Dagens frukostskiva.
Nick Cave and the Bad Seeds – Live Seeds

Om jag skulle vilja introducera någon för Nick Cave med bara en skiva så är det här den jag skulle välja utan tvekan.
Lite kan man väl säga att redan första låten, The Mercy Seat, räcker rätt bra, vem som helst som öppnar en söt liten popskiva (det är pop han spelar, kom inte här och försök med något annat) med en låt om elektriska stolen gör någonting rätt, åtminstone om denna någon är Nick Cave.
En av sakerna som gör skivan lite mer extra än alldeles för många liveplattor genom historien är att den inte är varken rakt av en ”best of” eller bara enkla liveversioner som låter precis som albumversionerna fast med publik, o nej, här bjuds vi på flera låtar som inte låter ens i närheten av sina originalversioner, precis som sig bör med låtar som hängt med ett tag live.
Att det är ett kompetent liveband framgår egentligen inte ett dugg då skivan är inspelad under en hel turné och dom då självklart bara har med de bästa bitarna, men nog fan svänger det ändå, och precis som jag gillar det så är inte allt HELT perfekt, även om det kan argumenteras att det är alldeles för lite mellansnack och liknande för att helt hålla som en perfekt liveplatta, och ja, Nick Cave är en av de där som har något vettigt att säga emellan låtarna ibland.

Så vad finns det då att klaga på, för det är ju det jag verkligen vill göra, inte sant?
Eh… fan vet, alltså, det är en skitbra skiva som gör mig glad, den är fylld med våld, mord, död, brott, otrohet, alkohol och allt annat sånt där som gör livet värt att leva, så jag kan inte riktigt komma på något att gnälla på, är det okej?
Inte?
Okej, då är det väl det där med att den är lite för mycket som en studioplatta med publikljud, men eftersom flera låtar inte är likadana som i sina studioverioner och det dessutom inte är mycket av en ”best of” så kommer den fan undan med det.

Som sagt, vill du ha en introduktion till Nick Cave så är det här jävligt bra, och det spelar ingen roll att den är gammal och därför inte har med hans ”bästa låtar”, för påstår du det så har du inte koll på vad som är hans bästa låtar.

Dagens frukostskiva (jag beklagar uppehållet men jag har inte haft tid eller ork att skriva, andra har slitit i mig).
Brainpool – S/T

Visste ni att sverige hade en jävligt levande och bra popscen på nittiotalet, och då åsyftar jag inte Kent’s sövande mainstreamskval (det började dom iofs. mest med under 00-talet) och inte heller Broder Daniels falskspelade och sjungna gnölande, nej, jag åsyftar bra gitarrpop, sånt där som Brainpool, band som förstod hur man gjorde gitarrpop med banala men ofta träffande texter som gick hem hos både finniga tonåringar och en lite äldre pop/rockpublik.
Lika delar Beatles och Pixies, snärtiga tuggumirefränger, tramstexter, (olycklig)kärleks dravel, en liten dos passivt aggressiv ilska och distade gitarrer.
Och så var det den grejen med enkla körer och växelsång, man kommer förbannat långt med det.
Är det en skiva jag älskar? nej, inte egentligen.
Är det en skiva jag blir glad av? ja, som fan, och jag gillar hantverket bakom den, de enkla men ändå så effektiva poplåtarna som helt enkelt bara funkar jävligt bra.

Fråga: Varför har jag inte något med Popsicle i min skivhylla?

Dagens frukostskiva.

Ace of Base – Happy Nation U.S. Version.

Rätt snabbt insåg jag att det faktiskt finns ljuspunkter med den här skivan och med bandet i sig.
Dels är det min frus skiva och inte min, det spelar ingen roll att vi har gemensam vårdnad om allt annat, det här är en skiva som INTE är min, helt oavsett allt annat.
Dels tar den (förhoppningsvis) slut någon gång,det ser jag fram emot väldigt mycket.
Dels har jag inte hört någonting alls om Ace of Base på rätt många år nu, det är ett sundhetstecken för hela nationen.

Dom lär ha blivit nobbade av en jävla massa skivbolag innan någon väl nappade och ville ge ut deras musik, jag förstår det, jag menar, verkligen, det här är ju skit.
Missförstå mig inte nu, jag kan acceptera och respektera en (hel)del mainstreamdynga för dess hantverk, sånt där som ”smarta” grepp, snygg produktion, bra arrangemang och ibland helt enkelt att det är bra låtar, men i en förpackning som jag inte gillar.
Det här lyckas inte med något av det och jag undrar vad det var för massiv snedtripspsykos som fick folk över hela världen att köpa den här skiten.
Mes av allt undrar jag varför Svenskar gjorde det, för resten av världen kan alltid skylla på att dom gjorde det för att det var någonting totalt galet unikt, inte bra, utan annorlunda i sin uselhet, ni vet, lite på samma sätt som en massa svenskar sprang ut och köpte skivor med mongolisk (eller om det var tibetansk eller nåt annat) strupsång runt millennieskiftet, inte fan var det för att någon gillade att lyssna på det, å nej, det handlade bara om att få något annorlunda, bara för att ha det, eller för att skratta åt.
Så vill jag tro att resten av världen gjorde med Ace of Base, alternativen är alldeles för hemska att tänka på.

Om man ska säga någonting snällt om produktionen så kan det väl vara att dom, till skillnad mot ”alla andra”, inte har sönderkomprimerat sången.
Om man ska säga något elakt så… det hade behövts.

Vilken jävla dynga.

Dagens frukostskiva.
23-Till – Kryp

(Även Ä och Ö uteblir på grund av luckor).

Dansbandspunkpop?
Det varierar sig en del, men rätt många låtar känns egentligen som dansbandsmusik med distad gitarr och lite attityd (därmed inte alls som dansband?).
Ännu ett av de där banden som slentrianmässigt kallades Trallpunk utan att vara i närheten av det, punk är att tänja på det en hel del med, åtminstone på senare material, men det är klart, dom hade ju några låtar som handlade om politik.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att den här skivan är jätterolig, det är i sina bästa stunder riktigt trevlig skitig pop på svenska, och deras version av Hair (Hår) är vass så det räcker, och sen glimmar det till några gånger till, men till alldeles för stor del luktar det dansband, med bra/roliga/intressanta texter förvisso, men fortfarande dansband.
Jag säger inte att jag har en allergi mot dansband, men det skulle kunna förklara ett och annat.

Och för att förtydliga, jag tycker inte illa om 23-Till och tycker inte dom är/var dåliga, jag ansåg dem vara ett helt fånigt bra liveband, och jag anser att annat dom gjort är riktigt bra, men den här skivan… nej, faktiskt inte.

För snart tjugo år sedan, när den kom, så var min initiala reaktion att… ”det här var ju inte så roligt… men den kanske växer”, men det vågade jag knappt säga, för så många andra verkade gilla den.
Jag kan i efterhand konstatera att nej, för mig har den inte vuxit särskilt, det är fortfarande en skiva som inte ger mig något.

Deras tidigare däremot, dom bör man ha.

Dagens frukostskiva.
Åka Bil – Åka Bil

(även Z uteblir på grund av hål i CD-hyllan).

Jag tror mig veta vad den uteblivna succén med den här skivan beror på, eller åtminstone delvis.
Av olika skäl så sveptes Åka Bil med i nittiotalets trallpunkvåg och kategoriserades ofta som just trallpunk, låt mig göra det här jävligt klart för er, Åka Bil är inte trallpunk, ingenting med Åka Bil är trallpunk alls, Åka Bil spelar pop, det är hård pop, bitvis rätt kantig (maskinpop kallade någon av de inblandade det en gång i tiden), bitvis mer naken, men fortfarande hård och påträngande, lite som ett Kent med attityd och bättre melodier samt mindre nedslipat och anpassat för alla.
Tvärt emot gårdagens skiva så är det här en sån som man knappast kan lyssna på utan att efteråt gå och tralla på någon av alla extremcatchy textrader som den bjuder på, man skulle kunna se skivan som en studie i pop-hooks, även de svartaste och minst samarbetsvilliga låtarna (det finns några sådana) bjuder på hooks som John Lennon antagligen inte hade skämts över, om han hade kunnat svenska.
Sa jag att det är svärta i en del låtar?
Det sa jag, det är svart, det handlar om döden, det handlar om kärlek, det handlar om ensamhet, och utöver det så är det gitarrer, och fan så snygga gitarrer det är, även när dom avsiktligt har ”fula” hårda ljud så är dom snygga, så jävla snygga.

Jag skulle antagligen kunna skriva en rätt lång hyllning bara till det ljudmässiga hantverket på den här skivan, och det vore befogat, men nu håller jag mig till att konstatera att det här är en av nittiotalets bästa svenska hårdpopskivor och något som borde ha blivit långt större än den blev, det hade den förtjänat.

Hittar du den (eller något annat av Åka Bil) så skaffa det och lyssna.

Dagens frukostskiva (jaja, jag lyssnade då, men sen har det inte skrivits).
Neil Young & Crazy Horse – Ragged Glory

För er som hänger med så kan ni notera att jag saknar CD-skivor av artister som börjar på X, det är dåligt.

Det här är så fånigt jävla bra.
Det är en hel skiva fylld med låtar som man inte kan göra annat än gnola med i, och det trots att i stort sett ingen av dem sätter sig efteråt.
Det är skitbra låtar, det är förbannat bra melodier, det är skitigt snygga gitarrsolon, det är texter som man lätt trallar med i, och trots det är det ingenting som egentligen fastnar, men jag vill lyssna igen, och igen och igen.
Att det dessutom låter som tidig grunge, eller för att vara ärlig, det ÄR grunge, gör det inte sämre, det är dessutom, även för att vara grunge, riktigt förbannat bra.

Det svåra är att jag inte alls vet vad man ska säga mer, det är liksom egentligen en bagatell, det är inga direkta hits eller så alls, men ändå en sån där skiva som bara är bra och som det inte finns någonting att klaga på med, inte ens att den är för slätstruken, för det är den inte heller.
Vill man lära sig hur man spelar långa gitarrsolon utan att sätta några som helst hastighetsrekord eller göra någonting avancerat, men ändå få dem att vara trevliga att lyssna på så är det här fan en skolbok, detsamma gäller om man vill lära sig precis hur oviktigt det är att pricka alla toner rätt vare sig med sång eller gitarrspel.

Jag skulle vilja göra en sån här skiva.

Dagens Frukostskiva.

Wham – Make It Big.

”Vad i helvete Henrik, har det brunnit helt hos dig nu eller?”
Nejdå, inte alls, det är bara så det kan bli när man går igenom skivhyllan bokstav för bokstav,jag menar, hur kul hade det varit med ännu en ”det var bättre förr” recension av Winnerbäck? eller ytterligare en snyftig hyllning av Weeping Willows från en snart medelålders man?
Nej, precis.
Därför försöker vi oss på en sågning istället.
Here goes:

Om man bortser från hitsen (wake me up, careless whisper) så är inte det här alls så illa som jag hade väntat mig, snarare så vill jag påstå att det inte är så jävla illa alls, och rätt många låtar tydliggör verkligen varför Queen under en period efter Mercurys död lär ha övervägt att fortsätta men med George Michael på sång, hur jag menar? jag menar att låtarna i uppbyggnad och texter och framför allt sång till rätt stor del låter som Queen-light, Queen utan svulstighet liksom, och jag kan inte säga att det är helt dåligt, faktiskt kan jag inte säga att det är särskilt dåligt alls, om man bortser från bristen på svulstighet då, det är mesigt fula syntar som poppar på, men låtarna är fan inte så dåliga, och nog fan kan killen sjunga… YUCK!
Förlåt… men nu kom smörsaxofonen i sista låten (Careless whisper) igång, och jag tror att jag måste kräkas lite… precis den saxofonen är antagligen ensamt skyldig till att saxofon föll ur modet i trettio år (and counting).

Men… skippar man första och sista låten så är det här en riktigt bra skiva, på riktigt, daterad, ja visst, och lite tunn i arrangemangen. men fan så mycket bättre än jag hade trott.

Dagens Frukostskiva.
Varnagel – Offentligt Häckleri.

Jag känner ännu mer samma sak med den här som med Räserbajsskivan här om dagen, det är en skiva vars ljudbild och musik liksom känns föråldrad, och det trots att den här är långt nyare, eller kanske inte trots utan på grund av? på grund av att den är nyare men samtidigt försöker låta rätt mycket som den andra?
Ah, elak inledning, det låter som om jag inte gillar den, men det gör jag, men samtidigt så känns det så mycket som att den vill låta som nittiotalstrallpunk mall 1A blandat med svensk melodiös åttiotalspunk 101.
Textmässigt kunde den däremot inte vara mycket mer aktuell än den är, tyvärr.

Och där har vi den här skivans starkaste punkt, texter; det är politiskt, det är genomtänkt, det är korrekt, det är ett band som inte låter som om dom bajsat fram texter lite på måfå och sen snyggat till, istället låter det till stor del som tydligt uttänkta politiska statements, inte helt sällan är det nästan så det blir FÖR korrekt.
Jag känner att det där kräver en liten förklaring.
Trallpunkscenen, när den växte fram, och jag talar om just TRALLpunk, inte all svensk punk som klumpades in under samma etikett, var inte alltid så politiskt korrekt, det var en scen där tramstexter, ibland ganska grova, inkorrekta, sexistiska, snuskiga och allmänt inte direkt genomtänkta, blandades med väldigt seriösa statements.
När nittiotalet drog mot sitt slut så kändes det väldigt mycket som att humorn försvann, trams och flams byttes mot enbart genomtänkta texter och politisk korrekthet, och Varnagel var inte helt oskyldiga till att medverka i den utvecklingen, vilket bland annat märks på just den här skivan.
Jag säger inte att den saknar humor, det gör den absolut inte, och framför allt gjorde inte bandet det, men det känns som att den bitvis kanske nästan är för korrekt hela tiden, på ett sätt så det nästan blir tråkigt.
Å andra sidan, det finns skivor med trallpunkband jag gillar från början av nittiotalet, som jag knappt kan lyssna på utan att först gå online och be om ursäkt för deras politiska inkorrekthet i vissa låtar, inte för att dom hade sådana åsikter, utan för att det är tramslåtar.

Det fortsätter låta som en sågning istället för en hyllning hör jag, jag får skylla det på att det är en genre som betytt mycket för mig, och ett band jag faktiskt gillat sen deras första demos, det är lätt att låta lite mer kritisk än planerat då, det är verkligen en förbannat bra platta.

Om man vill veta var trallpunk befann sig ungefär tio år efter att begreppet myntades så är det här antagligen det ultimata tidsdokumentet på gott och ont, mest gott, även om det kanske inte låter så på mig.

Dagens Frukostskiva.
U2 – Under a blood red sky.

Alltså, det finns inte så jävla mycket mer att säga än att det här är en av världens absolut bästa jävla liveplattor.
Spelfel, bitvis rätt sunkigt ljud (alla bitar med akustisk gitarr är smått plågsamma för min fragila ljudteknikersjäl), sångfel, känsla, stämning, bra låtar, udda låtar, annorlunda versioner av låtar, mellansnack i lagom mängd…

Jag vet liksom inte vad man kan klaga på alls? däremot skulle jag antagligen kunna sitta och hylla den i timmar.
Det är en av de skivor som fick mig att vilja gå på konserter, och det är såhär 30 år senare fortfarande en skiva som får mig att vilja göra det.
Om något så kan man kanske gnälla på att den är för kort, men samtidigt så är det en av dess styrkor, den är så lång som den behöver vara för att vara bra, och allt som är med är bra, istället för att det klämts in så mycket som möjligt bara för att det går.

Sen kan man så klart gnälla över att så många av deras bästa låtar inte är med, men det beror liksom på att dom inte var skrivna ännu, och istället bjuds vi på en hel massa hits som de flesta som upptäckt dem senare inte har hört, och det är jävligt synd, för dom är bra, riktigt jävla bra.

Så, ännu en ren jävla hyllning alltså… jag skulle behöva mer skräp i min skivhylla så jag får såga lite mer.