månadsarkiv: augusti 2014

Uncategorized

V/A – Definitvt 50 spänn 9

Dagens frukostskiva.

V/A – Definitivt 50 spänn 9.

Återigen en bokstav där det är slut på artister (X), så det blir en samlingsskiva istället.

Den här skivan inleds med Troublemakers och Ein Zwei Polizei, för min del sätter det tonen, det här är party och ös.
Den inställingen beror med nästan absolut säkerhet till viss del på någon sorts nostalgi från mitt håll, ungefär då den här skivan kom så fick svensk melodiös punk ett nytt litet uppsving efter att under några års tid allt mer glidit undan i popularitet och det passade mig alldeles utmärkt för det var precis vad jag behövde i mitt liv.
Melodiös svensk punk för den delen, jag kanknappast påstå att det är det enda på den här skivan, rätt mycket av inehållet är istället någonting annat, skulle man inte känna till banden och sammanhanget så är jag helt säker på att många skulle klassa det som pop, svensk pop, och ett eller annat av banden marknadsförde sig just som det, även om rötterna onekligen fanns i punk av ett eller annat slag.

Svensk pop förresten? Vi bjuds ju faktiskt på lite tyska med, i form av Rasta Knast, Tyskar som spelar Asta Kask cover, på Tyska, vad kan rimligen gå fel med det konceptet?
Och ännu mer otippat, Guineapigs har med en låt med Svensk text, Smart Nog För TV, som man skulle önska var så extremt frånsprungen av tiden att den skulle känas som en relik, men tyvärr, den är precis lika aktuell idag som den var för fjorton år sedan.

Äh, nu raderade jag just en hel radda med babbel, skitsamma, det är en jävligt bra samlingsskiva som tar pulsen på svensk melodiös punk år 2000, två steg frammåt och ett steg tillbaka, sjutton låtar, precis lagom i mitt tycke.
Jävligt bra skiva att börja dagen med.

Uncategorized

Weeping Willows – Fear & Love

Dagens frukostskiva.

Weeping Willows – Fear & Love.

Jag gillar Weeping Willows.
Men är jag helt ärlig så är det mer ett teoretiskt än konkret gillande då jag väldigt sällan lyssnar på dem vare sig på skiva eller live, men jag HAR lyssnat rätt mycket på dem live en gång i tiden, inte minst för att jag ofta hade ljudet från deras repande i bakgrunden under tiden jag riggade scen åt andra, men även för att jag både sett dem rätt många gånger samt varit tekniker åt dem några vändor.
Men som sagt, nuförtiden är mitt gillande mer teoretiskt, jag har tänkt att jag ska se dem live, och jag tittar på skivorna i hyllan ibland.
Det kan vara så att jag inte sett dem på kanske tio år eller nåt sånt, det är faktiskt en stund, och det är osäkert om jag lyssnat på någon skiva nyare än så annat än enstaka låtar.

Den här skivan är jag högst osäker på om jag lyssnat på tidigare, och efter att jag lyssnat kan jag inte annat än undra varför det är så, det här är ju, som väntat, riktigt förbannat jävla bra.
Och som det mesta dom gjort så passar det inte riktigt in någonstans, eller så passar det överallt, det pendlar mellan att låta rejält influerat av tidiga Velvet Underground, men med bra ljud, som Depeche Mode när dom bygger som vackrast karga landskap och som snygg brittisk nittiotalspop med perfekt sittande körer och sextiotalskänsla, samt att dom en kort stund även låter nästan förvillande mycket som REM, men inget av det känns någonsin som kopierande eller som att det tappar sin egen personlighet, till stor del, ofrånkomligen, för att sången hela tiden håller ihop allt och gör det till något som alltid känns att det är Weeping Willows.
Det är sjukt otidsenligt, och skulle ha varit det precis när det än släpptes, men det låter samtidigt inte föråldrat eller provocerande nytt.

Det här är så osannolikt jävla snyggt och bra så det inte finns någon orsak att inte lyssna på det på en gång.
seså, vad väntar du på?

bloggat, Dagens Skiva

Haga-Petters – Lilla Rökta Korv

Dagens frukostskiva.

Haga-Petters – Lilla Rökta Korv.
http://instagram.com/p/rjCxuopEyy/

Ibland hittar man saker i kyldisken (eller i sin kyl hemma) som man är osäker på om dess namn är medvetet associativt eller om det bara är någon eller några som varit fullständigt blinda för det.
Det här är ett klart fall av det.
Vi ser en bild på vad jag utgår från är Haga-Petter med ett leende som redan i sig ger mig associationer som jag helst inte går in på, och sen produktnamnet.
Slutligen, efter en del detaljer om produkten så, för att ingen ska tveka, så står det ”Finfin korv” på ett sätt som mest känns som att dom försöker övertyga sig själv om att detär just vad det är.

Nåja, innehållet då?
Små runda skivor av korv, små som från en ganka normalstor salami eller så, och inte den numera så vanliga smörgåskorvsstorleken vi är så vana vid, korven är fläckig/prickig vad du än vill kalla det, och smakar i mitt tycke ungefär likadant som en väldigt stor del av alla varianter av smörgåskorv/prickig korv/medwurst/frukostkorv, dvs, lite salt, lite syrligt, lite lätt rökton kanske och smakförstärkare.
Kort sagt, Haga-Petters lilla rökta korv skiljer sig inte nämnvärt från andras korvar som jag provat, annat än att den är mindre då, vilket innebär att man kan få in hela i munnen på en gång utan större problem, istället för att tvingas nöja sig med en liten bit i taget.
Men bortsett från det så lämnar den mig efteråt med samma sälta i munnen och tomhet i själen som de flesta andra, och denna ständiga önskan om att hitta någonting annat, någonting bättre, någonting mer… äkta?
Haga-Petter kommer få fylla min mun några gånger till, men det kommer handla om att det är vad som finns tillgängligt och inte vad jag egentligen vill ha, jag vet att det är billigt av mig, och kanske fel, men ibland är något som inte känns helt rätt ändå bättre än ingenting.

Uncategorized

The Vacant Lot – Wrong

Dagens (faktiskt) frukostskiva.

The Vacant Lot – Wrong.

Du vet hur bra amerikansk punkpop från tidigt nittiotal, med tydliga ramonesinfluenser låter?
Inte?
Då är den här skivan en perfekt introduktion.
Om du vet så är den här skivan perfekt att lyssna på ändå, för den är behagligt ösig, skitig och bra amerikansk punkpop med ohämmade Ramonesinflueser, och vem gillar inte sånt liksom?

Skivan i sig visade sig vara inplastad fortfarande, ytterligare en av alla ”Undrar var jag har fått den här ifrån?” i skivhyllan, nu är den inte inplastad, och jag hoppas att jag kommer komma ihåg att spela den fler gånger, för det här är riktigt jävla trevligt att lyssna på.

Så, jag tycker att även du ska göra det.

Uncategorized

U2 – The Best of 1980 – 1990 and the B-sides

Samlingar samlingar samlingar…
Vad ska man säga om dem?
När ett riktigt bra band, som haft en massa singelhits, släpper en samling med just singlarna så kan det sällan gå helt fel, det gör det inte här heller.
Det är en rätt bra genomgång av deras historia och musikaliska utveckling över tio år, och ja, det är bra.
Riktigt bra.
Och jävligt mycket av det låter inte så gammalt, eller framför allt så låter det inte åttiotal så som mycket annat, ,det har åldrats med värdighet.

Men, det finns ett stort men här.
Bonusskivan, den innehåller B-sidor från singlarna, och för er som är för unga för att minnas det så var alltså grejen med B-sidor en gång i tiden att dom var på andra sidan av skivan, det krävdes att man vände på skivan för att lyssna på den, och sen vände tillbaka igen för att lyssna på den låt man hade köpt skivan för egentligen, vilket betydde att B-sidor ofta(st) inte alls ficksamma uppmärksamhet, för många så var dom något som fanns där, men som man inte alls brydde sig om, så många band utnyttjade det till att lägga med mer experimentella saker, sånt som kan ske inte passade in på deras album, eller som inte ens nästan var musik i samma stil som de brukade göra, men ändå bra(?) nog för att de skulle vilja göra någonting med det, vissa band gjorde onekligen intressanta saker som hamnade på B-sidor, andra, vi kan väl säga att vissa band definitivt gjorde rätt som la de låtara där så få som möjligt hörde dem.

U2 är ett sådant.
En stor del av deras B-sidor är underliga experiment inom genres dom kanske inte helt behärskar och sånt som med nästan absolu säkerhet skulle ha alienerat delar av deras fans.
Kort sagt, bonusskivan, med b-sidor, är helt förbannat tokigt jävla skitbra.
Jag älskar dess spretighet, dess promenader in på områden man kanske inte helt väntat sig, och framför allt, Trash, Trampoline and the Party Girl.

Så… lyssna på samlingen, och lyssna framför allt på bonusskivan, den är skitbra.

Det var allt.