Kategoriarkiv: Dagens Skiva

Dagens Skiva

Frank Evert Lipar – Disharmoni

Dagens frukostskiva.

Frank Evert Lipar – Disharmoni.

Namnet till trots så förekommer en eller annan harmoni på skivan, några av dem är riktigt snygga.

Så, det här är ett av banden ur vad jag brukar se som ”Tredje generationen” med trallpunk, en generation huvudsakligen bestående av åttiotalister som upptäckte punk genom Dia Psalma, jag generaliserar hårt nu så klart.
Hur som helst, det här är ett band som definitivt tror på en metalbas för sin melodiösa punk, kombinerat med snygg stämsång, men här uppstår genast ett problem, deras stämmor är inte vidare snygga, jag vågar gå så långt som till att påstå att det är rätt mycket målbrott som jävlas med dem och gör resultatet… varierande.
Och sen var det det där med texterna…

Vi låter det vara med att jag inte är något jättefan av texterna.
Men, det som finns, som man lätt märker, och som jag gillade redan första gången jag stötte på dem, det finns melodier och idéer som har någonting, man känner att det här har potential att faktiskt bli någonting riktigt intressant om det bara får lite tid på sig att utvecklas och mogna lite, och såhär när man ser tillbaka och har vetskap om att delar av bandet senare bildade Varnagel så är det lätt att konstatera att min efterklokhet angående dem och deras potential inte är missriktad.
Den här skivan får dock ses som kuriosa snarare än någonting annat.

Dagens Skiva

Europe – S/T

Dagens frukostskiva.

Europe – S/T.

Kommer du ihåg Europes första platta och hitsen på den som sedermera ledde till att dom blev skitstora?
Inte?
Det är okej.
Jag lyssnade nyss på den, jag minns dem inte heller nu.
Jag tror det räcker så.

Du har bättre saker att ägna din dag åt än att lyssna på det här.

Dagens Skiva

Dystra Li – Reset

Dagens frukostskiva.

Dystra Li – Reset.

Hoppsan, en rätt nutida sak (2011) som smugit sig in i hyllan utan att någon av oss vet säkert varifrån den kommer.

”Hej, det är vi som är Dystra Li, om ni tyckte att det lät som om Mimikry spelade här nyss så tyckte ni fel, för det var vi och vi låter inte alls som dom.”

Det där är ett fullständigt fiktivt citat, jag vet inte om dom förnekar eventuella likheter med Mimikry, däremot vet jag att det är mer än ”Eventuella” likheter, det är på nivån att jag efter att ha stoppat i den var tvungen att öppna CD-spelaren och kolla att det faktiskt var rätt skiva och inte någon hembränd sak med gamla Mimikry outtakes eller nåt sånt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till sånt, jag menar, dom gör det bra, dom gör det RIKTIGT bra, både vad gäller texter, melodier, allsångsrefränger som det skulle kunna stå Mimikry(TM) och överstämmorna på desamma  är helt rätt, men ALLT låter som Mimikry, ja inklusive sångaren som skulle kunna vara stand in för Hjalle rakt av.
Vid ett enda tillfälle drar sången iväg och låter som nåt annat en kort stund, då ger det mer känslan av Iron Maiden, fast på svenska…
Glömde jag nämna att dom även lyckats ragga upp en kvinnlig körerska som låter precis som Mia från Mimikry?

Min fru kom nyss med teorin att Dystra Li i själva verket är Hjalle under cover, med de låtar som är för mörka för att passa in i Mimikrys moderna bild.

Jag är ledsen, men jag kan inte höra det här som annat än en jävligt bra kopia.
Som sagt, JÄVLIGT bra kopia, men fortfarande kopia, det tillför inget nytt till bordet, inget alls.
Å andra sidan, ska man vara sån så tycker jag väl inte riktigt att Mimikry har gjort det heller med sina senaste släpp, så…

Jag vet inte vad jag ska säga mer?
Vill du lyssna på något nytt av Mimikry så kan du alltid lyssna på det här istället.
Eller så kan du låta bli.

Dagens Skiva

Charta 77 – Grisfesten

Dagens frukostskiva.

Charta 77 – Grisfesten.

Jag hade tänkt skriva:
”Det här är en av världens bästa och viktigaste skivor, det är allt du behöver veta.”

Och sen vara klar för dagen, med den biten, men jag är inte så jävla bra på det där med att hålla mig kort och enkel, det är inte riktigt så jag fungerar, så istället kom jag på en massa annat jag vill säga om skivan, jag insåg att jag vill hylla produktionen, göra mig lustig över hur det antagligen inte lät i replokalen när dom började jobba med den:
”Fan grabbar, ni vet hur alla våra låtar som handlat om  köping varit mycket mer poppis än de om politik eller så? jag tycker vi gör en hel platta som bara handlar om köping, och sen söker vi småstadsbidrag från EU eller nåt”.
Jag vill även berätta hur jävla mycket den här skivan betytt för mig och att utan den så hade jag antagligen inte jobbat på helgens visfestival i köping (den kopplingen är inte så långsökt som den borde), snöa in lite på hur mycket bättre många av låtarna är live än vad dom är på den här skivan, muttra om hur svårt jag hade för Amercia från början, hur svårt jag hade att förstå varför låten Grisfesten inte fick vara med utan bara hamnade på en singel (jag förstår nu, den håller inte samma kvalitet i originalversion som i senare liveinkarnationer, körerna är bitvis hiskeliga(, jag skulle kunna hylla gitarrerna, jag skulle vilja nämna något om hur imponerande bra trummorna är för att vara programmerade, och hur kaxigt det faktiskt var att våga sig på en sån sak, jag vill…

Jag kan antagligen fortsätta hur länge som helst, så det kanske är bäst att jag istället försöker sammanfatta den på något bra sätt, kanske såhär:

Det här är en av världens bästa och viktigaste skivor, det är allt du behöver veta.

Dagens Skiva

Baha men – Move It Like This

Dagens frukostskiva.

Baha men – Move It Like This.

okej, håll i er nu, för…
Jag vet inte hur jag ska säga det här på ett snyggt sätt.

Okej, vi tar det frän början, det är är en av de skivor som Jan-Erik gav mig för att dryga ut min samling med skitmusik, det var inte riktigt så han uttryckte det, men rätt mycket av det han gav mig var helt uppenbart menat att sågas, och jag försöker beta av sakerna lite då och då.
Det här är alltså Baha Men, som ni kommer ihåg genom låten ”Who let the dogs out?”, och det här är inte den skiva där den låten är med.
Ni börjar ana åt vilket håll det här är på väg, inte sant?

Okej, här kommer en annan infogrej som ni kanske inte vet.
Dom har varit rätt bra på att ha med låter i soundtrack av olika slag, till filmer då, och du har helt säkert hört mer av dem än du har en aning om.
Dessutom är dom ett sånt där band som ofta tar gamla låtar (som redan i sig är hits), gör om texten lite, lägger Jamaicagung på det och får till det riktigt jävla svängigt och trallvänligt, för att inte säga dansvänligt.

Jag är ledsen, men, det här är fan inte helt dåligt.
Det är inte på nivån att mina bröstvåtor styvnar och jag genast vill lägga mig ner, men det är däremot inte alls helt dum musik att poppa på morgonen för att få lite bättre sväng i kaffekokandet, eller för att få den femåriga dottern att dansa glatt.
Ännu bättre hade det varit om jag upptäckt det här i början av sommaren, för det är perfekt sommarmorgonsmusik, sån där som passar till nybryggt kaffe, nygräddade baguetter och en bekväm stol på altanen.

Nu måste jag nog gå och lägga mig ner.

Dagens Skiva

Anna + Idde – Hjärtat fullt

Dagens frukostskiva.

Anna + Idde – Hjärtat fullt.

Så, allt som finns på A är inte dåligt, och det är visfestivalsvecka så vi kör på en av de bra skivorna.
Jag kan en eller annan gång ha yttrat något om min nästan generande kärlek till Idde och hennes förmåga att i stort sett fungera som en kvalitetsstämpel genom att medverka på saker (det finns undantag så klart).
Det här är inget undantag.

Att säga att skivan är otidsenlig är en underdrift, den är från 2008, men skulle inte ha varit ”rätt” i tiden någonstans egentligen, det doftar både sjuttio, åttio och nittiotal om den, men utan att kännas som något av det, samtidigt så skulle den inte varit helt fel under någon av perioderna heller, precis som den inte är det nu.
När det är som allra bäst så låter det som om Hellstrand skrivit låtarna, vilket han har, och när det är som sämst så är det fortfarande förbannat bra pop.
Jag vet inte ens vad det här är för sorts musik, jag tror att jag helt enkelt vill kalla det för (typ) akustisk pop, men fan vet.
Det jag vet är att det är bra och får mig på gott humör, trots de bitvis väldigt mörka texterna…  glömde jag säga det? ja, alltså, texterna är mörka, bitvi på gränsen till nattsvarta, men till stor del framförda så det låter glatt, ah, sånt gör mig lycklig.

Så, lyssna nu, okej.

Dagens Skiva

23-till – Skåpmat

Dagens fruostskiva.

23-till – Skåpmat.

Såhär är det, så vitt jag vet så släppte 23-till fyra CD, varav två var riktigt jävla bra i mitt tycke, jag har ingen av dem.
Av de två andra så har jag recenserat en tidigare, den andra är den här, och det här är en samlingsskiva så den räknas inte helt.
Men, det här är inte en samlingsskiva av typen ”Greatest hits” eller så utan av sorten ”Det här är låtar vi aldrig släppt på CD, och i vissa fall inte alls, men som är viktiga för oss och i vissa fall är sånna som vi spelar live fortfarande” ja, alltså, när CD:n släpptes då, men det innebär alltså att det är en samling med existensberättigande, det innebär även att det är en mycket varierande skiva, vissa låtar är inte toppklass, andra låtar är definitivt toppklass, och framför allt är det rätt kul att se vad de här killarna sysslade med redan under åttiotalet, till viss del gjorde dom musik av en typ som många inte tror fanns förens på nittiotalet.

Skivan innehåller hur som helst en del guldkorn och en del inte lika guldiga korn, men det är ont om riktig dynga, så, ja, vill ni ta en liten tripp till åttiotalets melodiösa punk så lyssna för all del, men tänk på att det inte så mycket är en skiva som är en bra helhet utan mest en skiva med en massa låtar varav vissa är jävligt bra.

Nästa bokstav är A igen, det är en bokstav fylld med skit och endast enstaka bra saker.

Dagens Skiva

Åka Bil – På Ett Annat Sätt

Dagens frukostskiva.

Åka Bil – På Ett Annat Sätt.

Uppföljaren till vad jag tror mig ha utsett till en av nittiotalets mest förbisedda popskivor, eller om det var bandet jag utsåg till mest förbisett, hur som helst, det här är uppföljaren, och den är… tyvärr inte lika rolig.
Den är inte dålig, inte någonstans alls, tvärt om så är det här jävligt snyggt gnällig och spretig pop på Svenska, det är musik som inte vill vara inställsam utan spretar på lite hur den vill som en oborstad tonåring, men med en produktion som gör att man lätt missar hur bråkig musiken egentligen är, jag vet inte om det är bra eller dåligt…
Jag tror att en del av bråkigheten kommer sig av att det är elektrisk gitarrpop som ändå envisas med att trycka in akustiska gitarrer i tid och otid, det är, för er som inte vet det, ett tämligen effektivt sätt att skita ner ljudet.
En annan del kommer sig av att det är gnällsång på Svenska, lite mer gnällig än vad som gått hem hos den svenska nittiotalspubliken ditintills, kom ihåg, det här var innan Håkan Hellström, och nittiotalets gnällsång i övrigt framfördes främst på Engelska, eller av Kent, som inte var så jävla gnälliga.

Jag känner att jag håller på att trassla in mig i något här, men hur som helst, det här är snyggt stökig gnällpop på Svenska, med en del texter som är så fånigt snygga så man nästan skäms över att dom är med i poplåtar och inte i poesisamlingar.

En av låtarna har en annan av mina favoriter bidragit med, Roger Karlsson står som upphovsman till RKL, vilket ganska lätt hörs, men den låten påminner även skrämmande mycket om Reeperbahns  ”Inget”, oavsett om et är i misstag eller avsiktligt så är den jävligt snygg, men, allt annat på skivan ligger i lä jämfört med skivans tre topplåtar, ”På Ett Annat Sätt”, ”Film” och ”John Lennon och Jag”, där den sistnämnda dessutom gästas av lite ytterligare stök i form av Puttra Wikdahl på gitarr, det är aldrig en dålig grej.

Så, det här är dagens rekommendation till lyssning om det inte redan har framgått.
Nej, det är inte helt inställsam pop, den kräver lite av dig som lyssnare, deal with it.

Dagens Skiva

Yo Motherfucker – Backside of Hell

Dagens pajbakarskiva.

Yo Motherfucker – Backside of Hell.

Har du funderat på hur det skulle låta om Teddybears STHLM runt tiden för ”I can’t believe…” hade gjort några låtar ihop med Clawfinger?
Det hade inte låtit såhär, för det hade varit alldeles för uppenbara stölder från deras egna låtar och det hade aldrig passerat obemärkt.

Men, det här är inte varken Clawfinger eller Teddybears, det här är ett sånt där jättehemligt band som det verkar gå ungefär sjutton på dussinet av uppe i Dalarna där dom har sina rötter, hemligt på det sättet att ”ingen” vet vilka som är med i bandet egentligen men däremot att de flesta i vanliga fall spelar i andra band, det här är även ett band som man lätt kan tro har skippat större delen av allvaret som finns just hos Clawfinger, och gått mer på samma inte helt gravallvarliga linje som Teddybears hade just runt ”I can’t believe…”

Så det är alltså någonstans mellan rapmetall (av den bra sorten, om du tänker Limp Bizkit så tänker du FEL) och experimentell hardcore (om du vid ordet hardcore tänker på elektronisk musik eller dansmusik av något slag så tänker du JÄVLIGT fel), och det är bra.
Det är lite konstigt att säga, men det är ganska avkopplande att lyssna på, på det där sättet att det känns som musik som är gjord för att dom tyckte det var kul och varken mer eller mindre, och ja, det känns som att dom till och från driver med sin genre, eller försöker göra det, men utan att det blir tramsigt utan istället blir bra helt enkelt.
Ja, jag gillar det här.

Borde du lyssna på det? Njae, antagligen inte, känner jag dig rätt (jag vet inte ens vem du är, så det gör jag inte) så kommer du antagligen inte gilla det, undantaget skulle väl vara om du råkar heta Micke eller Karl, men å andra sidan så avråder jag ingen från att lyssna, absolut inte, och om målet är att tvätta bort rester av tråkig musik ur skallen så är det här alldeles lysande.

PS. Pajen blev god.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna.

Med tanke på att landets bästa visfestival, www.kompledigt.com börjar på torsdag, och jag planerat att därmed spendera Torsdag till Söndag i det vackra köping så är det kanske vettigt att ladda upp genom att lyssna på sånt som kan passa in där fram tills dess för att hamna i rätt stämning, och det här borde väl kvala in antar jag.
Nåja.

Så här är det, det finns folk som påstår att det här är ett av Winnerbäcks bästa album, och när man hör det så är det viktigt att komma ihåg att det finns de som påstår att SD inte är ett rasistiskt parti, kort sagt, man ska inte tro på allt som folk påstår.

Det här är ett ”naket” album, det är, om jag förstått allt, tänkt att vara väldigt avskalat och utlämnande och liksom, enkelt.
Problemet är att det är avskalat på samma sätt som en skalad banan ingjuten i polykarbonat, det är perfekta släta ytor, det är polerat, blankt, fint, och mer skyddat än vad det var med det vanliga skalet och att skrapa på ytan ger ingenting alls, det är bara ytan du ser eller kommer åt.

Som ljuspunkter får dock sägas att den något omarbetade versionen av Brimful of Asha som är skivans andra spår är rätt behagligt, och Hjärter Dams Sista Sång, som är en av få låtar som inte verkar vilja vara utlämnande, personlig och naken, lyckas med att vara en riktigt jävla bra låt, och känns långt mer personlig än det mesta övriga på skivan, ja, dessutom är det en riktigt jävla bra låt som doftar av det som en gång i tiden fick mig såld på Winnerbäck.

Jag tror att felet helt enkelt är att skivan är för genomtänkt naken, för självmedveten och för, ja, för polerad.
Att sjunga om uppbrott och känslor, om barn som aldrig kom och saknad, men aldrig låta som om man rör en min eller darrar det allra minsta på rösten… det håller liksom inte.
Jag har ett minne av att turnén som följde på skivan hade samma problem, när den ensamme mannen med gitarr som sitter där på scenen hela tiden låter lite för perfekt, och när varenda reverbmatta på sången gör att hela ljudspektrat fylls ut fullständigt och dessutom ackompanjeras av storbildsfilm som synkar perfekt med musiken så känns det inte naket, det känns bara överproducerat, och som ett slöseri på något som skulle kunnat vara så oändligt mycket bättre om han bara vågade vara naken på riktigt.

En sak till, rätt mycket luktar det Hellstrand om låtarna, jag kan inte helt sätta fingret på varför, men det är någonting med flera av dem som får mig att ständigt göra den kopplingen, men där finns mer att lära, Hellstrand vågar låta små imperfektioner vara med på skiva, han vågar låta rösten spricka lite, och där har vi en del av hemligheten med hur man får saker att kännas ärligare.

Nej, jag tycker inte illa om den här skivan, men jag gillar den inte heller, den är tråkig, eller, mest bara intetsägande.

Så, nu byter vi musik.