.
Som sagt så var den gissningsvis 20 år gammal redan, och det var ett träskaft, så jag har inga egentliga invändningar mot det, tvärt om så anser jag att den spaden med god marginal gjort skäl för sitt pris, likaväl som den gjort sig förtjänt av mitt prisande. Dock ledde det här till att vi på en gång tvingades införskaffa nytt grävdon till mig, valet föll naturligt nog åter på en produkt från er, den här gången med stålskaft i hopp om att det ytterligare skulle bättra på hållbarheten, och för säkerhets skull (samt för att fler av oss potentiellt skulle kunna gräva samtidigt) köptes det två likadana.
Återigen är det ett verktyg jag älskat och prisat, det har precis som sin föregångare hanterat lera, jord, stenar och inte minst då dessa envisa rötter med hedern i behåll, även den här, kanske ännu mer än den förra, är något jag inte skulle tveka att lita på för att försvara liv, lem och familj mot en annalkande hord med odöda likaväl som för att plantera blommor eller dränera husgrunden. I en krissituation anar jag att den med lite slipning skulle kunna fungera som yxa, även om det knappast skulle vara att rekommendera.
Nu till det negativa, efter inte mer än en och en halv dags grävande med ena nya spaden så började jag få för mig att allt inte stod rätt till, att den kanske inte riktigt hade samma form som från början och inte riktigt fungerade lika bra för grävande längre, och det blev värre under timmarna som följde, till slut jämförde jag den med den andra spaden som köpts samtidigt och som använts långt mindre, och mycket riktigt, den har ändrat form, den har ändrat form väldigt mycket, den är numera i det närmaste spikrak. Jag skulle, med dess nuvarande form, inte tveka en sekund att fortfarande välja den som försvar mot de odöda, eventuellt med lite slipning av bladet för extra effekt, något som jag förstått inte uppmuntras av de flesta spadtillverkare (jag är osäker på er policy angående detta), men tyvärr måste jag säga att den som grävredskap inte längre är vidare användbar, eller mer exakt så är den nära nog värdelös.
Mina frågor är således:
Är det en avsiktlig feature från er sida att era stålskaftade spadar efter runt 20 timmars hårt grävande antar formen av en mer traditionell stridsspade, och finns det något enkelt sätt att återställa den till ett mer grävdugligt skick?
Vad rekommenderar ni att man använder för att slipa bladet för att uppnå optimal zombiebekämparskärpa?
Täcker er garanti skador som uppkommer på egendom eller person om spaden skulle svika en under försvar mot just odöda?
Har ni fler redskap som ni rekommenderar att man har till hands den dag zombieapokalypsen börjar?
Med vänlig hälsning.
Henrik Young Stein
IT-konsult och Zombiejägare extraordinäre.
OS i Sotji, en studie i dubbelmoral?
Jag postade en liten sak på facebook, som jag känner förtjänar lite mer permanent plats på internet, så här kommer en lite förlängd och vidareutvecklad version av det, det handlar inte om musik alls, utan om sport och politik, precis som titeln antyder.
Kan någon förklara en sak för mig?
Hur kan man med gott samvete ägna tid och energi åt att engagera sig i och följa samma evenemang som man uppmanat andra att bojkotta?
Låt säga att du tillhör skaran människor som tycker att idrottsmän borde bojkottat att åka till OS i Sotji, eller anser att IOK borde ha flyttat OS, eller att sponsorer borde ha dragit sig ur, hur kan du sen med gott samvete ge ditt stöd till evenemanget genom att sitta och titta på det eller följa det via internet, radio eller på annat sätt?
Svar som ”Det gör ju ingen skillnad om jag tittar nu när det ändå är där” är inte godkända, det är lika okej som att protestera mot sexism och sen gå på porrklubb motiverat med ”Ja men den finns ju redan, det gör ingen skillnad om jag går eller inte” eller ”Ja men du vet, jag ger ju inte helt stöd, jag kollar bara på en av tjejerna”.
När det gäller OS och liknande så är tittarsiffror (vilket inkluderar webblösningar av alla slag, radio osv.) ALLT, och om DU ger dina tittarsiffror till dem så har DU gett ditt stöd till det och det som händer där.
Så, hur motiverar just du att du följer det?
Känner du att ditt svar håller för granskning?
Skäms du innerst inne?
Jag ljög, den här posten innehåller visst musik, för jag tyckte det här var passande.
Jag erkänner att jag är privilegierad, jag kan så klart påstå att jag bojkottar OS av politiska skäl eller så, men sanningen är att jag inte sett ett enda OS på bra många år av helt andra skäl, jag är inte intresserad, men jag vill fortfarande förstå hur ni som är intresserade av sport OCH av mänskliga rättigheter och liknande lyckas kombinera det i det här fallet.
Kom för övrigt inte dragandes med klyschan att sport inte är politik, det är nämligen inte sant och har inte varit på väldigt länge, om någonsin, sport har varit politiskt laddad så länge det förekommit nationer som tävlat mot varandra inom idrott.
ATT två länder tävlar mot varandra trots att dom tidigare varit i krig är politik, att ett land INTE tävlar mot ett annat för att dom inte är säkra på att deras idrottsmän kommer därifrån levande är politik, att man förlägger ett stort sportarrangemang i ett land och inte ett annat är politik…
Sport har varit politik i åtminstone hundratals år, jag gissar på tusentals, men jag har inte gjort min hemläxa helt på den punkten.
Så, hur resonerar du?
Och som ett förtydligande så är jag inte ute efter att döma någon, utan jag är genuint nyfiken på hur andra tänker.
2013, året då jag…
Varning!
Det här inlägget innehåller en massa text, är antagligen inte världens roligaste läsning, är introvert, navelskådande, egoglorifierande, onödigt och kansäkert bitvis upplevas som smörigt och inställsamt.
Det är antagligen ett rätt onödigt inlägg för alla utom mig.
Så, skyll inte på mig om du ändå läser det.
Vinter.
2013 började ungefär likadant som 2012 slutade, med en massa arbete och ännu mer snö, men sen kom det en paus, det kan vara så att jag fick väldigt lite gjort under en period, antagligen i ett omedvetet försök att återhämta mig från vad som kändes som nästan konstant arbete under några månader.
Jag är faktiskt inte helt säker på vad jag spenderade vintern och våren åt annat än att jag började få lite fart på det där med att brygga egen öl som jag påbörjade året innan.
Faktiskt så började jag under våren allt mer inse att jag nog faktiskt var rätt bra på det med tanke på andras respons på hur det smakade, ja samt att jag själv då var rejält nöjd med vad jag åstadkom då så klart.
En kort vistelse i kulligare område hanns med, i Orsa närmare bestämt, där jag lekte snowboardlärare åt vänner och skidlärare åt dottern, något som gav gott resultat, man skulle kunna hoppas på att hinna med någonting liknande i år med.
En rätt viktig sak till tog jag tag i, det där med att skriva, jag gillar det, jag har gillat det länge, till och från har jag rent av varit övertygad om att jag är rätt bra på det, men det blir liksom aldrig av.
Ett av största felen är att för många av mina skrivprojekt är för stora, eller kräver för mycket för att bli mycket mer än i bästa fall början till ett utkast, så jag tog tag i det lite mer seriöst och satte upp nästan rimliga mål, dessutom kombinerade jag det med ett annat projekt jag tänkt på länge men som aldrig blivit av, att lyssna igenom hela min fysiska CD-samling, resultatet av det syns till stor del i den här bloggen.
Nej, jag lyckas inte alltid lyssna på en skiva per dag till frukost (eller alls), men jag försöker, och jag försöker se till att skriva en recension per dag, ibland blir det bra, ibland blir det bajs, men målet är att få det gjort, och göra klart hellre än att polera i tid och evighet.
Det finns de som påstår att det gått ut över min andra blogg, www.slavidag.se men den har tappat tempo av helt andra orsaker, främst att jag kände att det till stor del bara blev tjat, men även för att jag fick allt mer insikt om hur det faktiskt fungerar hos SL, trafikverket med flera, och när man inser att ens vildaste spekulationer om det är långt närmare sanningen än vad som borde vara möjligt i Sverige, eller någonstans, 2013, så är det svårt att satirera så mycket mer, det är för mycket som att skratta åt förståndshandikappade, lyteskomik är inte riktigt min grej.
Vår/Sommar.
När våren började närma sig sommar så fick livet desto mer fart både vad gällde jobb och annat jobb, och med annat jobb så åsyftar jag det som inte är min huvudsakliga inkomstkälla.
Dels var det Charta 77 som bjöd på utmaningar för mig som ljudtekniker, först på Kafé 44 tillsammans med Subhumans och ett trasigt mixerbord, vilket ledde till att jag i slutänden hade ett panikfixat mixerbord med överväldigande sex kanaler att jobba med (vilket ledde till publik som sa till banden att dom inte hört något som låtit så bra på 44:an på skitlänge, publiken hade inte en aning om förutsättningarna), sen genom att boka in mig för deras stora festivalgig på Peace&Love och slutligen genom att jag ansvarade för ljudet på deras lilla kalas i Köping där ett eller annat band till spelade.
Sen var jag visst med om att arrangera en Festival i Märsta, den första i sitt slag på tio år eller så, och för min del den första festival jag varit inblandad i som arrangör sedan Mera Hitlåtar las ner i början av millenniet.
Häromkring någonstans var det även beräknat att en son skulle levereras av storken, vilket gjorde all planering rätt spännande, speciellt när det bekräftades att jag skulle med som ljudtekniker till Peace&Love och planer för det började göras på allvar.
Det kan vara värt att påminna om att Charta 77 och stora festivaler statistiskt sett är en väldigt dålig kombination, dagen efter bekräftandet och en del jobbande med kanallista och annat så gick nyheten ut att festivalen ställdes in.
Här kunde saker ha slutat med ett antiklimax (nåja, Charta hade redan firat sin födelsedag en del, bara inte så storslaget som det var planerat), och deras lust att styra upp något alternativ till festivalen var helt uppenbart obefintlig.
Planen för festivalspelningen var då att nästan alla tidigare medlemmar i bandet skulle dyka upp och gästa på en eller flera låtar, det här inkluderade då tidigare trummisen Leffe, som skaffat flygbiljett från sin nuvarande bostadsort, i Thailand just för det ändamålet, en biljett vars kostnader skulle ha täckts av gaget från festivalen, som nu inte skulle bli av.
Så tvärt emot alla instruktioner från min vid det laget höggravida fru började jag dra i alla trådar jag kunde komma på eller hitta, inklusive några som jag inte ens visste fanns innan jag började rota runt, målet var att hitta en lokal, stor nog för en rätt rejäl partyspelning, och helst med befintlig ljudanläggning och ölförsäljning, för att styra upp ett kalas av något slag.
Samtidigt som jag började rycka i allt jag kunde komma på så var jag även på bandet om att det inte var okej att skita i en sån här grej, det skulle inte vara okej att inte göra någonting alls, det var för bra läge ATT göra någonting stort helt enkelt, dessutom har jag i flera år förespråkat just en sån ”storbands” spelning med dem, ett gig med så många som möjligt på scen samtidigt, som vet vad dom sysslar med.
Säkra källor gör gällande att det gav effekt.
Innan jag hann presentera de lokaler jag hade lyckats gräva fram som reella alternativ så kom oväntad hjälp från annat håll och det hela bokades in på Debaser Medis, och givetvis tackade jag ja till att jobba som tekniker hela kvällen, en kväll som det finns mer att läsa om här, här, här och här.
Det var en av de häftigaste punkkvällarna jag varit med om sen den första Totalgalan jag var på, det var även två dagar efter att den där sonen som inte ville komma ut slutligen ändå gjorde det, så man skulle kunna säga att det var en smått stressig period i mitt liv.
Under kvällen passade jag även på att utnyttja en av mixerbordets trevliga bonusfunktioner, möjlighet till multikanalsinspelning av allt som gick in i det, så plötsligt satt jag med vad som eventuellt skulle kunna vara rätt häftigt ljudmaterial, mer om det senare.
Det var en sån där kväll när saker bara fungerade rakt av med ljud och allt, ingenting kändes särskilt dåligt och det kom fram publik och andra artister och gav beröm för att det lät så jävla bra, för er som vet något om ljudtekniker rent allmänt så vet ni sannolikt att det är en sån sak som helt enkelt inte händer.
Att kalla det egoboost när det ändå händer är något av en underdrift, åtminstone när de som säger det är sådana som man vet att dom menar det, annars skulle dom hållit käft.
När det sen även kommer andra tekniker och säger det… jupp, jag var jävligt nöjd med livet då.
Två dagar innan anlände som sagt det där barnet, som visade sig vara en välskapt kille av det snällare slaget, jag är säker på att han någon gång i framtiden kommer ta igen det, men som det är nu så är han helt enkelt en jävligt snäll och lätthanterlig kille som mestadels är nöjd med livet rakt av och dessutom precis sådär charmig och söt som inte alla småbarn är, trots att många påstår annat.
Lagom till att världen stabiliserat sig något igen efter det här så var det dags för visfestivalen Kompledigt i köping igen, något som snabbt kommit att bli en av sommarens höjdpunkter för mig, återigen var det då i rollen som ljudtekniker jag var där, den här gången mer välplanerat av mig, vilket ledde till långt mindre krånglande teknik än året innan (och enligt säkra källor, mindre teknikkrångel än något tidigare år alls) samt en helg med i det närmaste total hybris på grund av allt beröm jag fick av både artister och publik, sånt händer helt enkelt nästan aldrig, och det här var andra gången samma sommar.
Höst/Vinter.
Det började redan ganska precis efter Charta 77:s lilla Punk&Love gala att pratas om någon form av utgivning av både ljud och bild som spelats in där, så jag ägnade tid under både sommar och höst åt att försöka få till en vettig ljudmix av Chartas uppträdande, ett jobb som inte gjordes alldeles enkelt av att det inte var mickat för inspelning utan för livegig, det var en sättning som var ganska sjuk för ett punkband (Två gitarrer, trummor, percussion, bas, fiol, sex sångare/kör, några oplanerade gästsångsinhopp från andra band osv.), allt som allt jobbade jag som mest med 32 kanaler inspelat material, även om några i slutänden plockades bort.
Hade det varit en studioinspelning med diverse pålägg och liknande så hade det inte varit någon enorm mängd, men live för ett sånt band så är det rätt saftigt.
Det underlättades inte heller av att respons på nya mixar ofta dröjde veckor eller månader, och alla hade så klart olika åsikter, som sig bör, så allt drog ut på tidenen del.
Om det blev bra eller inte lämnar jag åt andra att avgöra, det lär går att se och höra det hela för 25:- på http://cineplay.se/musik/charta-77-punk-and-love samt att det finns smakprov på youtube:
Den finns även på fysisk DVD, men när den finns att köpa och var vågar jag inte uttala mig om.
Är jag helt nöjd med min insats?
Nej.
Kommer jag någonsin bli det? Nej knappast.
Men, några av låtarna som är med är antagligen de bästa versioner av de låtarna som någonsin har släppts.
Sug på det en stund.
Mer kul under hösten var att en annan ljudtekniker hörde av sig till mig och undrade om jag ville vara tekniker åt det band han är med i när dom skulle spela i Linköping och Stockholm.
Det här var en av årets mest oväntade grejer och en av de som för mig var mest smickrande, det finns rätt goda skäl för det ska ni se, men för att förstå det så krävs lite bakgrundshistoria.
När jag var någonstans i den nedre änden av tonåren och började ränna på spelningar med en massa bra band, och ett eller annat inte så bra för den delen, så var ljudet på spelningar mer ofta än sällan helt fruktansvärt dåligt, rätt många ljudtekniker, kanske speciellt på punkspelningar, hade ingen vidare koll på vad dom sysslade med, och framför allt, dom ansåg att det viktiga var att allt (typ)hördes, och sen var det bra med det, helst skulle ljudet dessutom vara så starkt som möjligt.
Jag vet flera tekniker från den tiden som gärna skröt om att dom hade lyckats spräcka högtalare på den ena eller andra spelningen.
Men, i detta så fanns det en eller annan tekniker som stack ut och försökte med något annat, jag vill tro att det var medvetet, men kanske var dom helt enkelt bara naturligt bra på att inte bara få fram ljud, utan även dynamik, och att inte nödvändigtvis pressa ut maxvolym utan istället servera en BRA ljudnivå, och kanske rent av använda effekter på ljudet, sånt där som annars oftast var förbehållet helt annan typ av musik, en av de här teknikerna hette Mattias och det råkade sig så att han var tekniker åt ett av de band jag såg allra mest under den perioden, Charta 77.
Då jag däromkring hade börjat nära tankar om att bli ljudtekniker, och bli bra på det, så lät jag mig inspireras av de jag upplevde som bra, och det här var definitivt en av dem, även om mina första intryck av honom som person kanske inte var de bästa.
Att vi träffats här och var genom åren efter det har varit tämligen ofrånkomligt, speciellt som jag efterhand allt mer halkat in på att vara tekniker åt samma band efter att han slutat med det åt, men att bli tillfrågad om att vara tekniker åt honom och bandet han är med i, som dessutom musikaliskt ligger rätt långt ifrån vad jag ”oftast” jobbar med för musik, det var faktiskt större för mig än jag hade räknat med.
Att det dessutom är ett förbannat bra band (och trevligt, visade det sig) gjorde absolut ingenting sämre, så det blev en liten tripp till Linköping samt lite jobb i Stockholm med Isobel & November, som om jag fick bestämma borde spelas överallt, för helvete, det här är bra.
Det känns som att jag redan hunnit glömma bort mer av vad som hände under hösten, vilket antagligen beror på mer som hände under vintern, men det var främst precis efter årsskiftet, så det ska ni skita i just nu.
Jo, det blev en miniturné som tekniker åt Charta 77 i December, och där släpptes DVD:n som tidigare nämnts, eller så gjorde den inte det… den fanns åtimstone, officiellt är den inte helt släppt som jag förstått det, men jag har just idag slutligen lagt beslag på en för att få se och höra hur det blev, jag är faktiskt lite nervös.
Under den turnén så bjöds det även på en sån där kväll som är hur alla turnédagar borde vara, dagen det skulle spelas i örebro så hann vi med att leverera öl till ett systembolag och en icabutik, med turnébussen, och mellan soundcheck och spelning så avverkades en ölprovning hos vad som visade sig vara ett helt sjukt trevligt bryggeri, Närke kulturbryggeri, och under rundvisningen så hann vi även med en smått hetsig diskussion om huruvida våld någonsin kan vara acceptabelt som ett politiskt medel, mycket givande, och extremt otippat under just en bryggerivisning.
Ja, god öl hade dom med ja, god som fan, lite synd att det är så svårt att få tag på dem i nollåttaland.
Och sen var det den där grejen med att brygga öl som fick sig en liten, eh, en rätt stor boost tack vare att jag bestämde mig för att lita på min förmåga och andras påståenden om att dom skulle vilja betala för mer öl från mig, så jag tog mod till mig och frågade efter pengar.
ElMer konkret så frågade jag om dom var villiga att faktiskt gå in och betala för ett bättre bryggverk åt mig för att som tack få öl av mig, jag tänkte att jag faktiskt inte hade någonting att förlora på att fråga.
Responsen blev dock inte riktigt som jag hade trott.
Jag hade räknat med att kanske kunna få ihop till någonting lite bättre än det jag hade, det kan man säga att jag fick, men inte förrän jag tackat nej till flera (?!) erbjudanden om finansiering för att starta ett eget kommersiellt bryggeri och även erbjudanden om långt mer pengar än jag faktiskt skulle ha glädje av utan att gå upp flera nivåer i storlek.
Jag är fortfarande tämligen överväldigad över hur mycket en del tror på mig och min förmåga och jag hoppas innerligt att jag inte kommer göra dem besvikna med ölen dom får som tack.
Slutligen så avrundades året (utöver jul och nyår och allt sånt där som hör till varje år) på en hög not med att jag hjälpte en av de viktigaste vännerna att skriva en fråga-chans lapp med alla de viktiga alternativen:
[ ]Ja
[ ]Nej
[ ]Sieg Heil
Hon fick, som sig bör, ett Ja.
All is well in the world.
Jag höll på att glömma en sak, något som fått mig att känna en väldig massa stolthet, min dotter, unga fröken Tesla, fem och ett halvt år gammal, knäckte läskoden under hösten/vintern, och jag vill faktiskt ta åt mig en del av äran för det.
Så nu hanterar hon läsning, addition, subtraktion, multiplikation, division, sarkasm, ironi, argumentation, kritiskt tänkande, windows, smartphones (både IOS och Android)… har vi skapat ett monster?
—
Om den här sammanfattningen ter sig stolpig, upprepandes, inkonsistent eller annat så skyller jag det på att den skrivits under en alldeles för lång period och med långa avbrott mellan gångerna.
Jag tar inget vidare ansvar för någonting alls och ber uppenbarligen, tvärt emot vad man bör, om ursäkt för mitt skrivande.
Hey, du valde själv att läsa det här, trots inledande varning.
Puss och tack för ett jävligt intressant och händelserikt år, och till alla er jag glömt nämna, alla händelser jag glömt eller förträngt osv.
Förlåt.
Jag menar det verkligen, och påminn mig gärna, jag kanske skriver ett addendum sen.
Saker som jag reda nu inser att jag inte nämnt ordentligt men som betydde mycket för mig involverar bland annat ytterligare ett Charta 77 kalas, det som hölls i köping, i slutet av maj tror jag? Där en massa band spelade, och det obehagliga är att jag knappt minns vilka utan att aktivt fundera, det var hur som helst en jävligt kul och häftig kväll det med.
Sen var det Köttgrottorna som firade 30 år de med, och hade ett kalas på Debaser Slusssen, och där bjöds det på några av årets bästa spelningar som jag INTE var tekniker på, och ett Köttgrottorna som var i bättre form än på jäkligt länge.
Det var visst en invigning av Stockholms egen Brewdog Bar någonstans i våras med, och så var det…
Fan, det är ingen idé, det får räcka såhär.
Det var ett jävligt givande år.
Puss och tack.