Som jag nämnde i förra delen (här) så var jag rätt mosig i skallen när sista artisterna på utescenen uppträdde, men jag valde att trots det inte backa ur åtagandet att även sköta ljudet för de artister som skulle uppträda på inomhusscenen, så jag rusade dit för att se vad som bjöds.
När jag säger att jag hade lika lite koll på vem eller vad som skulle uppträda där som övrig publik så ljuger jag antagligen, jag har en stark känsla av att många i publiken hade långt bättre koll än vad jag hade.
Hur som helst, jag kör vidare som tidigare, jag nämner de saker som utmärkte sig mest enligt mig, i det här fallet alltså det som trängde igenom den närmast feberyriga dimman.

Fortfarande Lördag (innescenen):
Här bjöds det inte på fullvärdiga spelningar utan mer en kavalkad av artister som spelat under helgen, eller som varit där och inte spelat och som var och en lite enkelt spelade en eller två eller kanske tre låtar innan nästa person tog över scenen och fortsatte, så egentligen är det ren galenskap att på något sätt alls ens försöka peka ut något bäst eller så, det är för kort uppträdanden för att avgöra något sånt, men jag är inte den som backar för lite galenskap.

Under förra årets första visfestivalsdag, Torsdagen, den med öppen scen, så föll jag fullständigt för Magda Andersson, men eftersom jag är rätt usel på att komma iväg på spelningar och det tycks vara ont om skivor med henne så har jag sedan dess inte hört mer förrän här, och det är bara att konstatera, jag vet vad jag föll för.
Eller nej, egentligen vet jag inte det, för musiken hon spelar känns instinktivt som något jag inte egentligen brukar gilla, men hon får det att bli vackert och bra på ett sätt som liksom fullständigt trollbinder mig, jag tror inte att jag vill analysera det mycket djupare än så utan nöjer mig med att säga att det bara är helt sjukt bra, får du chansen att se henne så ta den.

Att påstå att Per Granberg har haft viss inverkan på mitt liv och min musiksmak är väldigt långt ifrån en överdrift, dock är det inte främst i sin roll som soloartist utan med band eller som skivbolagsdirektör och arrangör; solo är han ganska varierande, men för varje år så känns han mer och mer som ett säkert kort, här gjorde han det faktiskt ganska enkelt för sig då han valde att spela Charta 77s Lilla Björn & Lilla Tiger och med det i det närmaste rev hela stället genom det tryck det blev från publiken.
Var det bra? Ja herrelenin så bra det var, jag tror inte att jag sett honom SÅ laddad solo någon gång tidigare, dessutom verkar han ha bytt gitarr, för den här lät riktigt bra, det var inte alls dumt.

Ola Aurell dök upp på scen igen, vackert utstyrd som den Disneyprinsessa han är, och även här var det lite så att man började oroa sig över om huset skulle hålla för publikens kärleksuttryck (jag vet att jag inte egentligen skrev något om hans uppträdande på stora scenen, men det går att sammanfatta med att publiken älskar honom, och det finns god grund för det).

Det var fler under kvällen, och fler var bra, men det här var de som i min värld utmärkte sig mest.
Efter det så gjorde jag det mycket korkade valet att dricka några öl, och som jag tror att jag sa tidigare, utmattning kombinerat med resterna av en hjärnskakning hör inte ihop med öl, trust me (jag menar det, verkligen, fullständigt jättemycket på allvar…), tack för guidning hem Carina.
Nästa dag så blev det Brunchspelningar.

Söndag: Brunchen
Brunchen är lite samma princip som innespelningarna kvällen innan, fast mindre kaotiskt, det är som en ”best of” från festivalen, kombinerat med god mat, fast att säga best of blir fel. för det handlar inte så mycket om vilka som varit bäst utan mer vilka artister som stannat kvar och känner för att spela någon eller några låtar till, extra nedstrippat och opretentiöst, den här gången även med en artist som var tänkt att spela under festivalen men som på grund av krockande planering inte kunde komma förrän på söndagen, så låt mig härmed presentera dagens höjdpunkter enligt mig, för den observante läsaren kommer det antagligen framgå att jag håller fast rätt hårt vid vilka som var festivalens regenter.

Att Jag gillar Christina Kjellsson bör redan ha framgått, att se och höra henne spela en gång till var därför tämligen otippat någonting jag uppskattade väldigt mycket, att hon även nu plockade upp Maja Heurling, som jag redan hyllat en del, för körande och extra kompande gjorde inte saken sämre, vad ska jag säga? Dom är en perfekt kombination.
Maja fortsatte sen med att spela och sjunga själv, och för min del kändes det som att jag fått allt jag behövde för att brunchen skulle vara lyckad redan här.
Vilket jävla lovebombande jag sysslar med, det känns inte helt likt mig, så det är nog dags att jag går vidare till nästa som är värd att nämna.

Isabelle Bells Gustafsson
Okej, jag är inte klar med lovebombandet då, egentligen hade jag hoppats och räknat med att få se Bells på scen redan kvällen innan, men av orsaker och skäl så blev det inte så utan istället erbjöds hon att spela på brunchen, det är absolut inte sämre, det betyder att fler fick chansen att uppleva henne i lite mer nyktert tillstånd (deras åsyftar jag… mest), visst sa jag redan att hon är förbannat bra?
Fick jag bestämma (det brukar jag inte få) så skulle någon stänga in henne i en vettig studio ganska omgående och sen inte släppa ut henne innan hon spelat in och släppt lite vettigt, dessutom skulle jag ganska omgående se till att boka henne till nästa års festival innan någon annan bokar upp henne med någonting annat.
Så, nu kanske det räcker, eller?

Mnjae, det finns en till att nämna, Loke skulle egentligen ha spelat på festivalen, men någonting i planeringen sket sig, så istället fick han spela ett kort set på brunchen, Loke är en sån där som är förvånande okänd för att vara så känd, eller om det är tvärt om.
Han är en av de där som, precis som rätt många andra visartister balanserar på gränsen mellan att vara vissångare och komiker, jag får för mig att han under senare år försökt bli mer ”seriös” men jag ska inte svära på det, vad jag vet är att han är en förbannat bra artist som vet hur man fångar en publik, berättar historier med twist samt knåpar ihop lagom trallvänliga trudelutter, han är definitivt en av de där svenska visartisterna man SKA ha sett, så se till att göra det.
Däremot, här kommer det enda negativa jag tänker säga om söndagen (annat än att den var för kort, det var för få som spelade osv.), han är en av få från festivalen som jag tycker känns aningen fel till en brunch, det känns helt enkelt inte som helt rätt tillfälle, hans musik är till stor del aningen för rockig för det, men det är på inget sätt hans fel, och jag menar på intet sätt att det var dåligt, bara att det hade varit så mycket bättre med en ”riktig”spelning på stora scen, en sån blir det nästa år.

Sen var det slut.
Återigen står man där med en tom känsla och inser att det är ett helt år kvar tills nästa gång.
Jaja, den stora kollektiva avslutningskramen var så klart något som hände på söndagen med, och lite lagom dystert ihoprullande av kablar och sånt där innan jag gick och i det närmaste kolapsade i en bil på väg hemåt.
Men det som främst hände var just känslan av… jaha, och nudå? Måste det redan vara slut?
Det var bara mitt andra år som tekniker där, men det känns redan som lite av en institution i mitt liv, och någonting jag ser fram emot mer av hela tiden.

Jag vet, precis som de som varit där, att det ständigt tjatas om att det är festivalen med sveriges trevligaste och bästa publik, jag skriver under på det, men det är även, i mitt tycke så klart, festivalen med landets trevligaste artister, absolut jävla jättetrevligaste personal och trevligaste arrangörer, och det här säger jag trots att jag sett folk från alla kategorierna tappa humöret fullständigt.
Jag tror att hemligheten är att det är en festival som drivs av och med kärlek, och så jävla mycket kärlek sen, men det görs av folk som även vet vad som krävs utöver kärlek för att saker ska fungera.
Det här är något av en kärleksförklaring från mig till er, alla som var där oavsett i vilken roll, det enda jag ibland önskar är att jag skulle ha mer tid att vara social med alla underbara människor där istället för att studsa runt och vara småstressad, å andra sidan, vore jag inte det så skulle jag antagligen istället gnälla över att jag hade för lite att göra.

En sista sak sm jag känner att jag måste tacka extra för.
Jag har ALDRIG under mina snart tjugo år som ljudtekniker fått så mycket tack och beröm för det jobb jag gör som under den helgen, och framför allt inte av publik, det händer helt enkelt inte som ljudtekniker, så tack själv, helt jävla enormt mycket tack.

Nu är det bara typ elva månader kvar tills nästa gång.

Missat didigare delar? Lugn, dom finns här:
Del I
Del II
Del III

Nu måste jag recensera någonting där jag får vara elak, jag tror att jag är på G när det gäller frukostrecensioner, det lämnar öppet för både Gessle och Gyllene Tider…