Dagens frukostskiva

Coca Carola – Läckert.

Första gånger jag hörde Coca Carola så var det tidigare saker jag hörde och det imponerade inte alls, jag hade vänner som var totalt såld på deras ”Tigger och ber” bland annat, men jag gillade den inte särskilt, jag vet inte varför, men så var det.
Men sen hände något, jag råkade se dem live några gånger när dom spelade tillsammans med andra band som jag då gillade, och på scen var dom ju jävligt bra, ungefär samtidigt som jag började inse det så släpptes den här skivan, som jag då med viss tvekan köpte.
Jag har fortfarande inte ångrat mig, trots att deras sångare var en skitdryg jävel, precis som basisten, och deras gitarrist nog bäst beskrevs som jävligt folkskygg, men det var tur att dom åtminstone hade en trevlig trummis.
Sen dess har saker ändrats en aning, gitarristen slutade vara så folkskygg och visade sig istället vara jävligt trevlig, basisten byttes ut, trummisen fortsatte altjämt vara trevlig, sångaren däremot, han fortsätter vara bland det drygaste som stått på en svensk punkscen, och det är svårt att inte älska honom för det.

Den här skivan är nog en av de mest udda som lyckats kvala in under samlingsflaggan ”trallpunk”, jag skulle kalla det för rock’n roll på svenska, särskilt trallvänligt blir det knappt alls med undantag för hiten ”Paintball Boys”. däremot är det gott om tyngre bitar som snarare för tankarna åt metallhållet.
Melodiöst är det däremot, men helt klart mer åt det håll som hårdrock generellt bjuder på än vad punk gör, om man gräver lite i vad de i bandet själva lyssnar på så skulle man antagligen kunna säga att det egentligen är mespop dold bakom distade gitarrer, men det är väl kanske precis det hårdrock oftast är…

Textmässigt så rör vi oss i områden med utanförskap, droger, misslyckad kärlek och en lagom dos med dissande av krig och framför allt religioner, teman som går igenom rätt mycket på alla deras skivor, det här är dock, i mitt tycke såklart, en av de skivor där dom bäst lyckas väva ihop allting till en riktigt bra helhet utan några svaga punkter alls, dom lyckas tillochmed få in ett helt instrumentalt spår utan att det känns fel, DET är en bedrift för ett band som klassas som punk av något slag.
Det här är fortfarande en förbannat bra skiva, med texter och musik som hållit rejält bra.
Har du den inte så skaffa den.

Dagens frukostskiva.

Backyard Babies – Stockholm Syndrome.

För några veckor sen sågade jag Hardcore Superstar, jag tror att det här är skivan dom ville göra.
När den här kom, hela svängen när Backyard Babies var som störst, så var jag rätt ointresserad, jag såg dem några gånger, var tekniker åt dem någon gång och lite sånt, och tyckte att dom var ett bra band, men det berörde mig inte, jag ansträngde miginte för att få se dem, jag skaffade inte skivor, jag brydde mig helt enkelt inte, men, jag konstaterade rätt tidigt att dom, trots hela hypemaskinen runt dem, så var dom ett bra band, och dom gjorde det dom gjorde utan att det kändes särskilt konstlat eller tillgjort, och dom försökte aldrig framstå som jävligt tuffa och hårda, dom lät media skapa den bilden helt på egen hand.
Jag tycker att det märks lite på skivorna med, för är man ärlig så är det här inte så hård och skramlig musik, det är ganska rak och enkel bluesbaserad rock’n roll med lite lagom mycket poprefränger här o var, ja, det är lite skitigt, men inte tillgjort skitigt utan bara ”såhär låter vi” skitigt.
Ja, det är lite bajsnödig sång ibland, men som gammal trallpunkare så har jag knappast rätt att gnälla allt för mycket på det.

Men det som jagtror framför allt lyfter den här skivan, är luft.
Dom fyller inte varenda sekund i varenda låt med ljud, det finns en massa uttrymme mellan ljuden, det finns dynamik, det finns… känsla kanske?
Och då inte bara känslan av pumpande hormoner och adrenalin utan känsla för musiken, för låtarna.

Så, efter den där hyllningen så… efter varje gång jag lyssnat på den här skivannslår det mig att den enda låt jag kommer ihåg efteråt är Minus Celsius, allt annat flyter mest bara ihop, eller sticker inte ut tillräckligt för att fastna alls hos mig, jag tycker inte att det saknas hooks eller så i de andra låtarna, men trots det så… tomt.
Å andra sidan är Minus Celsius en så trevlig låt att jag kan leva med det, den är sådär precis rätt, den fastnar och äter sig fast, men utan att det är jobbigt, utan att man känner att den äter upp ens hjärna eller tränger bort annat, den görr det helt enkelt på det där sättet att man känner att det är en bra låt, som INTE blir irriterande av att den snurrar i ens skalle.

Kanske fastnar hela skivan om man låser in sig med den och lyssnar varv efter varv på den i några dygn, kanske är det vad titeln syftar på?
Jag kanske inte tänker ta reda på det.
Däremot kommer jag antagligen även i fortsättningen plocka fram den då o då och låta den gå ett varv, för det här är trevlig musik.
Det finns säkert en eller annan som vill ge mig stryk för att jag kallar den trevlig, men vadfan, det är den ju, det är musik man inte behöver skämmas för inför någon, men som ändå har attityd och personlighet.

Dagens frukostskiva.

Abba – Abba gold.

Ingen annan frukostskiva har gett mig lika mycket ångest redan innan jag plockat ner den ur hyllan.
Här har vi något som jag vet kommer plåga mig hela dagen, något som likt en parasit kommer äta sig in i hjärnan, gnaga bort en bit av den och bosätta sig där och i tid och otid, antagligen konstant, spotta ut tjatiga melodier och harmonier i mitt medvetande.

Det här är en samlingsskiva som på många sätt är skyldig till allt dåligt med nittiotalet, ja, även krig, svält och folkmord, helt säkert, på något vis, men framför allt åsyftade jag den elektroniska dansmusik som frodades då och efterhand allt mer inte bara höll sig på klubbar utan flyttade in på arenor över världen.
Hur jag menar?
Jo, jag menar att hela musikstilen Eurodisco har har Abba att tacka för sin uppbyggnad, sin harmonier, sina melodier, sina oktavpitchningar ja, allt.

Okej, vi börjar om.
Under början av nittiotalet så fick plötsligt Abba en stor jävla revival, något som skivbolaget självklart spelade på och såg till att få ut lite reissues, samlingsplattor och annat, det här är en av dem, och jag gillade Abba ett tag, men det tog inte lång stund innan mitt mått var rågat, för Abba gör sig bäst i ganska små doser, och måttlighet var inte ett begrepp som existerade på nittiotalet, så var man än var hörde man Abba.
Sen kom Eurodiscovågen med full kraft, och som jag sa, den har Abba att tacka för allt.
Lyssna exempelvis på ”Take a chance on me”, en instant eurodiscohit, om man bortser från att den kom några decennier för tidigt.
Detsamma gäller ”Lay all your love on me”, ”Mama Mia”, och för all del, större delen av skivan.
Jag höll på att säga att det här inte är musik utan bara (mestadels) tokbanala hooks och catchphrases ihoplimmade med minsta möjliga mängd text.
Men det är fel av mig, det är klart att det är musik, det är dessutom ett jävligt imponerande hantverk.
Jag må få allergiska utslag av oktavpitchade harmonier, oändligt upprepade banala fraser, beats som är lika döda som Snap!s karriär, dubblad sång som ger effekten av en dåligt ställd autotuner, schlagerhöjningar, melodislingor som även de upprepas i oändlighet och äter sönder hjärnan, wailande körer…
Men samtidigt så kan jag inte annat än beundra och imponeras av hantverket bakom det, jag vet inte om dom visste vad dom sysslade med eller om dom bara hade tur, men dom lyckades skapa en jävla massa låtar som är svåra att värja sig mot, kanske lite för många för att ”tur” ska vara rimligt, och själva produktionen… jag kan inte som ljudtekniker annat än beundra det, och möter du någon gång en ljudtekniker som påstår att Abbas produktion var kass så föreslår jag att du ser dig om efter någon annan tekniker istället.

OBS!
Lyssna inte på den här skivan.
Det är dagens stalltips.

Oh, förövrigt så finns det låtar som är undantag, som faktiskt har text och lite mer utvecklade melodier, exempelvis ”Does your mother know” som är en tämligen habil poplåt.
Men på den här skivan så är sådana helt klart i minoritet, och du kommer inte må bra av att lyssna på den  här skivan, så gör inte det.

Dagens frukostskiva:

88 Fingers Louie – The Dom Years.

Amerikansk melodiös punk/hardcore från nittiotalet, som låter precis som det.
Hade dom inte bråkat så mycket i bandet utan istället fortsatt utvecklas så skulle dom haft potential att bli ett av de där riktigt stora banden, inte för att dom är någonitng alldeles extra, utan för att det är precis sådär lagom mellanläge på allt, det är hårt och argt nog för att kännas ”äkta” men samtidigt melodiöst nog och tillräckligt återhållet för att kunna tilltala vem som helst.
Det finns med en cover här, Beatles lilla poptrudelutt Help, det var rätt poppis bland den sortens band att klämma in något sånt på sina skivor ett tag,det var oftast inte en sån toppenbra idé egentligen, inte i det här fallet heller, även om jagmåste erkänna att tralligheten i deras egna melodier ändå gör att det är deras egna man har i huvudet efter att ha lyssnat ett varvoch inte Help.

Ungefär alla i bandet gick vidare till andra band som lyckats långt bättre, det var nog lika bra.
Så… har du skivan, lyssna på den, det är den värd, eller använd spotify eller så, men spring inte ut och köp den, det finns roligare saker att spendera pengarna på.

Dagens Frukostskiva:

Cajsa Stina Åkerström – Cirklar.

Kommer ni ihåg Cajsa Stina? inte? dåligt, då tycker jag att det är dags att ni friskar upp minnet och lyssnar på henne.
Varför?
Jag vet inte.

Den här skivan är en sån där som gör mig lite förvirrad, jag tror inte at jag känner igen en enda låt, och när den är slut så har ingenting direkt satt sig, ingenting har stuckit och och fångat min uppmärksamhet särskilt alls, faktiskt så har det mest bara funnits där och varit rätt behagligt, men det är just det, det har varit behagligt, det är som om skivan har gett livet lite mer färg och piggat upp, utan att det går att sätta fingret på varför.
Den saknar ”hits” av det slag som fanns på hennes debut, främst då ”Fråga Stjärnorna” så klart, men det är samma sorts musik, behaglig melodiös svensk vispop, måhända att det är av det tråkigare slaget, men som sagt, behaglig, mycket behaglig, och det passar perfekt tillsen frukost en solig sommardag.
Kanske att man skulle kunna beskriva även det här som kafémusik, men på något vis känns det ändå för… personligt? detkänns som något man lyssnar på hemma, men för all del, har du ett kafé eller en restaurang så testa att bjuda på det här i bakgrunden, jag tror inte att någon kommer klaga.

Dagens frukostskiva.

Whatever… – Youngsters.

Så… jag trodde att bandet hette Youngsters och gav mig på skivan utifrån den inställningen, bara för att inse att det var tvärt om, skivan heter Youngsters, och bandet heter Whatever… så det blev en till på W på en gång nudå.
Nåja, då skippar vi Y det här varvet och ger oss direkt på någon senare bokstav nästa gång.
Jag tror inte att jag har något mer innan Å, det är lite surt att ha flera bokstäver utan skivor eller med bara väldigt enstaka sådana, Q hade jag bara en på, X är helt tomt osv.
Det är nästan så jag måste stödköpa saker som börjar på de bokstäverna.
Men Whatever… var det som vi skulle ge oss på nu ja.

Jag vet inte mycket om bandet och ungefär lika lite om hur skivanhamnat hos mig, jag kan i stort sett komma på tre varianter.
1. Jag har varit tekniker åt dem när dom varit i sverige (om dom varit det?) och har glömt bort det (förlåt).
2. Jag har fått med skivan i någon variant av mixpack från Birdnest Mailorder.
3. Någon har gett mig skivan av en eller annan orsak och jag har helt glömt bort det (förlåt).

Vad vi har här är amerikansk punk/skate från mitten av nittiotalet, bra sådan, men som så mycket annat liknande så är det något som knappt fastnar i min hjärna, jag har en del sådana skivor i samlingen, sånt där som är trevligt medan man lyssnar på det, men som jag inte kommer ihåg något av när skivan är slut, den här skivan bjuder dock på ett undantag, en cover av Ruby Tuesday, som då i den här lite mer skatepunkiga tappningen självklart äter sig in i hjärnan och bosätter sig där, precis som den gör helt oavsett vilken sorts version den är, jag vet inte om bandet gjort sig en otjänst med den möjligen genom att det är en så catchy låt så den automatiskt dränker ut allt annat och blir det enda man minns.

Så… okej skatepunk som gör sig bra på min stereo, men som jag inte kommer ihåg efteråt?
Ja, jo, typ så.

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Live – För Dig.

Jag kan ha antytt tidigare att jag har ett väldigt kluvet förhållande till liveskivor, jag anser att det kan vara bland det bästa som finns, men jag anser även att det kan vara något av det mest meningslösa av allt.
Vill du höra en liten checklista för att kolla om en liveplatta är värd att ge ut? tror du att du har något val? här kommer den.

1. Kan den fånga magin och känslan av vad artisten erbjuder live?

2. Tillför den någonting som inte finns på studioalbum?

3. Är artisten alls intressant live?

4. Känns låturvalet som ett ”Best of…” album?

5. Är låturvalet som den värsta sortens ”Best of…” dvs. en massa låtar som alla redan har samt en eller två outgivna låtar?

6. Låter det som om det vore inspelat i studio men med pålagt publikljud?

Om de första tre frågorna genererar jakande svar så kan det vara motiverat, om de tre sista frågorna genererar jakande svar så bör man ta sig en extra funderare.
(Ett urval av låtar som känns som ett ”Best of…” kan så klart vara motiverat, OM artisten hållit på länge nog för att det ska kännas relevant, och om det görs istället för att släppa just ett ”Best of…”.)

SÅ hur är det då med den här skivan?
Personligen tycker jag att den här skivan mest av allt luktar ”Smida medan järnet är varmt” och inte så mycket annat, Nej, jag tycker inte att den erbjuder någon direkt magi, nej, jag tycker inte att Winnerbäck under den perioden var särskilt rolig live, det kändes som en väldigt väl inövad bredbent rockcirkus med minimala mellansnack, om några alls.
På skivan så är det dessutom lite FÖR perfekt rakt igenom, sådär så den cyniska delen av mig, den som vet lite för mycket om produktion av liveskivor, tycker det låter som om en hel del är inspelat, eller åtminstone fått pålägg, i studio, den delen av mig konstaterar även att publiken är lite FÖR tonsäker till stor del, sådär som om den nästan skulle ha körts genom en autotuner, men det skulle väl ändå ingen göra?
Att låturvalet känns som en ”Best of…” av just den värsta sorten gör inte saken bättre, speciellt inte som det här är en skiva som kom lite drygt tre år efter hans stora genombrott.

En sak till, om man kan köra ”Shuffle” på en liveskiva utan att den tar skada av det, är det då verkligen en liveskiva?

Det finns en sak som gör att jag inte helt kan förkasta den dock, jag är säker på att jag sagt det tidigare, men jag tror inte att jag helt kan såga någonting där Idde är med, men jag är villig att bli motbevisad på den punkten.

Så vad är det jag säger? att det här är en värdelös skiva?
Nej, absolut inte, bara… ganska poänglös.
Jag tror att jag hade haft lättare att uppskatta den om den getts ut som ett ”Live i studio” album där gamla låtar helt enkelt framför av bandet istället för som dom var i originalutgåva, i de fall dom skiljer sig så markant att det är värt det, vilket inte alltid är fallet, ganska sällan faktiskt.
Det här känns lika mycket ”live” som en genomsnittlig amerikansk sitcom med pålagt publikljud.

Säger jag att jag hatar Winnerbäck? nej, det är jag helt säker på att jag inte gör.
Säger jag att det här är en dålig liveskiva? ja, ja faktiskt så är det nog precis vad jag gör.