Etikettarkiv: industri

Dagens Skiva

Peace Love & Pitbulls – S/T

Dagens frukostskiva.

Peace Love & Pitbulls – S/T.

När den här kom så sågades den ganska genomgående jäms med fotknölarna både av recensenter och publik, av recensenterna för att dom faktiskt inte hade en aning om vad det handlade om och det var ju inte de snyftiga ballader som allt fler hade börjat förvänta sig av Thåström, och av publiken för att… det var väl av ungefär samma orsaker, dessutom sjöng han på Engelska.
Ja, alltså, för er som inte har koll, det här var alltså Joakim Thåströms band som han ägnade sig åt en stor del av nittiotalet.

Det finns de som påstår att den här skivan bröt väldigt tvärt med allt han hade gjort tidigare, jag vill påstå att det inte stämmer, lyssnar man kritiskt på hans sista soloplatta under eget namn före den här, Xplodera mig 2000, så kan man höra rätt många förvarningar om vartåt det är på väg.
Hur som helst, första gången jag hörde den här så hade jag inte heller någon egentlig aning om hur jag skulle förhålla mig till den, så efter att först ha lyssnat igenom den en gång och inte alls fått grepp om vad det handlade om så provade jag att vrida upp volymen ordentligt och testa igen, efter det har det blivit många många varv till som den snurrat.

Det här handlar om snygga pop/rock låtar med seriös melodikänsla, gömt bakom skrammel, slammer, industriljud och maskintrummor, kort sagt, det är samma sorts musik som Nine Inch Nails gjort sig kända för, och den är bra av ungefär samma orsaker, inklusive de allsångsvänliga refrängerna.
Kort sagt, det är sånt som ofta kallades Industri under nittiotalet.

När jag lyssnar på det här nu, såhär i någon sorts retrospekt, så… är det precis som tidiga Nine Inch Nails, förbannat bra, och ganska svårt att förstå hur det av många kunde dömas ut som extremt larmigt eller illalåtande, det är ju bara popmusik…

Är det här fortfarande bra?
Ja, som fan.
Vad väntar du på? Vrid upp volymen och lyssna.
Du måste inte gilla det, men tycker du det är dåligt så tycker du fel.

Dagens Skiva

Nine Inch Nails – And All That Could Have Been

Dagens frukostskiva.

Nine Inch Nails – And All That Could Have Been.

Som kanske kan ha framgått tidigare så har jag ett ganska kluvet förhållande till liveskivor, och även till skivor med outgivna spår, alternativversioner osv. eftersom det oftast känns som ett sätt att bara försöka lura av folk pengar.

Det här är en dubbelskiva, en live och en med outgivet som inte passade in och lite alternativversioner av låtar som har kommit med på andra skivor, hur motiverat känns det?

Vi börjar med bonusskivan, här är det mestadels rejält nedskalade versioner av låtar, piano, sång, lite gitarr och trummor ibland, arangemangsmässigt är det inte helt olikt något Tori Amos skulle ha kunnat göra, därmed även sagt att det är ganska mörk musik (No really?).
Och som sagt, en delosläppt material och så.
Det skulle varit en bra skiva på helt egen hand, ja, den är motiverad att få finnas, och skaffas, gör det.

Live då?
Nu är ju Nine Inch Nails ett sånt där ganska elektroniskt band, hur kul kan en liveplatta bli då? låter det inte precis likadant som i studio liksom?
Nope.
Nine Inch Nails är ett av de där banden som förstår att live och studio inte är samma sak, det är inte ens samma band i de olika situationerna.
När dom ska ut live så sätter dom ihop ett nytt band och gör om låtarna, ibland med samma instrumentering som på skiva, ibland inte, en del låtar görs om ganska drastiskt, andra inte.
Rent konkret så motiverar redan det en liveplatta, att dom dessutom är ett bra liveband med musik som bitvis gör sig larvigt bra med massiva publikkörer gör inte saken sämre.

Vad jag försöker säga är alltså att ja, det här är en av de där liveplattorna som trots ytterst få mellansnackeller annat, sånt där som ibland behövs för att motivera en liveplatta, så är det här en jävligt bra liveplatta, och bonusdisken är som sagt en trevlig sak den med.
Så… sluta läsa, ut och skaffa plattan istället.

Jag vet jag vet, jag har inte recenserat musiken utan snarare konceptet med den här plattan, är det så att du inte gillar NIne Inch Nails, eller inte är insatt i dem, så vet du inte mycket mer om dem nu än innan du läste.
Men okej, jag rekommenderar även det här som en introduktion till dem, det är en rätt bra blandning gammalt och nytt i livesetet, möjligen kan starten på skivan vara aningen avskräckande för många, men ge den några varv så löser det sig nog, eller börja med bonusplattan, den visar en av bandets sidor, och har man väl fallit för det så kommer resten av sig själv efterhand.
Om du är rädd för ”industrimusik” så är det ingen fara, det här är rock och pop med en del spretiga ljud, vill du ha en guide till industrimusik så leta på annat håll.
Om jag anser att det är positivt att falla för dem? Ja? Framgår inte det tydligt nog redan?
Seså, iväg och lyssna nu.