Etikettarkiv: cover

V/A – Beat Butchers 15 år – 12 Covers

Dagens frukostskiva.
(Ä)
V/A – Beat Butchers 15 år – 12 Covers.

12 av de (mer eller mindre) då aktiva banden på skivbolaget Beat Butchers fick i uppdrag att välja en cover var att spela in för femtonårskalaset, men det skulle vara cover av ett annat band från skivbolaget.
När det handlar om ett såpass litet skivbolag, där de flesta banden känner varandra rätt bra, och i många fall har medverkat på varandras skivor (eller rent av producerat dem), så blir sånt här intressant, för allting görs med väldigt mycket respekt, och inte helt sällan känns det som att flera av dem försöker imponera på varandra genom att göra bästa hyllningarna.
Och herre jävlar vilka bra covers det är.
Flera av låtarna får en behandling som gör dem långt bättre än originalen någonsin kunnat drömma om, utan att originalen på något vis är dåliga.
I vissa fall är det totala omarbetningar av originalet, som den inledande 23-till covern framförd av Roger Karlsson, andra gånger så är det raka covers framförda med det covrande bandets signumsound inbakat.

Allt är (tillsynes) gjort med enormt mycket kärlek, och respekt för originalens integritet.
Och… jag vet inte vad mer jag ska säga?

Det är en förbannat jävla skitbra platta.
Lyssna på den.

V/A – DRAAA!

Dagens frukostskiva.

(X)
V/A – DRAAA!

Som vanligt när vi kommer till en bokstav där jag redan avverkat allt så tar vi något ur högen med samlingsskivor, och vi har äntligen tagit oss igenom alla Definitivt-skivorna och kan ge oss på annat.

Vad är då det här?
Historien gick något i stil med så här:
Någon på skivbolaget Birdnest kläckte den briljanta idén att alla deras aktiva band skulle spela in några covers av låtar som på ett eller annat sätt varit viktiga för dem, fyra låtar per band, och dom skulle ges ut dels på CD-singel, tre låtar, som nedräkning, ett band fick nummer 10, nästa 9 osv, sen skulle det gå ner till ett, och på noll skulle det komma en samlingsskiva med alla banden, en av låtarna från singeln samt de fjärde låten.
Det blev inte riktigt så,lite fler band än planerat nappade, och singlarna gick således ner hela vägen till noll.
Skivan kom dock ändå.
Det här är den.

Så, det är elva band som då var knutna till skivbolaget Birdnest, som ger sina tolkningar av annat.
Låturvalet påminner om en flodhästs arsle, det är brett och fullt av skit som kastas åt alla håll på ett snyggt och intressant sätt.
Nej, det är inte bara skit, långt ifrån, men en eller annan låt ligger nog, i original, på rätt många av fansens listor över dålig musik.

I vissa fall är det uppenbart hur låtarna influerat banden, andra gånger är det mer utmaning att lista ut det.
Vissa covers är väldigt lika originalen, andra har fått en liten twist av det nya bandet, några har översatts, och några har gjorts till i det närmaste helt nya låtar.
Det är intressant, kul, varierat och på många sätt även lärorikt, det är jag rätt säker på att det var även för banden när de gjorde sina covers.

Det är, som helhet, inte en skitbra skiva, den spretar för mycket åt alla håll för att fungera fullt ut, men det är en trevlig blandning av bra låtar.
De jag alltid har snurrandes i skallen efter att ha lyssnat på den är bidragen från DLK, Stukas och Johan Johansson, så jag antar att det är de jag tycker är bäst, eller så är det bara de som är mest catchy, vad vet jag.

Ja, det är en bra skiva och du borde lyssna på den, givetvis.

Toto – Through the Looking Glass

Gårdagens frukostskiva.

Toto – Through the Looking Glass.

Som en del av er vet så är jag ljudtekniker och därmed är det (som antagligen inte alla vet) per automatik mitt jobb att försvara Toto och framhäva deras kvalitér, detsamma gäller Donald Fagen, och efter att ha satt mig ner med den här skivan så måste jag erkänna att det innebär en viss utmaning.

För er som inte är insatta alls så, Toto är alltså ett band bestående av ett gäng jävligt duktiga musiker, så duktiga att flera av dem ständigt är med på tributeplattor för andra band, nästan helt oavsett vad det handlar om för musik, dessutom är deras produktion alltid så ren och snygg att man exempelvis kan trimma in sin ljudanläggning till det med väldigt gott resultat.

I omslaget till skivan finns det med en fin text om hur skönt det är att äntligen vara fria från majorbolag och att kunna göra precis vad dom vill, och jag undrar verkligen hur diskussionen där gick.
”Fan grabbar, vi är helt fria, vi kan göra precis vad som helst, vi behöver inte försöka få någon majorboss att tro på att det kan sälja eller nåt, vi kan liksom verkligen flippa ur och visa hur sjukt bra musiker vi är genom att bara lattja loss totalt, vad säger ni, ska vi släppa en coverplatta, där vi bara spelar allt så likt originalen vi kan, utan att tillföra något alls? och för att verkligen visa hur vi vågar sticka ut så tar vi med en låt av Donald Fagen?”

Ja, det här är en av världens mest onödiga skivor.
Det är alltså en ren coverplatta, inkluderandes bland annat Bob Marleys – Could You Be Loved och The Beatles – While My Guitar Gently Weeps, samt klassikern House of the Rising Sun, och som de flesta borde känna till så är det låtar av det slag som inte direkt går att förbättra, de första två är i sina originalversioner helt kompletta, och den tredje går knappast att förbättra efter att The Animals gav sig på den.
Det man kan göra är i så fall att göra egna versioner, att på något sätt tillföra någonting till låtarna, det kan vara att den framförs av ett allstarband, eller att man släpper lös en showmangitarrist på den eller så, eller båda på en gång, som här, eller då bara göra en egen version av låten, något som tillför någonting.

Men så är det inte, det här är helt enkelt bara en skiva med covers framförda så likt originalen som möjligt, vilket innebär att det låter rätt, men mestadels saknar själ, det är som ett riktigt tråkigt coverband, ett sånt där som i bästa fall skulle få en afterskipublik att bli nöjd.

Det jag frågar mig är: För vem är det här? Vad är poängen? Varför?
Borde du lyssna på den här? Nej, det borde du inte, det är slöseri med din tid.