Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Live – För Dig.

Jag kan ha antytt tidigare att jag har ett väldigt kluvet förhållande till liveskivor, jag anser att det kan vara bland det bästa som finns, men jag anser även att det kan vara något av det mest meningslösa av allt.
Vill du höra en liten checklista för att kolla om en liveplatta är värd att ge ut? tror du att du har något val? här kommer den.

1. Kan den fånga magin och känslan av vad artisten erbjuder live?

2. Tillför den någonting som inte finns på studioalbum?

3. Är artisten alls intressant live?

4. Känns låturvalet som ett ”Best of…” album?

5. Är låturvalet som den värsta sortens ”Best of…” dvs. en massa låtar som alla redan har samt en eller två outgivna låtar?

6. Låter det som om det vore inspelat i studio men med pålagt publikljud?

Om de första tre frågorna genererar jakande svar så kan det vara motiverat, om de tre sista frågorna genererar jakande svar så bör man ta sig en extra funderare.
(Ett urval av låtar som känns som ett ”Best of…” kan så klart vara motiverat, OM artisten hållit på länge nog för att det ska kännas relevant, och om det görs istället för att släppa just ett ”Best of…”.)

SÅ hur är det då med den här skivan?
Personligen tycker jag att den här skivan mest av allt luktar ”Smida medan järnet är varmt” och inte så mycket annat, Nej, jag tycker inte att den erbjuder någon direkt magi, nej, jag tycker inte att Winnerbäck under den perioden var särskilt rolig live, det kändes som en väldigt väl inövad bredbent rockcirkus med minimala mellansnack, om några alls.
På skivan så är det dessutom lite FÖR perfekt rakt igenom, sådär så den cyniska delen av mig, den som vet lite för mycket om produktion av liveskivor, tycker det låter som om en hel del är inspelat, eller åtminstone fått pålägg, i studio, den delen av mig konstaterar även att publiken är lite FÖR tonsäker till stor del, sådär som om den nästan skulle ha körts genom en autotuner, men det skulle väl ändå ingen göra?
Att låturvalet känns som en ”Best of…” av just den värsta sorten gör inte saken bättre, speciellt inte som det här är en skiva som kom lite drygt tre år efter hans stora genombrott.

En sak till, om man kan köra ”Shuffle” på en liveskiva utan att den tar skada av det, är det då verkligen en liveskiva?

Det finns en sak som gör att jag inte helt kan förkasta den dock, jag är säker på att jag sagt det tidigare, men jag tror inte att jag helt kan såga någonting där Idde är med, men jag är villig att bli motbevisad på den punkten.

Så vad är det jag säger? att det här är en värdelös skiva?
Nej, absolut inte, bara… ganska poänglös.
Jag tror att jag hade haft lättare att uppskatta den om den getts ut som ett ”Live i studio” album där gamla låtar helt enkelt framför av bandet istället för som dom var i originalutgåva, i de fall dom skiljer sig så markant att det är värt det, vilket inte alltid är fallet, ganska sällan faktiskt.
Det här känns lika mycket ”live” som en genomsnittlig amerikansk sitcom med pålagt publikljud.

Säger jag att jag hatar Winnerbäck? nej, det är jag helt säker på att jag inte gör.
Säger jag att det här är en dålig liveskiva? ja, ja faktiskt så är det nog precis vad jag gör.

Dagens frukostskiva.

Vengaboys – The Platinum Album.

Det finns en story bakom att den här skivan finns i min samling, den inkluderar, liksom en del annat underligt, Jan-Eriks fingrar…
Jag var tvungen att stålsätta mig innan jag slängde in den här så om min stavning eller liknande verkar alternativ eller nyskapande så är det eventuellt för att jag är skitfull, det är inte troligt, men uteslut inte den tanken.

Om jag fattat det rätt så är det här alltså den andra plattan, ni vet, den där som inte innehåller one hit wonder låten och sådär, trots det känner jag åtminstone igen titeln på några spår, men det kan vara för att det inte direkt är nyskapande titlar så klart.
Skivan öppnar starkt, och jag är fullständigt seriös nu, med en rätt trevlig sommartrudelutt, du vet, en sån där låt som luktar strandkafé eller bar, eller mer korrekt är kanske att säga att den luktar Pina Colada, det är småstudsig glad eurodiscopop som går så mycket i dur att man skulle kunna tro att moll är bannlyst i vengaboys värld, dessutom är det glatt och smådansant utan att vara påfrestande mycket ”Nu SKA ni dansa”, utan det är faktiskt rätt okej bakgrundsmusik, jag vill inte slita huvudet av någon av att höra det, jag vill inte bomba Amsterdam (som dom kommer ifrån om jag förstått det rätt) tillbaka till Jura-perioden, jag känner inte ens ett enormt behov att slänga ut stereon genom fönstret.

Skivan fortsätter ungefär likadant fram tills de sista två spåren (eller tre? eller nåt sånt) som är instrumentala saker som enbart låter gjorda för dansgolv, dom passar verkligen inte in med det övriga.
Ett av de tidiga spåren är en pastisch av deras egen ”Boom, boom, boom”, en tydligt medveten sådan, och den känns inte ens pinsam, för det låter inte som ”nu ska vi göra en hit till enligt samma mall” utan mer som ”Vi vet att ni gillade det här, nu gör vi något som INTE kan bli en hit av samma melodi”.
Jag råkade lyssna lite på texterna en bit, och dom tycks handla om att ha sex, dra hem någon för att ha sex, gå ut för att hitta någon att dra hem och ha sex…
Vore det inte för de sista instrumentala spåren så skulle jag inte helt kunnat varna för den här skivan, det är faktiskt, speciellt med tanke på att det räknas som eurodisko, ganska acceptabelt, kanske främst för att det inte är så jävla påträngande, och för att det faktiskt bjuds på rätt snygga melodier.
Sa jag inte det? ja alltså… jo, det ÄR snygga melodier här, inte banbrytande på något vis alls, men snygga och jävligt somriga banala saker som… fan, jag kan inte riktigt hata det här.

I nästa avsnitt:
Henrik kommer på att Bud Light är jävligt god öl, att Reinfeldt är ett missförstått geni och att punk inte är riktig musik.

Dagens frukostskiva.

Ubba – The U-Generation.

Återigen en skiva som jag antagligen har för starka kopplingar till för att ha rätt att recensera och låtsas vara opartisk till med tanke på att jag idag när jag öppnade den påmindes om att jag står först på bandets tacklista på den.

I nittiotalets punkvågs sista skälvande minuter så uppstod Ubba och ville vara någonting mer än bara trallpunk, dom ville skrida över gränserna och få trallpunkare, crustpunkare och andra att enas under ett och samma tak… kanske förskönar jag lite och ger mer cred än vad som förtjänas, vad vet jag? men jag tror att dom åtminstone till viss del lyckades, och jag vill nog hävda att det ganska rakt av var Daddes förjänst.

Vad jag vet är att Ubbas första fullängdare bjuder på surfrock (nej, jag pratar inte om beachboysdoftande pop om kalifornska flickor, jag menar surfrock), punkpop, trallpunk, hardcorevrål och en abbapastisch som heter duga (nej, det gör den inte, den hetter Ubba Teens, men ni vet vad jag menar hoppas jag).
Den bjuder på politiskt laddade texter, kärlekslåtar, tramslåtar, samtidsbetraktelser samt matlagningstips.
Som med en del annat så slås jag av hur dåligt en del texter åldrats, referenser till Erik Haag, Lisa Ekdal och hennes ex. make Bill och liknande kändes som att det var på gränsen till för obskyrt redan när skivan kom, nu, mer än tio år senare, så har jag en känsla av att rätt många inte har en aning om vad det refererar till, detsamma tror jag kan sägas om Belgian Blue (vad hände egentligen med det ämnet? det blev väldigt tyst tycker jag?) och A-Teens (tidigare Abba Teens) som parodieras rätt hårt.
Skivbolaget Marianne får sig en känga de med, är du under 30 år gammal och har koll på det så räck upp en hand.
Faktiskt är texterna så fulla med referenser till nittiotalshändelser och saker så det i sig gör den till ett imponerande tidsdokument, men tyvärr gör det ofrånkomligen även att texterna i mångt och mycket känns väldigt föråldrade.
Musiken sen då, jag vet inte om man ska säga att den spretar som fan eller om den har ordentlig bredd, gränsen är ibland hårfin, det som däremot märks är att det här var ett band som ville göra allt på en gång, och bitvis lyckades förbannat bra med just det och på något sätt tycker jag att skivan lyckas hålla ihop som en enhet trots alla musikaliska sidospår som kläms in, men återigen, jag vet att jag inte kan vara helt objektiv på det området och min hjärna kan nog ses som aningen indoktrinerad/hjärntvättad.
Vad jag däremot kan säga jävligt objektivt är att låten Ubba Teens är ett mästerverk i att klämma in Abba-pastischer och att gitarrslingorna i den är något att imponeras av och beundra, gör det, gör det nu.

När det här kom så vet jag att en eller annan blev besviken, dom ville ha DLK, men fick Ubba, Ubba var inte DLK, och ansträngde sig för att inte vara det, kanske för mycket ibland, vad vet jag?
Däremot lyckades Ubba efterhand bli någonting eget, något som stod på egna ben, men det kostade på och varade inte så länge.

Det här är Ubba, och Ubba var en lite underlig häst, men det är en häst som jag absolut inte avråder från, däremot kan jag nog inte säga att det här är mer än en parentes i den svenska punkhistorien, förvisso en parentes som lämnat en del avtryck och lett till mycket annat gott, men fortfarande just en parentes.

Dagens frukostskiva.

Tuk Tuk Rally – Luftballong.

Jag säger det på en gång, när Tuk Tuk Rally dök upp på den svenska punkscenen så visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till dem och deras musik, och på en del spelningar, totalgalor och liknande, så kunde jag aldrig helt bestämma mig för om jag verkligen ville se dem eller om det var rätt tillfälle att ta en paus, oftast blev jag kvar och kollade, utan att helt veta varför och utan att kunna bestämma mig för om jag gillade det eller inte.
När jag nu återvänder till deras fullängdsdebut så förstår jag det fortfarande, trots att jag lyssnat en hel del på dem sen dess, när jag väl tillslut hade bestämt mig för att jag gillar det.
Dom tar begreppet ”svårplacerat” till en helt ny nivå genom att inte passa in någonstans, dom kommer från punkscenen och rörde sig mestadels inom den, spelade med punkband, på punkgalor osv, men även på visfestivaler.
Textmässigt rör dom sig rätt mycket i typiskt folk-rock land, det pendlar mellan socialt engagerade texter och kärlekssånger, okej, det är kanske även punkens område?
Men musikaliskt, där blir det genast krångligare.
Jag har hört det kallas ”Cirkuspunk”, ”Folk-rock”, ”Hippie-punk”, ”Vispop”, ”Dansbandspop” och en massa annat, och ja, det stämmer säkert, alltihop, och samtidigt inget av det, dom blandar friskt av allt, och får ut en jävligt egensinnig soppa som kan ta en stund att vänja sig vid, men jävlar vad det är värt att göra det.
Att dom dessutom var nästan larvigt kompetenta musiker lyser igenom på skiva nästan lika mycket som det gjorde live.

Jag vill minnas att den här skivan är snäppet sämre än uppföljaren, men har du tid över och vill lyssna på visa, fast punk, fast pop, fast inget av det egentligen, då kan det här absolut vara dagens soundtrack för dig, och har du bråttom så är det ”Bara veta varför” eller ”Färg & Vatten” du bör poppa, eller ”Komedi” så klart.

Dagens frukostskiva.

Stefan Sundström – VitaBergsPredikan.

Om du inte har någon som helst koll på Sundström och ska börja någonstans så är det här, om du inte hittar någonting på den här skivan som tilltalar dig så släpp det, då är inte Sundström något för dig, och medan du glömmer det så kan du väl på samma gång liksom lägga ner det här med att lyssna på musik alls, för du är för dålig för att få göra det.
Vafalls? Ännu en ogenerad totalhyllning från mitt håll?
Nej då, inte alls, jag älskar inte allt på den här skivan, och många av låtarna tog det rätt många år innan jag började uppskatta alls, MEN, den här skivan lyckas fylla ett jävligt brett musikaliskt spektrum och oavsett om det är finsk tango eller tung rock (båda finns representerade ja) så görs det helt igenom förbannat jävla bra och texterna är rakt igenom svåröverträffade mästerverk som lyckas avhandla ungefär allt viktigt i livet samt en eller annan bagatell.
Om du känner dig tveksam och inte alls kommer in i skivan från början men fortfarande vill förstå så måste jag väl rekommendera att du bläddrar fram till spår 6 ”Nån har slagit upp ett hål”, vrid upp volymen och lyssna.
Om du efter det inte är intresserad av att höra mer så är det upp till dig, men skyll inte på mig för att du har dålig smak, jag försökte åtminstone.

Jag skulle kunna skriva en smärre uppsats som enbart hyllar bandet Stefan har bakom sig här, men det är så många som redan har gjort att det inte känns helt motiverat, det räcker med att säga att det är ett av de bästa jävla kompband med någotsånär fast form som funnits i det här landet, både på skiva och live.

Dagens Frukostskiva.

Maggie Reilly – Save It for a Rainy Day.

Jag hade laddat upp med drygheter angående titeln (det var inte så svårt) redan innan jag stoppade den i cd-spelaren…
Först kanske det ska till en liten förklaring här, den här, och ett helg gäng skivor till som kommer dyka upp här, är inte införskaffade av vare sig mig eller någon annan som bor här utan hamnade i samlingen så sent som igår tack vare att Jan-Erik Nilsson ansåg att jag behövde en del annat att sätta tänderna (eller motorsågen) i, eventuellt är någon av skivorna bra, men det var i så fall sannolikt mer ett misstag från hans sida…

Jag känner till Maggie sen förr, hon är mest känd för att vara kvinnan som sjunger på Mike Oldfields hit Moonlight Shadow, hon har även haft en solokarriär av det där slaget som de flesta inte känner till.
Den här skivan är en coverskiva, och jag tänker inte ens låtsas att jag har mycket till övers för sådana generellt om det liksom inte verkligen görs något alldeles extra av dem, och efter första genomlyssningen så tänkte jag, kanske inte helt vänligt: ”Det här är ju perfekt kafémusik”.
Efter att sen sovit med en liten nykläckt på magen och med det här som soundtrack i några timmar så måste jag nog säga att…
Ja, faktiskt, det här ÄR verkligen perfekt kafémusik, sådär lagom inte alls påträngande men ändå låtar som alla känner igen och tycker är trevliga, ingenting med det är provokativt eller påfrestande och det skulle passa perfekt i en hel massa scener i en genomsnittlig TV-serie av David Lynch.
Därmed är det även perfekt bakgrundsmusik för dagar när man egentligen inte är sugen på någonting speciellt, men ändå vill ha musik.
Till och med Cyndi Laupers True Colors som avhandlas en vända förvandlas till, jag vill inte kalla det skval, för det är inte egentligen skval, det är lite för bra för det, men… det förvandlas till något som bara passerar som behagligt ljud, utan att gnaga sig fast i hjärnbarken så som absolut alla andra versioner av den jag har hört gör.
Hela skivan är fylld av hits, som omvandlas till riktigt behagligt brus, och jag vet att de flesta inte anser att brus är någonting behagligt, men det är antagligen för att ni inte förstår bättre.

Skulle jag råda någon att köpa den här? nej, jag tror inte det.
Skulle jag avråda? Nej, inte det heller.
Det är en bagatell, men jag tror på något sätt att jag kommer lyssna på den igen, kanske en regnig dag, kanske en solig…

Dagens frukostskiva.

Pink Floyd – Wish You Were Here.

Ja, min skivsamling blandar högt och lågt.
Det här är, för er som inte redan vet det, en av historiens absolut bästa skivor.
Jag hörde den första gången när jag var 11 eller 12 eller så och min syster bad mig kopiera ett band med den till henne, och jag blev såld på en gång, och det är jag fortfarande.
DÅ hade jag inte en aning om vad jag lyssnade på eller varför jag gillade det, sen dess har jag både lärt mig en massa om Pink Floyd, om musik generellt, och om produktion och ljudteknik, samt att jag borde ha analyserat sönder den här skivan gång på gång, bortsett från att den inte går sönder av att analyseras, den tål att skärskådas in i minsta jävla detalj och fortsätter även då att vara ett fullständigt jävla mästerverk rakt igenom.
Ja jag var sån där punkare som skulle ogilla sånt här en gång i tiden, det sket jag i, jag fortsatte gilla det även då.

Hur den lyckas är däremot en svår fråga, precis som ”vad” den faktiskt är, den rör sig i ett gränsområde mellan vad som långt senare kommit att kallas ambient och pop, rock, symfoni, electronica och fan vet allt.
Det finns de som lite generiskt påstår att det är symfonirock, men kom igen nu, tidiga Genesis var symfonirock, Queen var symfonirock, Meatloaf var symfonirock, det här… är någonting annat.
Bland det mest imponerande med skivan kan vara att den egentligen bara innehåller fem låtar, men att det känns som mycket mer.
Dessutom så är en av låtarna, Have a Cigarr, en av historiens bästa ösiga basdrivna rocklåtar, och en annan, Wish You Were Here, en av musikhistoriens absolut jävla bästa popballader, dom ligger direkt efter varandra på samma skiva, det borde inte vara möjligt.
Jag borde vid det här laget ha hunnit bli så jävla trött på de låtarna, på hela den här skivan, att jag inte ens med god vilja skulle kunna hylla den, men nu är det såhär att det här inte är en skiva man tröttnar på någon längre stund, den är för bra, den är för varierad, den är…

Jag tror inte att jag kan komma på någon annan skiva som är lika bra, jag vill nog faktiskt hävda, på fullaste allvar, att det här är världens bästa album.
Jag har inte ens tänkt igenom det tidigare, men jag kan för mitt liv inte komma på hur någonting annat skulle kunna komma ens i närheten.

Jag måste nog sätta mig ner och andas en stund nu.

Dagens frukostskiva:

Ohlson Har Semester Production – Flöjtmannen.

Det här kommer antagligen bitvis låta som en sågning, så det är lika bra att jag från början klargör att så icke är fallet, tvärt om så är det antagligen närmare sanningen att se det som en kärleksförklaring, för jag är kär i det här bandet, och har alltid varit det.

Så vad har vi här då?
Vissa kallar det ”glad och melodiös punk”, vissa kallar det ”Trallpunk”, och fan vet allt vad det kallas, jag har en bättre beskrivning.
Det är punk, svensk punk på svenska, utan större mängd krusiduller eller så, det är bitvis melodiöst, bitvis skitigt, bitvis falskt, och till och från tramsigt, men helt igenom bra.
Och nu tänker jag säga emot mig själv, ljudbilden på den här skivan gnager som fan i mig, den kom i en period när nästan all svensk punk som släpptes var jävligt bra ljudmässigt, när det plötsligt gick att ha råd med bra inspelningar med fräscht ljud även på en i det närmaste nollbudget, men ändå så låter det här murrigt, det låter som om det skulle varit inspelat under tidigt åttiotal på sönderkörda rullband och sen kopierat via kassett några gånger innan det nådde mig, nej det är inte charmigt, det är tråkigt, det äter upp nyanser och förstör helheten.

Precis som man hunnit nästan vänja sig vid det och inse att man nog får stå ut med det så börjar spår två, inte för att man egentligen hinner märka att spår ett slutar, låtarna ligger så tätt att det för en oinvigd kan veta när det är låtbyte och när det bara är övergång till en refräng eller ett stick… hur som helst så går första låten plötsligt över i Patti Smiths ”Glitter in their eyes”, och det är ingen liten bedrift att lyckas med då den faktiskt släpptes först två år senare…
Efter det så får väl ljudbilden vara förlåten, för inte nog med att den melodislingan är en sån där som är larvigt catchy och äter upp en bit av hjärnbarken när den bygger bo där, utan dom har dessutom lyckats få den att passa in i en låt som kompenserar genom att inte vara tramstrallig utan istället lite lagom hård.
Sen fortsätter skivan med låt efter låt som glider över i varandra mestadels utan att man hinner reagera över att den förra tagit slut, och det är lite väl mycket på det sättet, det blir lite för massivt till och från just för att man inte får någon som helst paus, totalt sett gör det att de här åtta låtarna känns som maximalt fem när dom är slut, och det till stor del genom att det plötsligt kommer ett tvärflöjtsolo som bryter av allt, annars hade det antagligen känts som ungefär tre låtar.
Varje gång jag lyssnar på skivan så kommer jag på mig med att sjunga med i låtarna och gilla dem var och en för sig, men efteråt kommer jag ändå sällan ihåg mer än ungefär två, det är då, tämligen självklart, Åka Buss och Krax.
Det här är en skiva att avnjuta i små doser, den är redan med sina åtta låtar nästan i längsta laget, hade den varit två fyraspårsplattor istället så tror jag att alla låtar hade kommit fram bättre för sig, men det är, som förhoppningsvis framgått, ändå en skiva att skaffa och lyssna på, men det är inte en skiva att sitta och softa till, det är en sån man har på när man gör saker, helst på stark volym, eller så ser man dem live, det är ännu bättre.

Dagens frukostskiva.

Tone Norum – Stepping Out.

Det här var ju rätt menlöst.
Är man snäll, och det är ju jag, så skulle man kunna kalla det här för behaglig bakgrundsmusik, och det är väl ungefär vad det är, det är helt okej kvinnlig pop i samma fåra som exempelvis Sheryl Crow, lagom doser country och irländskt, men utan att något av det är särskilt påtagligt, det är lättsmält och snyggt och ganska intetsägande.
Att hon i flera låtar lyckas klämma in något om ”A place to call home” känns lite smått inavlat, och sen kommer sista låten som direkt fick mig att tänka på Falling av/med Julee Cruise, och det är väl inte fel så klart, men… jag tror att det som gnager hela tiden är att allting känns som det är lånat av andra, som att ingenting riktigt känns eget, det är inte dåligt, bara så väldigt generiskt hela vägen igenom.
Att jag inte brydde mig eller föll för det när det kom är en sak, jag hade fullt upp med tuffare musik då, men i dagsläget så kan sån här musik definitivt penetrera mitt hårda skal, men det gör det inte.
Jag kan inte avråda från den, jag tror rent av att jag kan tänka mig att ha på den som bakgrundsmusik någon gång, men jag kan verkligen inte rekommendera den heller.