Dagens frukostskiva.

Backyard Babies – Stockholm Syndrome.

För några veckor sen sågade jag Hardcore Superstar, jag tror att det här är skivan dom ville göra.
När den här kom, hela svängen när Backyard Babies var som störst, så var jag rätt ointresserad, jag såg dem några gånger, var tekniker åt dem någon gång och lite sånt, och tyckte att dom var ett bra band, men det berörde mig inte, jag ansträngde miginte för att få se dem, jag skaffade inte skivor, jag brydde mig helt enkelt inte, men, jag konstaterade rätt tidigt att dom, trots hela hypemaskinen runt dem, så var dom ett bra band, och dom gjorde det dom gjorde utan att det kändes särskilt konstlat eller tillgjort, och dom försökte aldrig framstå som jävligt tuffa och hårda, dom lät media skapa den bilden helt på egen hand.
Jag tycker att det märks lite på skivorna med, för är man ärlig så är det här inte så hård och skramlig musik, det är ganska rak och enkel bluesbaserad rock’n roll med lite lagom mycket poprefränger här o var, ja, det är lite skitigt, men inte tillgjort skitigt utan bara ”såhär låter vi” skitigt.
Ja, det är lite bajsnödig sång ibland, men som gammal trallpunkare så har jag knappast rätt att gnälla allt för mycket på det.

Men det som jagtror framför allt lyfter den här skivan, är luft.
Dom fyller inte varenda sekund i varenda låt med ljud, det finns en massa uttrymme mellan ljuden, det finns dynamik, det finns… känsla kanske?
Och då inte bara känslan av pumpande hormoner och adrenalin utan känsla för musiken, för låtarna.

Så, efter den där hyllningen så… efter varje gång jag lyssnat på den här skivannslår det mig att den enda låt jag kommer ihåg efteråt är Minus Celsius, allt annat flyter mest bara ihop, eller sticker inte ut tillräckligt för att fastna alls hos mig, jag tycker inte att det saknas hooks eller så i de andra låtarna, men trots det så… tomt.
Å andra sidan är Minus Celsius en så trevlig låt att jag kan leva med det, den är sådär precis rätt, den fastnar och äter sig fast, men utan att det är jobbigt, utan att man känner att den äter upp ens hjärna eller tränger bort annat, den görr det helt enkelt på det där sättet att man känner att det är en bra låt, som INTE blir irriterande av att den snurrar i ens skalle.

Kanske fastnar hela skivan om man låser in sig med den och lyssnar varv efter varv på den i några dygn, kanske är det vad titeln syftar på?
Jag kanske inte tänker ta reda på det.
Däremot kommer jag antagligen även i fortsättningen plocka fram den då o då och låta den gå ett varv, för det här är trevlig musik.
Det finns säkert en eller annan som vill ge mig stryk för att jag kallar den trevlig, men vadfan, det är den ju, det är musik man inte behöver skämmas för inför någon, men som ändå har attityd och personlighet.

Dagens frukostskiva.

Abba – Abba gold.

Ingen annan frukostskiva har gett mig lika mycket ångest redan innan jag plockat ner den ur hyllan.
Här har vi något som jag vet kommer plåga mig hela dagen, något som likt en parasit kommer äta sig in i hjärnan, gnaga bort en bit av den och bosätta sig där och i tid och otid, antagligen konstant, spotta ut tjatiga melodier och harmonier i mitt medvetande.

Det här är en samlingsskiva som på många sätt är skyldig till allt dåligt med nittiotalet, ja, även krig, svält och folkmord, helt säkert, på något vis, men framför allt åsyftade jag den elektroniska dansmusik som frodades då och efterhand allt mer inte bara höll sig på klubbar utan flyttade in på arenor över världen.
Hur jag menar?
Jo, jag menar att hela musikstilen Eurodisco har har Abba att tacka för sin uppbyggnad, sin harmonier, sina melodier, sina oktavpitchningar ja, allt.

Okej, vi börjar om.
Under början av nittiotalet så fick plötsligt Abba en stor jävla revival, något som skivbolaget självklart spelade på och såg till att få ut lite reissues, samlingsplattor och annat, det här är en av dem, och jag gillade Abba ett tag, men det tog inte lång stund innan mitt mått var rågat, för Abba gör sig bäst i ganska små doser, och måttlighet var inte ett begrepp som existerade på nittiotalet, så var man än var hörde man Abba.
Sen kom Eurodiscovågen med full kraft, och som jag sa, den har Abba att tacka för allt.
Lyssna exempelvis på ”Take a chance on me”, en instant eurodiscohit, om man bortser från att den kom några decennier för tidigt.
Detsamma gäller ”Lay all your love on me”, ”Mama Mia”, och för all del, större delen av skivan.
Jag höll på att säga att det här inte är musik utan bara (mestadels) tokbanala hooks och catchphrases ihoplimmade med minsta möjliga mängd text.
Men det är fel av mig, det är klart att det är musik, det är dessutom ett jävligt imponerande hantverk.
Jag må få allergiska utslag av oktavpitchade harmonier, oändligt upprepade banala fraser, beats som är lika döda som Snap!s karriär, dubblad sång som ger effekten av en dåligt ställd autotuner, schlagerhöjningar, melodislingor som även de upprepas i oändlighet och äter sönder hjärnan, wailande körer…
Men samtidigt så kan jag inte annat än beundra och imponeras av hantverket bakom det, jag vet inte om dom visste vad dom sysslade med eller om dom bara hade tur, men dom lyckades skapa en jävla massa låtar som är svåra att värja sig mot, kanske lite för många för att ”tur” ska vara rimligt, och själva produktionen… jag kan inte som ljudtekniker annat än beundra det, och möter du någon gång en ljudtekniker som påstår att Abbas produktion var kass så föreslår jag att du ser dig om efter någon annan tekniker istället.

OBS!
Lyssna inte på den här skivan.
Det är dagens stalltips.

Oh, förövrigt så finns det låtar som är undantag, som faktiskt har text och lite mer utvecklade melodier, exempelvis ”Does your mother know” som är en tämligen habil poplåt.
Men på den här skivan så är sådana helt klart i minoritet, och du kommer inte må bra av att lyssna på den  här skivan, så gör inte det.

Dagens frukostskiva:

88 Fingers Louie – The Dom Years.

Amerikansk melodiös punk/hardcore från nittiotalet, som låter precis som det.
Hade dom inte bråkat så mycket i bandet utan istället fortsatt utvecklas så skulle dom haft potential att bli ett av de där riktigt stora banden, inte för att dom är någonitng alldeles extra, utan för att det är precis sådär lagom mellanläge på allt, det är hårt och argt nog för att kännas ”äkta” men samtidigt melodiöst nog och tillräckligt återhållet för att kunna tilltala vem som helst.
Det finns med en cover här, Beatles lilla poptrudelutt Help, det var rätt poppis bland den sortens band att klämma in något sånt på sina skivor ett tag,det var oftast inte en sån toppenbra idé egentligen, inte i det här fallet heller, även om jagmåste erkänna att tralligheten i deras egna melodier ändå gör att det är deras egna man har i huvudet efter att ha lyssnat ett varvoch inte Help.

Ungefär alla i bandet gick vidare till andra band som lyckats långt bättre, det var nog lika bra.
Så… har du skivan, lyssna på den, det är den värd, eller använd spotify eller så, men spring inte ut och köp den, det finns roligare saker att spendera pengarna på.

Dagens Frukostskiva:

Cajsa Stina Åkerström – Cirklar.

Kommer ni ihåg Cajsa Stina? inte? dåligt, då tycker jag att det är dags att ni friskar upp minnet och lyssnar på henne.
Varför?
Jag vet inte.

Den här skivan är en sån där som gör mig lite förvirrad, jag tror inte at jag känner igen en enda låt, och när den är slut så har ingenting direkt satt sig, ingenting har stuckit och och fångat min uppmärksamhet särskilt alls, faktiskt så har det mest bara funnits där och varit rätt behagligt, men det är just det, det har varit behagligt, det är som om skivan har gett livet lite mer färg och piggat upp, utan att det går att sätta fingret på varför.
Den saknar ”hits” av det slag som fanns på hennes debut, främst då ”Fråga Stjärnorna” så klart, men det är samma sorts musik, behaglig melodiös svensk vispop, måhända att det är av det tråkigare slaget, men som sagt, behaglig, mycket behaglig, och det passar perfekt tillsen frukost en solig sommardag.
Kanske att man skulle kunna beskriva även det här som kafémusik, men på något vis känns det ändå för… personligt? detkänns som något man lyssnar på hemma, men för all del, har du ett kafé eller en restaurang så testa att bjuda på det här i bakgrunden, jag tror inte att någon kommer klaga.

Dagens frukostskiva.

Whatever… – Youngsters.

Så… jag trodde att bandet hette Youngsters och gav mig på skivan utifrån den inställningen, bara för att inse att det var tvärt om, skivan heter Youngsters, och bandet heter Whatever… så det blev en till på W på en gång nudå.
Nåja, då skippar vi Y det här varvet och ger oss direkt på någon senare bokstav nästa gång.
Jag tror inte att jag har något mer innan Å, det är lite surt att ha flera bokstäver utan skivor eller med bara väldigt enstaka sådana, Q hade jag bara en på, X är helt tomt osv.
Det är nästan så jag måste stödköpa saker som börjar på de bokstäverna.
Men Whatever… var det som vi skulle ge oss på nu ja.

Jag vet inte mycket om bandet och ungefär lika lite om hur skivanhamnat hos mig, jag kan i stort sett komma på tre varianter.
1. Jag har varit tekniker åt dem när dom varit i sverige (om dom varit det?) och har glömt bort det (förlåt).
2. Jag har fått med skivan i någon variant av mixpack från Birdnest Mailorder.
3. Någon har gett mig skivan av en eller annan orsak och jag har helt glömt bort det (förlåt).

Vad vi har här är amerikansk punk/skate från mitten av nittiotalet, bra sådan, men som så mycket annat liknande så är det något som knappt fastnar i min hjärna, jag har en del sådana skivor i samlingen, sånt där som är trevligt medan man lyssnar på det, men som jag inte kommer ihåg något av när skivan är slut, den här skivan bjuder dock på ett undantag, en cover av Ruby Tuesday, som då i den här lite mer skatepunkiga tappningen självklart äter sig in i hjärnan och bosätter sig där, precis som den gör helt oavsett vilken sorts version den är, jag vet inte om bandet gjort sig en otjänst med den möjligen genom att det är en så catchy låt så den automatiskt dränker ut allt annat och blir det enda man minns.

Så… okej skatepunk som gör sig bra på min stereo, men som jag inte kommer ihåg efteråt?
Ja, jo, typ så.

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Live – För Dig.

Jag kan ha antytt tidigare att jag har ett väldigt kluvet förhållande till liveskivor, jag anser att det kan vara bland det bästa som finns, men jag anser även att det kan vara något av det mest meningslösa av allt.
Vill du höra en liten checklista för att kolla om en liveplatta är värd att ge ut? tror du att du har något val? här kommer den.

1. Kan den fånga magin och känslan av vad artisten erbjuder live?

2. Tillför den någonting som inte finns på studioalbum?

3. Är artisten alls intressant live?

4. Känns låturvalet som ett ”Best of…” album?

5. Är låturvalet som den värsta sortens ”Best of…” dvs. en massa låtar som alla redan har samt en eller två outgivna låtar?

6. Låter det som om det vore inspelat i studio men med pålagt publikljud?

Om de första tre frågorna genererar jakande svar så kan det vara motiverat, om de tre sista frågorna genererar jakande svar så bör man ta sig en extra funderare.
(Ett urval av låtar som känns som ett ”Best of…” kan så klart vara motiverat, OM artisten hållit på länge nog för att det ska kännas relevant, och om det görs istället för att släppa just ett ”Best of…”.)

SÅ hur är det då med den här skivan?
Personligen tycker jag att den här skivan mest av allt luktar ”Smida medan järnet är varmt” och inte så mycket annat, Nej, jag tycker inte att den erbjuder någon direkt magi, nej, jag tycker inte att Winnerbäck under den perioden var särskilt rolig live, det kändes som en väldigt väl inövad bredbent rockcirkus med minimala mellansnack, om några alls.
På skivan så är det dessutom lite FÖR perfekt rakt igenom, sådär så den cyniska delen av mig, den som vet lite för mycket om produktion av liveskivor, tycker det låter som om en hel del är inspelat, eller åtminstone fått pålägg, i studio, den delen av mig konstaterar även att publiken är lite FÖR tonsäker till stor del, sådär som om den nästan skulle ha körts genom en autotuner, men det skulle väl ändå ingen göra?
Att låturvalet känns som en ”Best of…” av just den värsta sorten gör inte saken bättre, speciellt inte som det här är en skiva som kom lite drygt tre år efter hans stora genombrott.

En sak till, om man kan köra ”Shuffle” på en liveskiva utan att den tar skada av det, är det då verkligen en liveskiva?

Det finns en sak som gör att jag inte helt kan förkasta den dock, jag är säker på att jag sagt det tidigare, men jag tror inte att jag helt kan såga någonting där Idde är med, men jag är villig att bli motbevisad på den punkten.

Så vad är det jag säger? att det här är en värdelös skiva?
Nej, absolut inte, bara… ganska poänglös.
Jag tror att jag hade haft lättare att uppskatta den om den getts ut som ett ”Live i studio” album där gamla låtar helt enkelt framför av bandet istället för som dom var i originalutgåva, i de fall dom skiljer sig så markant att det är värt det, vilket inte alltid är fallet, ganska sällan faktiskt.
Det här känns lika mycket ”live” som en genomsnittlig amerikansk sitcom med pålagt publikljud.

Säger jag att jag hatar Winnerbäck? nej, det är jag helt säker på att jag inte gör.
Säger jag att det här är en dålig liveskiva? ja, ja faktiskt så är det nog precis vad jag gör.

Dagens frukostskiva.

Vengaboys – The Platinum Album.

Det finns en story bakom att den här skivan finns i min samling, den inkluderar, liksom en del annat underligt, Jan-Eriks fingrar…
Jag var tvungen att stålsätta mig innan jag slängde in den här så om min stavning eller liknande verkar alternativ eller nyskapande så är det eventuellt för att jag är skitfull, det är inte troligt, men uteslut inte den tanken.

Om jag fattat det rätt så är det här alltså den andra plattan, ni vet, den där som inte innehåller one hit wonder låten och sådär, trots det känner jag åtminstone igen titeln på några spår, men det kan vara för att det inte direkt är nyskapande titlar så klart.
Skivan öppnar starkt, och jag är fullständigt seriös nu, med en rätt trevlig sommartrudelutt, du vet, en sån där låt som luktar strandkafé eller bar, eller mer korrekt är kanske att säga att den luktar Pina Colada, det är småstudsig glad eurodiscopop som går så mycket i dur att man skulle kunna tro att moll är bannlyst i vengaboys värld, dessutom är det glatt och smådansant utan att vara påfrestande mycket ”Nu SKA ni dansa”, utan det är faktiskt rätt okej bakgrundsmusik, jag vill inte slita huvudet av någon av att höra det, jag vill inte bomba Amsterdam (som dom kommer ifrån om jag förstått det rätt) tillbaka till Jura-perioden, jag känner inte ens ett enormt behov att slänga ut stereon genom fönstret.

Skivan fortsätter ungefär likadant fram tills de sista två spåren (eller tre? eller nåt sånt) som är instrumentala saker som enbart låter gjorda för dansgolv, dom passar verkligen inte in med det övriga.
Ett av de tidiga spåren är en pastisch av deras egen ”Boom, boom, boom”, en tydligt medveten sådan, och den känns inte ens pinsam, för det låter inte som ”nu ska vi göra en hit till enligt samma mall” utan mer som ”Vi vet att ni gillade det här, nu gör vi något som INTE kan bli en hit av samma melodi”.
Jag råkade lyssna lite på texterna en bit, och dom tycks handla om att ha sex, dra hem någon för att ha sex, gå ut för att hitta någon att dra hem och ha sex…
Vore det inte för de sista instrumentala spåren så skulle jag inte helt kunnat varna för den här skivan, det är faktiskt, speciellt med tanke på att det räknas som eurodisko, ganska acceptabelt, kanske främst för att det inte är så jävla påträngande, och för att det faktiskt bjuds på rätt snygga melodier.
Sa jag inte det? ja alltså… jo, det ÄR snygga melodier här, inte banbrytande på något vis alls, men snygga och jävligt somriga banala saker som… fan, jag kan inte riktigt hata det här.

I nästa avsnitt:
Henrik kommer på att Bud Light är jävligt god öl, att Reinfeldt är ett missförstått geni och att punk inte är riktig musik.

Dagens frukostskiva.

Ubba – The U-Generation.

Återigen en skiva som jag antagligen har för starka kopplingar till för att ha rätt att recensera och låtsas vara opartisk till med tanke på att jag idag när jag öppnade den påmindes om att jag står först på bandets tacklista på den.

I nittiotalets punkvågs sista skälvande minuter så uppstod Ubba och ville vara någonting mer än bara trallpunk, dom ville skrida över gränserna och få trallpunkare, crustpunkare och andra att enas under ett och samma tak… kanske förskönar jag lite och ger mer cred än vad som förtjänas, vad vet jag? men jag tror att dom åtminstone till viss del lyckades, och jag vill nog hävda att det ganska rakt av var Daddes förjänst.

Vad jag vet är att Ubbas första fullängdare bjuder på surfrock (nej, jag pratar inte om beachboysdoftande pop om kalifornska flickor, jag menar surfrock), punkpop, trallpunk, hardcorevrål och en abbapastisch som heter duga (nej, det gör den inte, den hetter Ubba Teens, men ni vet vad jag menar hoppas jag).
Den bjuder på politiskt laddade texter, kärlekslåtar, tramslåtar, samtidsbetraktelser samt matlagningstips.
Som med en del annat så slås jag av hur dåligt en del texter åldrats, referenser till Erik Haag, Lisa Ekdal och hennes ex. make Bill och liknande kändes som att det var på gränsen till för obskyrt redan när skivan kom, nu, mer än tio år senare, så har jag en känsla av att rätt många inte har en aning om vad det refererar till, detsamma tror jag kan sägas om Belgian Blue (vad hände egentligen med det ämnet? det blev väldigt tyst tycker jag?) och A-Teens (tidigare Abba Teens) som parodieras rätt hårt.
Skivbolaget Marianne får sig en känga de med, är du under 30 år gammal och har koll på det så räck upp en hand.
Faktiskt är texterna så fulla med referenser till nittiotalshändelser och saker så det i sig gör den till ett imponerande tidsdokument, men tyvärr gör det ofrånkomligen även att texterna i mångt och mycket känns väldigt föråldrade.
Musiken sen då, jag vet inte om man ska säga att den spretar som fan eller om den har ordentlig bredd, gränsen är ibland hårfin, det som däremot märks är att det här var ett band som ville göra allt på en gång, och bitvis lyckades förbannat bra med just det och på något sätt tycker jag att skivan lyckas hålla ihop som en enhet trots alla musikaliska sidospår som kläms in, men återigen, jag vet att jag inte kan vara helt objektiv på det området och min hjärna kan nog ses som aningen indoktrinerad/hjärntvättad.
Vad jag däremot kan säga jävligt objektivt är att låten Ubba Teens är ett mästerverk i att klämma in Abba-pastischer och att gitarrslingorna i den är något att imponeras av och beundra, gör det, gör det nu.

När det här kom så vet jag att en eller annan blev besviken, dom ville ha DLK, men fick Ubba, Ubba var inte DLK, och ansträngde sig för att inte vara det, kanske för mycket ibland, vad vet jag?
Däremot lyckades Ubba efterhand bli någonting eget, något som stod på egna ben, men det kostade på och varade inte så länge.

Det här är Ubba, och Ubba var en lite underlig häst, men det är en häst som jag absolut inte avråder från, däremot kan jag nog inte säga att det här är mer än en parentes i den svenska punkhistorien, förvisso en parentes som lämnat en del avtryck och lett till mycket annat gott, men fortfarande just en parentes.

Dagens frukostskiva.

Tuk Tuk Rally – Luftballong.

Jag säger det på en gång, när Tuk Tuk Rally dök upp på den svenska punkscenen så visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till dem och deras musik, och på en del spelningar, totalgalor och liknande, så kunde jag aldrig helt bestämma mig för om jag verkligen ville se dem eller om det var rätt tillfälle att ta en paus, oftast blev jag kvar och kollade, utan att helt veta varför och utan att kunna bestämma mig för om jag gillade det eller inte.
När jag nu återvänder till deras fullängdsdebut så förstår jag det fortfarande, trots att jag lyssnat en hel del på dem sen dess, när jag väl tillslut hade bestämt mig för att jag gillar det.
Dom tar begreppet ”svårplacerat” till en helt ny nivå genom att inte passa in någonstans, dom kommer från punkscenen och rörde sig mestadels inom den, spelade med punkband, på punkgalor osv, men även på visfestivaler.
Textmässigt rör dom sig rätt mycket i typiskt folk-rock land, det pendlar mellan socialt engagerade texter och kärlekssånger, okej, det är kanske även punkens område?
Men musikaliskt, där blir det genast krångligare.
Jag har hört det kallas ”Cirkuspunk”, ”Folk-rock”, ”Hippie-punk”, ”Vispop”, ”Dansbandspop” och en massa annat, och ja, det stämmer säkert, alltihop, och samtidigt inget av det, dom blandar friskt av allt, och får ut en jävligt egensinnig soppa som kan ta en stund att vänja sig vid, men jävlar vad det är värt att göra det.
Att dom dessutom var nästan larvigt kompetenta musiker lyser igenom på skiva nästan lika mycket som det gjorde live.

Jag vill minnas att den här skivan är snäppet sämre än uppföljaren, men har du tid över och vill lyssna på visa, fast punk, fast pop, fast inget av det egentligen, då kan det här absolut vara dagens soundtrack för dig, och har du bråttom så är det ”Bara veta varför” eller ”Färg & Vatten” du bör poppa, eller ”Komedi” så klart.

Dagens frukostskiva.

Stefan Sundström – VitaBergsPredikan.

Om du inte har någon som helst koll på Sundström och ska börja någonstans så är det här, om du inte hittar någonting på den här skivan som tilltalar dig så släpp det, då är inte Sundström något för dig, och medan du glömmer det så kan du väl på samma gång liksom lägga ner det här med att lyssna på musik alls, för du är för dålig för att få göra det.
Vafalls? Ännu en ogenerad totalhyllning från mitt håll?
Nej då, inte alls, jag älskar inte allt på den här skivan, och många av låtarna tog det rätt många år innan jag började uppskatta alls, MEN, den här skivan lyckas fylla ett jävligt brett musikaliskt spektrum och oavsett om det är finsk tango eller tung rock (båda finns representerade ja) så görs det helt igenom förbannat jävla bra och texterna är rakt igenom svåröverträffade mästerverk som lyckas avhandla ungefär allt viktigt i livet samt en eller annan bagatell.
Om du känner dig tveksam och inte alls kommer in i skivan från början men fortfarande vill förstå så måste jag väl rekommendera att du bläddrar fram till spår 6 ”Nån har slagit upp ett hål”, vrid upp volymen och lyssna.
Om du efter det inte är intresserad av att höra mer så är det upp till dig, men skyll inte på mig för att du har dålig smak, jag försökte åtminstone.

Jag skulle kunna skriva en smärre uppsats som enbart hyllar bandet Stefan har bakom sig här, men det är så många som redan har gjort att det inte känns helt motiverat, det räcker med att säga att det är ett av de bästa jävla kompband med någotsånär fast form som funnits i det här landet, både på skiva och live.