Dagens frukostskiva.

Garbage – Version 2.0.

Jag är nästan helt jättesäker på att jag redan recenserat den här, och att jag förra gången jag gjorde det redan var säker på att jaghade gjort det tidigare.
Trots det så hittar jag den inte någonstans i mina arkiv, så jagantar att jag drömt det.
Eller så är det så att jag började skriva den men något krashade så allt försvann, det kan vara så, det låter inte helt orimligt faktiskt.

Okej, jag tror mig ha tokhyllat deras första skiva här åtminstone, på goda grunder.
Den här är en fortsättning av det dom gjorde där, dom testar gränser, dom blandar saker som inte borde gå att blanda sig utanatt bli fel, eller framför allt inte borde gå att blanda utan att få skit från alla som tror sig veta vad som är rätt och fel med musik, resultatet är att dom får fram någon sorts post-grunge som tydligt lånar harmonier och arrangemang från sextiotalspop som dom blandar med elektroniska dancebeats och underliga industriljud och samtida triphop, utan att någonsin släppa taget om fokus, vokaldriven rock.
Glömde jag säga att det dessutom är fullpackat med texter som växlar mellan att kännas långt mer personligt utlämnande än vad som är brukligt inom musik som går hem hos den stora massan, och politik, samt det tämligen genomgående temat i Shirley Mansons texter, sex.

Flera av låtarna har under olika perioder i stort sett utgjort soundtrack för mitt liv, kanske främst ”When i grow up” och ”The Trick Is To Keep Breathing”.
Ska man vara sån så gör dom det fortfarande…

Alltså, alla deras skivor till dags dato utgör för mig något av mallar för hur bra modern pop/rock låter, det är bra hela vägen, inklusive att det har antagligen nittiotalets bästa produktion utan att för den skull bli överpolerat, trist och tråkigt, tvärt om så finns det nerv här, det finns imperfektioner, det finns känsla, det är…

Det är ett av nittiotalets bästa album, okej?
Ja du bör lyssna på det, på stark volym, flera gånger om.