Dagens frukostskiva.

Ebba Grön – We’re Only in It for the Drugs.

Jag har hört folk påstå att det här är det sämsta Ebba Grön gjort, att det bara är trams, att det låter förjävligt, att…

Äh vem fan bryr sig?
Ebba Gröns debutplatta låter bitvis som den framförs av ett gäng tonåringar som inte är så jävla skolade när det gäller att sjunga, och texterna är bitvis naiva och banaliserande… ja? så är det.
Om man ska försvara det så är det rätt enkelt, lyssna på annan samtida svensk punk, och plötsligt framgår det till rätt stor del varför Ebba Grön var ett av de främsta banden, och plötsligt känns inte texterna så jävla banala heller.
Dessutom… skitsamma om det delvis är aningen banalt, det är punk, det är bra punk, och jag är dessutom så präglad av den här plattan att jag antagligen inte skulle kunna såga den ens om jag verkligen ansträngde mig, varför jag nu skulle göra det? det här är bra.
Det här är Ebba Grön innan dom blev mer av ett popband, och det här är dessutom en klassiker som alla borde ha i sin skivhylla, har du inte det så… SKÄMS!

Förövrigt så… är det inte lite skrämmande hur rätt i tiden många av texterna fortfarande är? borde vi inte ha kommit längre vid det här laget?