Etikettarkiv: åttiotal

Uncategorized

U2 – The Best of 1980 – 1990 and the B-sides

Samlingar samlingar samlingar…
Vad ska man säga om dem?
När ett riktigt bra band, som haft en massa singelhits, släpper en samling med just singlarna så kan det sällan gå helt fel, det gör det inte här heller.
Det är en rätt bra genomgång av deras historia och musikaliska utveckling över tio år, och ja, det är bra.
Riktigt bra.
Och jävligt mycket av det låter inte så gammalt, eller framför allt så låter det inte åttiotal så som mycket annat, ,det har åldrats med värdighet.

Men, det finns ett stort men här.
Bonusskivan, den innehåller B-sidor från singlarna, och för er som är för unga för att minnas det så var alltså grejen med B-sidor en gång i tiden att dom var på andra sidan av skivan, det krävdes att man vände på skivan för att lyssna på den, och sen vände tillbaka igen för att lyssna på den låt man hade köpt skivan för egentligen, vilket betydde att B-sidor ofta(st) inte alls ficksamma uppmärksamhet, för många så var dom något som fanns där, men som man inte alls brydde sig om, så många band utnyttjade det till att lägga med mer experimentella saker, sånt som kan ske inte passade in på deras album, eller som inte ens nästan var musik i samma stil som de brukade göra, men ändå bra(?) nog för att de skulle vilja göra någonting med det, vissa band gjorde onekligen intressanta saker som hamnade på B-sidor, andra, vi kan väl säga att vissa band definitivt gjorde rätt som la de låtara där så få som möjligt hörde dem.

U2 är ett sådant.
En stor del av deras B-sidor är underliga experiment inom genres dom kanske inte helt behärskar och sånt som med nästan absolu säkerhet skulle ha alienerat delar av deras fans.
Kort sagt, bonusskivan, med b-sidor, är helt förbannat tokigt jävla skitbra.
Jag älskar dess spretighet, dess promenader in på områden man kanske inte helt väntat sig, och framför allt, Trash, Trampoline and the Party Girl.

Så… lyssna på samlingen, och lyssna framför allt på bonusskivan, den är skitbra.

Det var allt.

Uncategorized

Mamas barn – Barn som Barn.

Dagens frukostskiva.

Mamas barn – Barn som Barn.

Kommer ni ihåg när Marie Fredriksson var lite tuff och farlig, inte som en mångmiljonär som är lite tuff genom att ha skinnbyxor på sig, utan som någon med lite attityd och kaxighet på riktigt?
Inte?
Nej, okej, det gör inte jag heller egentligen, men på den här skivan, från 1982, så är det lite så.
En intressant reflektion är att det finns väldigt lite atttt läsa om den på internet, och svenska wikipedia nämner det inte ens, engelska nämner den, men ingen av dem har med den i hennes diskografi.
Så, det här är någonstans i de där svåra trakterna mellan pop och postpunk (är inte postpunk just pop frågar sig då vissa, och jodå, visst är det så, ibland, så? vad var din poäng?) och det är tidigt åttiotal och det är… jag vet inte riktigt vad det är?
Lättsmält är kanske ordet jag söker? Men rätt trevligt och… jag har aldrig lyckats höra andra halvan av skivan tror jag, efter ett tag glömmer jag helt bort att jag lyssnar och sen inser jag långt senare att skivan måste tagit slut någonstans på vägen, gör vad du vill med den informationen.

Det här är hur som helst helt okej att lyssna på.
Det kan du göra med, det är okej, du får det, berätta gärna om det finns något motslutet som är värt att höra, för jag lyckas i så fall missa det om och oom igen, tydligen.

Dagens Skiva

Imperiet – Rasera + Mini LP

Dagens frukostskiva.

Imperiet – Rasera + Mini LP

Ännu en sån där återutgivning på CD där någon tyckt att det är en bra idé att trycka in mer än vad som fanns på origialskivan.
Idet här fallet kan jag inte ens kritisera det för att förstöra helheten, Imperiets första LP, Rasera, är inte någon vidare helhet som album, det är bara en samling med låtar, om något så är det Mini LP:n som slängts in som bonus som står rätt bra på egna ben och upplevs som att den har någon sorts struktur, därmed fungerar det bra att den kommer på slutet.

Som sagt så är det Imperiets första album vi bjuds på först, och det är ganska lätt att märka, det känns fortfarande inte som att dom hittat ”sin” form ordentligt, det spretar åt alla möjliga håll och dom verkar inte riktigt veta vilket ben dom ska stå på, men det betyder på intet sätt att det är en dålig skiva, eller framför allt inte att det är dåliga låtar.
Mot slutet, det som då är Mini LP:n som är bonus, så händer det saker, där börjar man kunna skönja den svärta och cynism som åtminstone för mig till stor del definierar Imperiet.

Som sagt så spretar det mycket, både det bästa och sämsta inom svensk popmusik från det tidiga åttiotalet representeras här och det är en tidsresa som inte är helt utan baksidor, men i stort sett så är det här en jäkligt trevlig liten bagatell som mest känns som uppvärmning inför deras senare skapelser.

Rekommenderas att lyssnas på någon gång ibland, men det är inget måste.

Dagens Skiva

Eria Fachin – My Name Is

Dagens frukostskiva.

Eria Fachin – My Name Is.

Kommer ni ihåg åttiotalet?
Kommer ni ihåg alla kvinnliga artister med grymma röster som släppte dansplattor? sån där Hi-NRG dansmusik som spelades på nattklubbar och sånt?
Inte?
Eria var en av dem.
Skivan inleds med något som nästan påminner om Marie Fredriksson från ungefär samma tidsperiod (åttiotalets sista neonskrikande år), och bärs upp av en röst i samma klass, men sen går det över till hårdare och tydligare dansbeats med programmerade trummor (eller verkliga trummor som någon ansträngt sig för att få att låta programmerade) av högsta åttiotalskvalitet.
Nej, jag menar inte att dom låter skit, bara att det inte riktigt är min smak när det gäller trummor.
Hennes röst fortsätter vara riktigt jävla bra, och låtarna är, för att vara det dom är, inte dumma, inte dumma alls faktiskt, jag vågar gåså långt som till att påstå att flera av dem skulle kunna bli hits i dagsläget med ganska minimalt remix-jobb, typ att trummorna byttes ut, och att det las på lite scramblereffekter här o var för att ge det äkta moderna DJ-soundet.
Eller så skulle man kunna lägga på lite synth och gitarrmattor och ha en värdig konkurent till Nightwish och alla liknande band, eller så skulle man…
Alltså, på riktigt så är det här sån där musik, eller snarare sån sång som skulle kunna läggas in i nästan vilken sorts musik som helst utan att bli fel, en producents dröm antar jag.
Under vad som kändes som en avde bästa låtarna satt jag och nynnade på Owner of a lonely heart en kort stund innan jag kom påatt det var ju inte den jag lyssnade på… nåja, det fungerade det med.

Men alltså… ja, det här är nog fan bra på något vis.
Jag kommer ge skivan någon eller några lyssningar till, för det finn någonting där som faktiskt tilltalar mig.

Mot slutet av skivan ger det ordentligt dansanta vika för lite mer nästan jazzfunkigt sväng i en Prince-doftande sak och sen lite mer svulstig ballad som hade kunnat vara med i en disneyfilm så klart, det är trots allt slutet av åttiotalet vi pratar om.

Jag är förvånad, jag var beredd på någonting långt värre, men det här har kvaliteter långt utöver vad jag hade väntat mig.

Dagens Skiva

Milla’s Mirakel – Hög Puls!

Dagens frukostskiva.

MIlla’s Mirakel – Hög Puls!

Kommer ni ihåg Milla’s Mirakel? är ni i min ålder så lär ni minnas namnet åtminstone, sen kommer problemet, att minnas hur dom låter.
Jag försökte verkligen komma ihåg hur dom lät innan jag stoppade i skivan, det var kört.
Efter att ha lyssnat så vet jag varför.

Skulle jag höra det här på radion, vilken av låtarna som helst, inklusive hitsen, så skulle jag vara nästan säker på att det var Marie Fredriksson, någon av hennes sologrejer från åttiotalet.
Det är så det låter.
På gott.
Och ont.

Det är musik vars största styrka är nostalgi, för i övrigt är det mest bara… generiskt åttiotal, inklusive synthmattor som ibland gör ont i sin pinsamhet och en eller annan textrad som får mig att vilja trycka skämskudden över ansiktet.

Är det något jag rekommenderar?
Vad tror du? låter det så?
Det är inget man mår dåligt av att lyssna på, om man inte lyssnar för mycket, men, det ger inget heller.