månadsarkiv: december 2014

Uncategorized

Frans Haraldsen – Le Åt Det

Dagens frukostskiva.

Frans Haraldsen – Le Åt Det.

När jag började lyssna på Frasse så var han en clown.
Ja ni vet, vissångare med underfundiga texter som ofta hade en allvarlig grund men som sen var inklädda i humor och tramserier, med roliga teman som olycklig kärlek, fylla och lösningar på världsproblemen, och i god millenieskiftesanda även någon om hjältar från när man var barn, fast vänd på ända för att påpeka hur underliga förebilder vi haft.
Ja jag påstår att det där, hela beskrivningen hittills, var något som nästan alla vissångare i tjugonåntingkanskenärmaretrettioåldern i början av millenniet levde upp till.
Sen växte dom upp.

Det där med att växa upp är svårt och tunnade ut leden med sångare av det slaget, och de som blev kvar trots skaffande av sambo, fru, bil, bar
n, hund, hus, mognad(?!) eller ”riktigt” jobb började skriva allt mer om sin nya vardag, så även Frans, den här skivan bär tydliga spår av det.
Eventuellt låter det här som en inledning på en sågning, så är inte fallet.
Däremot så… ja, skivan har en vuxnare ton, jag skulle vilja säga bittrare, men det är inte sant med tanke på hans tidigare alster, däremot känns en del av bitterheten och sarkasmen kanske mer äkta?
Men… jag gnäller bara.
Vi gör om det här.

Frasses melodiskapande har vuxit som fan, då en stor del av hans tidigare alster varit texter med komp, så är mycket på den här skivan riktigt jävla bra låtar och hans texter känns i mångt och mycket bådevuxnare och mer genomarbetade, och flera av dem är riktigt riktigt jävla bra och jag älskar dem live.
Men, jag tycker att skivan är rätt tråkig.
Jag kan inte sätta fingret på varför, för som sagt så är både låtar och texter bra, även om jag stör mig en aning på hur sången är mixad till och från, men nej, jag tröttnar alldeles för fort på skivan, däremot funkar så gott som alla låtar jävligt ba på egen hand uppblandat med annat på ett blandband eller så, eller då som sagt, live.
Jag avråder absolut inte från den här skivan, jag vill älska den, kanske kan du göra det åt mig?

(Snälla Frans, hata mig inte).

Uncategorized

Garbage – Beautiful Garbage

Dagens frukostskiva.

Garbage – Beautiful Garbage.

Så, jag har hyllat två skivor av dem redan, det här är deras tredje, ni vet den ”svåra” skivan.
Man kan väl säga att dom inte valde att göra livet enkelt för sig med den heller, så istället för att som tidigare spreta som fan, så gav dom sig här på att spreta så in i helvete.
Dessutom släpptes det mesta av dansbeatsen, och grungevibbarna går bara att ana lite lätt, istället tog dom sig an det givna nästa steget… ehh…
Det luktar sextiotalssoulpop, det luktar åttiotalsbalader, det luktar svulstig filmmusik till svartvita filmer i paris visade på små biografer där galouiserökdimman ger den sorgsna filmen ytterligare en dimension, ibland går filmen i fel hastighet, och är fylld med snygg CGI…
Allt inramat av deras signatoriska wall of sound och med en bas i deras fingertopskänsla för popmelodier och hooks.

Vad jag försöker säga är att dom gör samma sak igen, dom blandar precis allt dom känner för att blanda och skapar något helt annat, och dom gör det sjukt bra.
Ska man vara kritisk, vilket jag för min del aldrig någonsin är utom ibland när jag är det, så är det här i mitt tycke deras svagaste album.
Det betyder inte att det är dåligt, absolut inte, tvärt om så är det helt fantastiskt bra om man jämför med nästan vad som helst annat som kom ut samma år.
Och bara så ingen missförstår min uppfattning om influenserna de blandat in eller beskrivningen, jag menar inte på något vis alls att det är lugnt och stilla, det är det inte, det är ett jävla ös, och det är ett album fullt av förbannat bra låtar, jag älskar skivan, okej?.

Bra, nu vet du vad du ska lyssna på idag.

Uncategorized

Fifteen – The Choice of a New Generation

Dagens frukostskiva.

Fifteen – The Choice of a New Generation.

Kommer ni ihåg hur Amerikansk melodiös punk lät innan Green Day dök upp och satte standarden för hur sånt skulle låta?
Inte?
Okej, den här skivan illustrerar det rätt bra.
Det lät ungefär likadant som efter att Green Day ”satte standarden”, det är nästan så man kan luras att tro att Green Day inte var nyskapande utan malde på i en redan existerande fåra…

Vad jag försöker säga är att det här är en trevlig melodiös Amerikansk punkplatta med en stadig dos politik och tyvärr är den i slutänden något som jag zonar ut från efter några låtar.
Jag har lyssnat varv efter varv, men det händer om och om igen, jag tappar helt fokus på den, inte för att den är dålig, det är den absolut inte, men det händer liksom inte mycket som drar dit fokus igen.

Kort sagt, perfekt platta att plocka några låtar från och slänga in på ett blandband, men i sin helhet.. mjae…

bloggat, personligt

To whom it may concern:

Nej jag tänker inte skämmas över att mitt barn har en paketkalender trots att det finns andra som inte har (råd med) det.

Lika lite tänker jag låta bli att ge mina barn onödigt lyxig mat trots att en del av deras förkole/skolkamrater inte har råd med det.

Jag tänker inte låta bli att klä dem i hela rena och fräscha kläder (för all del, väldigt ofta begagnade) för att det finns andra barn som inte har råd med det.

Jag tänker inte heller skämmas över att mina barn ibland får presenter som är fullständigt onödiga på andra sätt än att de gör dem väldigt glada för stunden.

Jag tänker inte skämmas ett skit över att mina barn har och får saker eller upplevelser som andra barn inte får, för andra barn får också saker och upplevelser som mina barn inte får, det är så världen fungerar, alla har och får inte samma sak.

Att försöka få andra att skämmas för att de försöker ge sina barn det bästa de kan, på de sätt de kan, DET är däremot något att skämmas över.

Dagens Skiva

Ebba Grön – Live (Boxen version)

Dagens frukostskiva.

Ebba Grön – Live (Boxen version).

Som en eller annan redan lär ha konstaterat så är jag en sucker för liveskivor, och jag vill tro att det kan ha framkommit att även Ebba Grön har en rätt viktig plats i mitt hjärta och mitt musikaliska uppvaknande.
Så vad kan rimligen gå fel med kombinationen av Ebba Grön och en Liveplatta?

Faktiskt ungefär allt.
Sen den här skivan kom så har jag kanske lyssnat på den totalt tio gånger, varav flera av de gångerna var mer eller mindre ofrivilligt medan jag jobbade på 44:an.
Jag ser inte poängen med den.
Eller snarare så är den enda poängjag ser med den att vara en cashgrab.
I teorin så är det skitkul att det tillslut kom en liveplatta med dem, men det är inte en kul liveplatta, det är inte en bra liveplatta.
Kvaliteten varierar kraftigt, mellan nästan studioaktig kvalitet till polerade kassettbandsinspelningar.
Det som skiljer de polerade bitarna från studioplattorna är att det sjungs mycket mer fel, inte på något sätt på roliga vis utan bara just fel början på en del verser och liknande, interaktionen med publiken är tämligen frånvarande utom vid ett tillfälle då det nämns att alla som varit på scenen lyckats sabba medhörningen, ett uttalande som ackompanjeras av en rundgångston som ligger med ett bra tag.
Ja jo… det var ju roligt.

Sen är det med några covers och så som… jaha.
Jag vet inte vad jag ska säga?jag hittar i stort sett inget som motiverar skivan alls, tyvärr.
Det är ett imponerande jobb som gjorts med att få materialet att bli lyssningsbart, synd att det faktiskt inte känns som det var värt det.