Dagens frukostskiva.

Roger Karlsson – Veckans Babe.

Superlativvarning!

Andra halvan av nittiotalet var en sån där period när alla som sjöng eller sjungit i någon som helst sorts alternativband plötsligt skulle bevisa att dom minsann kunde stå på egna ben som soloartister, för vissa var det mer motiverat än för andra.
De flesta trodde att ”solo” betydde att man tog en akustisk gitarr och gjorde allt ensam, eller plockade ihop ett minimalt band och gjorde nedstrippad musik, så icke Roger.
Förvisso plockade han (eller om det var hans producent?) ihop ett minimalt band, en gitarrist, en basist, en trummis och en organist… om man håller sig till deras huvudinstrument, men istället för att göra minimalistiska nedstrippat akustiska låtar så gick han den andra vägen och gjorde fullfjädrat fyllig pop som lånar långt mer i sin ljudbild från The Who än från mer samtida musik, framför allt orgeln tillåts ta plats på ett sätt som ytterst få vågat sig på sedan någon gång på sjuttiotalet.
Det som är lite jobbigt med att försöka skriva någonting om den här skivan är att jag ju mer jag plöjer igenom min skivsamling börjar inse att det finns mönster i mina hyllningar, eller snarare gemensamma nämnare, en skrämmande stor del av det svenskproducerade jag hyllat från nittiotalet har samme producent, och i flera fall så har jag inte varit medveten om eller åtminstone inte reflekterat över det förens jag skrivit mina recensioner, den här skivan är inte ett av de fallen, jag vet mycket väl vem som producerat den, hela ljudbilden har ”Johan Johansson” skrivet över sigmed stora lysande bokstäver, och jag kan inte annat än älska det.

Men det är mer än produktion och arrangemang så klart, det är låtar, herrejävlar vilka låtar det är,  och tvärt emot ”alla andra” som gick solo under den här perioden så handlar inte allt här om hjärta, smärta och olycklig kärlek, det är större än så, det handlar om livet, om vänner, om… allt, och hela tiden på ett sätt som aldrig känns vare sig naivt eller tillgjort smart utan bara… rätt, eller enkelt, eller… det är helt enkelt jävligt bra texter, det är jävligt bra låtar, det är, på så många sätt en av de absolut bästa svenska popskivor som gjordes under hela nittiotalet, och ja, jag vet att det gjordes mycket bra svensk pop på nittiotalet, men den här är annorlunda, kanske bland annat för att det inte egentligen är pop utan rock, eller, jag vill nog återigen dra en jämförelse med The Who, om dom gjorde pop så är det här pop, om dom gjorde rock så är det här rock.

Efter den här så dröjde det många år innan Roger väl gjorde en uppföljare, jag förstår det,och hur bra jag än tycker att det han gjort på senare år är (och jävligt bra är det), så är det inte lika bra.

Det finns en sak till att säga om den här skivan, när Roger spelade live så hade han ett större band, jag har nämnt bandet tidigare, för ja, det var till stor del samma jävla band som Johan Johansson hade som kompband under samma period, och delvis samma som Stefan Sundström hade under samma period, och det var ett av de mest kaotiska band jag haft äran att få se, och även ett av de absolut jävla jättebästa, alla andra får ursäkta, men fan, det var något utöver allt annat, och att se och höra dem riva av ”Under solen” är en (okej, flera) av mina allra största musikaliska orgasmer.

Jag kan ju inte avsluta utan att komma med någon kritik, och alla inblandade eller som känner till skivan eller så vet redan vad jag ska komma till nu, inte sant?
Ja, omslaget är nästan lika fult som skivan är bra, det är ett av nittiotalets sämsta svenska skivomslag, så, nu var det sagt igen.

Gick det att få tag på originalutgåvan av skivan så skulle jag köpa ett ex till av den, för min cd har varit med om en olycka, den fungerar, men inte helt smärtfritt.
Det finns en nyutgåva av skivan, med nytt omslag, och en del bonusmaterial, jag tycker bonusmaterialet förstör helheten något, men kan ändå med gott samvete säga: KÖP den.

Jag känner att jag måste lyssna på dåliga skivor några dagar nu för att väga upp för det här.

Sa jag att du ska lyssna på den här? Ja men sluta sitta här och glo, lyssna istället.

Dagens frukostskiva.

Jumper – S/T

Lika bra att få det här avklarat på en gång, ja, jag har köpt den här skivan, för jag tyckte den var bra.
Så, nöjd?
Tuggummipop som sätter sig som, nej inte tapetklister, snarare som ett varmt hubbabubba under skosulan.
Vi börjar med det bra, det här här är jävligt snygga popmelodier, enkla trallvänliga textsnuttar, lagom banalt, inte offensivt på något vis och mestadels handlar det om söt tonårskärlek.

Fast… inte offensivt på något vis kan kanske diskuteras en del, att stalka sin kvinnliga granne genom sitt eget fönster och lära sig alla hennes rutiner i hopp om att det ska bli ens egen tur någon dag… det kanske inte är helt okej?

eller vad sägs om:
”Men jag är nog lite grann
En sån som du gillar ibland
Och jag erkänner att jag kan
Tänka mej det ibland”

i samma låt som vi får:
”Vi kan låtsas att jag är din man
Sånt där som man gör då”

Sockersött och oskyldigt..
Jaja, jag vet, man kan såga det mesta genom att plocka ut enstaka rader här o var och välja att tolka det som man vill, eller genom att bara bjuda på textrader skrivna i en annan tid när världen såg annorlunda ut.
Ska man vara snäll, så som dom säger att man ska vara, så är det en del rätt söta kärlekslåtar samt en ganska sorglig sak om abort eller missfall, det hade du missat va? ja, där ser man, men så är det, och den är nog egentligen riktigt fin på sitt sätt.

Största felet med den här skivan är att den känns jävligt daterad, det är en massa fula nittiotalsgitarrer spelade ganska tråkigt konservativt och nedmixade så det inte ska störa den snygga ytan, det är radioskvalsanpassat, det är skitsnygga, men ack så tråkiga arrangemang och det är en dialekt som bitvis är så ful att man vill bjuda på lektioner hos en talpedagog, eller jag menar,så charmigt att man bara måste älska det… eh… ja, hur det nu var.
”Kommer du förstå, vad jag säjör då”
SÄJÖR?!

När skivan var slut så var en av mina första tankar:
”Vad kan jag lyssna på som tvättar bort de här enerverande jävla stroferna som snurrar varv efter varv i min skalle?”
Svaret idag var Gary Numan följt av Nirvana och Billy Idol.

Borde du skaffa den här skivan?
Nej, det borde du inte.
Borde du lyssna på den? njae, jag tror faktiskt inte det, men jag kan väl knappast hindra dig.

Dagens frukostskiva.

Natalie Imbruglia – Left of the Middle.

Australiensisk såpaskådis gör musikkarriär och slår världen med häpnad över att vara mer än ett sött ansikte.
Är det en genre i sig?

Okej, om du inte kommer ihåg ”Torn” och vet att den är larvigt bra så vet jag inte riktigt om jag tycker om dig, men en intressant detalj är att det är en av de två låtar på skivan som Imbruglia inte skrivit/varit med och skrivit, och det hörs.
Som jag redan sagt så tycker jag att det är en jävligt bra poplåt, på alla sätt, det är snyggt arr, det är bra text, den sätter sig men utan att man blir galen på den, ja.. bra pop med nittiotalsedge.

Den låten sticker ut från de andra på skivan, den är lättare och poppigare och, den är annorlunda, resten av skivan luktar istället desto mer Alanis Morissette, lite dystrare, lite syrligare, lite mer typiskt nittiotal, och nu låter det som om det här skulle vara negativt, det är det inte, tvärt om, jag tycker den här skivan är skitbra, den är en av de där som på många sätt visar hur nittiotalet äntligen lät kvinnor ta plats på pop/rockscener på egna villkor, utan att antingen behöva låtsas vara killar eller tvingas till att bara vara ett sött ansikte som andra styrde.

Vad sa jag nu? dystert, syrligt, ja, så är det, och så blandar skivan lite av allt som var bra med nittiotalet, det är lite grungevibbar, det anas lite triphop, det görs sån där lagom blandning av dansmusikstakter och pop, på den där nivån att det blir riktigt bra, och så är det snygga akustiska gitarrer blandat med jättetrasigt distade grungegitarrer, vad finns det att inte älska med den?

Är det enda du känner till av och med Imbruglia just hiten Torn, så lyssna på hela skivan en vända eller två, om du redan känner till mer än så, lyssna ändå på skivan en vända eller två, det är den helt klart värd.

Dagens frukostskiva.

Human Error – Pain.

Kommer ni ihåg den där garagerockvågen vi drabbades av i Sverige under mitten till slutet av nittiotalet, den som i stort sett började med att Hellacopters släppte Supershitty to the max (1996) och som sen följdes av att det bildades i det närmaste oändligt många sådana band och vi översvämmades av garage, glam och sleaze ett tag, till stor del (självklart) för att band försökte rida på den vågen och inte helt sällan försökte överträffa varandra i att vara mest äkta, knarka mest, vara mest synd om osv. (ja jag sneglar på er Hardcore Superstar)?
Ungefär samtidigt som Hellacopters släppte den så släppte Human Error sin Pain, som även den är just någon sorts garagerock, riktigt jävla bra sådan dessutom, men av okänd orsak så tycks det ha passerat mestadels obemärkt.
Kanske var dom ett halvår för tidiga? kanske var dom för bra på att fokusera på det viktiga, musiken istället för festande och knarkande? kanske var dom för trevliga? kanske låg dom bara på fel bolag för att bli tagna på allvar med den musiken? eller kanske handlade det om att de själva påstod att dom speladepunk och inte garagerock?
Jag vet inte vilket.
Vad jag vet är att det här är en skiva fylld med jävligt bra garagerock som inte anstränger sig för att vara skitigast möjlig, en sångare som inte anstränger sig för att låta amerikansk eller engelsk, han har det så att säga i blodet, och melodier och textader som äter sig fast på nolltid.
Jag fick skivan i samband med att jag var tekniker åt dem precis när skivan kommit, eller skulle komma kanske, och sen dess har den snurrat många varv och gör fortfarande relativt ofta, det är helt enkelt en allround bra skiva.
Om något så ska det väl erkännas att någonting i ljudbilden numera faktiskt känns daterat, det känns nittiotal, men jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det är som gör det.

Vi säger så här.
Poppa den på spotify några gånger, gör det, den är värd det.
Den är värd att köpa med, men antagligen inte värd arbetet att leta upp någonstans att göra det.

Edit: Den är värd att köpa, här finns den http://birdnest.tictail.com/products/band/human-error

Dagens middagsskiva.

Gyllene Tider – Puls.

Jag lovade under förra varvet att kompensera för avsaknaden av G den gången genom att bjuda på två det här varvet, så håll i er, för nu kopplar vi in bajskanonen.

Okej, så det här är en skiva som vi alla kan en del låtar från utantill, vare sig vi vill eller inte, och ungefär vart tredje år så kommer det en ny samlingsskiva med Gyllene Tider som innehåller fyra av de ordinarie spåren på den här plattan.
Och här måste jag påpeka att det här då är CD-utgåvan av skivan, och som jag har nämnt tidigare så fanns det en period när man trodde att eftersom det går att klämma in 74 minuter musik på en cd så MÅSTE man göra det, vilket i det här fallet innebär att man pressat in B-sidorna från singlarna (ni vet, sådana som ofta inte kommer med på fullängdare för att dom inte passar in eller inte håller tillräckligt hög kvalitet), några låtar från samlingsskivor och kassetter som getts ut i begränsad upplaga, samt en del spår som tidigare varit outgivna, gissningsvis för att dom inte höll måttet.
Det är alltså ELVA extralåtar på CD-versionen, och av dem så är det EN som kan ses som en bra låt, Tylö Sun, och det är en cover/översättning av Ramones version av California Sun, som i original gjordes av Joe Jones.

Som sagt, fyra av de ordinarie spåren på skivan är med på varenda samlingsskiva som getts ut med Gyllene Tider, det är då (Hon vill ha) puls, Sommartider, Vandrar i ett sommarregn (med Eva Dahlgren som gästsångare) samt Flickan i en Cole Porter-sång, och det är även de enda försonande dragen med den här skivan, eller ja, Sommartider är ett ”försonande drag” på samma sätt som Doctor Mengeles forskning var en positiv grej…

Jag gör såhär, jag nöjer mig med att konstatera att Sommartider är en av tidernas mest enerverande och uttjatade låtar, den må ha varit bra, men numera får den mig att vilja syssla med tortyr, Puls är en bra poplåt, Flickan i en Cole Porter-sång är antagligen det textmässigt mest avancerade och faktiskt riktigt bra Gessle någonsin gjort eller kommer göra, och den har ett arr som heter duga, och Vandrar i ett sommarregn är en okej poplåt som lyfts till enorma höjder tack vare Dahlgren, men här slås jag av att hon inte sjunger så jävla bra hela vägen, minns jag så fel från alla samlingsskivor, eller är det så att dom innehåller en modernare mixning av låten där dom rättat till lite fel?

Resten av de ordinarie spåren är mest upprepningar eller variationer av samma låtar och teman, fast sämre, faktiskt mestadels riktigt dåligt.
Bonusspåren innehåller några av bevisen på varför Gessle inte ska sjunga eller skriva på engelska, samt som sagt, en massa sådant som inte släpptes från början, på goda grunder.

Vill du ha de bra(?!) bitarna av den här skivan så köp en samlingsskiva istället, jag tror att det finns åtminstone ett tiotal olika med dem allihop på att välja bland.
Eller så kan du helt låta bli det här och ägna ditt liv åt någonting bättre istället, som att lyssna på bra musik.

Dagens frukostskiva.

Garbage – S/T.

Jag vet verkligen inte var jag ska börja med det här?
TIll att börja med så vet jag fortfarande inte vad det är, och det redan med den här första och ”enklaste” av deras skivor, det är pop, och det är rock, och det har en stor del av ingredienserna som behövs för grunge, inklusive en av grungens viktigaste producenter (Butch Vig) som trummis, det har väsentliga inslag av triphop, det har integritet, det är flummig britpop…
Jag tror att man kan säga att det är ett hopkok av ungefär allt nittiotalet hade att bjuda på, i en eh… rockförpackning?
Okej, kanske fräst allt som första halvan av nittiotalet bjöd på.

Efter att det väl gick upp för mig hur bra garbage är så blev det ett av mina ljudideal, och framför allt låtar från deras andra och tredje platta har jag flitigt använt som testmusik för att känna in ljudet i nya spelningslokaler och ratta EQ till, varför? för att det har allt… jag ska inte gå in på det, vi kommer till de skivorna sen.
Den här skivan bjuder på allt från PJ-harvey doftande lugna flumlåtar om sex, till ösig gitarrock som nästan luktar pixies som handlar om depressioner… och sex.
Det tog mig faktiskt flera år att inse att Garbage är ett avde där banden vars låtar i helt larvigt stor utsträckning handlar om sex, utan att det känns tillgjort eller provocerande.
Sa jag att jag älskar den här skivan? det gör jag, och räknar med att fortsätta göra under lång tid.

Jag har nog inget att tillägga.

Dagens Frukostskiva.

Marie Fredriksson – Den Sjunde Vågen.

[ring]
– Mmm… Henrik.

Ja Hej, det här är åttiotalet.

– Eh, jaha?

Ja, vi skulle vilja ha tillbaka vår Marie Fredriksson innan du lyssnar på henne, du kommer säkert vara elak mot både henne och oss.

– Det vet jag inget om ännu, men om det är så så kommer jag säkert ha goda skäl, ni får henne inte, hejdå.
[klick]

Kommer du ihåg åttiotalets musik på ett positivt sätt?
Låt mig då påminna dig om hur trummaskiner lät på den tiden och hur gärna dom användes även när det fanns en riktig trummis på plats, låt mig även påminna om hur synthmattor ofta lät när dom skapades av folk som inte kunde skapa synthmattor, eller för all del, hur delay och reverb användes på de mest underliga och framför allt förbannat fula sätt.
Låt mig även påminna om hur den svenska popscenen lät…
Hur undrar du?
Skaffa den här skivan och lyssna, en stor del av vad som var fel med svensk musik på åttiotalet illustreras med all tydlighet här, och även den del av vad som var fel med musik rent allmänt.

Den Bästa Dagen I Mitt Liv kan jag höra hur den diskuterats fram när arret gjorts.
”Jo alltså, jag vill ha svulstigt Pink Floyd aktigt, ni vet, synthmattor och så en snygg gitarr som glider omkring ovanpå det och bara är snygg, och sen lite körer, mäktiga körer, lite sådär liksom Band Aid aktigt, som gjort för att en hel arena ska yla med, fixa det”
Eller ja, diskuterats vet jag inte, det där var nog helt enkelt arbetsbeskrivningen.

Förlåt, jag är…
Jag skulle säga något snällt, men synthsolot i låten efter, ”Tro på mig” kom emellan och jag vet inte riktigt om jag vill säga någonting snällt nu.

Jag försöker på nytt, trots introt på låten efter.

Ja alltså, det är en del låtar på skivan som är riktigt bra låtar, eller, skulle varit om det inte vore för arren, eller för att vara rak, dom skulle varit bra om inte åttiotalet varit i vägen för det.
Det är för mycket som är hårt, fult, osvängigt, ”det här är hippt just nu, det måste vi klämma in”, plastigt, endimensionellt.
Har ni tänkt på att ”plastiga” ljud från åttiotalet lätt för tankarna till gammal torr, söndervittrad och skitig plast, medans ”plastiga” ljud från nittiotalet mer är obehagligt färgglada och mer påtagligt enerverande?
Inte? nej, okej, men det har jag tänkt på.

Jag har även tänkt på att jag tror att jag hittills har hatat varenda gitarrljud på den här skivan, speciellt de som varit i solon eller leadslingor, detsmma gäller alla synthljud i samma kategorier.
Okej, rättelse, alla fram tills det riktiga solot i ”Den Sjunde Vågen”, och om någon påstår att solobiten i den inte är kraftigt influerad av Pink Floyd så har den fel.
Hade det inte varit för tidigare gitarr i samma låt så skulle jag säga att det är en riktigt jävla bra låt.
Eller okej…  vi låter det passsera, det ÄR en riktigt bra låt, och en av få på skivan som inte plågas allt för mycket av sin samtid, undrar just varför det är typ den enda från skivan som man kan höra på radio ibland även i modern tid?

Den här skivan är mer ett tidsdokument än en bra skiva.
Som sagt, det är en del bra låtar, men det försvinner rätt mycket i de allt annat än bra arrangemangen och produktionen.
Jag rekommenderar alla som jobbar med musikproduktion att lyssna på den, som avskräckande exempel.
Ni andra… lyssna på ”Den Sjunde Vågen” på Spotify eller nåt, Bonusspåret ”Helig Man” på CD-utgåvan jag har kan passera den med.
I övrigt…. hon har gjort så jävla mycket bättre, lyssna på det istället.

Dagens frukostskiva.

Ebba Grön – We’re Only in It for the Drugs.

Jag har hört folk påstå att det här är det sämsta Ebba Grön gjort, att det bara är trams, att det låter förjävligt, att…

Äh vem fan bryr sig?
Ebba Gröns debutplatta låter bitvis som den framförs av ett gäng tonåringar som inte är så jävla skolade när det gäller att sjunga, och texterna är bitvis naiva och banaliserande… ja? så är det.
Om man ska försvara det så är det rätt enkelt, lyssna på annan samtida svensk punk, och plötsligt framgår det till rätt stor del varför Ebba Grön var ett av de främsta banden, och plötsligt känns inte texterna så jävla banala heller.
Dessutom… skitsamma om det delvis är aningen banalt, det är punk, det är bra punk, och jag är dessutom så präglad av den här plattan att jag antagligen inte skulle kunna såga den ens om jag verkligen ansträngde mig, varför jag nu skulle göra det? det här är bra.
Det här är Ebba Grön innan dom blev mer av ett popband, och det här är dessutom en klassiker som alla borde ha i sin skivhylla, har du inte det så… SKÄMS!

Förövrigt så… är det inte lite skrämmande hur rätt i tiden många av texterna fortfarande är? borde vi inte ha kommit längre vid det här laget?