Kategoriarkiv: Dagens Skiva

Dagens Skiva

The Verve – Urban Hymns

Dagens frukostskiva.

The Verve – Urban Hymns.

Spröda gitarrmattor, lager efter lager med reverbdränkt sång, masssiva stråkarrangemang som får ligga så mycket i bakgrunden som dom mår bäst av, upprepningar som gör låtarna nästan hypnotiska, texter som gå att tolka i stort sett hur man än vill… check, den här har allt.
Samt då så klart ett extremt välförvaltat brittpoparv, så dom lånar från både Stones och Beatles? Jupp… och Faces för den delen, men till skillnad mot vissa avsina samtida kollegor (Oasis) så gör dom någonting eget av det dom lånar, dom förvaltar ett arv istället för att exploatera det.

Nu är vi där igen, jag skriver något som låter som en helt okritisk hyllning, och till råga på allt av ett brittpopband… 
Okej, jag kan väl kritisera skivan för att drogreferenserna duggar tätt men… vad gör det när det är bra?

En sak till, det härär rakt av ganska dyster musik, som är osannolikt bra att festa till, få ihop den om ni kan.
Så… när bjuder någon på rödvinsparty med The Verve som soundtrack? (Jag kan acceptera en del annan nittiotalsmusik med, helst indie eller triphop).

Är det längesedan du lyssnade på den här, eller har du inte hört den alls? vad väntar du på, det är dags att poppa.

Erkände jag just att jag är en sucker för brittpop och triphop?  ja jävlar vad det gått utför med min image.

Dagens Skiva

U2 – Pop

Dagens frukostskiva.

U2 – Pop.

Ni vet den där känslan av att ha fått veta något om en artist eller ett band som får en att plötsligt höra helt andra saker i musiken än man gjort tidigare?
Inte? Jodå, jag vet att några av er som läser det här drabbas av det ibland, och ni andra… well, det kanske är ba för er, vad vet jag.
Hur som helst, nuförtiden är jag medveten om att några av gossarna i U2 är väldigt troende, vilket gör att jag plötsligt lägger märke till allt tjat om gud på ett helt annat sätt, och på just den här skivan är det rätt gott om det, och det stör mig lite…

Utöver det så, jag tillhör den där skaran som ständigt försvarar nya U2-plattor när dom kommer och hävdar att det kommer dröja några år och sen kommer folk plötsligt se tillbaka även på den som en av klassikerna, eller åtminstone en del av låtarna på den, och folk kommer hävda att dom ”alltid” gillat de låtarna.
Den här skivan är inget undantag, jag gillade den när den kom, och försvarade den flitigt, men jag måste nog såhär i efterhand säga att det inte är en av deras starkaste plattor, å andra sidan så försökte den följa upp Zooropa, som definitivt är en av deras starkaste, så den hade en rätt kass utgångspunkt, och det ska väl erkännas att många av låtarna på den här är opolerade guldkorn, vilket bevisats genom att bandet själva släpt nya/alternativa versioner av dem senare, i många fall långt bättre än de som är på skivan.
Däremot är det, som så ofta med deras skivor, jäkligt svårt att exakt tidsbestämma musiken bara av att lyssna på den, många av låtarna skulle lika gärna kunnat vara inspelade idag som då, eller under sent åttiotal.

Nåja, min insikt är hur som helst att jag till stor del föredrar remixer, liveversioner och alternativversioner av större delen av låtarna från den här skivan, och det finns gott om dem.
För den som är helt oinsatt i U2 så kan det här vara en av deras sämsta skivor att börja med, så gör inte det.

Dagens Skiva

Toto – Through the Looking Glass

Gårdagens frukostskiva.

Toto – Through the Looking Glass.

Som en del av er vet så är jag ljudtekniker och därmed är det (som antagligen inte alla vet) per automatik mitt jobb att försvara Toto och framhäva deras kvalitér, detsamma gäller Donald Fagen, och efter att ha satt mig ner med den här skivan så måste jag erkänna att det innebär en viss utmaning.

För er som inte är insatta alls så, Toto är alltså ett band bestående av ett gäng jävligt duktiga musiker, så duktiga att flera av dem ständigt är med på tributeplattor för andra band, nästan helt oavsett vad det handlar om för musik, dessutom är deras produktion alltid så ren och snygg att man exempelvis kan trimma in sin ljudanläggning till det med väldigt gott resultat.

I omslaget till skivan finns det med en fin text om hur skönt det är att äntligen vara fria från majorbolag och att kunna göra precis vad dom vill, och jag undrar verkligen hur diskussionen där gick.
”Fan grabbar, vi är helt fria, vi kan göra precis vad som helst, vi behöver inte försöka få någon majorboss att tro på att det kan sälja eller nåt, vi kan liksom verkligen flippa ur och visa hur sjukt bra musiker vi är genom att bara lattja loss totalt, vad säger ni, ska vi släppa en coverplatta, där vi bara spelar allt så likt originalen vi kan, utan att tillföra något alls? och för att verkligen visa hur vi vågar sticka ut så tar vi med en låt av Donald Fagen?”

Ja, det här är en av världens mest onödiga skivor.
Det är alltså en ren coverplatta, inkluderandes bland annat Bob Marleys – Could You Be Loved och The Beatles – While My Guitar Gently Weeps, samt klassikern House of the Rising Sun, och som de flesta borde känna till så är det låtar av det slag som inte direkt går att förbättra, de första två är i sina originalversioner helt kompletta, och den tredje går knappast att förbättra efter att The Animals gav sig på den.
Det man kan göra är i så fall att göra egna versioner, att på något sätt tillföra någonting till låtarna, det kan vara att den framförs av ett allstarband, eller att man släpper lös en showmangitarrist på den eller så, eller båda på en gång, som här, eller då bara göra en egen version av låten, något som tillför någonting.

Men så är det inte, det här är helt enkelt bara en skiva med covers framförda så likt originalen som möjligt, vilket innebär att det låter rätt, men mestadels saknar själ, det är som ett riktigt tråkigt coverband, ett sånt där som i bästa fall skulle få en afterskipublik att bli nöjd.

Det jag frågar mig är: För vem är det här? Vad är poängen? Varför?
Borde du lyssna på den här? Nej, det borde du inte, det är slöseri med din tid.

Dagens Skiva

Skumdum – Det vi kan bäst

Dagens frukostskiva.

Skumdum – Det vi kan bäst.

Återigen ett sånt där band som jag inte var överdrivet förtjust i när dom först dök upp på min radar någon gång under nittiotalet, jag vet inte egentligen varför, det tilltalade mig bara inte, men efterhand började jag allt mer uppskatta dem och tycka att det var riktigt trevligt.
Såhär i retrospekt så inser jag att jämfört med många samtida band i samma eller liknande genre, någon sorts trallpunk skulle väl de flesta säga, jag vill hellre påstå att det här rakt av är skatepunk av tyngre amerikaskt snitt, på Svenska, det blir uppenbart om man lyssnar på deras engelska versioner av  samma låtar, hur som helst, jämfört med mycket annan samtida liknande musik så är det här, håll i er nu… ganska jävla vuxet (det gäller dock inte deras tidigare släpp).

Så, jag sa det, jag kallade Skumdums musik för vuxen.
Dels är det texterna som även om dom temamässigt inte skiljer sig enormt från annan yngre trallpunk eller så från runt millennieskiftet så är det så mycket mer text, det är väl utvecklade texter med en jävla massa ord utan att för den skull upprepa sig särskilt, det är inte antydningar om saker utan fullt utvecklade berättelser, och inte helt dåliga sådana heller, dessutom med ett ibland väldigt konstruktivt språkbruk, och då menar jag inte att det är nödböjningar av ord eller så, nejdå, jag menar att det faktiskt är snygga vändningar bara.
Och det lyckas behandla politik utan att det blir torrt, tråkigt, eller bara luktar tillrättalagt.

Sen är det musiken, som sagt, det är skatepunk, och inte av den enklaste och mest banala sorten, det är snygga arrangemang, det är variation i låtarna, det händer saker nästan hela tiden, det är kort sagt jävligt kompetent och bra och kanske viktigast av allt, sången är inte så jävla bajsnödig som nästan allt annat samtida likande

Teman ja, det är som vanligt, hjärta, smärta, vänskap, sviken vänskap, alkohol, politik, måndagshat, politikerförakt, självinsikt/självförakt… jag tror att jag fick med allt där, kanske att det ska in lite mer alkohol, det är trots allt Skumdum…

Jag säger det igen, den här skivan låter jävligt vuxen, i bjärt kontrast till hur jag minns sångaren från den tiden…
Det kan vara så att det här är en av de bästa svenska punkplattorna på den här sidan millennieskiftet.

Ja visst ja, ni vet hur jag ibland har åsikter om covers… den här skivan innehåller då Cecilia Vennerstens ”Det vackraste”, i punktappning, och det borde kännas tramsigt, eller bara onödigt, men… den håller rätt bra och lättar upp lite lagom utan att ta över allt, och trots att den har en melodi som sätter sig rätt bra så är skivan så fylld med sådana att den inte tar över allt och är det man minns efteråt, det kan så klart bero på att det efter den finns inte mindreän tre spår till med melodier som rensar bort allt man hört tidigare.
Ett av dem, ”Ställ dig upp” lyckas dessutom innehålla falsettkörer som enbart är snygga, inte ett dugg fåniga, hur i helvete lyckas man med det?

Så ja, det är en skiva jag rekommenderar, jag rekommenderar den varmt, mycket varmt.
Och jag säger det igen… Det är en vuxen skiva… med Skumdum.

Jag kan inte riktigt smälta det.

Dagens Skiva

Roxette – Look Sharp

Dagens frukostskiva.

Roxette – Look Sharp.

”Men Henrik, varför lyssnar du på en massa saker som både du och vi vet att du inte kommer gilla, visst är det kul att läsa dina sågningar ibland, men rätt ofta känns det lite för förutsägbart liksom?”
Jo, det är såhär, jag tänkte ta mig igenomm allt som står i skivhyllan, det kan ta några år innan jag är klar, och allt är inte lika bra, och allt har inte kommit dit på grund av mig och då får jag gott tugga mig igenom det ändå.

Ja, Roxette var det ja.
Spår två inleds med ett synthljud som är illegalt i alla kända galaxer och även de flesta okända, även om det används ironiskt.
Jag tänkte att det är lika bra att vi har det avklarat på en gång.
Om ni tillhör de som någon gång undrat varför det är så viktigt med språkundervisning i grundskolan så finns svaret att finna varenda gång Gessle öppnar sin mun på den här skivan.
Okej, det här är alltså 1988, och jag måste väl erkänna att det till rätt stor del låter mer (tidigt) nittiotal än åttiotal, och de bra låtarna (sa jag just det där?!) håller relativt bra än i dag, så länge man inte analyserar speciellt synthljuden allt för noga, men alltså, det finns helt klart orsak att det här är ett av relativt få (mainstream)band med mycket elektroniskt komp som överlevde flytten från åttiotal till nittiotal, och hur lite jag än har till övers för Gessle så kan jag inte säga annat än att han var en rätt vass låtskrivare en gång i tiden och hitsen på den här skivan är till stor del riktigt befogade hits, och även rätt många av de låtar som inte blev hits håller riktigt hög musikalisk kvalitet och är snygga byggen helt enkelt.

Vad jag försöker säga är att det här inte är en dålig skiva egentligen, men jag gillar den inte, och Abbapastischerna i Half a Woman, Half a Shadow är inte i första hand snygga utan mest bara enerverande, men, det är bara min syn på det så klart.
Okej okej, jag anstränger mig för att hitta fel att peka på istället för att säga som det är, jag vill inte gilla det här, mestadels på grund av att jag utvecklat en rätt svår allergi mot Gessle, samt då att…. jag inte helt gillar det helt enkelt.
Du får göra det om du vill, det är okej, du får gilla scat med, men jag föredrar om du inte blandar in mig i det, okej?

Lyssna på den här eller låt bli, låt inte mig styra det, men ge mig inte skulden för det heller sen.
Och glöm inte ”När du lyssnar på Gessle på Spotify så sponsrar du en ny Gyllene Tider återförening”

Dagens Skiva

Pineforest Crunch – Make Believe

Dagens frukostskiva.

Pineforest Crunch – Make Believe.

Ni vet hur man ibland undrar varför ett One Hit Wonder-band blev just ett sånt?
Vad sa du? Du har aldrig funderat över det? Okej, ja det får stå för dig, men du klarar att torka dig själv när du går på toaletten åtminstone?  Bra bra, jag ville bara vara säker.
Pineforest Crunch brukar, åtminstone i Sverige, ses som just ett One Hit Wonder med sin ”Cup Noodle Song”, och i deras fall är det alldeles definitivt inte för att dom inte gjorde annat bra, däremot har jag en mycket stark känsla av hur och varför det blev så.
Den låten var vad som gjorde att folk fick upp ögonen för dem, absolut, och då rusar dom ut och köper skivan (ja, det här var före den digitala revolutionen som förminskade all musik till enstaka låtar och hela album till något som tillhör oss som var gamla nog att bädda vår egen säng när .mp3 skapades), och lyssnar på den och upptäckerdärmed även andra bra låtar med bandet och pang, One Hit Wonder no more…
Fast så var det ju inte, för den här skivan öppnar med Cup Noodle Song, och det är en så extremt stark trallvänlig liten sak så den direkt dränker ut allt som kommer efter, och inte för att resten är dåligt, å nej, resten är förbannat bra, även om kanske inget annat lyser riktigt lika starkt.
Vad vi får är småunderlig skitsnygg popmusik som lånar lite från Irländsk folkmusik, lite från gnisslig gitarrpop/rock, och lite från jazz kanske?
Det är ganska svårt att sätta finget på det ordentligt, det är däremot inte svårt att älska det.

Glömde jag berätta om arangemangen och produktionen?
Ja… det här är så fånigt jävla snyggt så jag nästan blir tårögd.

Dagens tips:
Lyssna på skivan, men hoppa över första låten och ta den sist istället.
Det här är antagligen den snyggaste pop som gjordes i sverige under hela nittiotalet och jag tror att jag har en liten crush på dem igen efter det här…

Dagens Skiva

Ola Dole – S/T

Dagens frukostskiva.

Ola Dole – S/T.

Om man föder upp någon på nästan uteslutande svensk punk från i huvudsak nittiotalet, eventuellt med lite lite inslag av annan samtida musik och sen tvingar denne någon att göra en skiva där den framför egna låtar som kombinerar allt det som är bra från det den är uppfödd på, då skulle det inte låta såhär.

Tänk er Coca Carola, men med  en sångare som inte låter som att den tror på eller menar det den sjunger, Sena strebers, men utan ilska eller attityd, tralliga Håkan Hellström lallanden, men utan falsksång eller glädje, snarare framför med ungefär samma entusiasm som jag har inför bokföring.
Ja, jag vet att det finns de som faktiskt tycker bokföring är kul, precis som det finns folk som tävlar om att lyfta tyngst saker fästa i sina könsorgan, det är helt okej, men blanda helst ite in mig, okej?

Ja alltså, skivan verkar vilja vara melodiös och trallig, och det är den väl tekniskt sett,men det hjälper inte för det är… det är helt enkelt inte bra.

Jag förknippar det den här skivan förmedlar med övre medelklassungar som vill spela punkpop och har både bra utrustning och råd med vettig inspelning men saknar två av de viktigaste sakerna oavsett vad för musik man spelar (Nu-metall, Dubstep, och dans”musik” är inte musik och räknas  inte) känsla och attityd, samt att dom saknar en grej som är riktigt bra om man spelar punk, ilska.

Jag vet inte om den här skivan går att få tag på någonstans på något sätt, jag hoppas att den inte gör det, men OM den gör det, så skaffa den inte.

(Den här recensionen innehöll från början några rader till som ytterligare förstärkte min syn på saker, dock så var det inte sakligt nog utan bara onödigt elakt och otrevligt, det kan ha varit något om att vilja hoppa framför tåg av att höra det här, men både SL och SJ har det svårt nog ändå.)

Dagens Skiva

No Fun At All – The Big Knockover

Dagens frukostskiva.

No Fun At All – The Big Knockover.

Jag brukade tycka att den här var jävligt bra.
Numera vet jag inte riktigt varför.
Det här är ganska generisk skatepunk med lagom catchy melodier och inget som direkt sticker ut och irriterar.
Men… inget som får mig att vilja lyssna mer heller,och det trots att det inte låter så daterat som en del annat, det här hade liksomlika gärna kunnat vara inspelat i dagsläget, men… jag hade tyckt att det var lika tråkigt då.
Förlåt, men, jag ser inte grejen med det här längre, det är faktiskt mest bara ett stort ”Jaha?”.

Ja, det var ju synd.

Dagens Skiva

Mimikry – Kryptonit

Dagens frukostskiva.

Mimikry – Kryptonit.

Okej, den här har fått gå flera morgnar i rad nu, för det här var långt svårare än planerat, jag har börjat i fel ände när det gäller Mimikry, för… om vi säger såhär, ska man introduceras för Mimikry så är nog inte det här den skiva jag skulle föreslå.
Missförstå mig inte nu, det här är inte en dålig skiva, och den innehåller några av bandets största hits, men, den känns även som om den saknar någonting, till rätt stor del känns det som att den saknar den där riktiga gnistan, som att det är en bra skiva såtillvida att det är nästan övertydligt smarta hooks, refränger som i stort sett viftar med en neonskylt som skriker ut ”HOCKEYREFRÄNG!” eller låtar som med samma neonskylt upplyser om att det är dags att ta fram tändaren och hålla den i luften (den beskrivningen kommer man inte kunna använda många år till, sånt görs inte längre, man använder mobiltelefonen istället…), det är… det känns som om väldigt många låtar är skapade som genomtänkta ”hits” snarare än som bra låtar, jag tror inte att det är vad textraden

”Allt för nöjd men inte stolt”

Åsyftar, men det skulle kunna vara.

Textmässigt så är det flera låtar som, i mitt högst subjektiva tycke, låter som att Hjalle försöker säga att han är missnöjd med sin roll som frontfigur som folk ser upp till, eller åtminstone med den bild som han ger.

”Men jag hatar att ni köper det
Jag fyller era hjärnor med”

Det känns som ett ganska genomgående tema, men det kan vara jag som ser saker som inte finns där, vad vet jag?
Hur som helst, jag skulle avråda från den här som introduktion till bandet, om man inte bara är ute efter givna ”hits”.
Men det är nog en bra skiva egentligen… kommersiellt sett.

Dagens Skiva

Lustans Lakejer – Åkersberga

Dagens frukostskiva.

Lustans Lakejer – Åkersberga.

Jag säger det på en gång, jag saknar i stort sett helt relation till Lustans Lakejer, jag har hört någon låt då o då i livet så klart, men dom har aldrig betytt något för mig och jag har aldrig satt mig in i dem eller så, jag har ingen vidare koll på deras bakkatalog eller nåt och, ja, det var väl det.

Det här är då deras ”comeback” från -99, jag vet inte om det var ett seriöst projekt eller bara en kul grej att göra comeback.
Men jag vet att det här är svartsynt medelålders synthpop med tydliga rötter i åttiotalet, men med något uppdaterat sound, texter som bjuder på insiktsfull medelålderskris, drömmar om ungdomen, snygga melodier och ett sätt att sjunga som för mina tankar till Rickard Wolf, det är mer berättande än sång, det är inte helt otrevligt, och jag inser mer och mer att jag kanske gillar det här på något vis, och ”Vackra djur gör fula saker tillsammans” är riktigt charmig.
Fan, hela skivan är nog charmig, kanske är det för att jag inte har bra koll på deras tidigare alster, kanske för att jag ser det som en rätt insiktsfull skiva, kanske är det för att jag inte tar den helt på allvar och upplever den som att dom inte heller gör det?
Hur som helst så känns det som en rätt okej tillbakablick till åttiotalets synthpop från slutet av nittiotalets perspektiv.
Det känns även som en skiva som skulle ha varit fruktansvärt dålig om den inte gjorts av någon med samma rötter, får man resonera så? ser jag ut som någon som bryr mig om ifall man får det eller inte?

Jag kommer på mig själv med att vilja lyssna på den här igen, så det ska jag nog göra… någon gång.
Jag tänker däremot inte rekommendera den till någon, för att säga att den är bra är nog egentligen att överdriva, men jag tror mig gilla den ändå.