Etikettarkiv: hardcore

Uncategorized

V/A – Birdnest for 10 Marks

Dagens frukostskiva.
(Ja, en till samma dag).

V/A – Birdnest For 10 Marks.
(Ö)

En gång i tiden, när Birdnest Records var ett av Sveriges största independentbolag och var inblandade i/ägde/delägde flera andra labels med främst diverse hardcore och punk, så satsade dom på att även försöka etablera sig i Tyskland, ärans och hjältarnas land, i samband med det så knåpade dom ihop en samling riktad mot den tyska marknaden, men enligt samma koncept som Definitivt 50 Spänn samlingarna, dvs. jävligt billig och med en salig blanding.
Då det var en utländsk marknad så var fokus lagt på icke svenskspråkiga artister som de hade i sitt stall, vilket ledde till att det blev mycket skate och hardcore.
Några svenska låtar halkade med ändå, Dia Psalma och Charta 77 har med en var, De Lyckliga Kompisarna har med en av sina få engelskspråkiga låtar, Always Cool (som på svenska släppts som allmänt tuff), jag måste erkänna att jag är väldigt glad när DLK håller sig till svenska.
(Både Charta 77 och DIa Psalma hade några år tidigare försökt sig på att göra översättningar av några av sina låtar till engelska, med inte helt lyckade resultat, det bör dock inte förväxlas med de låtar Charta 77 en gång i tiden gjorde på engelska från början, som i många fall är jävligt bra, eller Dia Psalmas, eller snarare Strebers engelskspråkiga projekt Six Guns som…. vid närmare eftertanke,  glöm att jag nämnde det).

Såvad blev resultatet av den här skivan?
Uh, bra fråga?
Det är en okej skiva med en del riktigt bra låtar och en del som det kanske varit bättre om de utelämnat, för helhetens skull.
Jag har inte en aning om hur den sålde, men eftersom den fick en uppföljare så är det inte omöjligt att den sålde rätt okej åtminstone.

Så… ja, det är en bagatell i det stora hela, men rätt trevlig att slänga på ibland.

Uncategorized

The Tank – There Is No ”I” In Band

Dagens andra måltidsskiva.

The Tank – There Is No ”I” In Band.

Den här skivan är en av orsakerna till idiotprojektet att lyssna igenom alla skivor jag har.
Men det visste jag inte förrän för en stund sedan.

Jag ve inte varifrån skivan kommer, jagkan ha fått den av någon, den kan ha kommit med i en mixad överraskningsbundle med skivor, jag kan ha varit tekniker åt dem och fått den av bandet… jag vet inte vilket, det jag vet är att den stått i min skivhylla i över tio år, och att jag eventuellt aldrig har lyssnat på den.
Jag har kollat på den ibland och undrat om jag borde lyssna, men eftersom jag inte gjort det på så länge (om någonsin) så borde det betyda att den inte är bra, kanske, eventuellt.
Dessutom ser den ut som om innehållet skulle kunna vara jävligt hård och påfrestande hardcore, och bandets namn talar inte direkt emot det.

Jag kan tänka mig att bandet räknas/räknades som hardcore, men, det är mer åt skatepunkhållet, och det är bra, det är riktigt bra lagom trallvänligt skränigt någonstans i samma trakter som Pennywise får jag för mig (dem borde jag lyssna på igen med ja, det var länge sedan).
Vad jag försöker säga är alltså att jag gillar det här, det är aggressivt och glatt på samma gång, det är driv i det, det är uptempo och…
Ja fan, det är trevlig amerikansk nittiotalspunk som låter precis som den ska.
Det är musik att bli glad av, eller städa till, eller träna, eller i mitt fall, äta.

Lite snabb research berättar att bandet innehåller två medlemmar från Welt och två från Brown Lobster Tank, det säger mig långt mer än det antagligen borde.

Det här är hur som helst bra.
Ge det en chans.

Dagens Skiva

Yo Motherfucker – Backside of Hell

Dagens pajbakarskiva.

Yo Motherfucker – Backside of Hell.

Har du funderat på hur det skulle låta om Teddybears STHLM runt tiden för ”I can’t believe…” hade gjort några låtar ihop med Clawfinger?
Det hade inte låtit såhär, för det hade varit alldeles för uppenbara stölder från deras egna låtar och det hade aldrig passerat obemärkt.

Men, det här är inte varken Clawfinger eller Teddybears, det här är ett sånt där jättehemligt band som det verkar gå ungefär sjutton på dussinet av uppe i Dalarna där dom har sina rötter, hemligt på det sättet att ”ingen” vet vilka som är med i bandet egentligen men däremot att de flesta i vanliga fall spelar i andra band, det här är även ett band som man lätt kan tro har skippat större delen av allvaret som finns just hos Clawfinger, och gått mer på samma inte helt gravallvarliga linje som Teddybears hade just runt ”I can’t believe…”

Så det är alltså någonstans mellan rapmetall (av den bra sorten, om du tänker Limp Bizkit så tänker du FEL) och experimentell hardcore (om du vid ordet hardcore tänker på elektronisk musik eller dansmusik av något slag så tänker du JÄVLIGT fel), och det är bra.
Det är lite konstigt att säga, men det är ganska avkopplande att lyssna på, på det där sättet att det känns som musik som är gjord för att dom tyckte det var kul och varken mer eller mindre, och ja, det känns som att dom till och från driver med sin genre, eller försöker göra det, men utan att det blir tramsigt utan istället blir bra helt enkelt.
Ja, jag gillar det här.

Borde du lyssna på det? Njae, antagligen inte, känner jag dig rätt (jag vet inte ens vem du är, så det gör jag inte) så kommer du antagligen inte gilla det, undantaget skulle väl vara om du råkar heta Micke eller Karl, men å andra sidan så avråder jag ingen från att lyssna, absolut inte, och om målet är att tvätta bort rester av tråkig musik ur skallen så är det här alldeles lysande.

PS. Pajen blev god.